Ridley Scott's "Blade Runner" är en vällkänd science fiction-film gjord efter romanen Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K Dick från 1968. Medan själva titeln Blade Runner kommer från en sf-roman av Alan Nourse och enligt Johan Frick betyder ordet ungefär "skalpellsmugglare" (Blade Runner, Philip K Dick, s. 174). I den här korta analysen kommer jag att beskriva hur den audiovisuella utformningen i filmen bidrar till att forma innehållet. Tanken är alltså att analysera hur bild och ljud har används i filmen för att vi ska förstå berättelsen.
I filmens anlag får vi en inledande text (förtext) som förklarar i all korthet den värld i vilken handlingen utspelar sig.

" I början av 2000-talet hade Tyrell Corporation utvecklat Nexus-roboten. Människolika skapelser som kallas replikanter. Nexus-6 replikanterna var överlägsna i styrka - och minst lika intelligenta som geningenjörerna som skapat dem. Replikanterna nyttjades som slavarbetare i koloniserandet av andra planeter.
Efter ett upprör av en Nexus-6 grupp blev replikanterna förbjudna på jorden. De som påträffades här dödades. Särskilda polisenheter - Blade Runners - bildades för att döda replikanterna.
Det kallades inte avrättning. Det kallades avveckling."

Anlagens bakgrundsmusik består dels av olycksbådande trummor dels av en sorgsen och tyst flöjtmelodi. Efter den inledande förklaringen får vi också en tids- och rumsinramning med texten: Los Angeles, November 2019. Nu vet vi allt vad vi behöver för att kunna förstå berättelsen: en stor korporation (Tyrell Corporation) och några vetenskapsmän (geningenjörer) tillverkade robotar (replikanter) som hjälten i filmen (Blade Runner)måste bekämpa (avveckla) för att skydda människorna på jorden. Platsen är Los Angeles som vi redan känner mycket väl från otaliga filmer men också som Hollywoods hemstad, tiden är den närmaste framtiden och nu förväntar vi oss att möta filmens hjälte.
Första bilder i filmen föreställer LA på natten från fågelperspektiv. Vi ser många svagt belysta skyskrapor, några "elderuptioner" åtföljda med explosionsliknande ljud. Vi får aldrig veta vad det egentligen är men det förstärker vår SF-känsla eftersom vi accepterar framtiden som att den för med sig en massa konstigheter. Flera flygande objekt med stark belysning (bilsvävare) visas för att vi ska förstå att de har ersatt nutida transportmedel, nämligen vanliga bilar. Musiken är storslagen och hög när vi närmar oss en stor, svart, pyramidliknande byggnad som tydligen är modern och monumental.

Det är här etableringen börjar eftersom på nästa bild ser vi en människa, vänd med ryggen mot kameran i ett rum med svag, blå belysning och med en långsamt roterande fläkt i taket. Musiken tystnas ner medan vi ser ännu en bild på byggnaden utifrån. När vi i nästa klipp är tillbaka i rummet, som tydligen ligger någonstans i den stora, mörka byggnaden, ser vi att figuren i rummet är en man som röker bredvid något slags arbetsbord. Musiken övergår nu till maskinliknande signaler. Pyramiden visas en gång till utifrån. För att vi ska vara helt säkra på att rummet vi nyss såg befinner sig i just denna byggnad zoomar kamera nu in och kommer allt närmare till några av pyramidens fönster så att vi nu kan se den roterande fläkten genom ett av de svagt belysta fönstren. När vi i nästa klipp kommer in i rummet ser vi det ur fågelperspektiv. Nu förmodar regissören R. Scott att åtminstone några i publiken fattar att detta rum är en del av en stor, svart och monumental byggnad någonstans i LA. Kameran glider långsamt neråt, över fläkten till den kostymklädde mannen för att till slut komma så långt ner så att det ser ut som om vi såg på den stående mannen ur sittperspektiv. När då den kostymklädde mannen i bilden sätter sig ner tittar vi på honom ur ögonhöjdsperspektiv. Övergången från sitt- till ögonhöjdsperspektiv åstadkoms utan att kameran vidare behövde röra på sig. Här har handlingen redan börjat, ett nytt "objekt" har presenteras via högtalaren. Personen i fråga har knackat på dörren och kommit in i rummet precis när mannen med cigaretten satte sig i sin stol. Båda männen i bilden och publiken är nu beredda för handlig i form av ett empatitest som slutar med "objektets" replik: "My mother? Let me tell you about my mother…" Repliken slutar med några pistolskott under bordet. Mannen med cigaretten faller ner och "objektet", som nustår bredvid bordet med pistolen i den utsträckta handen, skjuter honom en gång till. Det vi vet nu är att ett mord har begåtts i ett rum i en monumental byggnad i LA och att mördaren är ett misstänkt "objekt" och offret är en vänlig kaffedrickande och cigarettrökande välklädd tjänsteman. I vårt letande efter mening skapar vi nu kanske hypotesen att vi precis har bevittnat ett mord på en människa utförd av en replikant. Men det har egentligen ingen betydelse eftersom vi befinner oss nu någonstans ovanför staden.

Vi flyger bland skyskraporna, förbi en enormt stor färgskärm där vi kan se ansiktet på en asiatisk kvinna medan vi lyssnar till musiken som vi vet kommer från fjärran öster. I bakgrunden ser vi dock en PAN AM (Pan American) blå skyllt. I den mörka natten, i den svaga belysningen och i den iögonfallande asiatiska övertonen anar vi en tämligen dyster och vemodig framtid.En gång till går vi uppifrån och ner, förbi en neonisk blå drake ner till trängseln på gatan och till filmens hjälte. En röst från en högtalare i skyn har precis presenterat en reklam om kolonierna för oss. När vi för första gången möter filmens och vår hjälte hörs reklamens avslutning: "Detta meddelande når er genom Shimago-Dominguez Corporation. Vi hjälper Amerika till en ny värld". Ännu en korporation, nu med japansktlatinskt klingande namn, som ska alltså hjälpa Amerika precis så som Amerika en gång i tiden hjälpte Japan och Syd Amerika, om jag nu förstår rätt denna allusion.

En annan allusion hjälper oss att förstå att vi nu tittar på hjälten eftersom vi känner igen honom från tidigare. Huvudrollsinnehavaren är nämligen Harrison Ford, honom minns vi väl från Star Wars, en annan SF-film. Nu är det tid för ännu en futuristisk flygresa till ännu ett mörkt rum, denna gången polishuset. När vi senare lämnar detta rum kommer vi att veta mer om vår Blade Runner Deckard (Harrison Ford) men också om de Andra, icke-mänskliga replikanter.
Deckard är naturligtvis fast besluten att inte acceptera uppdraget som han, märkligt nog, ändå accepterar efter den kända deckarrepliken: "Är du inte polis är du ingenting." Men sådana klichéer hör till high-concept filmer och Blade Runner var tänkt som en sådan.

Stilen (den vemodiga neo-noir i Blade Runner är kanske det bästa med hela filmen), den storslagna musiken gjord av Vangelis, det visuella (digitalbearbetning) som dominerar i filmen och en känd skådespelare som Harrison Ford är några av heigh-concept kännetecken. (Enligt Erik Hedling i texten "Independence Day: popularitet, politik och 'High Concept'" i kurslitteraturen Filmanalys.) Deckards uppgivenhet återspeglar lite av den postmoderna melankolin i 80-talets sf-filmer. (Som Lars Gustaf Andersson skriver i texten "Gräsklipparmannen: Kulturella mönster och ny teknologi" i kurslitteraturen Filmanalys, den moderna världen skapar problemkomplex som man bemöter med melankolin.)

När Deckard har accepterat uppdraget börjar man med konstruktionen av den Andre, i detta fall den icke-mänsklige replikanten. Replikanterna presenteras samtidigt för Deckard som för oss. Polischefen Bryant och Deckard sitter framför en skärm och Bryant informerar Deckard (och oss) vad som har hänt och vilka replikanter är. Här träffar vi Leon som filmades när han utförde mordet, Roy Batty som är en stridsmodell, Zhora som är utbildad för en mordpatrull och Pris, en "kvinna" skapad för militärklubbarna. Beskrivningen av dem bekräftar den viktigaste skillnaden mellan oss och dem. Bryant beskriver den skillnaden såhär: "De liknar människor men saknar känslor." Filmens innehåll blir nu klar för oss: människor i förhållande till icke-människor. Den här scenen består huvudsakligen av mycket tittande: Bryant tittar på Deckard och berättar, Deckard tittar på Bryant och lyssnar och båda tittar på de främmande på skärmen.

                     

En viktig fråga i filmen konstrueras med en kombination av bilder och kommentarer som trappas upp steg på steg för att kulminera i slutscenen.

1. Medan Bryant informerar Deckard och oss om replikanter, sitter den asiatiske polisen Gaff någonstans i rummet och viker en höna av papper.
2. Deckard bevisar för Rachael att hon är en replikant genom att berätta för henne hennes intima minne som ingen utom henne skulle kunna veta.
3. Senare drömmer Deckard om en enhörning.
4. Första varningen får vi när Bryant träffar Deckard efter Zhoras död. Bryant säger då till honom: "Du ser lika sliten ut som en hudingen." Vi vet redan att Bryant kallar replikanter för "hudingar".
5. Senare ställer Rachael frågan helt öppet. Hon frågar Deckard: "Har du själv gjort testen?" Den underförstådda betydelsen är: "Är du säkert att du inte är en replikant själv?"
6. I näst sista scenen i filmen hittar Deckard en enhörning vikt av papper i sin lägenhet och tittar förvånat på den.

Vi vet vem som viker djurfigurer av papper: den asiatiske polisen Gaff. Vi vet vem som hade drömmen on enhörningen: Deckard. Vi skapar en sista hypotes i filmen: " Deckard känner till Rachaels minne, något som bevisar att hon är en replikant. Gaff känner till vad Deckard drömmer om. Det bevisar … Vad? Att vi måste fundera lite över filmen."
All denna förvirring p.g.a. tre bilder: enhörningen i Deckards dröm, enhörningen vikt av papper och Deckard som tittar på denna enhörning av papper. Det säger oss åtminstone en sak, nämligen att det verkligen är vi som slutför produktionen av en film.

Litteratur:
Blade Runner, Philip K Dick, Tryck Novapress, Lund, 1994 (med efterord av Johan Frick)
Filmanalys - En introduktion, Lars Gustaf Andersson och Erik Hedling, Studentlitteratur, Lund, 1994

<<-- KULTUR