Matisse

<<-- KULTUR
Om Matisse Akademie och om Paris 1907-1911

Inledning

1 Frankrike
1.1 Guldåldern 1880-1914
1.2 Bönderna
1.3 De " nya skikten"
1.4 Toppskiktet
1.5 Arbetarna

2. Paris
2.1 Montmartre och Montparnasse
2.2 Avantgarde
2.3 Den bohemiska livsstilen

3 Matisse konstakademie i Paris 1907-1911
3.1 Fauvismen
3.2 Matisse Akadémie i Paris

Källförteckning

Inledning

Denna essai ska handla om Matisse Konstskola och om Paris i början av 1900-talet. Paris på den tiden var en mycket kreativ miljö, och var känd som sådan i sin samtid. Frågor som jag har försökt besvara är hur påverkan konkret såg ut och varför konstskolan uppkom just där och då, och de spår de lämnat efter sig.
För att studera platsen Matisse konstakademi i Paris har jag satt in den i sitt historiskt politiska perspektiv samt i ett samhälleligt utvecklingsperspektiv.
Min analys har utgått ifrån ett modernistiskt perspektiv, då jag har sett förändringsprocesserna som det nyskapande i moderniteten, medan jag inte ägnat så stor upppmärksamhet åt det raserande av det gamla som följer utvecklingen.

1 Frankrike

1.1 Guldåldern 1880-1914

Tidsperiod mellan 1880, då Tredje republiken startade, och 1914 kallas för guldåldern i Frankrike, eftersom man, för första gången efter franska revolutionen 1789, hade en stabil och varaktig regim. Den Tredje republiken framstår som den äntligen vunna konsolideringen av franska revolutionen.
En socialekonomisk förklaring till detta brukar man hitta i följande objektiva fakta: industrialiseringens eftersläpning, småbrukägarnas ofantliga utbredning, hantverkets bestånd, det ringa antalet arbetare inom storföretagen osv., men också i mer subtila fakta: individualismen, fruktan för överproduktion, smak för sparande, misstro mot industri osv.
Systemet vilade i huvudsak på social orörlighet och på betydelsen av den lilla eller medelstora egendomen. Den Tredje republiken framstod inför majoriteten av fransmän som den för stunden eller för evigheten bästa eller lättast uthärdliga regimen.

1.2 Bönderna

Bönderna utgjorde i Tredje republikens Frankrike mångtaligaste grupp. Mer än halva Frankrike kännetecknas av självägande små- eller medelstora bönder som bedrev växelbruk familjavis. Då Europa fick uppleva prisfall på markens produkter på åttio- och nittiotalen ( p.g.a. kapitalistisk betonade brukningssättet) krävde franska bönder skydd av staten, som faktiskt gav det franska jordbruket detta skydd i vilkas skugga dess svagheter kunde leva vidare. Bönderna, som också fick rösträtt, har alltså blivit tillfredställda försvarare av denna regim, som uppträdde som en påpasslig bevakare av äganderätten.

1.3 De " nya skikten"

Industrin var i hög grad baserad på små och medelstora företag. Hantverket och småhandeln utgjorde småbourgeoisiens underlag. År 1906 hade Frankrike 3 miljoner hantverkare eller småhandlare utan personal och en miljon företagsledare med en eller flera avlönade i sin tjänst. Hantverket och småhandeln bildade produktionsformer som den republikanska lagen skyddade och som regimens ideologi höjde till skyarna i den triumferande individualismens namn.
I ett övre skikt av det sociala lagringen fanns det en grupp av husägare och rentierer, som gick overksamma och levde på sina hus och fastigheter och på sina franska eller utländska statsobligationer. På grund av sin fritid kunde de ägna sig åt den lokala politiken. De representerade ett samhälle som stannat på förindustriell nivå och de stödde också regimen som skyddade deras intresse.
Bland de fria yrkena kunde man urskilja lagfolket (notarier, jurister osv.), vetenskapsmän (framför allt medicinare), ingenjörer, journalister och tjänstemän ( 530 000 år 1906), som alla utgjorde en bourgeoisie i löntagareställning.
En fundamental del av medel och småbourgeoisien bildade lärare och professorer och andra lågavlönade tjänstemän ( post, järnväg…), vilkas lön var blygsam men vilkas anställningstrygghet och levnadssätt placerade dem i detta sociala mellanskikt.
Det fanns alltså sociala grupper som genom levnadsstandard, socialt ursprung och intellektuella färdigheter ställde sig utanför proletariatet och kände sig oberoende i förhållande till storbourgeoisien. Genom ett diplom eller sin egendom hade de förvärvat eller ärvt en självständighet som de var stolta över. Kärnan av dessa mellanskikt kände sig i samklang med den regim som den hade bidragit att inrätta.
Både hos bönderna och det nya mellanskiktet finner vi en jämlikhetsinställning som försvarade de smås rätt gentemot de storas makt, med huvudidéerna från den franska revolutionen: spridning av egendom och ett litet mått av välstånd åt alla.

1.4 Toppskiktet

Bankirer, toppmännen inom industri, de förmögnaste inom de fria yrkena, de högre ämbetsmännen, alla tillhörde de en och samma ledande klass som inte längre ägde monopol på det politiska chefskapet efter införandet av allmän rösträtt år 1885. De var ändå villiga att ansluta sig till republiken som garanterade ordning och äganderätt.
Medan storbourgeoisien förlorade den formella politiska ledningen i landet kunde den inom staten bevara vissa grundmurade positioner i deputeradekammaren och bland ministrarna. De stora tidningarna kontrollerades av storbourgeoisien, som på så sätt kunde behålla sitt sociala och politiska inflytande. Socialt sett framträder Tredje republiken som en kompromiss mellan den franska bourgeoisiens olika familjer.
Man skulle här väntat sig att storbourgeoisien med sina rötter i affärs- och industrivärlden skulle kunnat framkalla en djupgående förändring av samhället, som det var fallet i Tyskland och England, men det blev inte så. De franska bourgeoisien behöll en lantlig uppfattning om företag som familjebolag och var rädd för konkurrensen utifrån och som resten av Frankrike föll de i beundran över sin förmåga att "hålla måttan".

1.5 Arbetarna

År 1914 levde 6 miljoner arbetare i Frankrike, men de stora företagen med tusentals arbetare var en ytterst sällsynt företeelse. Arbetsdagen var tio timmar lång enligt en lag från 1904 och arbetsfria söndagar blev obligatoriska år 1906. Fackföreningsrörelsen legaliserades år 1888 och från år 1898 hade man en lag om olycksfall i arbete.
Arbetarna och deras familjer bodde i smutsiga förstäder och utkanter, utan möjlighet att ens tillfälligt fly undan sin dystra tillvaro, vilket orsakade alkoholism hos många av dem. Den isolerade arbetarklassen skulle ha utgjort det enda hot mot regimen, men vid flera tillfällen spelade den rollen som regimens yppersta försvarare. Det socialistiska partiet framstod som en av regimens försvarare eftersom de trodde att det var i arbetarklassens intresse att försvara den republikanska regimen och den republikanska friheten. Fransk patriotism och några reformer förvandlade arbetarklassen, vilken till en början var ett hot, till regimens trogna beskyddare.
Alla de här nämnda faktorer har tillförsäkrat Frankrike en viss beständighet, vilket man har prisat som en framgång fast det har vittnat om den ekonomiska produktionens kvarblivande i det gamla. Republiken trodde sig ha funnit sin evighetsprincip i formeln "varken reaktion eller revolution".

2. Paris

2.1 Montmartre och Montparnasse

På 1860-talet blev Montmartre centrum för de målare som skapade impressionismen. Impressionisterna frigjorde sig från det akademiska systemet och lyckades skapa en miljö för konsten i Paris. Man träffades på kafér, utbyte idéer och utforskade ny teknik inom måleriet. En ny känsla för experimenterande och personlig och konstnärlig frihet drog utländska konstnärer till Paris.
Konstnärskollektivet i Montparnasse uppstod efter framgången med det akademiska systemet som Frankrike hade grundat i början av 1900-talet för att stödja och utbilda konstnärer. Systemet skapades av mästare bland konstnärerna, som kontrollerade utbildningen både vid den officiella akademin och i sina privata ateljéer. De satt också i Salongens (Salon Grand Palais) jury och valde de fyra till fem tusen verk som skulle visas på Salongens årliga utställningen. Att bli antagen till salongerna garanterade konstverkets försäljning och en medalj höjde genast dess pris. Unga konststuderande från hela världen lockades till Paris, där de började på École des Beaux Arts eller vid en mästares ateljé. Efter några år studier kunde de räkna med att få sina verk accepterade på Salongen.
Målare och skulptörer hade börjat slå sig ner i två konstkvarter i Paris, Montparnasse och Montmartre, under artonhundratalet. Det var nära till den officiella konstakademin, École des Beaux Arts, och det fanns massor av billiga ateljéyta (Montparnasse var stillsamma kvarteren, där hantverkare, arbetare och borgare levde sida vid sida med konstnärer).Den svenske konstnären Isaac Grünewald beskriver en tidig morgon i en av de många barerna så här:
"Var kunde man uppleva en sådan genuin republikanatmosfär, denna tvättäkta frihets-, jämlikhets-, broderskapskänsla, om inte en morgon några fattiga år före världskriget i trängseln vid zinkdisken
på en anspråkslös parisisk bar! Den mer eller mindre gediget elegante bankiren, den finlemmade,
snitsige officeren, den frasande, parfymdoftande, välpudrade och välfriserade lilla mannekängen,
armbåge vid armbåge med den svartmuskige kolköraren, den ändå svartare negerdansösen, den
orakade långhårige artisten med sin lilla bleka, striphåriga väninna, arbetare med cinnoberröda
ylleschalar om magen över de vida manchestersammetsbyxorna, soignerade för sin första absint
för dagen, medan de skickligt rullade cigarretter av frän Algiertobak."

Vid slutet av 1800-talet intogs Montmartre av cabaréer, nattklubbar, turister och prostituerade och konstnärer började alltmer söka sig till Montparnasse.Bulevard du Montparnasse öppnades redan år 1760 och blev snart ett elegant promenadstråk. Kafélivet startade på 1890-talet på Café de Versailles och Closerie des Lilas och fortsatte sedan på Café du Dôme och Café la Rotonde. Konstnärer av alla nationaliteter träffades och umgicks dagligen på Dôme och Rotonde, där skapades en känsla av gemensamt engagemang för ett liv inom konsten Om kafélivet i Paris 1908 bevittnar beskrivning av Isaac Grünewald:

" På bar La Rotonde, innan det ännu växt ut till sin beklagansvärda jättedimensioner, utan endast
rådde med ett litet bord nedanför zinken, där Lenin och Trotskij brukade spela ett aldrig färdig
parti schack, satt på den tredje stolen en luggsliten rumänsk judefilosof med ett så skäggigt
ansikte, att man sällan skymtade de outgrundliga ögonen, som evigt frågande blickade ut genom
fönstret. På den fjärde och sista stolen satt en abstrakt mager astralkropp av skånskt-indiskt
ursprung, "Geten" kallad på grund av sitt glesa bockskägg…Baren befolkades så småningom av
Rembrandtförnekande Matissetillbedjare, förklädda till bodbiträden, kortklippta och med
plommonstop, skulptörer, utstyrda som torpare i träskor och med uppkavlade skjortärmar för att
visa de lerskorviga armarna, akademielever, …, engelska och amerikanska målargirls, utan
hämningar eller fyllda av förefreudianska komplex, ryssar, som alla redan då titulerade sig
storfurstar eller prinsar, polacker i klungor."

Känd rysk författare och journalist Ilya Ehrenburg skrev om La Rotonde:

"Kaféet var som hundratals andra. Tjänstemän drack kaffe och aperitif. På baksidan var det ett
mörkt rum impregnerat med cigarettrök, där stod tio eller tolv bord. På nätterna blev rummet fyllt
av människor och oväsen…någon blev alltid berusad och utkastad. Klockan två på morgonen
stängde Rotonde för en timme… Klockan tre öppnade kafé igen och män kunde fortsätta sina samtal…"

På La Rotonde kunde man träffa t.ex. Modigliani, Picasso, Apollinaire, Utrillo, Chagall, Max Jacob, Andre Salmon och många andra kända och okända konstnärer. Ateljéer och vindsrum där unga artister levde var nästan lika primitiva och obekväma som de var på 1770- och 1800-talen, men där skapade de 1900-talet.
Montparnasse blev en öppen gemenskap, där var och en kunde delta och uttrycka sig själv. Konstnärerna fick del av det allmänna välståndet och deras liv handlade nu om acceptans, framgång och en beslutsamhet att njuta av framgång. För första gången var konstutövandet demokratiskt, tillgängligt och mänskligt.

2.2 Avantgarde

Det politiska och intellektuella händelsemönstret är fascinerande år 1905. Den första och misslyckade ryska revolutionen (Sankt Peterburg) ägde rum, Einstein lade fram sin relativitetsteori, Freuds Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie utkommer, den fransk-brittiska militäröverenskommelsen undertecknas, unionen mellan Sverige och Norge upplöses, sinn-fein- rörelsen bildas i Irland, de första motordrivna bussarna inleds i London, stat och kyrka skils åt i Frankrike, och Fauvisterna, en grupp unga konstnärer med Henri Matisse (1869-1954) i spetsen, ställer ut i Salon d´Automne (en bild som Matisse ställde ut finns i bilaga 1). Bildkonsten hade redan börjat efterträda litteraturen som det kanske mest renodlat progressiva kulturella verksamhetsområdet.
Fauvismen och kubismen i Frankrike, samt expressionismen i Tyskland var dåtidens avantgarde i bildkonsten, men de levde alltjämt tryggt i Belle Epoque's ljus, som just höll på att försvinna ( kriget närmade sig…).La Belle Epoque, den sköna tiden, betecknar tiden omkring sekelskiftet 1900 då Paris var Europas ledande nöjesmetropol. Överallt slog nya kaféer, kabaréer och danslokaler upp sina portar.
Paris expanderade kraftigt under den här perioden och det var många som drömde om genombrott som konstnärer. Den nya vilkoren var marknadens vilkor, att slå sig fram i en järnhård konkurrens. De gamla feodala tryggheterna gällde inte längre och alla konstnärer var klara över vilkoren. År 1901 ställdes det ut drygt en tusen målningar i Paris, medan år 1908 var antalet hela sextusen.
Avantgardets situation var klar: en liten grupp konstnärer under gemensamt namn stod i motsatsställning till en ofta fientlig kritik, men lyckligtvis passade avantgardformen marknadens krav på ständiga nyheter. Medan många trodde att avantgardet var revolutionerande och rebellisk, förklarade Marx det som den moderna borgarklassen djupaste driftkraft och behov :
"Den fortgående omvälvningen i produktion, det oavbrutna skakandet av alla samhälliga förhållanden,
den eviga rörelsen och osäkerheten kännetecknar bourgeoisiens epok gentemot alla andra."
Det "att skaka samhälliga förhållande" är vanligtvis vad avangardet brukar åstadkomma.
Avantgardets brott med traditionen och akademismen var en viktig del i förändringsprocesen och integrerades i det borgerliga samhälle som avantgardet ville bekämpa. "Revolt" och "skandal" blev honnörsord inom konsthandeln, konstkritik och massmedia. Fauvisternas utställningen blev först en skandal, men just tack vare det etablerade sig Matisse som en stor målare.

2.3 Den bohemiska livsstilen

Många av de tidiga modernisterna var starkt påverkade av Nietzsche. De trodde på den skapande konstnärens överlägsenhet - en varelse som höjde sig över massa och som kunde skapa och handla som han ville och strunta i vad andra tyckte och tänkte. Bohemrollen blev en proteströrelse mot den makabra tid då allt blev varor och den blev snart en accepterad livsstil för konstnärer i Paris.
Den bohemiska livsstilen, som etablerade sig i Paris för att sen genomsyra hela nittonhundratalet, kan också förknippas med påverkan som Nietzsche gjorde på de moderna konstnärerna. Nietzsche konstaterade att det fanns gott om "obotliga medelmåttiga", som man uppfattade de borgerliga. Bohemens liv var en motbild till borgarens. Borgaren aktade sina möbler, putsade dem och överlämnade dem till nästa generation. Alltså intog bohemen den motsatta hållningen och de billiga bostäderna och ateljéer på Montparnasse bekräftade bara konstnärens likgiltighet för ägodelar.
Isaac Grunewald ger oss en beskrivning av den ateljé som han och hans vän Einar Jolin hyrde år 1908 på Montparnasse:
"Vi hyrde en, som kostade 100 franc i kvartalet, vid Rue de Vercingétorix, och vi blevo inte litet
stolta, då vi senare fingo veta, att Gauguin under sin Paristid haft ateljé mitt emot vår. Det var tyvärr
också nästan det enda goda, som kunde sägas om den otäta, dragiga veranda, som man av någon
anledning döpt till ateljé. Den var tio meter lång och fyra meter bred. Två väggar voro av glas, men
de flesta rutorna hade gått sönder, så att vinden hade fritt spelrum. Den ena kort väggen gränsade
till en ateljé, som en svensk målare -Eldh ( O, ordets ironi!)- bodde i. Men någon värme från honom
fingo vi inte. Han eldade nämligen aldrig…Det gällde att ta itu med möbleringen av ateljén. Jolin
hade råd att inreda det bekvämare åt sig, men han ville dela allt med mig. Vi köpte först och främst
en cloche, en av de typiska kaminer, som finnas i Paris…I en billig basar vid Rue de la Gaieté köpte
vi två fältsängar, som kostade 13,50 francs var. Madrasser brydde vi oss inte om…"

Bohemens individualism, originalitet och avvikande beteende var utryck för en protest mot det djungelslag som råder på den fria marknaden men fungerade samtidigt som ett sätt att göra sig hörd i konkurrensen, att göra karriär och att bli rik. Bohemens uppträdandet blir på detta sätt en fråga om marknadsförning.

3 Matisse konstakademie i Paris 1907-1911

3.1 Fauvismen

Det var en stor aktivitet i konstlivet i seklets början i Paris. Matisse var en av de som eftervärlden har kommit ihåg som en av de stora. Hans konstnärliga karriär kan delas upp i fem perioder: fauveperioden (1900-1908), den experimentiella perioden (1908-1917), Nicepeioden (1917-1929), perioden av förnyad enkelhet (1929-1940) och perioden av reduktion till enkelhet (1940-1954). Det var under fauveperioden som han var med och påverkade vår konsthistorias utveckling som allra mest.
Fauvismen föddes i kölvattnet av impressionismen och byggde vidare på deras strävan bort ifrån den klassiska naturromantismen, men hade även en strävan att frigöra sig ifrån bildspråket som impressionisterna hade etablerat. De senare var mer bundna till motivet även om färgvalet även då kunde vara mycket egensinnigt.
Fauvismen var även inspirerade av den symbolistiska målaren Gustave Moreau som hade en förkärlek för dekorativa och exotiska motiv. De var av sin samtid kanske mest kända för sitt sätt att behandla färgerna på. Därav följer namnet som betyder 'vilddjur' på franska och myntades 1905 på Salon d'Automne av en konst kritiker (Louis Vauxcelles) som uttalade, när han såg hur verken av Matisse och hans kolleger kontrasterade mot en italiensk byst: "Tiens! Un Donatello parmie des fauves!"(Titta! En Donatello bland vilddjuren.)
Fauvisterna var mycket frigjorda i sitt färgval och detta var det som band dem samman till skillnad ifrån flera andra avant-garde stiler som styrdes av en organiserad intellektuell rörelse. Matisse ville inte lansera en teori om konst utan hans filosofi var att tavlorna skulle tala för sig själva. Trots detta så uttalade han sig om om konst på ett ganska precist sätt i sina skrifter.
Fauvisterna var den mest framskridna artistiska rörelsen i sin samtid och Matisse sågs som dess ledare på grund av sin talang samt det faktum att han var något äldre än de andra. Det sägs även att han hade naturliga ledaregenskaper. Fauvistperioden avslutades 1907 och medlemmarna utvecklades åt olika håll, men man kan spåra påverkan på skilda håll inom den fortsatta konstutvecklingen.
Den bana som Matisse skulle följa var densamma som hade sina rötter i post-impressionismen och tog intryck av Cézanne, Paul Gauguin och Vincent van Gogh. Han letade efter en renhet, enkelhet och en subjektiv sanning i uttrycket. (Andra fauvister intresserade sig mer för det vilda och expressiva i uttrycket.) Matisse var mer intresserad av frigörelsen av färgen som sådan samt frigörelsen ifrån motivet.

3.2 Matisse Akadémie i Paris

Till Paris, Montparnasse från Oakland, Kalifornien flyttade 1905 en hel familj som kom att påverka konstnärslivet i Paris. Familjen hette Stein och bestod av Michael, Sarah, Allan, Leo och Gertrude. De var alla intresserade av konst, målade själva och köpte tavlor ifrån de samtida konstnärerna som föll i deras smak. De hänfördes av Matisse målningar och blev bekant med honom genom en tysk konstnär vars namn var Hans Purrmann.
Idéen om en konstskola tog sin start i att Matisse regelbundet agerade kritiker för Sarah Stein och Hans Purrmann i deras ateljé. De insåg att det gick att utöka antalet elever och skaffa en större lokal. Det bildades en grupp av vänner och bekanta som var intresserade av idéen och de letade tillsammans en ateljé, under tiden som de höll fasta möten. De hittade ett gammalt nunnekloster på boulevard des Invalides och så startade undervisningen i januari 1908.
Matisse var en sträng lärare. Han var fast övertygad om att för att lyckas med sitt personliga uttryck så krävdes det sträng diciplin. Han tog med elevarna till Louvren för att analysera målningar och fem dagar i veckan var schemat modellmåleri på förmiddagen och skulpterande efter en annan modell på eftermiddagen. Enligt Matisse var det viktigt att ha olika modeller för att eleverna inte skulle låsa fast sitt seende och teckna 'av gammal vana'.
En mycket stor andel av Matisse elever var utländska. Endast tre stycken under hela perioden var franska. Det fanns både tyskar, amerikaner, ryssar och ungrare och även ifrån svenskt håll var intresset stort; hälften av samtliga elever kom ifrån norden.
Matisseakademien blev ganska snabbt populär och drog till sig elever studerande vid andra skolor i dess omnejd. Som mest hade den upptill sextio elever. Att den då upphörde efter endast fyra år beror inte på att eleverna tappade intresset, utan att läraren gjorde det. Matisse tyckte att det blev alltför arbetssamt att kritisera alla elever, dessutom ansåg han att alltför få var lovande och ville inte slösa sin energi på dem. Han upphörde att besöka skolan på våren 1911 efter en period av uttunning. Han inbjöd dock intresserade att besöka honom i hans ateljé istället. Akademin fortlevde till året därpå under annan ledning.

Källförteckning

Abrams/Cameo,1995, Matisse, New York, Harry N.Abrams, Incorporated.
Azéma, J-P & Winock,M. ,1972, Frankrikes historia under sju decennier (1870- 1940), Stockholm, Boktryckeri AB Thule.
Berman,M., 1995, Allt som är fast förflyktigas, Lund, Tryck Studentlitteratur.
Cornell, P. m.fl.,1977, Den Åldrade Modernismen, Stockholm, Berlings/Tryckmans.
Essers, V. ,1990, Henri Matisse, Köln, benedikt Taschen Verlag.
Flam, Jack D., 1984, Matisse on art, Oxford, Phaidon Press Limited.
Gosling, N. ,1978, The Miraculous Years, London, Butler&Tanner Ltd.
Klüver& Martin, 1990, Kikis Paris, Stockholm, Schultz förlag.
Matisse, Henri, 1997, Om konst, Stockholm, Raster Förlag.
Nationalencyklopedin, 1997,1998, Bokförlaget Bra Böcker AB..
Bjällstrand, Richard, Exklusivt konstbesök i Malmö(s.28), Metro, 28.01.2000.
Metro, Färgrikt, Metro, 09.02.2000.