Sju teorier om samhället, Tom Campbell

Emile Durkheim:
En konsensusteori

Enligt Campbell består en samhällsteori i huvudsak av definition, beskrivning och förklaring. Definition avser en teoris nyckeltermer som samhällsteoretiker måste klargöra, det gäller alltså en begreppsanalys. Beskrivningen innebär en mängd fakta som dock måste innefatta en slags ordning för att urskilja teori från redovisning av enskilda fakta. Abstraktion och generalisering är därför oumbärliga för beskrivningen om hur det är, menar Campbell. En förklaring däremot ska ge en inblick i varför det är som det är och den är egentligen alltid subjektiv. Förklaringen är viktig för att inse vad en teoretiker anser som god förklaring, alltså vilket angreppssätt teoretikern använder.

Durkheims angreppssätt är, enligt Campbell, empiriskt och biologiskt (organiskt). Det organiska hos Durkheim ser man i hans begrepp "social dynamik" som beskriver de sociala utvecklingslagar i relationer till klimat, ras och populationsstorlek. Durkheim empirism utgår från de sociala fenomenen som egentligen är idealistiska men han lyckas göra sociala fakta observerbara och mätbara (han använder sig t.ex. av statistiken). Sociala fakta definierar han som "ett sätt att handla, tänka och känna…" (Campbell, s.173) och han tänker då på människors vanor, seder och levnadssätt. Durkheim menar att även om vanor och seder verkar finnas i det individuella medvetandet är deras ursprung egentligen inte där utan i institutioner, lagar, moral och ideologier. Durkheim engagerar sig alltså i social ordning och försöker visa att en ny social samstämmighet skulle kunna bota den moderna industrialismens förfall som han kallar för anomi.

Han gör alltså sociala fakta mätbara (materiella) men uppfattar ändå samhället som ett idealistiskt fenomen med moral och normer som grunder. En individ konstrueras av samhällets regler och moral. Varje individ har skyldigheter som hon måste fullgöra i enlighet med sitt samhälls språk, lagar och sedvänjor och sociala fakta som individen inte skapat men måste underordna sig. Han menar att samhället påverkar vår uppfattning av världen. Man skulle ju kunna tänka sig att människor skapar samhället. Detta strider egentligen inte mot Durkheims teori. Vi födds i ett redan ordnat och bestämt samhälle som Durkheim uppfattar som ett organiskt fenomen med egna lagar, en egen utveckling och ett eget liv. Kanske kan hans uppfattning förklara von Wrights "omständigheternas diktatur" som gör att vi inte har kontroll över samhällets utveckling. En individ kan, enligt Durkheim, antingen efterleva de sociala normer eller också avvika från dem. Det första anser Durkheim som normalt och friskt, något som är sunt och acceptabelt. Det andra anser han som abnormt och ovanligt, något som är patologiskt och oacceptabelt. Hans angreppssätt upphöjer samhället samt underkastar individens mål.

Campbell beskriver samhällsteoriers innehåll med teori om människan och teori om samhället. Durkheim anser att allt mänskligt egentligen kan tillskrivas samhället, så hans teori om människan utgår ifrån det att en individ är enbart rå material som ska formas av samhällets mekanismer. Det är det kollektiva medvetandet som har en normativ kraft, menar Durkheimer. Moral och värderingar har också en social funktion, nämligen att bevara det samhället i vilket en individ ingår. Frånvaron av sociala regler leder till anomi, förfall. Utan grupptillhörighet förlorar människan också sin identitet och meningsfull tillvaro.
Egentligen verkar det som om hans teori stämmer överens med Bourdieu (staten konstruerar en individ) och Althusser (ideologin interpellerar en individ till ett subjekt). Man kan inte förklara samhället genom att undersöka individens psykologi, menar Durkheim, utan enbart genom att studera sociala fakta. Samhällslivet är därmed både orsak och ändamål med människors observerbara egenskaper.

Durkheims teori om samhället inkluderar två viktiga begrepp: det kollektiva medvetandet och kollektiv representation. Kollektiva representationer är symboler (nationella flagor, heliga böcker) med samma innebörd för alla medlemmar i en grupp och hjälper dem att identifiera sig med varandra. Det kollektiva medvetandet förklarar Durkheim som gemensamma idéer för en grupp som har normativ kraft. Samhället ger människor språket, moral, religion, lagar o.s.v. och integrerar dem i en social organisation i vilken människor är förenade med varandra genom delaktighet i den sociala verkligheten. Med hjälp av utbildning, ritualer och politiska organisationer vill Durkheim utveckla en gruppmedvetande som samordnas genom ett kollektivt samvetets övergripande kontroll.

Ideologiskt sett har Durkheims idéer ansetts förebåda vissa aspekter av statlig socialism och fascism, som både kännetecknas av folkmord och dehumanisering av samhället.

I sin analys av olika samhällsteorier använder sig Campbell av de sociologiska parametrarna för att kunna påvisa skillnader mellan olika teorier. Durkheims teori är enligt de parametrarna idealistisk och inte materiallistisk. Det är, enligt honom, sociala normer (idéer och inte material) som styr ett samhälle. Hans teori är tydligen normativ och inte deskriptiv. Han beskriver ju den sociala organismens hälsa som en moralisk norm och enligt honom ska en individ efterfölja samhällets normer. Durkheims teori är genomgripande holistisk, samhället kan inte reduceras till sina bestående delar (människor) utan måste förklaras utifrån sociala fakta. Han finner orsaker till alla sociala fenomen enbart i andra sociala fenomen och inte i människan. Han vill inte att sociologin använder sig av lägre verklighetsplan som studeras inom psykologin eller biologin. En individ ska också underordna sig samhällets normer, menar Durkheim.
Hans teori handlar om konsensus och inte om konflikt. Han beskriver det harmoniska samförståndet och samstämmighet i fråga om normer. Som sagt vill han visa att en social samstämmighet kan återskapa gemenskapens och den sociala ordningens värde som alltså förfaller i det moderna industriella samhället.

Durkheim är en positivist som förklarar sociala fenomen med hjälp av statistik och som gör sociala fakta mätbara. Han försökte skapa en vetenskaplig teori och visa att samhället är underkastat naturliga orsakssammanhang.

I sin bedömning av Durkheims teori ifrågasätter Campbell empiriska fakta som t.ex. självmordsstatistik som dagens statistiker ställer sig tveksamma till. Campbell menar också att Durkheim drar allmänna slutsatser med utgångspunkt från ett begränsat faktamaterial (t.ex. hans slutsatser om primitiva religioner med utgångspunkt i vissa former av australiensisk totemism).

Hans metod att välja ut sina material kan också ifrågasättas ur en vetenskaplig synpunkt, menar Campbell. Han väljer just de exempel som passar in i hans teori. I sin undersökning av religioner t.ex. väljer han sådana exempel där ritualer leder till högre gruppmedvetande, men bortser från mer individualistiska religiösa upplevelser (som den ensamme profeten).
Eller t.ex. Durkheims beskrivning av altruistiska självmord som uppoffrande soldater och martyrer som frivilligt låtit sig dödas. Men detta är, enligt Campbell, en omdefiniering av begreppet självmord. Individens överlagda avsikt att ta sitt eget liv är ett nödvändigt element i ett självmord. Det saknas hos stupade soldater och dödade martyrer.

Å andra sidan har Durkheim bidragit till "medvetenheten om samhället som ett normativt fenomen, som inte kan förstås utan kunskap om det sociala samförståndets betydelse" (Campbell, s. 200). Han utpekar också de viktiga skillnaderna mellan traditionella och moderna samhällen, menar Campbell.

I sin konsensusteori bortser han konfliktens och maktens betydelse, skriver Campbell. Han tar inte hänsyn till hur religionen utnyttjas för att stödja den politiska makten. De ideologiska kritikerna anser att Durkheim försvarar ett kapitalistiskt system som faktiskt grundar sig mer på makt och förtryck än på samförstånd mellan jämlika grupper.

I praktiken finns idag olika fenomen som skulle kunna förklaras med Durkheims teori. Gruppens betydelse för individens utveckling kan inte minst bevisas med gängfenomen där medlemmarna accepterar och följer gängens regler och normer i stället för samhällets.

Durkheims beskrivning av avvikare som inte följer samhällets normer kan ses också i vårt sätt att uppfatta sådana individer. Vi kallar dem inte för avvikare utan snarare förlorare eller de utslagna.

Beskrivningen av altruistiskt självmord kritiserades för omdefiniering av självmord i Durkheims exempel med stupade soldater. Men idag har man några uppenbara exempel: de politiska självmördare som utförde terrordådet i USA den 11.9.2001. eller dem som dagligen utför terroristiska självmordattacker i Israel.

Litteratur:

Tom Campbell, Sju teorier om samhälle, 1981

<<-- KULTUR