|
Svensk historiker Sven Lindqvist skrev boken Gräv där du står år 1978. För att jag ska kunna följa hans råd måste jag titta omkring mig och se var jag står. Min kulturella bakgrund kan utan tvekan definieras med beteckning invandrare. Invandrargruppen från förna Jugoslavien utgör den grupp som har likadan kulturell bakgrund som jag. Detta gäller särskilt de från Kroatien och Bosnien, två länder där jag levde under forna Jugoslaviens tre sista decennier. Det är egentligen både invandrade bosnier, serber och kroater från dessa länder som jag kan identifiera mig, åtminstone kulturellt. Eftersom de senaste krigen på Balkan var för det mesta krig mellan olika nationer, tänker jag, som etnisk kroat, gräva bland de invandrande kroaterna. Inte bara för att det är bland dem där jag står, utan också med tanke på en mest givande intervjusituation. På grund av kriget försämrades nämligen relationer mellan forna Jugoslaviens nationer. Detta kan nog förminska trovärdigheten i en intervju där intervjuad person och intervjuare har olikt etniskt ursprung. I mitt livs första intervju tänker jag alltså inte göra det alldeles för svårt för mig själv. Tillräckligt med svårigheter finns i själva frågan som jag försöker få ärligt besvarad. Frågan låter så här: Hur och varför förändrades
den intervjuade personens uppfattning av kriget i Bosnien under krigsåren
1992, 1993 och 1994? En följdfråga i min frågeställning
kan bli aktuell i fallet att den intervjuade personen inte ändrade
sin krigsuppfattning. I detta fall vill jag enbart har svaret på
fråga: varför inte. Valet av en sådan frågeställning,
och därmed också mina förväntningar på en uppfattningsförändring,
kommer från en essä i Peter Englunds bok Brev från
nollpunkten från 1996. I sin essä "Vi gör en
ny värld" skriver Englund om förändringar av krigsuppfattning
i samband med första världskriget. I sitt resonemang utgår
Englund ifrån konstnärer Paul Nash som i ett brev till sin
fru i England beskrev sig själv som "lyckligare i skyttegravar
än någon annanstans" . Detta skrevs i krigets början
då de flesta människor i Europa, enligt Englund, hade en tämligen
entusiastisk syn på kriget. Men erfarenhet av krigets blodiga och
ofta meningslösa verkligheten förändrade från grunden
Nashs syn på kriget. I november 1917, då Nash såg förödelse
efter slaget vid franska Ypres, var han inte längre lika lycklig
i skyttegravar. "Ondskan och en inkarnerad djävul kan ensamma
var de som styr detta krig, och inte en enda glimt av Guds hand kan ses
någonstans." , skrev han då i sitt brev hem. Englund
använde sig av Nashs brev och målningar för att kartlägga
och förklara orsaker för både den entusiastiska och den
pessimistiska krigsuppfattningen. Inspirerad av hans text valde jag syfte
med min intervju: att kartlägga och förklara den intervjuade
personens krigsuppfattningar i samband med kriget i Bosnien. På
samma sätt som Englund skrev om ett av de första krigen i 1900-talets
Europa tänker jag nu skriva om ett av de sista. Som hjälp för
intervjun använder jag Englunds essä eftersom jag vill jämföra
krigsuppfattningar i början och i slutet på ett sekel. Detta
jämförande kan hjälpa mig att bättre förstå
den intervjuade personen. Englunds essä utgör dessutom en grund för min tolkning
av intervjun. Men till skillnad från Englund håller jag mig
enbart vid den intervjuade personens livshistoria. Jag undviker alltså
generaliseringar som utgör en viktig del i Englunds essä. De
sociala, kulturella och politiska omständigheterna beskriver jag
för det mesta så som den intervjuade personen uppfattade dem.
Även om jag också presenterar krigets historiska bakgrund i
korta drag. Visserligen valde jag intervjupersonen med tanke på
hennes etnicitet, men detta får inte ses som en teorianknytning.
Valet gjordes nämligen med tanken på själva intervjun
och inte på resultatet. Jag tvivlar inte på att samma resultat
skulle ha uppnåtts även om den intervjuade personen hade en
annan etnisk bakgrund, antigen bosnisk eller serbisk. Valet av intervjupersonen
som har samma etniska bakgrund som jag utgör snarare en del av min
metod. På så sätt hoppades jag vinna intervjupersonens
förtroende och därmed undvika onödiga hinder för intervju.
Paul Thompson skriver i sin bok Det förgångnas röst
om detta att intervjuare av samma kön, klass eller ras kan, men behöver
inte, erhålla exaktare information. "I en amerikansk undersökning
fann man exempelvis att svarta som intervjuades gav helt andra svar när
de intervjuades av svarta än när de intervjuades av vita […]"
. Eftersom jag tror att detsamma gäller inte bara ras utan också
etnicitet valde jag att intervjua en bosnisk kroat. Min tolkning av intervjun
grundar jag på jämförelser med Englunds essä "Vi
gör en ny värld". Jag använder alltså ingen
särskild teori i min tolkning, åtminstone inte medvetet. Englunds källor var som sagt brev och målningar medan jag
utgår från en intervju. Hans källor var kvarlevor som
låg nära i tiden de händelser som han försöker
beskriva. Dessutom finns det inget tvivel när det gäller källornas
äkthet och oberoende. Min källa är däremot en berättande
källa med en tioårig distans till händelser. Detta gör
att jag inte kan vara säker i frågan om äkthet och tendens.
Även om jag lyckas vinna intervjupersonens förtroende genom
att visa medkänsla och förståelse återstår
det fortfarande problem förknippade med själva minnet. "Intervjuer
som behandlar företeelser längre tillbaka i tiden kan dessutom
förvrängas därför att värderingar och normer
kan ha förändrats så att den intervjuade kanske omedvetet
har ändrat uppfattning", påpekar Thompson . Skillnader
mellan normer och värderingar i en krigshärjade Bosnien och
i en demokratisk Sverige måste nog vara väldigt stora. En trygg
människa i Sverige kan tänkas ha svårigheter att i minnet
återkalla uppfattningar som hon hade i en påtagligt livshotande
tillvaro. För att någorlunda underlätta sådana svårigheter
ansträngde jag mig att få intervjupersonen att berätta
med stor inlevelse. Innan jag började med intervju ägnade jag
därför en hel timme åt utbytte av gemensamma minnen från
tiden i förekrigets Bosnien. Först när vårt samtal
började närma sig krigets utbröt förvandlades jag
från en samtalspartner till en empatisk lyssnare. Ett annat problem förknippad med tendens såg jag i det maktförhållande som Heléne Thomsson skriver om i sin bok Reflexiva intervjuer från 2002. "I vissa intervjuer är maktskillnader mellan den som deltar i intervju n och den som intervjuar påtagliga för båda två på samma sätt", skriver hon . Jag hade två starka skäll att tydligt visa för intervjupersonen att några maktskillnader mellan oss inte existerade i intervjusituationen. För det första anser jag att maktskillnaden kan ha en likadan negativ påverkan på intervjun som olika etniciteter, åtminstone i detta fall. Jag byggde min intervju på förtroende mellan mig och den intervjuade. Denna förtroende skulle nog ha varit mindre om den utsattes för maktskillnader. För det andra tänker jag på en annan viktig anledning som Thomsson beskriver i sin bok: Det handlar inte bara om att intervjuare och deltagare kanske lever i olika situationer och har olika erfarenhet och intentioner i livet. Det handlar också om olika slags maktpositioner som samverkar med rätten att framhålla sin personliga mening och att få definiera sanningar. Intervjuarens uppgift är att förmedla intervjudeltagaren rätten att åtminstone i intervjusituationen få säga det hon eller han tycker och tänker." Jag försökte förklara för intervjupersonen att hennes livshistoria var det enda viktiga i intervjusituationen. I övrigt höll jag mig vid min frågeställning: hur uppfattade du det och varför. Med dessa metoder hoppades jag alltså komma åt den äkta berättelsen. Den muntliga historiens metod, som Thompson beskriver det, bygger på en skapande samverkan . Min del i denna samverkan återfinns i de metoder som jag använde i intervjusituationen. Intervjupersonens del är hennes berättelse. Den muntliga historien, skriver Thompson, handlar om enskilda liv . Intervjun genomfördes på kroatiska som är intervjupersonens och intervjuaren moderspråk. Intervjuns tillförlighet som en historisk källa kan bedömas med utgångspunkt i ovannämnda metoder. Historisk bakgrund Forna Jugoslaviens historia börjar år 1918 då staten
grundades vid slutet av det första världskriget. Den nya staten
kallades först för Kungadöme av serber, kroater och slovener.
År 1929 införde kungen diktatur i sitt mångnationella
rike som då fick ett nytt namn: Kungadöme Jugoslavien. Efter
andra världskriget tog kommunisterna makt i landet som nu bestod
av sex delrepubliker. De flesta av dessa republiker omfattade en tämligen
homogen nationell område. Men i Bosnien var dock ingen nationell
grupp i majoriteten. Bosniska muslimer, kroater och serber var de tre
stora och dominerande etniska grupper. Socialismens fall år 1991
ledde till forna Jugoslaviens upplösning, något som inte gick
lika smärtfritt som till exempel i forna Tjeckoslovakien. Jugoslaviens
upplösning följdes åt av en längre krigsprocess där
delrepubliker Slovenien, Kroatien och Bosnien fick utkämpa var sitt
krig mot nuvarande Serbien och Montenegro. Det var bara delrepubliken
Makedonien som fick lämna den gamla staten utan något krig.
Även Kosovo, som inte var någon delrepublik utan ett tämligen
självständigt område inom delrepubliken Serbien, fick
uppleva ett krig som avslutades först med NATO-s ingripande. Martin Olic, född i januari 1964, hade levt i staden Novi Travnik
i centrala Bosnien ändå fram till 1994 då han kom till
Sverige. Han var det enda barnet i familjen. Mor var lärarinna i
stadens enda grundskola medan far arbetade som byggarbetare. Sin uppväxt
beskriver Martin som typiskt för stadsborna i förna Jugoslavien.
Efter att hade avslutat en fyraårig gymnasieutbildning flyttade
han till universitetsstaden Koprivnica i Kroatien där han studerade
biologi i fyra år. Med universitetsexamen återvände han
till hemstaden år 1987. På grund av en växande arbetslöshet
försörjde han sig på diverse småjobb. Han jobbade
både som butiksbiträde, som lärare, som kypare och som
disko jockey på den lokala radiostationen. Våren 1992 mobiliserades
han tillsammans med alla andra stadens kroater och blev soldat i HVO,
bosniska kroaters armé i Bosnien. Efter två år i krigets
Bosnien lyckades Martin fly till Sverige. Martins liv i 1980-talets Bosnien kännetecknades av en trygg och
bekymmersfri tillvaro. Han själv beskriver dessa år som en
fortsättning av studentlivet i Kroatien. Vardagar ägnades åt
arbete. Han tillbringade dessutom mycket tid med sin flickvän och
sina vänner. Varenda helg ordnade man en stor fest där man för
det mesta drack, lyssnade på rockmusik och diskuterade olika kulturella
händelser. Konst, litteratur, film och musik var favoritämne
vid dessa tillfällen. Man träffades också på stadens
kaféer och diskoteken. Martins umgängeskrets bestod av människor
med olik etnisk bakgrund, för det mesta kroater och serber, men också
bosniska muslimer och enskilda slovener och makedonier. Hans stad grundades
först efter andra världskriget. Människor flyttade till
staden från alla jugoslaviska delrepubliker, men den inhemska ortsbefolkningen
var kroater och muslimer. Även om Martin var medveten om en underförstod
konflikt mellan staden och omkringliggande byar uppfattade han det inte
som nationella utan som sociala motsättningar. Den nationella tillhörigheten
var något ovidkommande för stadsborna som umgicks över
etniska gränser. De synliga gränserna gick däremot mellan
stadsborna/arbetarklassen och byborna/bönder. Men dessa motsättningar
handlade mer om fördomar och attityder än om någon riktig
konflikt, menar Martin. Något som han aldrig tänkte på
var detta att omkringliggande byar var i grunden etnisk rena, antigen
kroatiska eller muslimska. Under dessa bekymmerslösa år hade Martin aldrig kunna tänka
sig att landet någonsin kunde drabbas av ett krig. För honom
var kriget något som hörde antigen till det förflutna
eller också till tredje världen. Ett krig i Bosnien och i Jugoslavien
var enligt honom helt otänkbart. Hans erfarenhet av kriget var begränsad
till historiska källor och skönlitterära böcker skrivna
av antikrigsförfattare som Erich Remarque, Heinrich Böll och
James Jones. Han såg också alla jugoslaviska krigsfilmer som
handlade om den heroiska segern över fascismen under andra världskriget.
De amerikanska filmerna om Vietnamkriget bidrog också hans krigsuppfattning.
Enligt hans uppfattning då var kriget något hemsk och han
tyckte synd om platser som Afghanistan, Israel, Libanon, Irak och Iran.
På TV och i tidningar rapporterades det dagligen från dessa
krigsdrabbade länder. Men år 1990 blev tanken på ett
inhemskt krig inte längre lika otänkbar. Martin själv insåg först inte att socialismens fall och
Jugoslaviens upplösning skulle leda till ett blodigt krig. Även
om han egentligen var politiskt ointresserad, trodde han då att
allt detta skulle leda till landets demokratisering. Så småningom
uppfattade han dock att något hemsk höll på att hända.
Stadsborna var ständigt oroliga och skrämda, ordet krig smög
sig in i vartenda samtal och hans vänner började planera att
lämna landet. Sommaren 1991, då kriget redan bröt ut i
Kroatien, visste Martin med säkerhet att kriget i Bosnien var oundvikligt.
Nyheterna från Kroatien blev den viktigaste samtalsämne, men
begreppet etnisk rensning verkade fortfarande helt främmande. Man
kunde inte tänka sig att något likadant var möjligt i
Bosnien där de olika nationerna delade ett och samma territorium.
Allt fler stadsborna började dock lämna landet men Martin själv
tänkte aldrig på att göra något likadant. Han kunde
helt enkelt inte lämna sina gamla föräldrar ensamma i dessa
oroliga tider. Han ville inte heller lämna sin stad, sin flickvän
och de få vänner som också valde att stanna och vänta
ut kriget. "Det var en hemsk dag. Vi var nämligen i luftvärn, det var vår uppgift att skjuta ner alla dessa flygplaner. De var många och de kom, släppte sina bomber, flög tillbaka för att ta nya och då kom de igen. Om och om igen, från morgon till eftermiddag. De koncentrerades mest på fabriken vid stadens utkant, men hela staden arbetade i denna fabrik. Och ingen dog där denna dag, helt otrolig. Bara två femhundrakilos bomber släpptes över själva staden och där dog det två människor. Men ingen dog på fabriken. Vi kunde inte göra ett dug. Våra raketer hade en räckvidd på 2 500 meter och flygplanen flög på 5000 meter. " Enligt Englund var stora delar av Europas befolkning mer angelägna att kriga i början av första världskriget. Englund skriver om den engelska konstnären Paul Nash så här: "Paul Nashs okritiska och naivt estetiserande syn på kriget var varken udda eller unik. Den var istället något av allmängods inom hans skrå, ja bland stora delar av Europas befolkning." Martins annorlunda syn på kriget kan förklaras med den icke-romantiska krigsframställningen i 1980-talets Europa. Martins kunskaper om kriget var också mer realistiska än Paul Nashs. "För det som gjorde det möjligt för både poeter och andra att hurra över krigsförklaringen var att ingen av dem hade den blekaste aning om vad som väntade dem.", skriver Englund . Men jag är egentligen misstänksam mot uppfattningen att stora delar av Europas befolkning var lika entusiastiska som Paul Nash och konstnärer och intellektuella. Bilden av befolknings krigsentusiasmen ser jag först och främst som en produkt av dåtida krigspropaganda. Att just konstnärer och intellektuella visade en stor entusiasm beror troligen på deras svaga verklighetsanknytning. Men stora delar av Europas befolkning var troligen lika ointresserade av politik och krig som Martin Olic var det nästan åttio år senare. Krigsuppfattnings förändring Våren 1993 kom kriget även till Martins stad, men från ett, för honom, helt oväntad håll. Kriget bröt nämligen ut mellan kroater och muslimer och Martins stad blev snabbt en delad stad. Plötsligt fanns det en muslimsk och en kroatisk stadsdel. En hemsk morgon i juni 1993 fick man dessutom veta att det kroatiska området i centrala Bosnien var omringad av den muslimska armén. Under följande tio månader dog, enlig Martin, omkring 390 människor i den kroatiska stadsdelen. Martin beskriver denna period som ett ständigt elände och som en hård överlevnadskamp. Stadsborna fick klara sig utan el, fjärvärme och kranvatten. Staden förvandlades till en militär zon där ingenting av den civila strukturen fungerade. Eftersom alla affärer var stängda skaffade man sig det nödvändiga genom armé och FN-hjälp. "Men vet du vad jag saknade mest? Ha, cigaretter, kaffe, sprit och
musiken. Men när mina vänner dog en efter en brydde jag min
inte längre om sprit eller om musik. Jag hade ju ingen att dricka
med. Jag menar, jag ville ju inte dricka med vem som helst, jag ville
dricka med mina vänner. Men de var döda. Så jag väntade
bara på min tur. Jag var helt övertygad om att jag också
skulle dö. Men nu sitter jag här och berättar." "Det var ju helt meningslöst. Det fanns inga hjältar i våra skyttegravar. Vi var alla rädda men vi fick förtränga vår rädsla. Vi hade helt enkelt inget val, vi kunde inte fly. Det handlade om att försvara sig eller att dö. Vi visste ju alla hur det gick i Vukovar. Eller senare i Srebrenica ... Och i alla dessa så kallade strider såg vi aldrig någon fiende. De sköt på oss med allt de hade: artilleri, giftiga gaser, kulor … Men de visade sig aldrig utan väntade på att vi skulle lämna våra skyttegravar och fly. Men vi hade ju ingenstans att ta vägen, vi var omringade." Trots sina teoretiska kunskaper om kriget hade Martin tydligen inte den blekaste aning om vad som väntade honom. Han stod nämligen lika oförbered inför krigets fasor som Paul Nash. Både Martins och Nashs krigsuppfattning förändrades väsentlig i deras möte med krigets grymma verklighet. "Jag är inte längre en konstnär", skriver en skadad Nash hem till sin fru från Ypres, "intresserad och nyfiken, jag är en budbärare som kommer att föra tillbaka ord från de män som slåss till dem som vill att kriget ska pågå för evigt." Martin var alltså illa berörd av kriget som han nu beskrev
som "meningslöst". Den förberedelsen som han med sina
vänner gjorde inför kriget visade sig vara bara en illusion.
Hans vänner var döda och han själv väntade på
sin tur att dö. Martins och Nashs krigsuppfattningar var visserligen
annorlunda vid punkten för krigets utbrott. Men dessa uppfattningar
blev likadana efter det att de själva fick möta krigets verklighet.
Det verkar som om krigets överraskningsmoment aldrig kan överskattas. En februarimorgon träffades Martin av en kula i magen. Han skadades ganska illa och efter en fyratimmarsoperation lämnades han att dö eller överleva. Efter två-tre dagar blev det klart att han skulle ha överlevt sin skada. Med andra svårskadade patienter från den improviserade sjukhuset, som egentligen var en katolsk kyrka, bars Martin en natt till en helikopter som under luftvärnseld lämnade staden. Efter en längre vistelse på sjukhuset i kroatiska staden Split bestämde sig Martin att inte åka tillbaka till kriget i Bosnien. I stället flydde han till Sverige. Med sig tog han alla sina traumatiska minnen som förpestar hans liv även idag. "Det kallas för posttraumatisk stressyndrom, PTSD. Men jag känner mig inte depressiv. Jag är bara en zombie, en levande död. Jag vet inte vad livslust betyder, eller vilken lust som helst. Och då också mina mardrömmar. Jag brukar säga att jag har lämnat kriget men att kriget aldrig kommer att lämna mig. Jag vet inte. Har du läst om Primo Levi? Han överlevde Auschwitz men han sade själv att han dog i Auschwitz. Han kände sig troligen också som zombie. Jag skulle aldrig jämföra hans upplevelse med mina, det går inte. Något så hemskt har jag inte upplevt. Men för mig räckte det att vara i en skyttegrav under artillerield, att se och höra dessa explosioner omkring mig och att vänta på att bli träffad. Ja, det vad Auschwitz gjorde mot Levi det gjorde nog kriget i Bosnien mot mig." Krigets förödande påverkan som tydligt kan ses i Martins PTSD går inte att jämföra med Paul Nashs livshistoria. Detta kan bero på en väsentlig skillnad mellan deras krigsupplevelser. Martin fick nämligen delta i strider i Bosnien medan Nash var "officiell krigskonstnär" . Nash kom till Ypres först när "de sista, patetiska anfallen" ägde rum . Även som observatör missade han alltså de halvårslånga striderna vid Ypres som slutade med 150 000 döda . Englund skriver dock om en annan konstnär, tysken Otto Dix, som deltog i slaget vid Somme och massakrerna i Flandern. Och även han mötte freden 1918 som en märkt man, visserligen
medaljbehängd men också ärrad efter flera sår, och
han fann det omöjligt att göra sig fri från det han upplevt.
I tio år efteråt hade han återkommande mardrömmar,
bland annat en där han under strid kryper genom förstörda
hus, längs trånga och omöjliga passager. Sammanfattning Hos en soldat i seklets början och en i seklets slut går det
att hitta både likheter och skillnader. I seklets början kunde
en soldat ge sig ut i kriget med stor entusiasm och glädje på
grund av sin fullständiga okunskap om krigets verklighet. Krigsskildringar
i seklets början var övervägande romantiska och okritiska.
Tillsammans med krigspropaganda kunde dessa orealistiska skildringar väcka
en glad entusiasm inför kriget, åtminstone hos dem som grundade
sin idealistiska krigsuppfattning på krigsskildringar och krigspropaganda.
Men i slutet av seklet var krigsskildringar mer realistiska och krigspropaganda
handlade mer om krigets oundviklighet och nödvändighet än
om dess idealisering. En soldat i seklets slut kunde gå ut i kriget
med dystra minen och med en utvecklad strategi för egen överlevnad.
Mer realistiska krigsskildringar förenade med en krigspropaganda
om krigets oundviklighet resulterade i ett accepterande av kriget, även
om detta accepterande var tämligen motvilligt. CNN, "So that Bosnia can live", publicerad 6/4 1996, Otryckta källor: |