Till en författare, Bonniers, 1988 

Ivar Lo-Johanssons sista bok, som också kom att bli hans litterära testamente, består av en samling essäer, som den 87-årige författaren skriver med adress till en yngre, blivande författare, såsom en mästare vänder sig till en elev. I denna bok - liten till det yttre, men outtömlig till det inre - har Ivar Lo-Johansson samlat erfarenheterna  från sitt långa författarliv. Slutorden i Till en författare lyder som följer: 

”Det fanns en konst i allt arbete, en stil, en form, och ingen utförde en sak på precis samma sätt  som en annan. Det var aktningen för litteraturen han som en av klassens författare ville upprätta. Det var litteraturens uppgift och ära. Han trodde att han kunde göra det bara som en arbetare bland de andra arbetarna i samhället.  
   Ingen visste hur arbetet i framtiden skulle komma att forma människorna, och inte heller kunde man veta hur författarna skulle komma att skriva. Men han trodde att de skulle komma att finnas. Det var för att leta fram nya författare som han skrev och inte för att tala om för dem hur de skulle skriva. Ingen författare som hade något viktigt att uttrycka skulle ändå lyda hans råd.  
   När det kommer att bli entimmesvecka och fritiden i stället för arbetslösheten blir det största problemet, när förtryckarna kan stjäla åt sig att arbeta en halvtimme extra, så kommer det fortfarande att finnas klasskillnad. Jämlikhet är mot naturen. Klasskampen kommer att finnas kvar.  
   Det betydde inte att det geniala verket inte fanns. Konsten är det största kunnandet. Genom litteraturen tydliggörs arbetet. Arbetet är det högsta”

 Tillbaka