|
"En elegi över kanon" i Den västerländska
kanon uppfattar jag som ett både konservativt och kontroversiellt
bidrag till den samtida litteratur- och kulturkritiken. Det konservativa
ser jag i Harold Blooms uppfattning om litteraturen, medan hans syn på
den allmänna företeelsen inom modern kulturkritik verkar vara
både konservativ och kontroversiell. Hans nostalgiska men välargumenterade
försvarstal för den västerländska kanon verkar vara
en vacker elegi över erkänt stora litterära verk. Däremot
har hans försök till nedvärdering av de nya akademiska
och kulturella inriktningarna inget estetiskt eller teoretiskt värde
i mina ögon. I den här texten kommer jag först och främst
att argumentera för mitt förhållande till Blooms uppfattning
om litteraturen. Avslutningsvis kommer jag kort att förklara mina
åsikter om hans förhållande till nutida kulturteorier.
Blooms syn på litteraturen och kulturen är inte svårt
att kartlägga. Han skrev sin bok Den västerländska kanon
för att försvara den höga kulturen. Med tanke på
den senmoderna/postmoderna kulturella dominansen, som håller på
att radera gränser mellan låg- och högkultur, är
det lätt att förstå behovet av en sådan bok. Raymond
Williams föreslår tre skilda definitioner av begreppet kultur,
något som kan hjälpa oss att förstå Blooms position.
I sin första definition skriver Williams om kulturen som "a
general process of intellectual, spiritual and aesthetic development"
(Cultural theory and popular culture, John Storey, sid. 1). Bloom sätter
"de estetiska och kognitiva kvaliteterna" gentemot "moraliska
och politiska värden i litteraturen" (Den västerländska
kanon, Harold Bloom, s. 55). Han placerar sig själv inom den första
definitionen hos Williams (finkultur, högkultur). Däremot tar
han avstånd från de två andra definitioner av kulturen
som "way of life" och "culture as signifying practices"
(John Storey, s. 2).
När Bloom argumenterar för behovet av en kanon har jag ingenting
att invända. När han argumenterar vidare för originalitet
och de estetiska och kognitiva värdena som måttstock för
kanon, uppfattar jag det som tämligen relevant och meningsfullt.
Det som jag ser som det mest värdefulla hos Bloom är något
som också är det mest kontroversiella. Nu pratar jag om hans
uppfattning om vad en kanon kan och inte kan hjälpa oss med.
"Det enda Västerlandets kanon kan bidra med, det är en
djupare insikt om hur vi bäst använder vår egen ensamhet,
den ensamhet vars slutgiltiga gestalt är vår uppgörelse
med vår dödlighet" (Bloom, s. 43). Precis som Bloom vill
jag gärna tro att det estetiska är enangelägenhet för
individen snarare än för samhället. John Storey skriver
däremot om uppfattningen om att "all text are ultimately political"
(John Storey, s. 4). Men även om ideologins betydelse inte kan förbigås
anser jag också att individualitet och personlighet har minst lika
stor betydelse i det konstnärliga skapandet.
Det kontroversiella ser jag i det vad kanon enligt Bloom inte kan hjälpa
oss med. "Att fördjupa sig i kanon gör en inte till en
bättre eller sämre människa, en dugligare eller odugligare
medborgare" (Bloom, s. 43). Det är klart att jag aldrig skulle
förespråka en uppfostrande litteratur. Men å andra sidan
kan jag inte påstå att litteraturen inte kan göra en
till en bättre människa. Jag kan inte heller påstå
att den kan göra det, även om Martha C. Nussbaum gör det.
Däremot kan jag säga att litteraturen har en lite bredare betydelse
för mig än för Bloom. För honom är litteraturen
en kamp mellan samtida och forna Mästare som hjälper oss i vår
ensamhet/dödlighet. För mig har litteraturen mycket mer att
säga om ensamheten i livet än om ensamheten inför döden.
Litteraturen får mig visserligen att känna "en intensiv
sympati för en medmänniskas lidande, som uppfattas som lik en
själv" (Känslans skärpa, tankens inlevelse, Martha
C. Nussbaum, s. 38). Denna sympati som Nussbaum skriver om känner
jag även för människan utanför litteraturen. Den sympatikänslan
är däremot inte litteraturens förtjänst.
Den konservative Bloom har ett negativt förhållningssätt
till samtliga "nymodigheter" inom den nutida kulturteorin. I
sitt "bakåtsträvande" liknar han ändå
de andra amerikanska kultur- och litteraturteoretikerna. I Europa, på
den gamla kontinenten, är både den västerländska
kanon och modernismen fortfarande starka, nästan självklara
och vardagliga. Däremot är den nya kontinenten, främst
då USA, postmodernitetens ursprungsland, något som kanske
gör att amerikanska kulturteoretiker längtar tillbaka till det
förflutna. Bloom saknar sin kanon. Marshall Berman saknar modernismen
och skiljer sig från Bloom när det gäller Marx, men inte
när det gäller Baudelaire, Nietzsche eller Dostojevskij. Frederic
Jameson saknar djupet och "historiseringen" (t.ex. menar han
att Andy Warhols verk "Diamond Dust Shoes" inte talar till oss,
medan van Goghs "Bondeskor" gör det). Nu har jag gjort
mig skyldig till en grov förenkling. Jag försöker bara
avsluta med ett "nutidstänkande" som enligt min mening
kännetecknar allt det som Bloom förkastar. Nämligen den
akademiska marxismen, feminismen, nyhistoricismen, postkolonialistiska
och humanistiska tolkningar o.s.v. Nu verkar det som om Europa, och förresten
den övriga världen, är på väg att amerikaniseras.
Om det verkligen händer kommer vi kanske att se på Harold Bloom
med andra, mildare ögon. Blooms kanon är troligen viktig för
USA men för oss i Europa skulle det vara mer givande att utforska
skillnader mellan Europa och USA. Om vi kan vara kritiska mot hamburgare,
Coca Cola och Hollywood då är det kanske lika bra att också
vara mer kritisk mot amerikanska kulturteorier.
<<-- KULTUR
|