|
Det enklaste svaret på denna fråga hittar man i Knut Kjeldstadlis bok Det förflutna är inte vad det än gång var från 1998. Där förklarar han att själva ordet kommer från grekiska och betyder inhämtande av kunskap genom undersökning (Kjeldstadli 1998 s 35). Men ordets ursprungliga betydelse förklarar inte begreppet historia så som vi uppfattar det idag. Själva begreppet historia har två huvudbetydelser idag. Den ena betydelsen är att historia är människans förflutna, det vill säga allt det som har hänt människan från stenåldern till nutiden. Den andra betydelsen är att historia är människans kunskap om det förflutna, det vill säga historievetenskap. Kjeldstadli skriver också om en tredje betydelse där historia betyder ungefär en händelse, till exempel som i uttrycket "det var en rolig/tragisk historia". Inom historievetenskapen råder i dag inget tvivel på att människan har en historia som sträcker sig tiotusentals år bak i tiden. Den nya västerländska uppfattningen om tiden kom först mot slutet av 1700-talet. Under medeltiden räknade man att jorden var högst 6000 år gammal, så tolkade man det från Bibeln. Men redan 1661 hävdade geologen Jonas Moore att England och Frankrike en gång har hängt samman och därför borde världen egentligen vara mycket äldre än 6000 år. År 1770 utförde Buffon experiment med järnklumpar och beräknade att jorden var 74 843 år gammal. Hans experiment har enbart värde som exempel på den nya vetenskapliga metoden. Bara fem år efter kom Kant med påståendet att planetsystemet har sitt ursprung i en nebulös materieanhopning ur vilken de solida himlakropparna utvecklas (inte skapats på en dag) och att solen var bara en av stjärnorna. Det är ingen tvekan alltså att vi har en lång historia bakom oss. Men vår kunskap om denna historia är naturligtvis långt ifrån säkerställd och ännu mindre fullständig. Kjeldstadli beskriver historieämnet som historikernas försök att rekonstruera det förflutna med hjälp av tillgängliga spår och källor. Men han skriver också att historikerna kanske försöker konstruera ett förflutet som stämmer överens med de resterna vi har i form av spår och källor. Historikerna har alltså en aktiv roll i återskapandet av det förflutna med hjälp av kunskapen vi i dag kan ha, menar Kjeldstadli.( Kjeldstadli 1998 s. 36). Olika historiker tolkar vårt förflutna och det är dessa tolkningar som jag i dag uppfattar som historievetenskap. Ibland är dessa tolkningar nära sanningen och ibland inte, tror jag. Detta beror inte bara på att enstaka historiker ljuger medvetet eller att de är partiska, även om detta också förekommer. Problemet ligger i det att vi som oftast omöjligt kan veta något exakt om händelserna och tillståndet i det förflutna. Fast vi kan till exempel med säkerhet fastställa att staden Pompeji i det antika Romariket drabbades av vulkanen Vesuvius utbrott 79 e. Kr. Vi har tillräckligt med lämningar och en utvecklad teknologi som gör att vi kan vara säkra på dessa uppgifter. Men vi kan omöjligt föreställa oss människornas vardagsliv i Pompeji vid denna tid även om vi kan försöka rekonstruera det. En finlandssvensk filosof Georg Henrik von Wright skriver i sin bok Vetenskapen och förnuftet från 1986 om inkommensurabilitet eller ojämförbarhet. Med begreppet inkommensurabilitet betecknar von Wright ojämförbarheten av ordets betydelse i olika kulturer. Antikens och vår uppfattning av ordet natur är olika och det är inkommensurabilitet, ojämförbarhet som hindrar oss att förstå förnuftigheten i antikens tänkesätt. Jag anser att vi på samma sätt omöjligt kan förstå vardagslivet i Pompeji. Man hittade till exempel väldigt många erotiska freskmålningar i Pompeji och försökte tolka deras förekomst ur vårt perspektiv som vi har idag. Självklart blev tolkningen präglad av pornografiska uppfattningar som så småningom ledde till uppfattningen att man egentligen hade upptäckt ett hus som var en bordell. Men jag tror inte att vi kan vara säkra på att den tolkningen är sann. Hur som helst har man nu ett hemligt rum i det arkeologiska museet i Napoli. I Pompejis fall utgår vi från vår tids syn på sexuallitet och resultatet kan vara en förvrängd tolkning av vardagslivet i Pompeji. Trots tillförlitliga källor, nämligen de välbevarade lämningarna i Pompeji, kan vi inte vara säkra på våra tolkningar. På grund av ojämförbarheten som von Wright skriver om får vi inte heller någon hjälp av vår inlevelseförmåga. Även om vi inte alltid kan vara säkra på vår kunskap om det förflutna uppfattar jag historien som en viktig vetenskap inom humaniora. Vetenskaper inom humaniora är i allmänhet beroende av hermeneutiken (läran om texttolkning) till skillnad från naturvetenskapen som har mer exakta metoder som experiment och observation. Människans särart förklaras bland annat med minnesförmågan. Minnets betydelse för artens utveckling kan aldrig överskattas. Det är tack vare minnet som människan kan lära sig nya saker och dra nytta av sin erfarenhet. Minnets betydelse för en enskild människa kan, enligt min mening, utvidgas också till det hela mänskliga samhället. Ju bättre kunskap vi har om det förflutna desto bättre blir våra förutsättningar till vidareutveckling. Kjeldstadlis skriver att det didaktiska syftet är något typiskt för krönikor som enligt honom inte är vetenskapliga (Kjeldstadli 1998 s.49). Men jag anser att vi ändå kan lära oss något av historievetenskapen. När Herodotos skrev sina krönikor om perserkrigen med ett didaktiskt syfte utgick han från en annorlunda historieuppfattning än den som vi har i dag. Herodotos hade en cyklisk uppfattning om tiden som kännetecknades av en tro att historien upprepar sig. Genom att läsa gamla krönikor skulle man alltså ha kunnat förbereda sig för en framtid där likadana händelser skulle ha upprepats. Efter att historisterna (anhängare till historism) hade förklarat sin vetenskapliga syn på historien som genetisk var Herodotos didaktiska syfte inte längre aktuellt. Historien upprepar sig inte så som han trodde utan den består av engångshandlingar. Men vi kan fortfarande lära oss av historien så som till exempel George Orwell visar i sin futuristiska roman 1984 (skriven 1949). Med en utgångspunkt i sin kunskap om dåvarande historia, som alltså inkluderade två stora världskrig samt de två totalitära systemen i nazityskland och i Sovjet Unionen, skrev han sina tämligen kvalificerade gissningar i form av en futuristisk roman. Han försökte helt enkelt lära sig från historien. Nutidens framtidsforskning handlar om ungefär samma sak, nämligen om att utifrån kunskap om historia och om vår samtid försöka förutsäga vår närmaste framtid. Det känns egentligen onödigt att förklara historiens betydelse som bättre förståelse av vår egen tid. Frederic Jameson, en amerikansk kulturteoretiker vid Stanford University, skriver i sin bok Postmodernismen eller senkapitalismens kulturella logik (1991) om vikten att alltid historisera. I boken ger han eget exempel. Han förklarar nämligen postmodernismen genom att jämföra den med modernismen. Historiens betydelse för kunskapsskapandet kan också ses i förekomsten av historiografi som är historia om historievetenskapen. När Kjeldstadli skriver om historiografins betydelse för historikernas identitet bekräftar han historiens betydelse för identitetsskapandet. Genom studier av tidigare arbeten kan en historiker undvika de fel som hans föregångare gjorde, skriver Kjeldstadli (Kjeldstadli 1998 s.44). Vi har alltså fortfarande nytta av Herodotos idé om att lära sig från historien trots olika historieuppfattningar. Karl Marx och Friedrich Engels bok Kommunistiska manifest (1848) är också ett bra exempel på hur man kan lära sig mycket från historien. I boken argumenterar de för vikten av klasskamp. I det borgerliga samhället, skriver Marx och Engels, utkristalliseras två stora klasser som står mot varandra: bourgeoisie och proletariat. Bourgeoisie förklaras då som förtryckare och proletariat som förtryckt. Det är just proletariat, som enligt författarna, borde föra klasskampen. Tanken är att klasskampen ska leda till ännu en revolutionär omgestaltning av samhället. Det viktiga i sammanhanget är det att klasskampens betydelse styrks i deras text med olika historiska exempel. Med hjälp av sina historiska kunskaper om tidigare epoker (till exempel antikens slaveri och medeltidens feodalism) analyserar de sin samtid och målar fram en bild om en möjlig framtid. Man skulle kunna tro att Marx och Engels var duktiga visionärer som förutsåg ett klasslöst samhälle så som det kanske såg ut i forna Sovjet Unionen och andra socialistiska stater. Men historiskt sett är det just deras teorier som möjliggjorde skapandet av dessa stater. Utan kunskapen om vår historia skulle vi kanske förklara skapandet av Sovjet Unionen med levnadsvillkoren i 1800-talets Ryssland. Men utan historievetenskapen skulle vi inte kunna veta mycket om dessa levnadsvillkor. Jag har själv varit intresserad av historia en tämligen lång
tid. Men historievetenskapen själv lyckades aldrig ensam tillfredställa
min kunskapstörst och min nyfikenhet. Historievetenskapen har nämligen
en lång tid behandlat enbart den politiska historien. Istället
för att skriva om människornas historia handlade historievetenskapen
bara om viktiga årtal, om stora makthavare och deras krigande, om
en liten elit eller om några få karismatiska figurer. I historiska
böcker försvann levande människor i den stora massan. Kjeldstadli
citerar Ottar Dahls definition om historia så här: "Historieforskningens
ämnesområde består av socialt relevant mänskligt
beteende och sådana icke-mänskliga förhållanden
som är relevanta för mänskligt beteende." (Kjeldstadli
1998 s. 34). Men jag är inte intresserad av "socialt relevant
mänskligt beteende" utan bara av mänskligt beteende i allmänhet.
Historievetenskapen har hittills givit mig en grov målning med stora
penseldrag. Den verkliga mänskliga historien har jag däremot
läst om i skönlitterära verk. Historia och skönlitteratur
har för mig alltid varit beroende av varandra. Historiekunskap använde
jag för att bättre förstå skönlitteraturen från
svunna tider. Skönlitterära verk använde jag för att
fylla i luckor i historien. Mina kunskaper om till exempel 1800-talets
Ryssland kommer från rysslands historia och från Dostojevskij.
Mina kunskaper om nazitysklands koncentrationsläger kommer bland
annat från historia om andra världskriget, från författare
som Primo Levin eller Imre Kertész och från Rudolf Höss
dagbok (han var under en tid kommendant i Auschwitz). Kjeldstadli förklarar
socialhistorias uppkomst efter andra världskriget bland annat med
Edward Bulls uttalande att "alla har rätt till förflutet".
Oavsett den nedlåtande tonen i Bulls uttalande förblir jag
mer intresserad av allas historia än av den storslagna politiska
historien. Politiken, krig och makthavarna har, enligt min uppfattning,
en plats i människans historia. Men det verkar som om människan
inte har en plats i politikens, krigets och makthavarnas historia. |