I "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik"
förklarar Frederic Jameson postmodernismen genom att jämföra
den med modernismen. Denna metod verkar både given och logisk och
t.o.m. vetenskaplig. Enligt min mening kan hans metod ifrågasättas
som mer partisk än logisk, eller som icke-vetenskaplig utan ändamålsenlig
(t.ex. nu ska jag bevisa att modernismen är bättre än postmodernismen
men också att postmodernismen egentligen är bara senmodernismen).
Jameson använder några centrala begrepp i sin analys av postmodernismen.
I mitt försök att analysera ett postmodernt verk kommer jag
att använda mig av några av dessa begrepp (eufori och känslans
nedtoning, fragmentisering, dekonstruktion av uttrycket samt ytlighet).
Jag valde ett verk av Harry Bowers från 1979/1980, ett foto med
postmodernistiskt ("intetsägande") namn: "Untilted
(HB-20-00)."
Harry Bowers "Untilted (HB-20-00)" Edward
Munch "Skriet"
I sin analys av den emotionella grunden i postmodernismen, som enligt
Jameson är känslans nedtoning och framträdandet av intensiteter
(eufori), utgår Jameson från Andy Warhols "Marilyn Monroe"
som ett postmodernt verk och Edward Munchs "Skriet" som ett
modernt verk. Jag kommer här att jämföra Munchs verk med
Bowers' foto. Jameson beskriver "Skriet" som "… ett
kanoniserat utryck för modernismens centrala teman om alienation,
anomi, ensamhet och social fragmentisering och isolering…" (Jameson,
s. 273). Bowers' foto kan enligt min mening beskrivas med samma uttryck
utom "kanoniserat" och " modernismens centrala teman".
Harry Bowers verk är inte kanoniserat och enligt Jameson uttrycker
postmodernismen ingen alienation, eftersom subjektet är ju död.
Jag undrar om inte postmodernismen, eller åtminstone Bowers' foto,
uttrycker känslan av alienation lika bra som modernismen. Det kan
vara så att subjektet inte alls är död utan bara fullständigt
alienerad.
Jameson använder också begrepp "dekonstruktionen av uttrycket",
när vi inte längre "kan rekonstruera någon slags
ursprunglig situation ur vilken det färdiga verket framträtt"
(Jameson, s. 268). Detta stämmer perfekt på Bowers' foto, som
på de flesta postmoderna verk. Historisering är klart möjligt
hos Munch: en människa på en bro någonstans vid havet
i utkanten av en stad eller en by o.s.v. Bowers' foto består däremot
av några fragment som vi visserligen känner igen men de befinner
sig inte i en för oss igenkännbar kontext: en stol, en människa,
en tejpad poster, jeans och strumpor. Kort sagt har vi totalitet (eller
helhetsbild) hos modernisten Munch och fragmentisering hos postmodernisten
Bowers. Förhållandet uttryck - form som finns på "Skriet"
kan vi däremot inte hitta hos Bowers. Munchs bro (som egentligen
inte är någon bro utan en utsiktsplats över Oslo) fyller
sin funktion eftersom människorna på målningen använder
sig av den genom att stå eller gå på bron. En människa
med öppen mun och händerna på öronen utrycker något
igenkännbart, nämligen ångest eller fasa. Stolen på
Bowers' foto används på ett för oss inte igenkännbart
sätt, en människa i fosterställning (varför en sådan
ställning förstår vi inte) hukar på stolen i stället
för att sitta på den. Postern i bakgrunden föreställer
en kvinna som sover, om det nu är en kvinna och om hon nu verkligen
sover. Men vi vet inte vad hon har med fotot att göra. Inget uttryck
på fotot står för den form vi väntar oss.
Ett av de centrala begreppen hos Jameson är postmodernismens ytlighet
i motsats till modernismens djup. Djupet hos "Skriet" är
tydligt och uppenbart, ångest och ensamhet och isolering står
ju för våra innersta känslor. Vi behöver inte anstränga
oss för att förstå målningens djup. Med hjälp
av några få skissartade stereotyper åstadkom Munch ett
stort och levande konstverk, men enligt Jameson (eller enligt en allmänaccepterad
teori) hör stereotyper hemma i postmodernismen och inte i modernismen.
Å andra sidan kan man fråga sig om det finns något djup
bakom den postmodernistiska ytligheten på Bowers 'foto. För
att hitta svaret måste vi tydligen anstränga oss, leta efter
mening och försöka tolka förhållandet mellan olika
fragment på fotot, vi måste nämligen engagera oss. Vi
har alltså ett djup hos Munchs verk, ett djup som vi bara behöver
känna igen. Å andra sidan har vi "ytlighet" i Bowers'
verk, en "ytlighet" som kräver vår uppmärksamhet
och vårt engagemang. Men uttrycket "känna igen" passar
bättre med något ytligt, medan uttrycket "engagemang"
passar bättre med något djupt. Här påstår
jag inte att "Skriet" är ytligt, så klart. Vi kan
egentligen inte vara säkra på att vi tolkar Munch och Bowers
på ett korrekt sätt. Varför tror vi att figuren på
"Skriet" skriker ut sin ångest? Vi täcker ju för
våra öron när vi inte vill höra något och inte
när vi skriker. Det postmoderna fotot handlar kanske om olycklig
kärlek och inte om ångest. Mannen kanske gråter och ansiktet
på postern är en död kvinnans ansikte. Vad jag menar är
det att djupet, precis som skönheten, kan ligga i betraktarens ögon.
Egentligen finns det (minst) två målningar av Munch med ett
och samma motiv och ett och samma namn. En av dem finns på National
Gallery i Oslo och den andra finns på Munch-museet också i
Oslo. Redan Munch har förvandlat autenticitet till inautenticitet.
Kanske började massproduktionen inom kulturområdet redan med
Munch. Då har Jameson rätt när han påstår
att det inte fanns något brott utan att postmodernismen är
bara vidareutveckling av modernismen.