Soldaten, Bonniers, 1959

Krigsåren och beredskapstiden skildras här ur soldatens perspektiv. Ivar Lo-Johansson var, om inte den enda, i varje fall en de få svenska författarna av betydelse som delade andra inkallade soldaters lott att försvara landet med vapen i hand i händelse av krig. Men det är minst av allt mandom, mod och morske män man möter i denna anti-heroiska och anti-idealistiska beredskapsskildring. Soldaten erbjuder ett hälsosamt motgift mot sentimentala nostaligitripper, typ TV-serien ”Någonstans i Sverige”. Men det utesluter inte att Soldaten även kan rymma en god portion fosterlandskänsla: 
  Jag tog upp en kvist från marken och såg på den. Naturligtvis var begreppet fosterland en illusion. Kvisten jag höll i skulle ha sett ut på ungfär samma sätt i ett annat land. Och ändå kände jag nu på ett särskilt sätt för just denna kvist. Jag visste att jag pumpade in känsla i den. Här skulle om en månad också blåsipporna slå ut och lysa i alla backar. Blåsipporna var för mig Sverige. Sverige var för mig rätten att på svenskt språk få skriva det jag ville. Det var blåsipporna, som skulle komma, och det som hängde samman med mitt författarskap som jag ville försvara. Det som innehöll förutsättningarna för detta var mitt land. 
 
 

   Tillbaka