|
Europa och Sverige omkring år 1500 - 1600
Pesten och missväxten under 1300- och 1400-talen orsakade en kraftig
befolkningsminskning i Europa. Detta ledde till att adel förlorade
sin ekonomiska bas på grund av att arbetet blev dyrare medan de
rättvisa priserna förblev oförändrade. Adeln förlorade
också sina positioner inom armé på grund av den militära
revolutionen. Nya krig tekniker utvecklades när man började
använda krut och pilbågar. De adla riddarna förlorade
sin betydelse och ersattes av legoknektar. Adelns försvagning ledde
till att makten koncentrerades hos kungar och monarker. McKay med flera
skriver i A History of a World Societies (2004, sjätte upplagan)
om monarker som började använda aggressiva metoder för
att hålla adel i styr, reducera våldet och etablera ordning
i sina stater. Bland de mest kända nya monarkerna nämns Ludvig
XI i Frankrike, Henrik VII i England och Ferdinand och Isabella i Spanien.
Det är nämligen så att i denna världens historia
kan man bara läsa om de stora och mest inflytelserika staterna. Dessa
nya monarker byggde centraliserade stater med stark kungaauktoritet och
nationell känsla.
Som Robert Marks skriver i The Origins of the Modern World (2000) stimulerade
de ständiga krigen just den nya statsformen, nämligen nationella
stater med en stark centralmakt. Till exempel drevs judar och muslimer
ut ur Spanien för att staten kunde enas i en gemensam, i detta fall
katolsk, religion. Under 1500- och 1600-talen legitimerades monarker med
hjälp av religionen. Det förklarades att Gud gav kungarna rätt
att styra. Utvecklingen i Europa var egentligen likadant som den i Italien
där starka stadsstater ständigt krigade mot varandra. Nu var
det starka europiska stater som krigade mellan år 1450 och år
1648. Under 1500-t krigade man om Italien, medan under 1600-t krigade
de europiska staterna sinsemellan. Med Westfaliska freden år1648
etablerades suveräna nationella stater i Europa. Den begynnande borgarklassen
i de europeiska städerna ville gärna se reducering av våldet
eftersom handeln så skulle göras tryggare. De betalade utan
protest de nya skatterna som kungarna införde för den nya arméns
skull, skriver McKay med flera. Armén behövdes nämligen
för att krossa den feodala anarkin och den nya starka staten var
en förutsättning för handelsutvecklingen. Även den
ekonomiskt försvagade adeln tvingades bedriva handeln.
För att stärka sin makt bytte monarkerna ut förvaltning
system som nu inte längre var en given plats för adeln. Nu anställde
kungen adeln som tjänstemän och på så sätt
blev adeln beroende av kungen. Även borgare och präster arbetade
ofta som kungens tjänstemän. Kyrkan var dessutom en ideologisk
maktfaktor som kungarna använde sig av i sin propaganda. Kungen styrde
staten med hjälp av anställda länsherrarna i de olika provinserna.
Kungen hade nu kontroll över hela staten då man också
drog tydliga gränser mellan staterna. Statens centralisering och
den nya betalda armén tvingade kungar att införa nya hårda
skatter. Under statens konsolideringsperiod gjorde bönderna i Europa
åtskilliga uppror. För att legitimera sin makt använde
kungarna ibland makt men ibland förhandlade man med undersåtarna.
Undersåtarna fick betala skatt och kungen garanterade statens försvar,
de olika ständernas privilegier och domstolsväsende. Precis
som i de italienska stadsstaterna var det också viktigt för
den centraliserade staten att manifestera sin makt. Medan italienska stadsstater
upplevde förfiningar inom konsten och arkitektur, byggde kungarna
nu nya fästningar i sina stater.
Förändringarna i Europa kan exemplifieras med Gustav Vasa och
den nya svenska staten. Han kom till makten under ett uppror efter Stockholms
blodblad. År 1523 valdes Gustav Vasa till kung. Kriget för
landets frihet hade krävt stora resurser och statens skuldsättning
till Hansa var stor. I sin realpolitik utnyttjade Gustav Vasa Martin Luthers
reformatoriska rörelser för att komma åt kyrkans stora
egendomar, som Lars Berggren och Mats Greiff beskriver det i En svensk
historia från vikingatid till nutid (2000). Han fick adeln på
sin sida genom att erbjuda dem en större makt på kyrkans bekostnad.
Detta är ett exempel på hur kungen genom förhandlingarna
med adeln förstärkte både sin ekonomiska och sin politiska
makt. Gustav Vasa, skriver Berggren och Greiff, stärkte centralmakten
genom att bygga en ny administration och nya skattesystem. Han byggde
upp en stark armé. Nya slottsbyggen placerades delvis med tanken
på bondeupproren. Kungamakten förstärktes ytterliggare
år 1540 när Sverige proklamerades som arvrike. Gustavs Vasas
realpolitik blev tydligt i samband med regelrätta bondeuppror under
hans regeringstid. Upproren slogs ned med våld och följdes
av kraftiga repressionen från kungens sida, som det var fallet med
till exempel 1542 då bondeledaren Nils Dacke dödades.
Berggren och Greiff skriver om att tidigare dominerade bilden av Gustav
Vasa som den gode landsfadern som befriade landet från både
dansktstyre och den katolska påvekyrkan. I en mera kritisk historietradition
framstår dock Gustav Vasa som en typisk representant för den
tidens europiska härskare, skriver de. Peter Burke skriver i Folklig
kultur i Europa 1500-1880 (1978) om stereotyper som kristalliserades kring
en viss person. Frågan är då om stereotypen om landsfadern
Gustav Vasa kommer från folket eller från Gustav Vasas propaganda.
I samband med bondeuppror skriver Burke att bönderna var emot förändringar.
Enligt honom handlade det inte om en slö konservatism. Bönderna
var nämligen medvetna att förändringarna vanligen genomfördes
på vanligt folks bekostnad. Men både Burke i sin bok och Eva
Österberg i Folk förr (1995) skriver om svårigheter att
rekonstruera böndernas attityder eftersom så lite material
nedtecknades av bönderna själva. Österberg skriver till
exempel om Dackeupproret där böndernas klagopunkter rekonstrueras
från bland annat kungens svarsbrev. Burke själv försökte
rekonstruera folks attityder från till exempel sånger, sagor
och ordspråk. Österbergs resonemang är viktigt för
att kunna förstå Gustav Vasas centralisering av Sverige. Österberg
skriver om att problemen med att hålla ihop en nation förklaras
i den svenska forskningen med funktionell integration (ekonomisk) eller
också med integration genom kontroll (den militära, administrativa
eller ideologiska makten). Hon menar att det finns ett tredje sätt
som hon kallar integration genom identifikation, dvs. "genom att
man frivillig delar normer och värderingar" (Österberg
1995 sid. 177). Hon försöker därför analysera de svenska
böndernas mentala värld under vasatiden för att på
så sätt förklara uppkomsten av den starka svenska staten.
Böndernas starka känsla för frihet och egendom, deras vana
att appellera till lagen, deras idé om ståndsuppdelningen
och deras vana vid en patriarkal ideologi använder Österberg
för att understryka att böndernas roll inte bara var passiv
utan också aktiv. Den nya svenska staten uppkom, enligt henne, i
en spänning mellan två principer. "Å ena sidan hierarkins
princip som upprätthålls framför allt av statsmakten […]
Å andra sidan principen om förhandlig, ömsesidighet, legalism
och dialog." (Österberg 1995 sid. 197).
Själva centraliseringen av makten hade troligen inte så stor
betydelse för de redan tämligen maktlösa bönderna.
Men när detta händer på deras bekostnad, så som
Burke uttrycker det, det vill säga när kungen införde nya
skatter, reagerade bönderna genom sina uppror. Även om dessa
uppror slogs ned med kraftigt våld lyckades bönderna i Västeuropa
kämpa till sig ett bättre öde än det som drabbade
bönderna i Östeuropa (de hamnade i livegenskapen). Jag uppfattar
därför bondeupproren som en form av dialog mellan statsmakten
och undersåtarna. Dessutom kan man säga att bönderna utsattes
samtidigt för både statens och kyrkans påtryckningar.
Både statens politiska och kyrkans (den katolska och den protestantiska)
moraliska kontroll över bönderna förstärktes nämligen
under 1500- och 1600-talen.
<<-- HISTORIEN
|