Till en författare, Bonniers, 1988
Ivar Lo-Johanssons sista bok, som också kom att bli hans litterära testamente, består av en samling essäer, som den 87-årige författaren skriver med adress till en yngre, blivande författare, såsom en mästare vänder sig till en elev. I denna bok - liten till det yttre, men outtömlig till det inre - har Ivar Lo-Johansson samlat erfarenheterna från sitt långa författarliv. Slutorden i Till en författare lyder som följer:
”Det fanns en konst i allt arbete, en stil, en form,
och ingen utförde en sak på precis samma sätt
som en annan. Det var aktningen för litteraturen han som
en av klassens författare ville upprätta. Det var litteraturens
uppgift och ära. Han trodde att han kunde göra det
bara som en arbetare bland de andra arbetarna i samhället.
Ingen visste hur arbetet i framtiden skulle komma
att forma människorna, och inte heller kunde man veta hur
författarna skulle komma att skriva. Men han trodde att
de skulle komma att finnas. Det var för att leta fram nya
författare som han skrev och inte för att tala om för
dem hur de skulle skriva. Ingen författare som hade något
viktigt att uttrycka skulle ändå lyda hans råd.
När det kommer att bli entimmesvecka och
fritiden i stället för arbetslösheten blir det
största problemet, när förtryckarna kan stjäla
åt sig att arbeta en halvtimme extra, så kommer det
fortfarande att finnas klasskillnad. Jämlikhet är mot
naturen. Klasskampen kommer att finnas kvar.
Det betydde inte att det geniala verket inte
fanns. Konsten är det största kunnandet. Genom litteraturen
tydliggörs arbetet. Arbetet är det högsta”