Tisteldalen, Dikter, Wiken, 1992
Detta postuma urval dikter omspänner tiden 1919-1945. Det äger intresse först och främst som ”en romanförfattares vers”. Ivar Lo-Johanssons inledande ”anteckningar till dikterna” äger sitt intresse inte minst därför att det tillhör det sista som han skrev i livet. Den långa tidsrörelsen i författarskapet visar sig när han efter 70 år kommenterar sin första tryckta dikt någonsin (Såningsmannen, 1919:31):
Om jag tar den lilla 1919 tryckta,
trestrofiga dikten I hembygden så minns jag fortfarande
den med sina årsringar mönstrade stubben där
jag satt och skrev den, backsluttningen med enar och granar som
skyddade mig för överrumpling, det knottriga landskapet
omkring, och jag minns likaså dagens kvardröjande
läten, kvällens ljud med mjölkkärl som skramlade
och dörrar som stängdes för natten. Jag höll
den svarta anteckningsboken tryckt mot mitt knä.
I hembygdens backe jag
sitter
en stilla aftonstund
och ser hur landskapet glider
ur dagsid i skymningsblund.
Där nere ligga hemmen
så stilla i lördagskväll.
Plogen körts in, och
tystnat
har vridmaskinens gnäll.
Nu jordens trälar
slumra
i ro från mark och
myr.
Mens lerig spade torkar
tills måndagsmorgon
gryr.