Soldaten, Bonniers, 1959
Krigsåren och beredskapstiden skildras här ur soldatens
perspektiv. Ivar Lo-Johansson var, om inte den enda, i varje
fall en de få svenska författarna av betydelse som
delade andra inkallade soldaters lott att försvara landet
med vapen i hand i händelse av krig. Men det är minst
av allt mandom, mod och morske män man möter i denna
anti-heroiska och anti-idealistiska beredskapsskildring. Soldaten
erbjuder ett hälsosamt motgift mot sentimentala nostaligitripper,
typ TV-serien ”Någonstans i Sverige”. Men det
utesluter inte att Soldaten även kan rymma en god portion
fosterlandskänsla:
Jag tog upp en kvist från marken och såg på
den. Naturligtvis var begreppet fosterland en illusion. Kvisten
jag höll i skulle ha sett ut på ungfär samma
sätt i ett annat land. Och ändå kände jag
nu på ett särskilt sätt för just denna kvist.
Jag visste att jag pumpade in känsla i den. Här skulle
om en månad också blåsipporna slå ut
och lysa i alla backar. Blåsipporna var för mig Sverige.
Sverige var för mig rätten att på svenskt språk
få skriva det jag ville. Det var blåsipporna, som
skulle komma, och det som hängde samman med mitt författarskap
som jag ville försvara. Det som innehöll förutsättningarna
för detta var mitt land.