Stockholmaren, Bonniers, 1954
Fastän Stockholmaren behandlar samma tidsperiod och bearbetar samma erfarenheter som i Kungsgatan, kan man svårligen tänka sig två mer olikartade böcker. Stockholmaren är på djupet en obehaglig bok, som i långa stycken uttrycker villrådighet och självförakt. Men också en absurd humor, som tävlar med Fellinis. I sista momangen ändrade författaren boktiteln från Karriäristen till Stockholmaren.Den scen som estar sig fast efter läsningen av Stockholmaren är författarens möte med den döde Dan Andersson. På natten den 17 septemper, 1920, efter det att nyheten om Dan Anderssons förgiftningsdöd på ett hotell i Klara stod att läsa i stockholmspressen, sökte sig Ivar Lo-Johansson ut till Karolinska institutets bårhus, som hyste diktarens döda kropp. Han lyckas få en poliskonstapel att släppa in honom. Äntligen får han beskåda den diktare han dyrkat men aldrig fått möta som levande:
Han liknade inte porträtten. Ändå
såg jag genast att det var han. Han verkade mindre än
jag trott honom var. Han såg också vanligare ut än
jag tänkt mig, men det kunde inte ändras på.
Hans strupe var öppnad. Den var åter höpsydd.
Det var den som hade sjungit "Svarta ballader".
I mitt exalterade tillstånd
ägde jag annars knappast någon iakttagelseförmåga.
Min blick flackade hastigt över den döde. Jag upplevde
ingenting särskilt, utom skam över att jag stulit mig
till att få se någon som jag dyrkat.
När jag såg den reservationslösa
öppenhet och värnlöshet med vilken hans gestalt
låg död blev skamkänslan överväldigande.
Jag tror att det gick bara några sekunder. Jag tackade
och bad poliskonstapeln åter breda över presenningen.