Socialisten, Bonniers, 1958
Den sjätte delen i självbiografin kan betraktas som det kollektiva motstycket till den mer individuellt präglade Författaren. I stället för författare möter vi ombudsmän och fackligt aktiva i Lantarbetarförbundet. Åren är 1935-39 och det är skördetid för det unga förbundet. Socialisten är en kollektivskildring av guds nåde som borde vara obligatorisk läsning för varje facklig representant i detta land. Porträtten av de fackliga förtroendemännen är som huggna i sten. Eller vad sägs om följande teckning av ”GS”. Det behöver knappast sägas att det är den unge Gunnar Sträng som avses:
GS hade kort hals, med nacke som en dopping. Ur ett kubiskt ansikte blickade fram ett par kloka, trygga, självmedvetna ögon. Blicken träffade som en hävstång, och det var som om han för var gång brutit upp någonting med den. När han såg på en, såg han med hela kroppen. Han hade ett sätt att dra in hakan i kroppen, när han talade. Som många av ombudsmännen, som övergått direkt från kroppsarbetet till stillasittandet, visade han tecken att bli fet, men bekämpade det med framgång. Han var noggrant klädd, och redan det talade om stabilitet. Det fanns hos honom ett intryck av intelligens förankrad i fakta.