När man beskriver medeltidens urbanisering, universiteten som öppnades under 1200-talet, lagstiftning och skapandet av det feodala samhället, då kan jag inte låta bli att tänka på Voltaire, en av de stora upplysningstänkare, och hans tankar om samhällets utveckling. Om nu medeltiden var en fortsatt utveckling av det antika samhället, som uppfattas som början av vår västerländska civilisation, då var det en uppenbar återvändning till ett tidigare stadium i utvecklingen. Hade man inte redan under antiken urbana centra, lagar, universitet och ordnat samhälle? Men enligt Rousseau och förresten enligt den moderna uppfattningen är historien organisk som en växt. Både för växter och för historia är det omöjligt att gå tillbaka till ett tidigare stadium.

Det är därför jag vågar säga att medeltiden kan uppfattas som en lång kontrarevolution som tog ifrån människan inte bara den kunskap som samlades under antiken utan också verktygen som används för att uppnå denna kunskap: det fria tänkandet. Det var mörkt men det kunde vara ännu mörkare om kyrkans intellektuella bestämde sig för att förstöra all antikens kunskap i stället för att omforma den till ett avgörande bevis att sanningen finns enbart i Guds bok. Tack vare de bevarade antika texterna fick den renässansmänniskan en ovärderlig inspirationskälla och kunde påbörja den långa resan till den sanna kunskapen. I denna text tänker jag delvis belysa den stora och revolutionera i den långa resan.

Pånyttfödelse

Att medeltidens vetenskap, som fick sitt utryck i skolastiken och lärdes ut på dåtida universitet, verkligen hade berövat människan den gamla kunskapen kom upp till dagsljus med renässansen, som kalas för pånyttfödelse. I stället för att förlita sig på skolastikens och kyrkans auktoritet vände sig den renässansmänniskan direkt till källan: ad fontes! (gå till källorna!) och därmed blev revolutionen i det mänskliga tänkandet ett faktum. Även om det handlade om en få tal konstnärer och lärda som vände sig till antika källor var den stora förändringen ett faktum. Man ändrade egentligen själva rådande metoden i vetenskapen: i letandet efter kunskap ska du inte längre gå till självklara auktoriteter utan till de originella texterna. Vetenskapsmän skulle själva studera källorna och komma till egna slutsatser, något som egentligen införde en helt ny, optimistisk syn på människan.

Tanken att människan inte är underordnad till någon och att de antika mästarna kan överträffas var verkligen revolutionerande. Den vände upp och ner skolastikens påstående att kunskapshöjden var som högst i antiken och att nu återstår bara förfall till världens ända, som närmade sig. Niccolò Machiavelli beskriver i sin bok Fursten (1513) den nya människa som stor och mäktig, stark att hävda sig och att stiga upp.

Människan kunde nu också använda sig av kritiken i sitt tänkande, på samma sätt som antika auktoriteter gjorde i deras försök att hitta det perfekta samhället. Thomas Moore i Utopi (1515) beskriver ett nytt, reglerat samhälle där alla arbetar utom en liten grupp av de lärda som styr.

Under renässansen försökte man efterlikna antiken, något som också Shapin förklarar som ett försök att återuppliva själva antiken, men så behöver det inte vara. Det kan finnas flera anledningar till att man gick till antika källor. Där fanns ju en mängd kunskap som förvanskades av dåtida auktoriteter och denna kunskap behövdes för en fortsatt utveckling. För att bestrida samtida auktoriteter var det ju klokt att använda sig av antika auktoriteter. För att bevisa att dåtida människor var lika värda som de antika var det som bäst att skapa konstverk likvärd det antika konstverket. Därefter började ju renässanskonstnärer överträffa sina ideal. Om Petrarca och Boccacio uppskattade och återskapade antikens skönhet i uttryckssätten, då upphöjde sig Shakespeare utan tvivel över de gamla mästarna.

Pånyttfödelse kan inte enbart uppfattas som antikens utan också som människans pånyttfödelse. Men efter den långa medeltiden var det absolut nödvändigt att gå tillbaka till tiden då ljuset släcktes för att kunna tända den igen och belysa det långa mörkret. Hur som helst, det var renässansen som skapade nytt sätt att tänka och nu fanns det ingen återvändo.
Människans frigörelse från den skolastiska kulturen genom att gå till källorna förberedde oundvikligt den vetenskapliga revolutionen.

Redan i Leonardo da Vinci (1452-1519) kan vi se både den nya konstnären och den nya vetenskapsmannen, som ohämmat införde geometri och perspektiv i sina målningar samt var verksam inom en rad vetenskapliga områden som optik, anatomi, zoologi, botanik och mekanik. Renässansmänniskans återerövrande av det fria tänkandet var bara början till stora och revolutionerande ändringar i den rådande världsbilden.

Som vi kan se i Leonardos fall förlorade kyrkan sin ledande roll som intellektuell center då kungarnas och furstarnas hov gav stöd (mecenat) åt humanister och vetenskapsmän. Eftersom både kyrkan och universiteten lärde ut skolastiken och hade inget intresse i letande efter nya kunskaper, blev hovet den plats där man försökte vinna ny kunskap. Leonardos beskyddare var flera: fursten Ludovico av Milano, efter hans död även Cesare Borgia, påven och slutligen Frans I av Frankrike. En kung eller en furste kunde ju ha stort intresse av ny kunskap. Astrologin hjälpte dem att ta viktiga och stora beslut i rätt tid, då stjärnorna var på deras sida, astronomins betydelse i sjöfarten var enorm och mekaniken kunde ju alltid utnyttjas i krigsindustrin. Nu var vetenskapsmännen inte längre beroende av kyrkan och sökandet efter den sanna kunskapen kunde börja.

En ny världsbild ersätter den gamla

Det var den vetenskapliga revolutionen som resulterade bland annat i en grundläggande förändring av den medeltida världsbilden. Den medeltida uppfattningen om världsalltet grundades mest på Aristoteles och Ptolemaios.

Världen var enligt skolastiken ett slutet kosmos med jorden i universums centrum, sedan hade man en rad planeter i ringar omkring jorden och ytterst en fixstjärnsfär, bakom vilken fanns Guds rike. Fixstjärnorna beräknades befinna sig 2000 jordradier (190 milj. km) bort från jorden, något som var Ptolemaios uppfattning. Enligt Aristoteles härskade en typ av lagar på jorden och en helt annan från månens sfär uppåt.

Som vanligt i idéhistoria uppstod också nu nya idéer i motsats till dem gamla. Man försökte svara på samma frågor som antika tänkare men det revolutionerade var det sättet de gjorde de på.

Vetenskapsmännen som var verksamma under 15- och 1600-talen har gått ett steg längre än renässansmänniskan gjorde. I stället för att leta i antika källor, som ändå var bara kopior av kopior, började man nu gå direkt till naturen i ett försök att läsa naturens bok. Man försökte hitta en ny metod för att kunna säkerställa ny kunskap som sann. I sökandet efter kunskapen användes man nu av nya metoder: att observera naturen, att experimentera och kalkylera. Människokroppen undersöktes genom dissektion. Nu trodde vetenskapsmän inte bara saker om naturen utan försökte säkerställa sina sanningar. Mekaniska instrument blev allt viktigare, då man blev medveten att det inte går att förlita sig på bara sinnesintryck. Mekaniken var så viktig att maskinmetaforen användes för att ta bort undret. Man försökte förklara både universum, naturen och människa med hjälp av det mekaniska uret.

Den nya kunskapen medförde en enorm förändring av världsbilden. Med Kopernikus förlorade jorden sin centrala plats i universum som blev heliocentrisk. Med Galileo förlorade jorden sin unika karaktär eftersom Jupiter också hade månar och jordens måne hade landskap som jorden. Med Newton blev universum slutlig en enhetlig rymd, där samma lagar härskade både på jorden och i universum. Med Kepler blev världen mycket större: 8 milj. jordradier från jorden till fixstjärnsfär. Men idéen om ett slutet kosmos höll på att brytas upp, många vågade sig på att tänka att rymden var oändlig eller också omöjligt att avgränsas.

Man brukar utgå från att kyrkan försvarade sin skolastiska lära mot den nya vetenskapen, men så var det egentligen inte. Upplysningstids teoretiker var de som ställde vetenskapen mot kyrkan och de skapade egen berättelse om Giordano Bruno. Han föreställdes som den riktige vetenskapsmannen som blev kyrkans offer, men i själva verket var han alkemist som trodde att jorden rör på sig eftersom den var ett levande väsen. Det var hans alkemiska idéer, som den att det finns liv på andra planeter förutom jorden, som kostade honom livet.

Vi vet ju att man höll en rättegång mot Galilei också, men som J. D. Bernal skriver i Vetenskapens historia (1969), rättegången hölls hemlig för att inte avslöja kyrkans relativa mildhet. Han påstår att kyrkan "ängslades snarare för reaktionerna från kyrkans fanatiska reaktionärer än för dem från vetenskapsmännen". Galileis "straff" blev ju husarrest i en av hans vänners palats.

Den ofta felaktiga bilden av vetenskapen under 15- och 1600-talen, som vi fick från upplysnings teoretiker, är något som man ska försöka omvandla, menar Shapin. Egentligen var de ju själva troende och förklarade ofta att Gud skapade universum på samma sätt som en urmakare skapade klockan. Enligt dåtida vetenskapsmän skapades Guds bok för gemene människan och var därför enkel medan Naturens bok krävde de lärda för att förklara den.

Uppfattningen om tiden förändrades lite långsammare, det var först mot slutet av 1700-talet som uppfattningen ändras att jorden är högst 6000 år gammal. Men redan 1661 hävdade geologen Jonas Moore att England och Frankrike en gång har hängt samman, så världen skulle vara mycket äldre än 6000 år. År 1770 utförde Buffon experiment med järnklumpar och beräknade att jorden var 74 843 år gammal. Hans experiment har enbart värde som exempel på den nya vetenskapliga metoden. Bara fem år efter kom Kant med påstående att planetsystemet har sitt ursprung i en nebulös materieanhopning ur vilken de solida himlakropparna utvecklas (inte skapats på en dag) och att solen var bara en av stjärnorna.

Människans uppfattning av sig själv och av naturen har upplevt flera grundläggande förändringar som möjliggjorde den kommande industriella revolutionen. Tekniska förändringar ledde till ny vetenskap som i sin tur skapade nya tekniska förändringar. Vetenskapens, teknikens och ekonomins framgångsrika utveckling väckte hoppet på en bättre värld.

Upplysningen

Upplysningen i Frankrike på 1700-talet präglades av vetenskaps- och framtidstro. De nya hjältarna var vetenskapsmännen medan kyrkan och statsmakten var förnuftet ärkefiender. Rationalismen blev den nya synsätt som skulle visa vägen till ett fritt och rättvist samhälle.

Liedman väljer att presentera upplysnings idéer med Jean Antoine de Condorcets ord: "En dag kommer det ögonblick då solen lyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft…"
Condorcets hoppades på att kyrkan och vidskepelse, tyranner, slaveri och förtryck skulle snart försvinna tack vare vetenskapen, tekniken och kunskapen som skulle skapa en lycklig, frigjord värld. I denna värld råder det jämlikhet och alla lever ett längre, rikare och friskare liv. Han skrev sin bok år 1793 under den franska revolutionen och dog i fängelse samma år. På frågan om hans idéer var ännu en utopi eller han verkligen trodde på dem svarar Liedman med Condorcets` ord om de vetenskapliga framsteg som "är mest troliga och ligger närmast i tiden".

Under upplysningsepoken blev nykunskapsskapare oberoende av hoven och frustarna då man från år 1660 hade Akademierna, först i England och Frankrike. Forskare samlades där, publicerade böcker, experimenterade o.s.v. Media blev också en ny faktor då man kunde publicera sina idéer i dagspressen, eller också började man skriva reseskildringsromaner, som då var en ny uttrycksform (Voltaire skrev Candide, 1759).

En ny klass, medelklass eller borgarklass, steg upp på scenen: Voltaire, Diderot, Rousseau med nya idéer om samhällsutvecklingen. De publicerade Encyklopedin, som skrevs mellan 1750 och 1780. Den var ett praktiskt uppslagsverk, där man riktade skarp kritik mot kyrkan och statsmakt i Frankrike, mot traditioner och samhället.

Teorier om samhällsutveckling var en början till den moderna historien som då blev en ny gren inom vetenskapen. Voltaire skrev i sin bok Historiens filosofi, 1765, om förutsättningar för kulturutvecklingen: varje folk måste tillägna sig ett slags grundläggande färdigheter innan de kan ägna krafter åt intellektuella problem. Först måste de lära sig att överleva av det naturen ger, därefter utveckla ett språk, bygga bostäder… och först efter komma till frågor om astronomi. Men han skrev historia i antik stil: exempelhistoria, där man kan lära sig från historiska exempel och tillämpa dem i nutid.

Liedman påpekar att det var i England, där David Hume, Adam Ferguson och Adam Smith kom med förändring: alla människor är lika, de förändras inte utan deras samhälle, seder, lagar och kunskaper gör det på olika utvecklingsnivåer (vildar - barbarer - civilisation).
Teorin grundades på info från europeiska erövrings- och upptäcktsresor, inte från gamla opålitliga källor. Drivkraften i utvecklingen är inomhistoriska: seder i olika typer av samhälle och deras grad av civilisation.

Rousseau, som avvek från den rationalistiska människosynen, menade att människan behärskas mindre av sitt förnuft än av sina känslor eller passioner. Enligt honom driver utvecklingen av samhället människan längre bort från sitt ursprungstillstånd. Natur och naturtillstånd ansåg han var det rätta tillståndet, medan utvecklingen var dåligt.
Hans historieuppfattning var mer organisk: historien erbjuder ingen väg tillbaka. Det gjorde historien organisk som djur och växter som inte kan komma tillbaka till ett tidigare utvecklingsstadium.

Men han var inte den ende som kritiserade upplysningsprojekt. I Voltaires Candice, 1759, bestämmer sig huvudpersoner efter sin resa genom Europa att börja leva på landet och sköta sin egen trädgård. Det var också något som Rousseau gjorde då han lämnade Paris. Redan under upplysningstid anade många det grundläggande upplysningsprojektets problemet: förhållandet mellan den ekonomiska, tekniska och vetenskapliga utvecklingen å ena sida och etikens och samhällsutvecklingen å den andra.

Detta problem, skriver Liedman, sträcker sig ändå fram till vår tid. Det får sitt utryck i debatten mellan fransmannen Jean-François Lyotard och tysken Jürgen Habermas. Enligt Lyotard är förnuftets seger och framstegsprocesser bara en metaberättelse eller en meningsskapande konstruktion som visar sig ohållbar i vår postmoderna tid. Medan Habermas menar att det finns ännu möjlighet för mänsklig frigörelse i upplysningens anda.

Det direkta svaret på upplysningens rationalism var romantiken som sökte sig tillbaka till medeltiden och nationalismen men också till känslor och individualismen. Frågan hur man kan förena den vetenskapliga och tekniska framsteg med människors lycka som ligger i grunden för upplysningsprojekt kom tillbaka redan med modernismen (år 1850).
Men då var den långa resan från medeltidens tro på dogm, auktoritet och förfall till upplysningens tro på förnuft och framgång redan ett avslutat kapitel i mänsklig historia. Den objektiva, empiriska sättet att leta efter kunskapen var egentligen det mest revolutionerande som inträffade på denna resa.

Upplysningsprojekt

Shapin påpekar ofta i sin bok att den gamla inte försvinner när den nya kommer och detta var just det som hände med vetenskap och religion som även i dag båda har sin plats i världen.

Detta kan kanske bekräfta Habermas ( och Liedmans också) förhoppningar på ett fortsätt upplysningsprojekt, men enligt min uppfattning är det nu Lyotard som står närmare sanningen. Hela denna essay verkar vara en kort metaberättelse som skulle ge en animistisk mening till det långa mänskliga utvecklingen medan dess mening ligger i matematiken: 1 $ +1 $ +1 $ +1 $ +1 $ +… eller någon annanstans, kanske ingenstans.

Men å andra sida tror jag inte att detta bör stoppa människan i hennes strävan mot en bättre värld. Klart kan människan fortsätta utan "meningsskapande konstruktioner" så som hon gjorde det när Galilei och Newton tog ifrån henne hennes speciella position i universum. Eller när Darwin tog ifrån henne hennes speciella ställning bland djuren. Eller när Freud tog ifrån henne hennes fria vilja (det är det omedvetna som styr oss).

När nu Lyotard tar ifrån oss meningen i vår utveckling återstår det bara att fortsätta denna utveckling utan att behöva mening. Eller också kan vi hävda vår rätt till meningen, om vi nu behöver den, och rätt till att förändra meningen. Så som universum är i en ständig förändring är det också mening som vi ger till den mänskliga utvecklingen.

Det finns en fråga som väntar på att bli besvarad: hur kan vi förena den vetenskapligt - teknologiska framstegs process med människors lycka och frihet? Om denna fråga inte längre har sin mening i upplysningsprojekt så är den ändå lika aktuell för det postmoderna samhället.

<<-- KULTUR