Mätt med främmande mått, Gunilla Domellöf,2001

Gunilla Domellöfs bok om sex svenska författarinnors romaner på 1930-talet är ett välkommet försök till omvärdering av gamla verk. Hennes metod verkar naturlig: att välja ut sex författare, att presentera de samtida kritikernas mottagande och till slut presentera deras verk i ny kontext. De samtida kritikernas mottagande av dessa romaner säger oss mycket om kritikernas medeltida och inskränkta uppfattning om litteraturen men ingenting om själva romanerna. De kvinnliga författarinnornas sökande efter ny mening förtjänade enligt Domellöf en ny, modern kritik. I denna bok argumenterar Domellöf mot dessa gamla kritikers åldrande litterära mått. Samtidigt försöker hon ge dessa romaner den behandling som dem förtjänar.

Domellöfs val av moderna kvinnliga författare är inte grundad på litterära kriterier för modernism, alltså ny stil och uttrycksform. Hon skriver i inledningen att hon har Nietzsche som prototypen för en "modernist". Hon menar att sex valda författares romaner utgår från den nya, nietzscheanska synen på livet när de i sina romaner skriver om den nya kvinnan som inte längre motsvarar de gamla kvinnostereotyperna. Kort sammanfattat innebär denna nietzscheanska syn att alla gamla värderingar förlorade sin trovärdighet eftersom Gud är död och människan själv måste skapa mening för sin existens. Det är innehållet och inte stilen som gör dessa romaner moderna, menar Domellöf, och hon är inte ensam om denna uppfattning.

Modernismens stora gestalter i Marshall Bermans "Allt som är fast förflyktigas", 1987, är Baudelaire, Nietzsche, Goethe och Dostojevskij eftersom de skrev om människan i förhållandet till industrialismen och staden. När man säger att Baudelaire är modernist då tänker man både på stilen och på innehållet i hans dikter, som handlar om livet i Paris i mitten av 1800-talet. Romaner som belyser kvinnoproblem i den nya tiden borde, enligt Domellöf, också ha en plats på modernismens stora bokhylla.

Domellöfs bok är först och främst en kritik av den konservativa litteraturkritikens mottagande av valda romaner. Kvinnogatan kritiserades av kritiker t.ex. för allt från "sexualpatologi" till "den översexualiserade atmosfären" men boken är egentligen en varm beskrivning av en ung flickas uppväxt. Feberboken kritiserades som "egendomligt bisarreri" och "en ung kvinnas överförfinade känsloliv" medan själva boken är en högst konstnärlig beskrivning av en kvinnas inre i form av brev och dagbok. De samtida litteraturkritikerna var uppenbart ovilliga att förstå allt det nya nietzscheanska och freudianska inom litteraturen. Kvinnoförfattarnas skrivande om det egna könet och dess sexuella och politiska frigörelse var absolut för mycket "patologiskt" för kritikerna, som påstod att den äkta litteraturen skulle vara sund, frisk och normal.

Domellöf menar också att denna kritik mot kvinnoförfattare grundade sig i dåvarande könsrelationer. Argument för sin tes hittar hon i själva kritiken, där man inte gav den sociala aspekten i kvinnornas romaner någon betydelse. Författarinnornas strävan efter jämlikhet mellan könen på alla nivåer underordnades en rent litterär kritik. Det var den feministiska kampen som ignorerades i litteraturen, och där ser Domellöf könsrelaterad kritik, men jag undrar om det verkligen var så enkelt.

Visserligen smutskastades kvinnor som skrev i den nya andan, men de kvinnor som skrev inom ramen för de gamla värderingarna hyllades av kritikerna. Domellöf skriver t.ex. om Berit Spong som för kritikerna representerade "den svenska kulturens bästa och djupaste drag". Kritiken var inte ovillkorligt könsrelaterad utan blev sådan i ett politiskt sammanhang. Feministiska idéer i litteraturen hotade den gamla idealiserade ordningen och förkastades av litteraturkritikerna så som alla andra nya idéer hos både manliga och kvinnliga författare.
Det var först i kampen mot det nya i litteraturen som den könsrelaterade kritiken trädde fram i form av kritikernas argumenterande för kvinnostereotyper. Man kritiserade det nya i litteraturen hos både manliga och kvinnliga författare, men sättet på vilket kvinnornas verk kritiserades var könsrelaterad.

Det viktigaste i sammanhanget är egentligen det ständiga behovet av nya tolkningar av litteraturen. Domellöf visar klart att vår uppfattning skiljer sig från den samtida tolkningen av dessa romaner. Vår tid behöver egna tolkningar av litteraturen. Könsrelationer är dessutom högst aktuella även i dag då mycket återstår att förändra för att uppnå jämlikhet mellan könen. Det är därför jag uppfattar Domellöfs försök att kasta nytt ljus över de valda författarinnornas romaner som inte bara önskvärt utan också nödvändigt.

<<-- KULTUR