Sin enda diktsamling har Ivar Lo-Johansson senare beskrivit som “en romanförfattares vers, inte sällan skrivna i protest mot poesin och i protest mot en del då aktuella tidsyttringar“. Det säger något om denna “skarvarnas skarvpoesi“, tillkommen i den tidsanda som kännetecknar övergången från resejournalistik till romanskrivande: 
 

 Jag tror på mitt söndriga sekel 
 och jag jublar åt klyvnadens tid. 
 Jag rider i skrällande gatorna fram, 
 jag glammar ur hjärtat mitt hedniska glam, 
 och helveteslarmet omkring mig 
 är min ljuva och stärkande frid.