Innehållsförteckning:
3 Ibland undrar jag om jag minns
rätt
Diskrimineringen är inte uppenbar
Om svenskar och invandrare eller om människor
På Immigrantinstitutets Kulturnäts hemsida beskrivs Astrid Trotzig som en invandrad författare. Hemsidans kategorisering av Trotzig kan bäst ses på Internetadressen http://www.immi.se/kultur/authors/asiater/trotzig.htm. Astrid Trotzig presenteras här också som asiat. Å andra sidan skriver Leif Zern i Dagens nyheter så här om Trotzigs teaterpjäs ”Den första hösten”: ”Astrid Trotzig är den första av sex unga svenska författare som presenteras här …”( Leif Zern, ”Den första hösten”, Dagens Nyheter, 5/4 2003). Trotzig är dessutom en av ”medlemmar och suppleanter i bedömningskommittén för Nordiska rådets litteraturpris”. (Nordiska rådet litteraturpris 5/4 2003). Alla dessa motsägelsefulla uppfattningar om Trotzig som både invandrare och svensk, eller som någon som tillhör både Asien och Norden, har en enkel förklaring. Hon är nämligen adoptivbarn från Sydkorea. Fem månader gammal ”landade” hon i Sverige i juni 1970. (Astrid Trotzig, Blod är tjockare än vatten, 1996, s 30). Adopterad av en svensk familj uppfostrades hon som vilken svensk som helst. Både privat i sina föräldrars hem och offentligt i det svenska utbildningssystemet fick hon enbart svensk uppfostran. En sådan uppväxt ligger som grund till uppfattningen om henne som svensk. Hennes etniska ursprung gör att hon också kan uppfattas som invandrad författare. Även om dessa två uppfattningar beskriver två skilda kategorier, verkar det som om de båda stämmer bra in på författarinnan. Visserligen är hon koreansk och det syns på hennes utseende, som hon ärvde av sina biologiska föräldrar. Men förutom själva utseendet finns det inte något annat som sammanbinder henne varken med Sydkorea eller med andra ”riktiga” invandrare. Hon är invandrad författare i Sverige, men någon ”riktig” invandrare är hon inte. Hon är också en svensk författare, men någon ”riktig” svensk är hon inte. Vårt stereotyptänkande i termer antingen – eller utmanas av hennes ambivalenta identitet. Men denna ambivalens påverkar också Trotzigs kulturella identitet, något som kom mer till uttryck i hennes romaner. Ett av teman i min analys av Trotzigs författarskap är denna ambivalenspåverkan på hennes romaner.
Jag koncentrerar mig också på temat invandrarens kulturella identitet i det svenska s.k. mångkulturella samhället, eftersom hennes samtliga tre romaner behandlar identitetsfrågor. I Blod är tjockare än vatten (Astrid Trotzig 1996) och i Främmande i detta land (Astrid Trotzig 2003) belyser hon identitetsproblematiken ur ett ambivalent svensk-invandrarperspektiv. Ambivalensen i dessa böcker uppstår mellan identitet som något individuellt och identitet som grupptillhörighet. Identitetstematiken i Ibland undrar jag om jag minns rätt (Astrid Trotzig 2001) är mindre direkt eftersom romanens huvudtema är en ung kvinnas försvinnande. Identitet kommer in i bilden när läsaren försöker skapa en bild av den försvunna kvinnan. Beskrivningar som vi får från närstående personer till den försvunna kvinnan visar sig inte vara små pusselbitar som tillsammans kan ge oss en helhetsbild. Dessa olika uppfattningar av en och samma kvinna gör oss däremot medvetna om identitetens två olika delar, nämligen den privata och den offentliga delen. Denna roman om tomheten som någons försvinnande lämnar efter sig är skriven ur ett enbart svenskt perspektiv, något som enligt min mening återspeglar Trotzigs svenska identitet. Den svenska identiteten ser jag som den starkare och den mer verklighetsbaserade uppfattningen om Trotzig. Detta ställningstagande för det kulturella eller konstruktivistiska och emot det biologiska eller essentiella i identitetsfrågan är ett resultat av min tolkning av hennes romaner. Även om samtliga tre hittills utgivna romaner behandlar identitetsproblematiken kan man se tydliga skillnader mellan dem.
Identitetstematiken är det som de alla, enligt min mening, har gemensamt, men varje roman har sin egen karaktär. Det är därför jag kommer att tillägna varje roman ett kapitel. Trotzigs debut Blod är tjockare än vatten uppfattar jag som en autobiografisk roman även om den klassas som en faktabok. I Hallands Nyheter skriver Cecilia Lindemalm så här om Trotzigs första bok: ”Den nominerades till och med till Augustpriset, även om det lite förvånande blev i faktaklassen, eftersom det rörde sig om en självbiografisk roman.” (Cecilia Lindeman, ”Trotzig”, Hallands Nyheter, 4/5 2003). Ibland undrar jag om jag minns rätt, som är Trotzigs andra bok, uppfattar jag som ett viktigt verk om identitetstematiken, även om flera recensenter tolkar romanen på ett mindre smickrande sätt. Trotzigs senaste bok, Främmande i detta land, är en roman om den dolda rasismen i dagens Sverige där den privata och den offentliga identiteten drabbar samman i ett laddat möte.
Ambivalensen i en invandrares identitet, identitetens kulturella och biologiska komponenter, samt motsättningar i ett mångkulturellt samhälle utgör således huvudteman i min analys av Astrid Trotzigs romaner. Eftersom dessa teman behandlas inom den postkoloniala teorin använder jag i min analys relevanta texter skrivna av några postkoloniala teoretiker. Min tolkning av Trotzigs romaner relaterar jag till recensioner skrivna av kritiker i olika svenska tidningar. De flesta av recensioner som jag relaterar till finns dessutom tillgängliga på Internet. Mitt samtal med Trotzig återger jag som en bilaga till denna uppsats.
Mottagandet av Trotzigs debutbok var positivt. I de flesta recensionerna beskrevs boken som en berättelse om ett adoptivbarns identitetssökande. Teman som tillhörighet och ursprung beskrevs ofta som centrala, eftersom boken handlar om en utlandsadoption. Trotzig är en av de ca 8 500 s.k. Koreabarn som adopterades i Sverige. (Tobias Hübinette, ”Koreas skingrade barn”, Dagens Nyheter, 5/4 2002). Identitetskluvenheten orsakad av det koreanska ursprunget och den svenska uppväxten är mycket riktigt bokens utgångspunkt. En bok om en svensk adoption skulle egentligen beskrivas av recensenter med en annan, mer logisk utgångspunkt. Sökandet efter biologiska föräldrar och känslan av övergivenhet skulle då uppfattas som mer central än tillhörighet och ursprung. Men dessa temans betydelse minskar drastiskt i fallet med utlandsadoptioner. De individuella och de subjektiva aspekterna av en så känslomässig erfarenhet att vara adopterad är inte lika centrala hos utlandsadopterade som hos svenskadopterade. De svenskadopterade är först och främst adopterade, medan de utlandsadopterade är först och främst utlänningar och främlingar med kulturell identitet som det största problemet. De svenskadopterades identitetssökande handlar om biologiska föräldrar, de utlandsadopterades sökande handlar om ”riktiga” hemländer.
Samtliga recensenter skriver om det svensk-koreanska inslaget i boken, men bara somliga nämner biologiska föräldrar och övergivandet som är gemensamma för alla adopterade barn. Peter Johansson uppmärksammar det tydligt och klart då han skriver om Trotzigs debutbok: ”Central – genom sin frånvaro - var redan då hennes biologiska mamma.” (Peter Johansson, ”Förståelse i blixtbelysning”, Alba, 30/3 2003). Pia Bergström–Edwards uppmärksammar övergivandet när hon skriver om Trotzig: ”Boken som hon skrev som 25-åring var en klarsynt och osentimental undersökning av vad det betytt för hennes identitet att växa upp med svenska föräldrar men hela tiden veta att hon är född i Korea och att hennes riktiga mamma övergav henne.” (Pia Bergström–Edwards, ”Ibland undrar jag om jag minns rätt”, Aftonbladet, 5/4 2003). Uttrycket ”riktig mamma” verkar olyckligt valt eftersom det implicerar att Trotzigs adoptivmamma inte är en riktig mamma.
Användningen av uttrycket ”riktig” är överrepresenterad i allt skrivande om Trotzig, något som, enligt min mening, bara blottlägger människans oförmåga att hantera ambivalensen. Eva Dahlström använder i sin recension samma uttryck som Johansson, nämligen uttrycket ”biologiska” föräldrar. Men ambivalensen med Trotzigs identitet beskriver Dahlström i förordet till Blod är tjockare än vatten år 2001: ”Trots att hon känner sig svensk och att Sverige är hennes ’hemland’ svajar hon i känslan över vad som är hennes egentliga identitet.” (Eva Dahlström, förord i Blod är tjockare än vatten, 2001). På bokens baksida återfinns en liknande mening med lite annorlunda uttryck: ”Hon tycker att hon är svensk och att Sverige är hennes hemland men vad är hennes riktiga identitet?” (Dahlström 2001). En sak verkar vara tydlig och klar: det ambivalenta får oss att leta efter det icke-ambivalenta som vi upplever som det egentliga eller det riktiga. Dahlströms uttryck ”egentliga identitet” är visserligen bara hennes sätt att hantera den omöjliga ambivalensen, men i min postkoloniala analys blir detta uttryck en liten detalj som avslöjar ett kolonialt tänkande. Här blir nämligen Trotzigs svenska identitet inte alls någon riktig, egentlig identitet. Denna identitet är bara något Trotzig ”känner sig vara” eller ”tycker att hon är”. Men Dahlström verkar veta bättre vad Trotzigs nationella identitet egentligen är. Hon förbigår ambivalensen genom att återgå till ett synsätt som Edward Said beskriver i sin bok Orientalism. Said beskriver i sin bok hur Västerlandet konstruerade en falsk bild av Orienten som tjänade som en motpol till den västerländska civilisationen. Med begreppet ”orientalism” menar han det europeiska Västerlandets sätt att förhålla sig till Orienten (Edward Said, Orientalism, 2000/1978 s 63). Said skriver: ”Den [orientalismen] är ett sätt att tänka som grundar sig på en ontologisk och kunskapsteoretisk uppdelning mellan ’Orienten’ och (för det mesta) ’Västerlandet’” (Said 2000/1978 s 65). Denna uppdelning mellan Orienten och Västerlandet innebär också uppdelning mellan Vi (västerlänningar) och De Andra (icke-västerlänningar). Orientalism som ett sätt att tänka kallar jag i min uppsats för det koloniala tänkandet. Begreppet ”de Andra” använder jag just för icke-västerlänningar. När Dahlström skriver om Trotzigs ”riktiga” identitet utgår hon, enligt min mening, från ett sådant kolonialt tänkande som Said kallar för orientalism. ”Därtill finns den hegemoni som de europeiska idéerna om Orienten har och dessa idéer understryker på nytt européernas överlägsenhet gentemot den orientaliska efterblivenheten och bortser vanligtvis från möjligheten att en mer självständig eller skeptisk tänkare kan förväntas ha andra synpunkter på saken.” (Said 2000/1978 s 71).
Den nationella identiteten blir följaktligen biologisk och det är just det biologiska och existentiella som döljer sig i orden ”riktig” och ”egentlig”. Detta kan ses inte minst i Bergström–Edwards användning av konstruktionen ”riktig mamma” när hon skriver om Trotzigs biologiska mamma. Det ambivalenta förhållandet mellan biologiska och adoptivmammor är något som de flesta av oss kan hantera på ett annat sätt än som Bergström–Edwards gör det. Enligt min mening är det inte födandet i sig utan just uppfostrandet som verkligen berättigar uppfattningen att en kvinna är mamma. När det gäller pappor hanterar vi ambivalensen ännu lättare eftersom den biologiske fadern inte har någon betydelse i sig själv. Den riktiga pappan är den närvarande pappan, som uppfattas som ideal för en ”riktig” pappa. Men ambivalensen med Trotzigs nationella identitet avslöjar att det biologiska betyder mer än det sociala. Enligt Dahlströms resonerande kring Trotzigs ”riktiga identitet” blir Trotzig aldrig svensk, även om hon inte är någon invandrare heller. Oförmågan att hantera ambivalensen förklaras i de postkoloniala analyserna med stereotypstänkande: ”Det stereotypa tänkandets uppdelning – eller klyvning – av världen i skarpa dikotomier (gott/ont, rätt/fel etc.) har därmed enligt detta synsätt en grund i oförmågan att hantera psykologisk ambivalens.” ( Eriksson, Baaz, Thörn, Globaliseringens kulturer, 1999 s 37-38). Men med det stereotypa tänkandet går det att inte definiera Trotzig. Hon blir nämligen någon som är ”varken svensk eller invandrare”. I ett möte med det ambivalenta leder stereotyptänkandet ofta till rasism och biologi, där det bara det riktiga och det egentliga finns.
Mottagandet av Trotzigs debutbok blev oväntat ambivalent i sig självt då boken nominerades till det prestigefulla Augustpriset i faktaklassen. Pia Bergström – Edwards är noga i sin nyansering: ”Om man söker på biblioteket efter Astrid Trotzigs debutbok Blod är tjockare än vatten så står den bland biografierna … Astrid Trotzigs nya bok, som är en roman, speglar också övergivande och identitet.” (Bergström – Edwards 5/4 2003). Skillnaden mellan debutromanen, som är en självbiografi, och den andra, som är en ”riktig” roman, förklaras här som något självklart. På Malmös Stadsbibliotek står boken också bland biografierna. Jag har redan nämnt min uppfattning om Trotzigs debutbok som en självbiografisk roman. Här tänker jag bara påpeka att Trotzigs debutbok inte är unik när det gäller ambivalenta uppfattningar om fakta- och fiktionslitteratur. År 1991 publicerade New York Times en lista på bestsellers med Artur Spiegelmans Maus under kategorin fiktion. Spiegelman skrev då ett brev till Times där han krävde att Maus kategoriseras som en faktabok. Times flyttade då Maus till sin "non-fiction" lista. Trotzig protesterade däremot aldrig, även om hon inte uttalar sig om sin debut som om en faktabok. Hon skriver så här 1998: ”Strax efter utgivningen av min debutroman blir jag uppringd av en man från den [s]ydkoreanska ambassaden i Stockholm.” (Astrid Trotzig, ”Rotfrukt” i Att odla papaya på österlen, 1997 s 87). Hon är inte ansvarig för motstridiga uppfattningar om hennes bok, på samma sätt som hon inte är ansvarig för ambivalensen krig hennes identitet. Men som ett s.k. Koreabarn tvingas hon leva med kluvenheter.
I sin självbiografiska roman, som är skriven i monologform, en opassande form för en faktabok, beskriver alltså Trotzig sin erfarenhet av att vara utlandsadopterat barn i Sverige. Denna erfarenhet delar hon med andra utlandsadopterade barn i Sverige och inte bara med de s.k. Koreabarnen. Tobias Hübinette, som själv är ett s.k. Koreabarn, skriver om fenomenet utlandsadoptioner: ”Denna speciella migration är unik i modern tid, och det fysiska bandet mellan Korea och Sverige, manifesterat i 8 500 adoptivkoreaner, fick 1996 ett uppmärksammat uttryck i Astrid Trotzigs ’Blod är tjockare än vatten’, en roman som också nyligen gavs ut i koreansk översättning.” (Hübinette 5/4 2002). Trotzigs bok är visserligen en röst som talar för alla koreanska barn i Sverige. Men den är också en individuell och subjektiv skildring av den gemensamma erfarenheten. Tobias Hübinette är å andra sidan den ende som uppmärksammar utlandsadoptioner i samband med Trotzigs debut, som inte väckte en större debatt på det aktuella temat om utlandsadoptioner. I stället för att uppmärksamma fenomenet utlandsadoptioner valde de andra recensenterna alltså att diskutera Trotzigs bok enbart i den allmänna invandrardiskussionen.
I början av berättelsen skriver Trotzig om adoption i allmänhet. Hon tar upp det gemensamma för alla adoptioner, som är, enligt min mening, det enda sättet att diskutera detta ämne på ett vettigt sätt. ”För den som bortadopteras av okända biologiska föräldrar har frågor som ’Vem är jag?’ och ’Vad gör jag här?’ dessutom en konkret innebörd. Vem är jag? följs av: När, var, hur är jag född? Av vilka? Varför kom jag just hit, till just den här familjen?” (Trotzig 1996
s 7). Som många adopterade ville Trotzig också veta något om sina biologiska föräldrar. Sökandet efter det riktiga hemlandet och den egentliga nationella identiteten kom först efteråt, när starka känslor för den frånvarande mamman någorlunda bearbetades och när hon uteslöts ur den svenska gemenskapen. Varken de administrativa dokumenten, som t.ex. hennes ”Social Study” från Sydkorea eller de få bilderna på henne från Sydkorea, kan hjälpa henne att hitta sin biologiska mamma som verkar vara spårlöst försvunnen. Inte heller får hon veta någonting om sina första fem månader då hon var hos en koreansk fosterfamilj. Hennes föräldrar kan inte hjälpa henne mer än att beskriva den administrativa delen av adoptionen, eftersom de aldrig har varit i Sydkorea. Deras kunskap om henne börjar den 22 juni 1970 då hon kom till Sverige och de blev hennes föräldrar. Trotzig är ensam om att fundera över sin biologiska mamma, någon hjälp kan hon inte få. ”Det finns en paradoxal saknad och längtan efter den mamma som födde och lämnade mig. Jag kan inte älska den frånvarande biologiska mamman, jag vet inte ens vem hon är.” (Trotzig 1996 s 37). Sida efter sida i boken fylls med hennes smärtsamma funderingar över den biologiska mamman. Funderingar som väsentligen är individuella och universella. Den nationella tillhörigheten och det nationella ursprunget är inte centrala teman i dessa funderingar. Det är det individuella ursprunget som Trotzig skriver om på ett sätt som samtidigt känns äkta och konstnärligt. Hon funderar nämligen inte över sin nationalitet utan över sin biologiska mamma. ”Min mamma ’byttes ut’. Två gånger. Jag har min tredje mamma nu. Samtidigt, eller självklart, är hon den enda.” (Trotzig 1996 s 45). Hennes tre mammor är, nämligen, den biologiska mamman, den andra fostermamman som tog hand om henne i fem månader i Sydkorea, samt ”den enda” mamman som hon känner till, den svenska mamman.
Identitetssökandet, som upptar större delen av boken, börjar först senare:
Som barn hade jag egentligen inte några spärrar mot att prata om
adoption eftersom jag visste att det gjorde mig speciell. I yngre tonåren
däremot avskydde jag alla samtalsämnen eller frågor som berörde adoption.
Jag var svensk. Punkt. Ville utplåna att jag var adopterad. (Trotzig 1996 s 54).
Det är först här som skillnaden mellan utlands- och svenskadoption kommer in i bilden. Barn som adopteras från Sydkorea skiljer sig utseendemässigt från sina föräldrar. Birgitta Hene skriver om utlandsadopterade barns utseende: ”Det är också något de ofta påminns om – för både omgivningen som för dem själva är det ju uppenbart att de inte är födda i den familj de lever i.” (Birgitta Hene, ”Födda två gånger” i Kultur, kultur och kultur 1993, s 126).
Undran över den biologiska mamman försvinner nog aldrig hos adopterade barn, men för utlandsadopterade aktualiseras andra frågor, nämligen etniskt ursprung och tillhörighet.
Ibland önskar jag att jag
var en ”riktig” invandrare. Att hela min familj var koreaner och vi hade
invandrat från Sydkorea, av någon anledning, vilken som helst. Jag skulle ha en
riktig familj. Vi skulle ha ett annat land gemensamt. Med minnen och längtan.
Vi skulle vara ett. Jag skulle likna mina föräldrar. (Trotzig 1996 s 48)
Den koloniala oviljan att uppfatta den förtryckta befolkningen i koloniserade länder som något annat än ”de Andra” gör sig påmind i mottagandet av Trotzigs bok i Sverige. Det mänskliga och det individuella hos en invandrare är osynligt i det koloniala tänkandet. Edward Said beskriver samma problematik med sig själv, en palestinier i Amerika, som exempel: ”Den väv av rasism, kulturella stereotyper, politisk imperialism och avhumaniserande ideologi som omvärver araben eller muslimen är utomordentlig stark och det är denna väv som varje palestinier kommer att uppleva som ett personligt och speciellt grymt öde.” (Said 2000/1978 s 97). I stället för att uppmärksamma själva adoptionen uppmärksammade ovannämnda recensenter Trotzigs tillhörighet och ursprung som bokens centrala teman. Trotzig har, enligt dem, inte samma svårigheter med sin situation som svenskadopterade, utan hennes problem är detsamma som alla andra invandrare har, nämligen deras problematiska kulturella identitet. Denna invandrarkulturproblematik överskuggar allt mänskligt hos en invandrare. Varken Trotzigs universella upplevelser av adoptionen eller fenomenet utlandsadoptioner lyckas få uppmärksamhet utan förblir osynliga i den kulturella identitetens skugga. Den som uppmärksammar och diskuterar utlandsadoptioner är Tobias Hübinette. I sin postkoloniala analys av fenomenet utlandsadoptioner skriver han:
Här finns allt som behövs för en kolonial situation: de starka inslagen
av barnhandel med en prissättning och marknadsföring som påminner om den
klassiska slavhandeln, de svenska familjernas självpåtagna rätt att hämta
koreanska barn enbart för att de har möjlighet att erbjuda en relativt sett
högre materiell standard, Sveriges självupplevda moraliska överlägsenhet
gentemot Korea och den rutinmässiga tvångsassimilering som följer efter
ankomsten, för den adopterade ett kulturmord på individnivå. (Tobias Hübinette
, ”Barnen från det okända landet”, ur Orientaliska Studier 2001, 15/4
2003).
Hübinettes postkoloniala analys av fenomenet som ligger till grund för Trotzigs erfarenhet skulle tillsammans med hennes debutbok ha kunnat vara utgångspunkt för en allmändiskussion om utlandsadoptionen. Men det krävs då också en vilja att överge både det koloniala och det stereotypa tänkandet. Istället för att diskutera Västerlandets problematiska agerande i samband med utlandsadoptioner valde recensenterna att utgå från Trotzigs och andra invandrares problem med kulturell identitet. I det koloniala sättet att se på verkligheten blir det alltid de Andra som har problem med normerna som bestäms av den överlägsna västerländska civilisationen. Även om Trotzig i sin debut utgår mer från sina subjektiva upplevelser nämner hon också en ”prissättning” i barnhandel: ”Idag kostar det nästan 100 000 kr att adoptera barn enligt NIA.” (Trotzig 1996 s 33). Däremot kan hon inte uttala sig emot internationella adoptioner: ”Lika befängt vore det att påstå att det är moraliskt och etiskt fel att ge omsorg och kärlek till ett barn, biologiskt eller adopterat, oavsett var man lever i världen, oavsett sitt eget eller barnets ursprungsland.” (Trotzig 1996 s 89). Det finns fler s.k. Koreabarn i Sverige som inte helt delar Hübinettes åsikter. Ahn-Za Hagström skriver t.ex. så här: ”Kort sagt, min adoption gav mig en chans. Inte bara en chans att överleva, utan till en utveckling jag troligen annars inte haft.” (Ahn-Za Hagström, “Korean har jag aldrig varit”, Dagens Nyheter, 13/4 2003). Oviljan att diskutera Hübinettes postkoloniala åsikter kan bara göra en avgrund mellan Väst och Öst ännu djupare istället för att i en öppen diskussion analysera fördomar och missuppfattningar som båda sidor har om varandra.
Identitetstemat i Trotzigs debutbok, som börjar med hennes funderingar över den biologiska mamman, utvecklar sig snart i en annan riktning. I den dagliga kontakten med sin omgivning blev hon ofta påmind om att hennes uppfattning om sig själv som svensk inte är lika självklar för de flesta andra som hon kommer i kontakt med. Hennes icke-nordiska utseende orsakar flera smärtsamma upplevelser som hon kort kallar för ”trakasserier” (Trotzig 1996 s 59). Tulltjänstemän i Danmark och i Sverige behandlar henne på ett annat sätt än vad de behandlar hennes sällskap. Vanliga svenska barn och vuxna ger henne föraktfulla blickar. Man kallar henne för en kines och säger att hon ska ”åka till Kina” (Trotzig 1996 s 64). Hon får höra nedsättande kommentarer om sitt utseende. Skinheads våldsamhet väcker en rädsla som påverkar hennes liv. Hon undviker t.ex. att åka tunnelbana och hon är alltid på sin vakt. ”Jag har alltid varit rädd. För att jag ser annorlunda ut. Jag har aldrig tyckt om det.” (Trotzig 1996
s 58). I små och stora incidenter med rasistiska och främlingsfientliga inslag konfronteras hennes självuppfattning som svensk med omgivningens syn på henne som främling. I det enda landet hon känner till, hennes hemland Sverige, vägrar man henne inträde i den svenska gemenskapen. Hon hänvisas i stället till Sydkorea eller också till Kina. Ambivalensens inträde i hennes liv leder så småningom hennes tankar till det andra landet. Det är viktigt att påpeka ambivalensens ”ursprung”, eftersom denna svensk-koreanska ambivalens leder till ett identitetssökande som man uppfattar som enbart ett invandrarproblem. Man utgår från antagandet att identitetsförvirring börjar med invandrarens inre känsla om en annan tillhörighet. Men i Trotzigs debutbok beskrivs identitetssökandet som ett resultat av en allmänt förekommande diskriminering. Den vardagliga diskrimineringen har oftast ingenting med rasism att göra utan snarare med den koloniala konstruktionen av de Andra, nämligen de underlägsna icke-västerlänningarna. Trotzigs icke-svenska utseende leder till att omgivningen uppfattar henne som den Andra. Dörrarna till den svenska gemenskapen förblir följaktligen stängda för den Andra som får finna sig i det naturliga utanförskapet. Den svenska gemenskapen blir då först och främst en nationell gemenskap som bestäms av det biologiska ursprunget. Svenskt medborgarskap omfattar idag två skilda kategorier, nämligen etniska svenskar och invandrare. Håkan Thörn skriver så här: ”I Sverige behåller de nyblivna medborgarna ur den nationalstatliga administrationens perspektiv sin identitet som Invandrare, vilken också ärvs av deras barn (’andra generationens invandrare’)” (Håkan Thörn, Globaliseringens dimensioner, 2002, s 98). Thörn skriver också om en inom forskningen etablerad distinktion mellan den demokratiska och den etniska nationsprincipen. Olika stater, förklarar Thörn, har definierat förhållandet mellan ”nationalitet” och medborgarskap med utgångspunkt i dessa två nationsprinciper. ”I Tyskland har medborgarskap knutits till en etnisk nationsprincip.”, skriver Thörn. (Thörn 2002 s 94). Den andra nationsprincipen beskriver han med Frankrike som exempel: ”Det franska medborgarskapet har å andra sidan knutits till staten snarare än ’nationen’ (i en kulturell eller ’etnisk’ bemärkelse).” (Thörn 2002 s 94). Han skriver att det franska medborgarskapsbegreppet kan definieras som ”vänster” och det tyska som ”höger”. Sverige beskriver han då så här: ”Exempelvis kan 1900-talets svenska nationella folkhemsprojekt ur ett sådant perspektiv placeras in till vänster, i motsats till exempelvis den ’nyvaknade’ serbiska nationella identiteten.” (Thörn 2002 s 95). Invandrare i Sverige får svenskt medborgarskap men förblir, enligt min mening, andraklassens medborgare i förhållande till etniska svenskar.
I det vänsterländska koloniala tänkandet framstår invandrare alltså som en besvärlig grupp med bland annat identitetsproblem. Även om det ofta är det västerländska samhällets problem med diskriminering, så som man kan se i fallet med Trotzig, överfor man problemet till den besvärlige invandraren. Invandrarens utanförskap förklarar man då med en kulturkrock som uppstår som ett logiskt resultat av kulturella skillnader. Ännu en gång framträder här den grundläggande koloniala tanken om de Andras besvärlighet. En likadan tanke beskriver också Edward Said: ”Låt oss repetera dem [orientalismens grundläggande dogmer] här: den första är den absoluta och systematiska skillnaden mellan Västerlandet, vilket är rationellt, utvecklat humant och överlägset, och Orienten som är avvikande, outvecklad och underlägsen.” (Said 2000/1978 s 445). Det rationella och överlägsna Västerlandet har alltså inga problem utan samtliga problem överfors på de Andra, eftersom de Andra är outvecklade och underlägsna. Med kulturkrock och kulturella skillnader kan man dock inte förklara Trotzigs utanförskap. Några kulturella skillnader mellan henne och andra svenskar finns ju inte, det som skiljer dem åt är utseende samt ras - och nationell tillhörighet. Hennes utanförskap avslöjar att bakom den bräckliga konstruktionen om kulturella skillnader ligger den traditionella rasismens hierarkiska ordning. Trotzig uppmärksammar själv den nyrasistiska diskursen: ”Rastillhörighet. Genetiskt sett är jag korean, i alla andra aspekter svensk. Jag blir aldrig ’100% svensk’.” (Trotzig 1996 s 94). I Trotzigs fall kan man inte tala om kulturkrock och kulturell skillnad. Hon döms ändå till utanförskap utifrån de gamla grunderna om rastillhörighet. Om de kulturella skillnadernas nyrasistiska diskurs skriver bland andra Paul Gilroy. Han citeras av redaktörerna i Globaliseringens kulturer: ”Den biologiska rasen, menar Gilroy, har hos nyrasisten ersatts av kulturen, som dock ligger det tidigare rasbegreppet så nära att den kulturella gemenskapen kommer att uppfattas pseudobiologiskt.” (Eriksson m. fl. 1999 s 43). Astrid Trotzig får inte en plats i den svenska kulturella gemenskapen utan tvingas i linje med gemenskapens ”pseudobiologiska” krav till ett identitetssökande. Samma identitetssökande uppfattas då som den enskilde invandrarens och inte som det svenska samhällets problem.
Identitetsambivalensen, som en påföljd av diskriminering, avspeglar sig inte på samma sätt hos alla som befinner sig i en liknande situation. Trotzig skriver om sina syskon, en bror och en syster, som också är adopterade från Sydkorea. Medan Trotzig försöker lära känna den andra koreanska delen av sin identitet, väljer hennes båda syskon att inte bry sig om den andra identiteten. Systerns undvikande att ens tala om Sydkorea avslöjar åtminstone hur smärtsamt detta ämne kan vara. Hennes vägran att diskutera adoptionen och det okända landet tolkar jag som en vägran att finna sig i den påtvingade utanförskapen. Det är just utanförskapet som gör Sydkorea till ett ämne som måste undvikas. Det andra hemlandet uppfattar systern som den egentliga orsaken till sitt utanförskap. Trotzig, å andra sidan, börjar inse att utanförskapet kommer att vara i evighet och att hon inte kan göra någonting åt detta. Ingenting hon gör, tänker, uttalar eller känner kan förändra hennes utseende som omgivningen uppfattar och förklarar som icke-svenskt. Ett icke-svenskt utseende betyder stängda dörrar till den svenska gemenskapen, något som i sin tur leder till avhumanisering och diskriminering. Den som inte är svensk eller västerländsk uppfattas enligt det koloniala tänkandet inte heller som en riktig människa. Då blir diskrimineringen strukturell och samtidigt allmänt giltig i en stat där bara de ”etniska” medborgarna uppfattas som riktiga medborgare. Alla andra medborgare, som Trotzig, hänvisas till sina ”riktiga” hemländer. Det västerländska koloniala tänkandet producerar ett problem, i detta fall en identitetsambivalens, som då förklaras som någon annans fel, nämligen de besvärande Andras fel. Trotzigs resa till Sydkorea blir då ett sätt att lösa detta problem. Lösningen på problemet blir lockande för Trotzig eftersom den innebär ett löfte om en ovillkorlig och hundraprocentig gemenskap.
Men vilken väg man än väljer, stöter man ändå på nya, oftast oväntade problem. Det var dock klart i förväg, innan Trotzig reste till Sydkorea, att identitetsambivalensen och utanförskapet inte kunde försvinna så enkelt. Hon visste det själv: ”Men min identitet som svensk är betydligt starkare än den koreanska. Sydkorea är det okända landet. Inte Sverige.” (Trotzig 1996 s 93). Det krävs, enligt min mening, ett mirakel för att en hundraprocentig korean med en stark svensk identitet blir ovillkorligt accepterad i den koreanska gemenskapen. Även om ett sådant mirakel inträffar, krävs det ännu ett mirakel för att vår svenska korean skulle känna sig hemma i den koreanska gemenskapen, särskilt om man till råga på allt inte behärskar det koreanska språket.
Den tredje gemenskapen som erbjuds Trotzig kallar de postkoloniala teoretikerna för diaspora. Detta begrepp, som ursprungligen användes för att beskriva judisk erfarenhet av förskingring, tillämpas i de postkoloniala analyserna även på andra gruppers förskingring. Medan den sionistiska diasporakulturen försökte bevara den judiska nationaliteten i avsaknaden av en judisk nationell stat, uppfattas diaspora av de postkoloniala teoretikerna som en ny kulturell identitet. Enligt dessa teorier skapas denna identitet både av ”var du kommer ifrån” och ”var du nu är” (Eriksson m.fl. 1999 s 45). Alla de stora invandrargrupperna i västvärlden uppfattas alltså som om de lever i diaspora. Man talar följaktligen om koreanskdiaspora som då kan uppfattas som en kultur var Trotzig skulle höra hemma. Denna förklaring om diaspora bekräftas kanske med Trotzigs resa till det land som hon ”kommer ifrån”, nämligen till Sydkorea. Identitetsambivalensen som uppstår på grund av diskriminering och utanförskap leder henne till följande slutsats: ”Borde resa dit. Till Sydkorea.” (Trotzig 1996 s 120). Användningen av ordet ”borde” i stället för ”ville” tolkar jag som ännu ett bevis på att ambivalensen kommer utifrån. Någon ambivalens kan man nämligen inte hitta hos Trotzig själv: ”Jag står med en fot i Sverige, en i Sydkorea. Jag vet inte var jag hör hemma. Eller: Det är Sverige som är mitt hem. Mitt land.” (Trotzig 1996 s 122). Hon reser till Sydkorea eftersom hon ”borde” göra det, även om hon vet att det är Sverige som är hennes hem. Men ambivalensen som uppstår på grund av skillnader mellan hennes och omgivningens uppfattning om hennes hemland leder henne till slutsatsen ”borde resa till Sydkorea”. Hon har ändå inga förhoppningar om att hitta någon gemenskap där: ”Den gemenskap jag söker går inte att finna någonstans. Inte ens i Sydkorea.” (Trotzig 1996 s 123). Hennes vistelse i Sydkorea kan sammanfattas med några ord som en västerlännings resa till Orienten. I landet som skulle föreställa hennes hemland tänker hon ofta på Sverige som sitt hem. Meningar som ”jag ringer hem”, ”där hemma”, ”jag vill hem”, ”snart ska jag åka hem” och ”nedräkning för hemresan har börjat” uttrycker en vanlig västerlännings hemlängtan (Trotzig 1996 s 242, 243, 256, 260). Hemma i Sverige uppfattas hon som en invandrare av okända människor och tvingas om och om igen att förklara sin situation. Borta i Sydkorea uppfattas hon däremot som en vanlig korean men där tvingas hon att förklara sin situation på engelska. Hennes tillhörighet i den koreanska diasporan framträder slutligen som den enda återstående gemenskapen, som den enda lösningen på hennes identitetsambivalens. ”I Sverige kan jag aldrig integreras till fullo. Jag har utseendet emot mig. I Sydkorea är det tvärtom. Jag försvinner i mängden, människor som ser mig tror att jag är korean, men inom mig är jag någon annanstans, jag är svensk.” (Trotzig 1996 s 278).
I bokens titel Blod är tjockare än vatten ser Trotzig förklaringen till sitt utanförskap. Men det biologiska tänkandets otillräcklighet får hon bekräftat på sin resa till Sydkorea. Hennes koreanska blod gör henne inte till korean, däremot hindrar det henne från att bli accepterad som svensk. Den biologiska uppfattningen kan inte ersätta den upplevda sociala erfarenheten. ”Jag saknar minnen.”, skriver hon om vistelsen i Sydkorea (Trotzig 1996 s 214). Sitt identitetssökande avslutar hon så här: ”Måhända är blod tjockare än vatten. Men kärlek är tjockare än blod.” (Trotzig 1996 s 287). Den strukturella diskrimineringen genomsyrar även vårt samhälle, men efter sin resa till Sydkorea har Trotzig lärt sig att leva med ambivalens och motsättningar. Sin identitet beskriver hon i texten ”Rotfrukt”, ett år efter sin debut: ”Svensk men korean. Korean men svensk. Både och. Kluvenhet. Att vara mittemellan.” (Trotzig 1997 s 81). Hennes val av hennes identitet verkar överensstämma med den postkoloniala diasporaidentiteten.
Men diaspora som kulturell identitet är inte alltid det självklara svaret på identitetsambivalens. Däremot är detta svar en självklar produkt av det koloniala tänkandet, där den koloniserade slutligen ser på sig själv med kolonisatörens ögon. Edward Said beskriver detta fenomen som en paradox: ”Den paradox det innebär att en arab sitter och betraktar sig själv som ’arab’ av det slag som marknadsförs av Hollywood är bara det enklaste resultatet av det jag talar om.” (Said 2000/1978 s 476). Enligt min mening är det kanske inte någon paradox alls eftersom alla människors självbild skapas i ett samspel mellan subjektet och omgivningen. Enligt det koloniala tänkandet är det Västerlandet som är normen, något som leder till att en arab accepterar Västerlandets syn på honom som sanning. På samma sätt accepterade kvinnan i de patriarkala samhällen mannens syn på sig själv som sanning.
De postkoloniala teoretikerna uppfattar diasporaidentiteten som en strategi ”att ifrågasätta de fasta identiteter som påtvingas av kolonisatörer” (Eriksson m.fl. 1999 s 47). De postkoloniala teoretikerna som Fanon och Bhabha söker ”möjligheten att göra anspråk på en identitet som inte bygger på ’antingen eller’ utan på ’både och’ eller ’varken eller’” (Eriksson m.fl. 1999
s 47). Man menar då t.ex. att Astrid Trotzigs identitet inte ska ses som antigen svensk eller koreansk, utan som både svensk och koreansk eller som varken svensk eller koreansk. Som jag nämnde ovan förklarade Trotzig sin kulturella identitet som både svensk och koreansk år 1998. Enligt min mening är denna identitet en otillfredsställande kompromiss som underbygger kolonialtänkandet. Visserligen finns det invandrare som verkligen behöver denna ”kompromissidentitet”. Men människor som befinner sig i Trotzigs situation samt andra- och tredjegenerationsinvandrare har nämligen bara ett hemland. Identitetsproblematiken i Trotzigs debutbok tolkar jag som en påföljd av diskriminering. Astrid Trotzigs identitet förvandlades från ”svensk” till ”svensk men korean”. Denna förvandling är ett resultat av hennes identitetssökande där hon försökte integrera omgivningens uppfattning om henne med sin självuppfattning. Denna identitetssökande orsakades av en diskriminering som inte kommer att försvinna med den nya, diasporaidentiteten. Man borde inte problematisera identiteten så som de postkoloniala teoretikerna gör, utan man borde problematisera diskrimineringen. Visserligen skiljer sig invandrarnas och de utlandsadopterade barnens situation. Birgitta Hene skrev 1993: ”De [utlandsadopterade barn] är samtidigt både infödda svenskar och invandrare, men deras språk- och identitetssituation är inte identisk med vare sig infödda svenska barns eller invandrarbarns.” (Hene 1993 s 126). Denna skillnad beskrivs också i Trotzigs debutbok där hon ofta får höra av sina klasskamrater: ”Du är ju inte invandrare.” (Trotzig 1996 s 80). Men Trotzigs bok visar att hon oftast uppfattas och behandlas som invandrare. Både som adoptivbarn och som invandrare beskriver hon egentligen inte identitetsproblematiken utan just diskrimineringen som det stora problemet.
Astrid Trotzigs andra roman kom ut först fem år efter hennes debut. Den här gången utspelar sig handlingen i en helsvensk miljö. Pia Bergström–Edwards kallar i sin recension bokens frånvarande huvudperson, den försvunna kvinnan Anna Jakobsson, för ”en helsvensk 29-årig bibliotekarie”. (Bergström–Edwards 5/4 2003). En lördagsmorgon försvinner Anna Jakobsson spårlöst från sitt hem, där hon bor med sin man Anders och deras ettårige son Johannes. Allt om Anna och hennes försvinnande får vi veta från andra människors berättelse. Hennes man, hennes föräldrar och hennes väninna minns Anna och funderar över hennes försvinnande i denna roman som är skriven i monologform. Den mer officiella och allmänna versionen av hennes försvinnande presenteras genom en kriminalkommissarie som sedan länge har jobbat just med försvunna människor. Anna är följaktligen bara ännu ett fall för honom. Vad vi får veta om Anna är bara det som hennes närmaste minns och delar med oss. Vi lär känna Anna i några av hennes roller, nämligen som fars dotter, som mors dotter, som fru, som mamma och som väninna. I slutet av romanen får vi dock inte veta vad som har hänt med Anna. Vi lämnas ovissa, eftersom det är bland annat just ovissheten som romanen försöker förmedla. Den outhärdliga ovissheten kallar Annas man för ”limbo”. (Astrid Trotzig, Ibland undrar jag om jag minns rätt, 2003, s 39). ”Att inte veta är outhärdligt”, det är mammans sätt att beskriva ovissheten. (Trotzig 2003 s 100). Hos pappan finns samma vanmäktiga känsla: ”Inte en dag till utan att få veta.” (Trotzig 2003 s 192). Annas väninna klarar inte heller av ovissheten. När ett spår efter Anna visar sig vara falskt skriver hon i sin dagbok: ”Började tro att det var över. (Hur kunde jag vara så naiv?)”. (Trotzig 2003 s 125). Det går nämligen aldrig över, ovissheten har kommit för att stanna.
Bergström–Edwards skriver i sin recension: ”Och jag kan förstå att författarinnan är ute efter just den vanmakten. Men varför ska jag dela den? Och varför får jag så lite upplysningar om Anna att jag omöjligt kan förstå henne? Också läsaren blir övergiven.” (Bergström–Edwards 5/4 2003). Även om hennes frågor är menade som en negativ kritik uppfattar jag dem som den bästa kommentaren som Trotzig kunde få. Hon försökte beskriva en vanmakt orsakad av ovisshet samt en känsla av övergivenhet som uppstår efter ett försvinnande. När Bergström–Edwards nu erkänner sin känsla av övergivenhet och sin delaktighet i vanmakten, då betyder det att Trotzig lyckades i sitt försök. Bergström–Edwards förstår att ”[d]et är mer frågorna än lösningen som intresserar henne [Trotzig]”, men ändå vill hon ha en lösning, precis som personer i romanen. Budskapen om ovissheten och vanmakten har kommit till rätt adress, nämligen till läsaren, som också ”blir övergiven”. (Bergström–Edwards 5/4 2003).
Peter Johansson tar i sin recension upp några moment som jag själv också uppfattar som viktiga. Han drar de givna parallellerna mellan Trotzigs två första böcker och understryker att båda handlar om en mamma som lämnar sitt barn. Han menar inte att skillnaden mellan en mamma i Stockholm och en mamma i den fattiga staden Pusan i Sydkorea är obetydlig. Men själva övergivandet uppfattar han som universellt. (Johansson 30/3 2003). Hans resonemang är, enligt min mening, ett avståndstagande från kolonialtänkandet. Istället för att diskutera om skillnader mellan ”de koloniserade” och ”oss kolonisatörer”, vågar han ta upp likheter och det universella. Även jag själv resonerar som Johansson och tolkar Trotzigs andra bok med en utgångspunkt i hennes debut. I sin debut beskriver hon ett övergivande ur barnets synvinkel, medan hon i sin andra roman beskriver ett liknande övergivande ur de anhörigas perspektiv. Men i Ingalill Mosanders intervju med Trotzig förklarar hon att idéen till boken kommer från Odysseus. Trotzig berättar för Mosander att hon alltid har varit fascinerad av försvinnanden. ”Jag känner människor som haft närstående som försvunnit och de säger att det värsta är ovissheten, att inte veta vad som hänt.” ( Ingalill Mosander, ”Res hem till Kina”, Aftonbladet, 20/4 2003). Men det behöver inte betyda att paralleller med debutromanen bara är en vanligt förekommande övertolkning. Mosander skriver om två centrala frågor i Trotzigs roman om en kvinnans försvinnande: ”Vad kan ha hänt henne? Och vem var hon egentligen?”. (Mosander 20/4 2003). Dessa två frågor uppfattar jag också de som viktigaste ur läsarens perspektiv. I sin debut skriver Trotzig om sin mamma: ”När jag var barn ville jag att min ’riktiga’ mamma skulle vara död, att hon dog när jag föddes. Det gjorde det lättare att förstå.” (Trotzig 1996 s 40). Teman ovisshet och vanmakt framträder nämligen redan i Trotzigs debut. Johansson påpekar att ”det centrala ’varför’ förbli dock liggande i skuggan” i Trotzigs andra roman (Johansson 30/3 2003). Som vi vet fick Trotzig inte något svar på frågan varför hennes mamma lämnade henne, något som kan vara källan till Trotzigs fascination av försvinnanden. Ovannämnda recensioner av Trotzigs andra roman behandlar annars mer den litterära inslagen i romanen, medan jag är mer intresserad av identitetsproblematiken som recensenterna inte har sagt mycket om.
Trotzigs andra roman kan man visserligen inte analysera ur en postkolonial synvinkel. Men även om romanen utspelar sig i en helsvensk miljö kan man diskutera just det universella som Peter Johansson skriver om i sin recension. Man kan också jämföra denna roman med Trotzigs debutroman för att förklara identitetens djupare meningar, något som jag kommer att göra här.
I sin första roman skriver Trotzig om sitt identitetssökande, som de flesta recensenterna beskrev som ett invandrarproblem. Som alltid när det handlar om de Andra, nämligen om icke-västerlänningar, blir det svårt att gå in på djupet eftersom vi fascineras av det mest iögonfallande, i detta fall Trotzigs ”riktiga” identitet. Invandrarens identitet framställs då som enbart kulturell eller nationell. Det koloniala tänkandets avhumanisering av de Andra hindrar oss att tänka på det universella, det allmängiltiga för människosläktet. Det är först med en helsvensk roman som djupet och komplexiteten i begreppet identitet träder fram och blir synlig för recensenterna. I recensioner av debutromanens diskuterades identitet som rötter, både biologiska och sociala. Då handlade det om Trotzig som asiat och sydkorean eftersom recensenterna insisterade på att förklara ras och nation som en kulturell identitet. Enligt recensenterna skrevs Trotzigs första roman av ett Koreabarn som adopterades i Sverige. Trotzigs andra roman skrevs följaktligen av det svenska, starkare inslaget i hennes ambivalenta identitet. I en ”helsvensk” bok framträder identitet som något mer än bara en kulturell och nationell fråga. Nu skriver Johansson: ”Och som läsare blir man påmind om hur varje människa är ett isberg med den största delen dold för ögat.” (Johansson 30/3 2003). Denna sanningsenliga slutsats gäller nog också Trotzig eftersom man inte kan se hennes svenskhet. Men recensenterna undrade inte över isbergets dolda del i Blod är tjockare än vatten. Mosander undrar vem Anna Jakobsson egentligen var. Bergström–Edwards frågar: ”Och varför får jag så lite upplysningar om Anna att jag omöjligt kan förstå henne?” (Bergström–Edwards 5/4 2003). Nu blir man plötsligt medveten om svårigheter i att förstå en annan människa och om identitetsproblematikens komplexitet. För identitetsproblematiken i debutromanen hade man tydliga och slutgiltiga svar, nämligen sådana om ett riktigt hemland och en riktig identitet. Enligt det koloniala tänkandet är invandrarens identitet tämligen enkel, man behöver bara fakta om ras- och nationell tillhörighet. Anna Jakobsson kan däremot inte förklaras med fakta som har med en vit, svensk kvinna att göra. Skillnaden mellan dessa två identiteter uppstår som en produkt av den strukturella, osynliga diskrimineringen.
I sin självbiografiska debutbok presenterade Trotzig sig själv i en enda roll: ett adoptivbarn från Sydkorea. Men där fick vi alla fakta från Trotzig själv. Anna Jakobsson, den försvunna kvinnan, presenteras i en mängd olika roller: som dotter, som fru och som väninna. Men alla fakta om henne får vi från andra människor, något som omöjliggör för oss att någonsin förstå Anna. Vi befinner oss tydligen i Trotzigs situation eftersom hon aldrig kommer att förstå sin biologiska mamma. Anders, Annas man, förklarar denna omöjlighet för oss: ”Det går inte att berätta för någon om Anna, vem hon är, hur detaljerad jag än är.” (Trotzig 2001 s 43). Identitetstematiken kan aldrig vara så enkel som det presenteras i det svart-vita koloniala mönstret. Vår identitet uppstår som en andlig symbios mellan vår självuppfattning och omgivningens uppfattning om oss, där ömsesidig påverkan är en självklarhet. Vår självuppfattning påverkar omgivningens uppfattning om oss och tvärtom. I Annas fall får vi dessvärre inte inblick i hennes självuppfattning. Den enda vi får är omgivningens uppfattningar om henne, något som gör att vi ”omöjligt kan förstå henne?” (Bergström–Edwards 5/4 2003).
Etnologen Birgitta Svensson skriver om vår identifikations olika sidor i sin text ”Livstid”: ”Vår identifikation består av tre sidor: 1. Den identitet jag visar för andra. 2. Den identitet jag själv upplever. 3. Den identitet som tillskrivs mig av andra. De är oupplösligt sammanlänkande med varandra.” (Birgitta Svensson, ”Livstid” i Skjorta eller själ, 1997, s 42). I sin debutbok skriver Trotzig om den identitet hon visar för andra och om den identitet som tillskrivs henne av andra. Hon skriver också en del om den identiteten som hon själv upplever, men hon avslöjar inga hemliga detaljer och behåller därmed sitt privata liv för sig själv. Man kan säga att den identitet som tillskrivs henne av andra är mer central i debutromanen. I andra boken blir man mer intresserad av Annas identitet så som hon själv upplever den, fast boken handlar även här om den identitet som tillskrivs henne av andra. Man inser i Annas fall att det inte går att förstå någon enbart genom andras ögon.
Svensson skriver också om skillnader mellan begreppen livshistoria och levnadsberättelse. Enligt henne presenterar man sig själv utifrån sin jaguppfattning i en levnadsberättelse, som då kan uppfattas som personlig identitet. Men med levnadsberättelser kan man inte beskriva den tillskrivna identitetens påverkan på jaguppfattningen. (Svensson 1997 s 39). ”Det finns en livshistoria utanför individen – vissa sociala fakta som kan utläsas oberoende av individens egen levnadsberättelse.” (Svensson 1997 s 39). Svensson menar att maktförhållanden och skillnader i samhället är viktiga för förståelsen av människans identitet. (Svensson 1997 s 41). ”Kvinnor blir annorlunda när mannen är norm, laglöshet annorlunda när laglighet är en norm. Man bör alltså tala om hur skillnader upprättas och upprätthålls, hur vissa normer får tolkningsföreträde framför andra, hur vissa regler upphöjs till Moralen etc. istället för att söka likhet, helhet och avvikelse.” (Svensson 1997 s 42).
Hon utgår i sitt exempel från kvinnans situation för att förklara hur skillnader upprätthålls för att rättfärdiga vissa normer. Samma mekanism ligger bakom homosexuellas avvikande från heterosexuella normer. Trotzigs utanförskap beror också på hennes avvikelse från den svenska normen. I samtliga fall leder avvikelsen från normen till en strukturell diskriminering. Medan kvinnor och homosexuella avviker från normer som skapades under den patriarkala epoken, avviker invandrare från normer som skapades under den koloniala epoken. Både den patriarkala och den koloniala epoken, som är samtida, tillhör Västerlandets förflutna, men kvinnor, homosexuella och invandrare är fortfarande de Andra, de avvikande. Skillnader och normer, som Svensson skriver om, tolkar jag som diskrimineringens bakgrund. Ingen förnekar vare sig skillnader eller likheter. Problemet är, enligt min mening, att dessa normer som uppstår på grund av skillnader blir källan till diskriminering. Invandrare, homosexuella, kvinnor och andra avvikare blir utsatta för en strukturell diskriminering, eftersom det är just normer som skapar samhällets struktur.
Det framgår tydligt i Trotzigs två första romaner att den kulturella identiteten blir den enda viktiga för invandrare, men helt utan betydelse för etniska svenskar. I sin debutbok beskriver Trotzig ett misslyckat letande efter en identitet som grundar sig på blodsband. Istället för blodsband utgår hon från kärlek som grund för sin identitet. Följaktligen blir den helsvenska romanen om Anna Jakobsson skriven av en svensk författarinna, nämligen av Astrid Trotzig. Även om hennes svenskhet är uppbyggd på kärlekens och inte på blodets grunder. Trotzigs tvetydiga identitet tolkar jag däremot som en produkt av samhällets diskriminerande normer.
Vem Anna Jakobsson var får vi aldrig veta. Hennes närvaro krävs för att vi ska kunna förstå hennes riktiga identitet. Men eftersom Anna är försvunnen, är allt vi kan veta om henne det som människor ur hennes närmaste omgivning vill dela med oss. Men de har sina hemligheter och de lämnar oss ofta utanför. Förutom ovissheten och vanmakten får läsarna känna på utanförskapen också. Trotzig förklarar det så här: ”Det var helt enkelt så att utanförskapet är ett tema som jag utforskat från olika håll.” (Anna Ångström, ”Intervju med Trotzig”, Svenska Dagbladet, 20/4 2003). I sina två romaner beskriver Trotzig identitetsproblematiken i ett samhälle belastat med allestädes närvarande diskriminering. I sin senaste roman utvecklar hon diskrimineringstematiken i det svenska samhället. Efter en roman skriven ur invandrarperspektiv och en roman skriven ur ett svenskt perspektiv, skriver Trotzig en tredje roman om ett mötte mellan svenskar och invandrare i dagens Sverige.
Huvudperson i Trotzigs tredje roman är en trettitreårig man som har en svensk far och en peruansk mor. Ännu en gång handlar det om att utseende är orsak till att en svensk person utsätts för diskriminering med rasism i bakgrunden. Även om boken handlar om diskriminering kan man inte alltid beskriva händelser som solklara fall av rasism. När två iranska bröders butik attackeras av nynazistiska ungdomar som gör en Hitlerhälsning, finns det inget tvivel om att rasism ligger som grund till en sådan händelse. Men när romanens huvudperson, en berättare utan namn, identifierar sig med de utsatta invandrargrannarna, blir hans upplevelser av rasism och diskriminering inte alltid uppenbara. Efter att någon hade sprayat ett svart hakkors på hans dörr, börjar han nämligen se rasister där de finns och där de inte finns. Senare i texten kommer jag att ta upp några fall där läsaren inte kan vara säker på att berättarens upplevelser av diskriminering inte bara är inbillning. Trotzig skriver egentligen inte om invandrare som lever segregerade och hänvisade till ett eländigt liv på socialbidrag på grund av diskriminering på arbetsmarknaden. Romanens huvudperson, som jag kommer att kalla för Berättaren, är ingen invandrare alls, men på grund av sitt utseende uppfattas han som en sådan av sin omgivning. Ändå har han levt hela sitt liv bland svenskar och hans jobb som tandläkare har givit honom chans att leva i en trygg medelklasstillvaro.
Trotzig skriver inte heller om rasister och extremister. Svenskar i hennes roman är vanliga människor med vardagliga problem. Men en vardaglig idyll förmörkas av några otäcka små och stora händelser som leder till avslöjande av annars dolda fördomar. Man höll ett mötte i Berättarens hus där incidenten med hakkorset skulle diskuteras. Diskussionen om hakkorset var kort och lugn. Men då började den svarte engelsmannen diskutera alla trakasserier han utsatts för. Mötet blir snart en plats där rasistiska ohyggligheter ropas ut högt och ohämmat. De rasistiska utfallen riktas däremot inte mot vår Berättare utan mot den svarte engelsmannen och mot de iranska bröderna. Till bakgrund för denna otäcka händelse ligger också ett bråk mellan hyresgäster och bostadsrättsinnehavare i huset. Förutom utländsk bakgrund har Berättaren ännu en sak gemensam med andra invandrare i huset. Alla invandrare visar sig nämligen vara hyresgäster. Efter mötet blir Berättaren allt mer besatt av tankar om rasismen i Sverige. Han flyttar från huset men romanen fortsätter med hans monolog om tillståndet i det segregerade svenska samhället.
Genom att inleda sina kapitel med rapporter från diskrimineringsombudsmannen, ett utdrag från Sverigedemokraternas partiprogram och en företeckning av anmälda fall av bostadsdiskriminering inför Trotzig fakta i sin fiktiva berättelse. Det är mer på grund av dessa fakta och Berättarens funderingar än på grund av de egentliga händelserna som romanen upplevs som en berättelse om diskriminering i dagens Sverige. Trotzig skapar medvetet en värld där ingenting är solklart och allting kan tolkas på flera olika sätt. Denna oklara bild känns ganska realistisk eftersom diskriminering i verkligheten brukar vara svår att bevisa.
Trotzigs tredje roman uppfattas av samtliga recensenter som en skildring av främlingsfientlighet och utanförskap i dagens Sverige. Ragnar Strömberg påpekar i sin recension att romanen inte är någon förortsskildring. Huvudpersonen beskriver Strömberg så här: ”Han är en ung man med socialt anseende – tandläkare med en välfungerade praktik – som aldrig tidigare funnit anledning att grubbla över sin hemortsrätt i det land där han levt hela sitt liv.” (Ragnar Strömberg, ”Ren och skär njutning”, Aftonbladet, 21/4 2003). Strömberg beskriver huvudpersonen som svensk med en liten avvikelse, nämligen det svarta håret han ärvde från sin peruanska mamma. Det svarta håret ser Strömberg som orsak till att Berättaren blir utsatt för diskriminering tillsammans med den svarte engelsmannen och de iranska bröderna. (Strömberg 21/4 2003). Denna iakttagelse är viktig för min analys. Enligt min uppfattning är nämligen Berättaren svensk som uppfattas felaktigt som invandrare av omgivningen. Strömberg skriver vidare om Berättarens fördomar som Trotzig presenterar för oss när berättelsen lider mot sin slut. Hon beskriver nämligen Berättarens inskränkta uppfattningar om kvinnor, handikappade och homosexuella. Han menar att denna del av boken känns som en iögonfallande konstruktion. Enligt honom försökte Trotzig styra sin roman bort från det politiskt korrekta genom att inte framställa berättaren som ”ett oskyldig offer, en idealiserad martyr”. (Strömberg 21/4 2003). Genom att inte idealisera offret uppnår Trotzig, enligt min mening, en hög nivå av objektivitet, även om trovärdigheten kanske minskar på grund av den besvärliga känslan av konstruktion. Problemet är att handlingen övergår lite förvånande från rasistiska händelser på mötet till Berättaren som helt oväntat beskrivs som en fördomsfull man.
I Erik Löfvendahls recension framställs romanen också ur en politisk synvinkel. Han skriver: ”Vi – detta gäller oss alla, även invandrare – är så intrasslade i märkliga attityder, fördomar och förvridna föreställningar om varandra att en diskussion om detta borde stå överst på partiernas dagordningar i stället för att, som ofta är fallet, smusslas undan.” (Erik Löfvendahl, “Trotzigs resonerande hämmar gestaltningen”, Svenska Dagbladet, 21/4 2003). Denna slutsats skulle man inte kunna dra om offret idealiserades. Nu blir skulden för samhällets tillstånd mer rättvist fördelad på alla inblandade aktörer, nämligen både svenskar och invandrare. Åtminstone i Löfvendahls tolkning av Trotzigs roman. Hans slutsats ser jag mer som hans egen uppfattning om tillståndet i landet än som något som grundas på Trotzigs roman. Även om jag själv har samma uppfattning om det svenska samhället som Löfvendahl, kan jag ändå inte finna belägg för denna uppfattning i Trotzigs berättelse. Problemet uppstår i Berättarens kulturella identitet. Löfvendahl verkar utgå från hans invandrartillhörighet och därmed tolkar han offrets, alltså Berättarens, fördomar som alla invandrares fördomar. Men enligt min mening är Berättaren en svensk med icke-svenskt utseende och hans fördomar tolkar jag som alla svenskars fördomar. Några invandrare kommer aldrig till tals i Trotzigs berättelse, som är skriven ur ett svenskt perspektiv.
Stefan Helgesson skriver också om
Berättarens identitet: ”Berättarens främlingskap bottnar i att hans mor är från
Peru. Trots att hans pappa är alldeles svensk bär han främlingens tecken i sitt
svarta hår.” (Stefan Helgesson, ”Roman med bostadsproblem”, Dagens Nyheter,
21/4 2003). Helgessons resonemang liknar alltså min egen uppfattning om
Berättaren som svensk. ”Men han har ett utseende”, skriver Helgesson, ”och på
den plats där han lever är utseendet ens öde.” (Helgesson 21/4 2003). Platsen
är naturligtvis Sverige och berättaren kan också beskrivas som svensk inuti -
invandrare utanpå i ett land där bara det ytliga räknas. Helgesson sammanfattar
Trotzigs roman i en meningsfull slutsats: ”’Främmande i detta land’
demonstrerar på gott och ont hur svårt det är att hitta ut ur det
nationalistiska tänkandets spegelsalar.” (Helgesson 21/4 2003). Till skillnad
från dem som tar upp kulturella skillnader går han rakt på sak. Bakom den
kulturella masken döljer sig den chauvinistiska nationalismens ansikte som
förstärks av det koloniala tänkandet. Det finns inga kulturella skillnader
mellan Berättaren och svenskar i denna berättelse. Ingen kulturkrock heller.
Men utanförskap uppstår på grund av det nationella och inte det kulturella.
Håkan Thörn skriver om samma problematik så här:
Den kulturella aspekten av segregationen handlar i hög grad om en utbredd erfarenhet hos dessa människor att bli definierad som ”icke-svensk” – och därmed löpa hög risk att bli diskriminerad. Det gemensamma handlar då alltså inte om delade kulturella praktiker, utan om att bli tillskriven visa egenskaper av det omgivande samhället och dess dominerande institutioner. (Thörn 2002 s 103-104).
I Trotzigs tredje roman, precis som i hennes debutroman, handlar det återigen om en svensk med utländsk bakgrund. I båda romanerna har huvudpersonen inga andra band med sin utländska bakgrund förutom det utseendemässiga. Socialt och kulturellt sett tillhör de den svenska gemenskapen. Deras utseende påminner om deras etniska ursprung, något som gör att andra människor upplever dem som invandrare. Astrid Trotzig skriver egentligen inte om invandrare. Lena Jordebo inleder sin intervju med Trotzig med ett konstaterande att Trotzig först i efterhand insåg att hon har skrivit en trilogi. Jordebo fortsätter: ”Att hon hade skrivit tre böcker med tematiska och formmässiga likheter, om identitet och utanförskap.” (Lena Jordebo, ”Alla känner sig utanför”, Dagens Nyheter, 21/4 2003). Romanens titel, påminner Jordebo, hämtade Trotzig från Gunnar Ekelöfs dikt ”Non serviam”. Hon citerar den aktuella raden ur Ekelöfs dikt: ”Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig!” (Jordebo 21/4 2003). Trotzig skriver nämligen om människor som uppfattas som främmande i Sverige, medan Sverige inte är främmande för dem.
Frågan om huruvida Berättaren är invandrare eller inte kräver ett klart svar eftersom det är viktigt för hela romanen. Om Berättaren uppfattas som invandrare, då kan man säga att Trotzig skriver om fördomar hos både svenskar och invandrare, så som det förklaras i Erik Löfvendahls recension. Men i så fall kan man kritisera Trotzig för ett vanligt stereotyptänkande i linje med den koloniala uppfattningen om de Andra. Det är nämligen så att Berättarens fördomar om kvinnor och om homosexuella, samt intolerans mot handikappade, gör honom till en typisk invandrarkarikatyr. I det koloniala tänkandet framstår invandrare, eller de Andra, ofta som kvinnoförtryckare med icke-demokratisk inställning till avvikare. Trotzigs roman kan jag dock inte tolka som en stereotypisk beskrivning om dagens Sverige där svenskar är rasister och invandrare fördomsfulla traditionalister. Ambivalensen med hennes identitet har nämligen gjort henne till en mästare i ambivalensteman. Det verkar rimligt att se på Berättaren som svensk, eftersom romanen då blir något annat än bara ännu en redovisning för missuppfattningar mellan svenskar och invandrare. Trotzig går, enligt min mening, emot de koloniala stereotyperna och skriver om svenskarnas fördomar mot kvinnor, homosexuella, handikappade och andra avvikare. Hon avslöjar med Berättarens ambivalenta identitet hur det koloniala tänkandet nedvärderar och smutskastar de Andra för att på så sätt framställa Västerlandet som ren och upphöjd förebild för de underlägsna Andra. Trotzig beskriver nämligen en svensk som fördomsfull. Men eftersom denna svensk har en peruansk mor och ett icke-svenskt utseende, tror man lätt att denne svensk är invandrare. Frågan om berättarens kulturella identitet blir därmed avgörande för en analys av Trotzigs roman. Berättarens utländska ursprung avspeglas i hans utseende, medan hans åsikter inte har någonting med ursprunget att göra. Han har kanske utländskt etniskt ursprung, men hans kulturella tillhörighet går inte att finna någon annanstans än i Sverige. ”Förutom min mors vänner träffade jag förhållandeviss få människor med utländsk bakgrund under min uppväxt”, säger Berättaren. (Astrid Trotzig, Främmande i detta land, 2003, s 259). Sina åsikter och sina fördomar fick han bland svenskar i Sverige och inte utomlands eller i de invandrartäta områdena.
Berättarens livshistoria är inte en invandrares historia. Han har aldrig bott i de segregerade områdena. Han har aldrig varit diskriminerad på arbetsmarknaden. Hans erfarenhet av rasism och diskriminering skiljer sig från den svarte engelsmannens eller de iranska brödernas livserfarenhet. De iranska bröderna Ali och Ahmed attackeras av våldsamma nynazister som krossar fönstret och ljusskylten i deras butik. Styrelsen i bostadsrättsföreningen förbjuder dem att ha iransk flagga och att skriva namnet på sin butik på persiska. (Trotzig 2003 s 165). Deras vägran att lyda detta förbud kan antas ligga bakom nynazisternas attack. Särskilt om man vet att det svarta hakkorset sprayades på Berättarens dörr natten som följde efter attacken. Bara människor som bor i samma hus kunde nämligen veta att det bakom dörren med hans svenska namn på, bor någon med utländsk bakgrund. Detta hakkors är Berättarens första erfarenhet av rasism i Sverige. Den svarte engelsmannen, Steve Watts, får sedan länge tillbaka anonyma brev där han uppmanas ”att åka hem till djungeln för att bevara Sverige svenskt”. Dessutom har någon slängt hundskit i hans brevlåda (Trotzig 2003 s 267). På mötet som urartar till en rasistisk incident ropar man ord som ”den där negern” och ”släng ut packet, det är det enda rätta, de har inget här att göra”. ”De där araberna, deras ungar springer omkring på gården och väsnas och blommorna har de förstört, slängt omkring jorden och grisat ner, har ni sett det?”, så uttrycker sig människor på mötet som urartat i ett rasistiskt bråk. (Trotzig 2003 s 171). Inga sådana ord ropas till Berättaren. Man tänker inte på honom när man hör: ”Vi har försökt få dem att samarbeta, men det är inte så lätt att få dem att fatta, de förstår ju inte ren svenska.” (Trotzig 2003 s 171). Den enda rasistiska händelsen som riktas mot Berättaren är det svarta hakkorset som sprayas på hans dörr. Det framgår tydligt i hans monolog att han upplever något sådant för första gången: ”Det är lätt att få för sig, när man bor i en storstad, att man är anonym. Att man går säker för social kontroll, inskränkthet. Fördomar.” (Trotzig 2003 s 160). Även nu är det oklart om han trakasseras på grund av sitt utländska utseende eller på rent ekonomiska grunder. I ett upphetsat bråk mellan bostadsrättsinnehavare och hyresgäster använder sig alla inblandade av alla möjliga påhitt. Precis som iranierna och engelsmannen tillhör Berättaren den lilla gruppen som bor i hyreslägenheter. ”Det var en slump att vi var mörkhyade och svarthåriga män. Eller vad tror du?” (Trotzig 2003 s 168). Efter denna dialog med läsaren, som Trotzig tilltalar direkt genom hela romanen, lämnas man i ovisshet. Hon undviker att påstå något utan låter läsaren avgöra själv, men fakta är aldrig entydiga.
Håkan Thörn skriver om det nya samhället: ”För det första måste vi vara medvetna om att när det talas om uppkomsten av ’det mångkulturella samhället’ som en aspekt av den senaste fasen av globaliseringen, så innebär detta ett eurocentriskt perspektiv på världen. Det är i första hand europeiska länder som blivit ’mångkulturella’ i samband med den senaste stora migrationsvågen.” (Thörn 2002 s 98). Trotzig skriver inte om ett samhälle där allting är antingen svart eller vit. Hon ger oss en helhetsbild av kluvenheter som vi tvingas leva med i det nya samhället som Sverige har förvandlats till. Uppkomsten av det s.k. mångkulturella samhället har lett till uppkomsten av en ny diskriminering, nämligen den etniska diskrimineringen. Men Berättarens upplevelser av diskriminering är inte så klara. De verkar ibland var en inbillning orsakad av den traumatiska händelsen med hakkorset. När han slutligen flyttar från huset får han nämligen höra det här: ”Du har gjort oss en tjänst.” Man förklarar det för honom: ”Jag menar, med Watts. Du har åtminstone försökt få bukt med honom. Men en sådan som han, han passar inte in här, det inser ju du också, eller hur. Med dig är det annorlunda, du är ju svensk, du förstår hur systemet fungerar.” (Trotzig 2003 216). Berättaren är också medveten om att han bemöts på ett bättre sätt än de iranska bröderna eller den svarte engelsmannen. ”Men så var jag inte som dem, som andra invandrare, i deras ögon” förklarar han i sin monolog. (Trotzig 2003 s 211). I ett annat samtal avvisar en granne Berättarens antydande om att han diskrimineras av sina grannar: ”Det är inte som du tror, sade han.” (Trotzig 2003 s 211). Läsaren kan inte veta om alla incidenter beror på rasism, grannarnas osämja eller om det bara var ett bråk mellan bostadsrättsinnehavare och hyresgäster med ekonomiska skillnader som grund. Denna osäkerhet underbyggs av nya fakta. ”Långt senare hade jag vägarna förbi det där huset.”, säger Berättaren, ”[b]utiken var densamma, så de iranska bröderna var kvar. Det hade jag inte väntat mig.” (Trotzig 2003 s 220). Jag tolkar detta som att allting kanske var ett bråk mellan välsituerade svenskar (bostadsrättsinnehavare) och fattiga invandrare (hyresgäster). Thomas Hylland Eriksen skriver om de svartas upplopp som orsakades av diskriminering av svarta i USA år 1992. ”Men beror diskrimineringen på att några amerikaner är svarta?”, undrar han, ” [e]ller beror den på att svarta amerikaner i allmänhet är fattiga, och att en rasistisk ideologi är nyttig i arbetet i att se till att de så förblir? Skillnaden mellan de två synvinklarna är avgörande.” (Thomas Hylland Eriksen, Kulturterrorismen, 1999/1993, s 37). En liknande fråga kan, enligt min mening, ställas om diskrimineringen i Trotzigs roman. Beror den på rasism eller på att de välsituerade svenska bostadsrättinnehavarna inte vill ha några fattiga invandrare som grannar? Svaren på denna fråga får läsaren däremot hitta själv.
Berättaren ser sig själv ibland som svensk, ibland som invandrare. Man kan egentligen utgå från antagandet att Berättaren är både svensk och invandrare. Men Trotzig framställer honom först och främst som en människa. Jag uppfattar hans fördomar som mänskliga fördomar och inte invandrarnas eller svenskarnas fördomar. Den svarte engelsmannen framställs i Berättarens monologer som en våldsam marijuana-rökare som bråkar med alla. Berättaren beskriver den svarte Steve Watts så här: ”Han hade varken tålamod eller mildhet, det var inte utan anledning som folk var rädda för honom. Det gick inte att resonera med honom. Han visste inte sitt eget bästa. Han hade djungeltemperament, höll jag på att säga, reagerade häftigt på minsta antydan till rasism, instinktivt, utan att tänka.” (Trotzig 2003 s 202). Det är symptomatiskt att Berättaren förklarar den svartes temperament med resonemanget om djungeln, alltså om Afrika, och inte om England som är Steve Watts hemland. Berättarens okunskap om den svarte engelsmannen påminner om det koloniala tänkandets okunskap om de Andra. Han nöjer sig med falska föreställningar som förknippar svarta enbart med djungel. Men detta komplicerar allt för läsaren som inte kan veta om Steve Watts utsattes för rasdiskriminering eller om han var en bråkmakare som fick vad han förtjänade.
Sista delen av romanen handlar mest om Berättarens föräldrar. Men då och då uttrycker han sina åsikter om invandrarproblematiken. Det är i denna avslutande del som Berättarens fördomar fyller sida efter sida i romanen. Frågan om vems fördomar det handlar om har ingen betydelse för Trotzig. Hon försöker nämligen se bakom etiketten svensk eller invandrare. På så sätt lyckas hon få läsaren att själv se människan inuti förpackningen. Hennes roman om dagens Sverige är visserligen mörk och bitter, men den är också verklighetstrogen. Edward Saids slutsats känns som något som Trotzig också strävar efter: ”Utan ’Orienten’ skulle det finnas forskare, kritiker, intellektuella och människor för vilka rasliga, etniska och nationella skiljelinjer är mindre viktiga än den gemensamma uppgiften att förbättra mänskligheten.” (Said 2000/1978 s 480). Trotzigs roman handlar nämligen inte om motsättningar mellan svenskar och invandrare utan om motsättningar mellan människor. Varken Västerlandet eller Orienten har patent på fördomar. De tillhör den ännu oförbättrade mänskligheten.
Astrid Trotzigs verklighetstrogna skildringar av etniska motsättningar i det svenska samhället lyfter upp några betydelsefulla frågor. Den kulturella identiteten, utanförskapet, främlingsfobin och främlingsfientligheten, samt diskriminering på grund av ras och etnicitet utgör nämligen de nya problemställningarna. Håkan Thörn skriver om den nya problematiken: ”Det är tveklöst så att de senaste decenniernas transkontinentala migrationsvåg har givit upphov till förändringar i det svenska samhället, liksom i en rad andra länder. Dessa förändringar samlas och diskuteras med hjälp av beteckningar som ’invandrarna’ och ’det mångkulturella samhället’.” (Thörn 2002 s 101). Med dessa förändringar problematiseras också förhållandet mellan staten och nationen som grundades på principen ”en stat - en nation”. De nya medborgarna, nämligen invandrare, har kommit in i bilden. Thörn beskriver den nyuppkomna problematiken så här: ”Begrepp som ’assimilation’, ’integration’, och även i visa fall ’mångkulturalism’, tar alla utgångspunkt i en problemdefinition, där Främlingen står i ett problematiskt förhållande till Nationen,” (Thörn 2000 s 97).
Astrid Trotzig utgår inte från det koloniala tänkandet utan försöker skildra de enskilda människornas öde i ett samhälle i förvandling. Människorna i hennes romaner är aldrig så enkla och enformiga att man skulle kunna förklara dem med hjälp av de intetsägande orden svenskar och invandrare. Ambivalensen i hennes egen identitet har lärt henne att inte fly från kluvenheter. Hon inser att en sådan flykt skulle vara en flykt från verkligheten. Både människor och människans samhälle är ambivalenta. Det samhälle som hon skildrar i sina romaner liknar det samhället som Per Wirtén skriver om: ”Det byggs murar för att bevara Europas vita karaktär och identitet. Murar längs de yttre gränserna. Men även inre murar i form av rasdiskriminering.” (Per Wirtén, Europas ansikte, 2002, s 8). Men detta är bara en sida av Europa, Wirtén skriver också om den andra sidan: ”Samtidigt tar en ny europeisk mångkulturell vardag form inne i staden. Inga murar verkar kunna stå i vägen. Men kan man prata om den mångkulturella staden utan att diskutera de rasistiska murarna? Europas ansikte är både murarna och staden.” (Wirtén 2002 s 8). Samma två ansikten av det svenska samhället skildrar Trotzig i sina romaner, där man hittar både gemenskap och utanförskap, både murar och staden. Astrid Trotzigs föräldrar samt andra utlandsadopterade barns svenska föräldrar är en del av den nya europeiska vardagen som Wirtén skriver om. Hennes svenske man som hon skriver om i sin debutbok och Berättarens svenske far i tredje romanen är också några exempel på den nya öppna europeiska gemenskapen. Men alla dessa personer är inte lika iögonfallande som de extremister som står för murar och diskriminering. Precis som i verkligheten uppmärksammas extremister med sina extrema handlingar även i Trotzigs romaner medan de tysta, vanliga människornas fredliga insats får stå nästan ouppmärksammad. Trotzig skriver om murar som ibland är osynliga och om staden som ibland är utanförskap, ibland gemenskap. Men både de som omfattas av gemenskapen och de som får stå utanför är bara människor i Trotzigs romaner.
I ett samhälle som inte klarar av sina problem brukar man betrakta offret som den ansvarige. Invandrare får skylla sig själva på samma sätt som misshandlade eller våldtagna kvinnor ofta får göra det. Ett samhälle som skapar kvinnomisshandlare och våldtäktsmännen anser sig inte vara skyldigt utan överför ansvaret på offret. Men offret kan inte hjälpa sig självt. En invandrare kan inte lösa diskrimineringsproblematiken. Astrid Trotzigs identitet som både svensk och korean är bara en kompromiss mellan hennes självuppfattning och omgivningens uppfattning av henne. Denna kompromiss som postkoloniala teoretiker ”rekommenderar” kan inte lösa vare sig diskriminerings- eller segregationsproblematiken. Lars-Olof Franzén skriver om den japansk-koreanske författaren Gengetsu som definierar sig själv i enlighet med de postkoloniala teoretikernas andra förslag, nämligen ”varken – eller identitet”. Franzén citerar Gengetsu så här: ”Sedan jag definierat mig som ingen, fortsätter Gengetsu, uppfattade jag mig själv som en person med ett vist värde och det blev startpunkt för mitt författarskap.” (Lars-Olof Franzén, ”Identitet uppstår i brottet”, Dagens Nyheter, 13/4 2003). Svenska Ahn-Za Hagström, däremot, följer inte de postkoloniala teoretikernas råd utan har en egen uppfattning om sin identitet: ”Jag håller hårt på de svenska traditionerna och är svensk i själ och hjärta.” (Hagström 13/4 2003). Hon är inte ensam om denna identitetsuppfattning. Per Wirtén skriver i sin bok om den svarte västafrikan Mahmmadou Gaye som kom till Paris vid tio års ålder. Gaye har en likadan inställning som Hagström: ”Jag känner mig fransk, som en svart fransman. Jag ser inga gränser i att vara fransman. I själva verket insisterar jag på att vara fransman.” (Wirtén 2002 s 118).
Vilken identitetsuppfattning invandrarna än har, är de dömda till utanförskap på grund av diskriminering. Hela identitetsproblematiken blir bara politikernas sätt att frånsäga sig ansvaret och förklara invandrarna själva ansvariga för sitt utanförskap. På samma sätt frånsäger man sig ansvaret i det svenska samhället för en misslyckad integration genom att prata om invandrarnas språkproblem. Denna tomma retorik om identitets- och språkproblematik blottläggs i Trotzigs romaner. Berättaren i Främmande i detta land erkänner att han själv också trodde på förklaringen att språket är nyckeln till det svenska samhället. ”Men det räcker inte med perfekt och felfri svenska. Eller ens: ett svenskt namn. Det är jag medveten om.
Så länge man har utseendet emot sig krävs det mycket mer för att bli accepterad.” (Trotzig 2003 s 262). Varken språk eller identitet, som så ofta används för att rentvå politikernas samvete, ligger till grund för invandrarens utanförskap. Men det verkliga problemet, nämligen diskriminering, bortförklaras med en mängd tomma fraser om integration eller också väljer man att inte prata om diskriminering. Men verkligheten återfinns i Trotzigs romaner.
”Så som alla de svartskallar man möter på gatan, i tidningar, på tv. Som på bruten svenska berättar att de varit arbetssökande år efter år. Allt söker de, ingenting få de.
Vi vet alla varför dessa människor
inte får jobb, eller hur, det är ett outtalat faktum.” (Trotzig 2003 s 266).
I stället för verklighet väljer de svenska politikerna sina fina illusioner och lämnar invandrarproblematiken till invandrare. Trotzig däremot väljer en öppen dialog i stället för den bekväma tystnaden. I det nya svenska samhället ställs vi alla inför nya utmaningar. Förändringar i vårt samhälle kräver också förändringar i vårt sätt att tänka. Med sitt författarskap talar Trotzig för en öppenhet i dialogen kring allt det nya. Utan denna öppenhet kan vi inte lösa den nya invandrarproblematiken.
Bergström–Edwards, Pia, ”Ibland undrar jag om jag minns rätt”, Aftonbladet, http://www.Aftonbladet.se/vss/kultur/bokbanken/recension/0,2024,91-0-057345-0,00.html, 5/4 2003.
Dahlström, Eva, förord i Blod är tjockare än vatten, En bok för alla/Stockholm, 2001.
Eriksen, Tomas Hylland, Kulturterrorismen, Nya Doxa, 1993/1999.
Eriksson, Catharina, Eriksson Baaz, Maria, Thörn, Håkan, Globaliseringens kulturer, Nya Doxa, 1999.
Franzén, Lars-Olof, ”Identitet uppstår i brottet”, Dagens nyheter,
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=97732, 13/4 2003.
Hagström, Ahn-Za, “Korean har jag aldrig varit”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=12636, 13/4 2003.
Helgesson, Stefan, ”Roman med bostadsproblem”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=102042, 21/4 2003).
Hene, Birgitta, ”Födda två gånger” , Kultur, kultur och kultur, red Karl-Olov Arnstberg, Liber Utbildning, 1993.
Hübinette, Tobias, ”Koreas skingrade barn”, Dagens Nyheter, http://www.sub.su.se:591/sidor/forskning/koreaforsk/tobias/text/Koreas_skingrade_barn.pdf, 5/4 2003.
Hübinette, Tobias, ”Barnen från det okända landet”, ur Orientaliska Studier 2001, http://www.sub.su.se:591/sidor/forskning/koreaforsk/tobias/text/internadop.pdf 15/4 2003.
Immigrantinstitutets hemsida, http://www.immi.se/kultur/authors/asiater/trotzig.htm, 5/4 2003.
Johansson, Peter, ”Förståelse i blixtbelysning”, Alba, http://www.alba.nu/Alba2_01/trotzig.html, 30/3 2003.
Jordebo, Lena, ”Alla känner sig utanför”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=99511, 21/4 2003.
Löfvendahl, Erik, “Trotzigs resonerande hämmar gestaltningen”, Svenska Dagbladet, http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_4810570.asp, 21/4 2003.
Lindemalm, Cecilia, ”Trotzig”, Hallands Nyheter, http://xlib.hn.se/hn/nojemm/action.lasso?-database=xlibris.fp4&-Layout=Visa_Artikel_sok&-Response=/artikel.lasso&-RecordID=12623981&-Search, 4/5 2003.
Mosander, Ingalill, ”Res hem till Kina”, Aftonbladet, http://www.Aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,36589,00.html, 20/4 2003.
Nordiska rådets litteraturpris, http://www.norden.org/nr/pris/lit_pris/sk/kommite.asp, 5/4 2003.
Said, Edward W., Orientalism, Ordfront/Stockholm, 2000/1978.
Strömberg, Ragnar, ”Ren och kär njutning”, Aftonbladet, http://www.Aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,257929,00.html, 21/4 2003.
Svensson, Birgitta, ”Livstid”, Skjorta eller själ?, red Gunnar Alsmark, Studentlitteratur Lund, 1997.
Trotzig, Astrid, Blod är tjockare än vatten, En bok för alla/Stockholm, 2001/1996.
Trotzig, Astrid, Ibland undrar jag om jag minns rätt, Albert Bonniers Förlag, 2003.
Trotzig, Astrid, Främmande i detta land, Albert Bonniers Förlag, 2001.
Trotzig, Astrid, ”Rotfrukt” i Att odla papaya på österlen, Rabén Prisma, 1997.
Thörn, Håkan, Globaliseringens dimensioner, Atlas, 2002.
Wirtén, Per, Europas ansikte, Norstedts, 2002.
Zern, Leif, ”Den första hösten”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=105939, 5/4 2003.
Ångström, Anna, ”Trotzig på ny scen”, Svenska Dagbladet, http://www.svd.se/dynamiskt/Kultur/did_4864454.asp, 20/4 2003.
Efter det att jag hade skrivit denna uppsats om Astrid Trotzigs författarskap fick jag också ett tillfälle att träffa henne och att diskutera uppsatsen med henne. Hon framträdde på ”Inkonst” i Malmö den 8/5 2003. I ett tre timmars långt samtal på Espresso House vid Lilla torg i Malmö diskuterade vi några frågor från min analys av hennes romaner. Med dessa frågor försökte jag få reda på hennes åsikter om några viktiga detaljer i min analys. För objektivitetens skull föreslog jag henne att skriva ner svaren så att jag skulle kunna citera hennes ord. Här återger jag hennes svar på dessa tre frågor. Enligt min mening är hennes förklaringar värdefulla för min analys både när de bekräftar några av mina idéer men också när hon kommer med nya infallsvinklar i fråga om sitt författarskap.
1. Blod är tjockare än vatten, Astrid Trotzig om sin kulturella identitet:
När jag skrev Blod är tjockare än vatten var det ett sätt att
samla ihop en mängd tankar och funderingar som jag burit på sedan barndomen. En
av de saker jag brottades med när jag var yngre var detta som jag idag kan
kalla kulturell/nationell identitet, men som jag på den tiden formulerade i tre
ord: svensk eller korean?
Jag hyste länge denna kluvenhet. Jag var å ena sidan svensk: jag hade en svensk
uppväxt i en svensk familj, jag hade svenska som modersmål, jag levde i och var
präglad av det svenska samhället, svensk kultur, svenska normer etc. Ändå kunde
jag inte - eller snarare - förmådde inte - känna mig som enbart svensk,
eftersom jag hade mitt ursprung i ett annat land.
Å andra sidan kunde jag ju inte heller kalla mig korean, för vad var det
koreanska i mig? Det var enbart en yta, ett utseende, ett etniskt ursprung.
Och detta med det icke-svenska utseendet var avgörande för mig. Det var på
grund av utseendet som omgivningen inte betraktade mig som svensk. (Och då
menar jag inte den nära omgivningen: familj och vänner utan den omgivning som
bara såg mig. I andras ögon var jag inte svensk och jag blev ständigt
påmind om det genom frågan: var kommer du ifrån? Och när frågeställaren insåg
att jag var adopterad som kommit till Sverige som spädbarn fick jag ofta
omdömet: "nästan svensk". Jag "lärde" mig således att en
svensk var någon som också såg svensk ut.
Dilemmat kan enkelt sammanfattas: att vara svensk men se ut som en korean.
När jag skrev min debutbok hade jag ännu inte blivit klar över hur jag skulle
formulera min kulturella/nationella identitet. Den kulturella identiteten var
jag klar över, men den nationella ställde till det för mig, på grund av min
etniska bakgrund, som enbart avslöjades genom mitt icke-svenska utseende.
Med åren har jag dock kommit att inse att min uppfattning om min
nationella identitet inte är beroende av vare sig mitt etniska ursprung
eller omgivningens uppfattningar. När jag reste till Korea för första gången
var det delvis för att få bekräftat för mig själv att jag inte var eller kände
mig hemma i Korea, att jag inte hörde hemma där.
Idag kan jag med eftertryck säga, tycka, känna och veta: jag är svensk -
oavsett vad andra anser mig vara.
2. Ibland undrar jag om jag minns rätt, Astrid Trotzig om paralleller
mellan hennes två första romaner:
När jag skrev min andra roman Ibland undrar jag om jag minns rätt
handlade den initiala idén om en människa - en ung kvinna och mor - som
försvinner spårlöst, om minnets gäckande natur, om ovisshet och om återkomst
(den omöjliga återkomsten). Jag ville försöka skildra det vakuum som uppstått
efter den försvunna kvinnan, jag ville skildra den drivkraft - och den
förhoppning - som ovissheten om vad som skett också innebar. (Ovisshet är en
plåga, men samtidigt innebär det att så länge de anhöriga svävar i ovisshet
finns det också ett hopp om att få klarhet, om att få visshet, om att den
försvunna ska återfinnas levande.)
Jag hade ärligt talat ingen tanke på att jag skrev om något som berörde min
egen historia som adopterad (d.v.s. ett hittebarn som lämnats av de biologiska
föräldrarna utan vetskap om deras identitet och utan vetskap om vad som låg
bakom beslutet att lämna mig). Först när jag kommit en bit in i arbetet insåg
jag att det fanns en uppenbar länk till min egen historia. Det kan måhända låta
som brist på självinsikt, men detta att kvinnan som försvinner är mor till ett
litet barn var ursprungligen inte det som jag främst ville fokusera på.
Idag kan jag se hur tydlig förbindelsen mellan den första och den andra romanen
är, i synnerhet som jag även i andra litterära och dramatiska verk har
återkommit till ämnet: relationen föräldrar-barn, framför allt mödrar-barn. Att
överge eller överges. Det är ett tema som jag inte upphör att vilja utforska.
3. Främmande i detta land, Astrid Trotzig om Berättarens
identitet samt om diskriminering:
Främmande i detta land är en roman som jag egentligen har svårt att säga
något om. Antingen måste jag säga något oerhört förenklat och kortfattat, eller
något oerhört invecklat och långt. Jag har velat väldigt mycket med den här
romanen. Jag har velat skapa en fiktion som gränsar till verklighet, en
(namnlös) berättare som skildrar händelseförloppet i sitt subjektiva och
specifika perspektiv - och detta får man inte glömma bort. Jag har velat ge
intryck av intimitet genom personligt tilltal till ett läsar-du, jag har velat
skildra många sorters främlingskap och utanförskap, ensamhet, många fördomar
och förutfattade meningar, jag har velat skapa en tvetydighet i det som sker
(är det t.ex. verkligen rasistiska trakasserier, eller är det bara så som
berättaren upplever det - var går i sådana fall gränsen mellan verklig rasism
och diskriminering och upplevelsen av desamma - och vem avgör var gränsen går,
går det överhuvudtaget att fastställa sådant, eftersom varje berättare är
subjektiv....?). Jag har velat skriva en roman som tvingar läsaren att
ifrågasätta inte bara det han/hon läser, utan även sig själv och andra, jag
vill få läsaren att reflektera, tänka. Jag har låtit berättaren ge uttryck för
"klassiska" fördomar: t.ex. om svaga, om kvinnor, om homosexuella...
Fördomar om de Andra. (Men vilka är "vi-et" för berättaren och vilka
är "de Andra"?) Jag har låtit berättaren vara både sympatisk och
osympatisk, både innanför och utanför, både delaktig och avskild. Allting har
två sidor - ingenting är vad det synes vara, ingenting är enkelt, det som synes
övertydligt kan lika gärna vara tvetydigt. Tvetydighet, ambivalens, dubbelhet -
är en "metod", ett redskap, en strategi med vilken jag arbetar
konsekvent i mitt skrivande, därför att tvetydig är människan, livet och
världen (för att uttrycka det bombastiskt).
Jag har låtit berättaren skildra sig själv som svensk och peruan, därför att
han dels behandlats som utlänning av omgivningen, dels velat betrakta
sig som utlänning inför omgivningen - som ett sätt att definiera sig,
urskilja och särskilja sig. Samtidigt är han medveten om att han är mer svensk
än omgivningen många gånger anser. Han är dessutom betydligt mer svensk än han
själv inser. Kort sagt: berättaren är - liksom jag själv - en svensk som ser ut
som en utlänning och som behandlas därefter. Detta är viktigt, eftersom det har
präglat hans synsätt och förhållningssätt till omgivningen, hans människosyn.
Jag har inte låtit berättaren vara en s.k. invandrare, jag har låtit honom betraktas
som invandrare.