| I sin bok Svensk litterär modernism skriver Peter Luthersson om skillnaden mellan svensk och kontinental modernism. Enligt honom kännetecknas kontinental modernism av bl.a. nya stilar, en negativ inställning till moderniteten samt av jagproblematiken. Luthersson menar att skapandet av nya stildrag var ett sätt att komma bort från de gamla sätt att skriva. Negativ reaktion på moderniteten beror egentligen på jagproblematiken. Modernisterna menade att moderniteten hotade människans individualitet eftersom kollektivismen gjorde alla människor lika. Modernisterna använde sig av nya, okonventionella stilar för att kunna utrycka sig mot moderniteten. Modernismen var, med andra ord, en upprorisk konst. Men så var det inte i Sverige. Luthersson beskriver svensk litterär modernism enbart som ett nytt stilgrepp. Det nya stilgreppet uppfattades i Sverige som förnyelse och inte som uppror mot det gamla. Svensk modernism, menar Luthersson, var snarare ett försök att försvara det gamla. Med Henry Dowlings ord beskriver Luthersson svensk modernism som en "kultiverad modernism". "Och kultiverad modernism är kanske när allt kommer omkring alls inte modernism" (Luthersson 2002 s 94), skriver han. Hans syn på skillnaden mellan svensk och kontinental modernism är verkligen bra argumenterad. En av möjliga orsaker för denna skillnad ser Luthersson i en annan stor skillnad mellan Sverige och kontinenten, nämligen det första världskriget. Kriget påverkade starkt de kontinentala länderna men inte Sverige, som inte deltog i detta krig. Denna skillnad uppfattar jag också som betydelsefull. I ett krig är individualiteten alltid den första förloraren. Kriget gjorde också att människan blev medveten om modernitetens mörka sidor. Detta kan förklara den kontinentala modernismens intresse för jagproblematiken och dess negativa inställning till moderniteten. Utan krigserfarenhet aktualiserades denna problematik inte i Sverige.
Peter Luthersson menar att högmodernismens period som började kring år 1910 ersattes med senmodernism åren kring 1930. Enligt Luthersson kännetecknas högmodernism av det politiska inslaget. Han menar att de modernistiska inriktningarna mellan åren 1910 och 1930 förvandlades från ett konstnärligt uppror till en politisk kamp. Argument för denna uppfattning hittar Luthersson i modernisternas ställningstagande mot demokratier och för kommunism, nazism och fascism. Modernisterna ville förändra det demokratiska samhället och uppfattade de nya ideologierna som ett bättre sätt att organisera ett samhälle. Åren kring 1930 visade det sig att dessa ideologier egentligen ledde till totalitarism och diktatur. En sådan utveckling ställde modernisterna inför ett avgörande val: att acceptera totalitarismen eller att avsäga sig modernismen. Konsekvensen för begreppet modernism var, enligt min mening, den att modernismen förknippades med individualitetens stora fiende, nämligen med totalitarismen. Detta inledde senmodernismens period. Året 1945 var nazismen och fascismen besegrade. Kommunismen var visserligen inte besegrad men inställningen till kommunismen ändrades. Man såg nämligen de uppenbara likheterna mellan nazism, fascism och kommunism. Modernisternas positiva inställning till den besegrade totalitarismen kunde också leda till modernismens eget försvinnande. Men de totalitära staterna hade en öppet negativ inställning till modernismen, något som gjorde att de segrande demokratierna accepterade modernismen. Denna accepterade modernism liknade, enligt min mening, den svenska uppfattningen om modernismen. Modernismen förvandlades nu till en kultiverad och etablerad modernism. Peter Luthersson skriver att "det är en sak att måla
en vit kvadrat på vit botten när Malevitj gör det och
en helt annan sak att göra det vid en senare tidpunkt". |