Presentation av Ivar Lo-sällskapet.

En kort tid efter Ivar Lo-Johanssons bortgång 1990 bildades Ivar Lo-sällskapet. Det 
vittnar om det stora intresset för hans liv och verk
  Nästan jämngammal med seklet har Ivar Lo-Johansson kommit att identifieras med avgörande sociala och kulturella förändringar i Sveriges moderna historia. Hans lika rika som omfattande författarskap speglar den motsättningsfyllda rörelsen från land till stad, från jordbruksbygd till industrisamhälle, från fattigsverige till välfärdsstat. 
  Författarskapet förenar kampen för social rättvisa med ett lika kompromisslöst försvar för konsten och livets skönhet. Arvet efter Ivar Lo-Johansson förenar det bästa av folkkultur och folkrörelseideal, och i en tid när dessa värden inte längre är självklara, framstår det som än mer angeläget att minnas Ivar Lo. 
 

Gör det genom att gå med i Ivar Lo-sällskapet! Årsavgiften är 170 kr, 250 kr för familj och 500 kr för föreningar. Postgiro 513 02 - 8. I utbyte får Du årsskriften Ivar Lo, som informerar om olika arrangemang och aktiviteter i sällskapets regi.

I medlemskapet ingår även fri visning av Ivar Lo-museet. För icke medlemmar kostar det 70 kr per person. Anmälan till r.janson@telia.com Robert Janson.
  Sedan 1992 driver sällskapet Ivar Lo-Johanssons författarbostad på Bastugatan 21 som ett litterärt museum och som en samlingspunkt för det allmänna intresset kring hans liv och verk. Sällskapet  ser som sin huvudsakliga uppgift att initiera och främja forskningen och intresset för Ivar Lo-Johanssons verk, den litterära realismen och arbetarlitteraturen. Museet ägs till hälften av fackförbundet Kommunal som också stöder Ivar Lo-sällskapet ekonomiskt så vi kan betala hyror och avgifter.

Fler upplysningar om sällskapet och museet lämnas av ordförande Robert Janson.

   ”Det fanns en konst i allt arbete, en stil, en form, och ingen utförde en sak på precis samma sätt  som en annan. Det var aktningen för litteraturen han som en av klassens författare ville upprätta. Det var litteraturens uppgift och ära. Han trodde att han kunde göra det bara som en arbetare bland de andra arbetarna i samhället. 
   Ingen visste hur arbetet i framtiden skulle komma att forma människorna, och inte heller kunde man veta hur författarna skulle komma att skriva. Men han trodde att de skulle komma att finnas. Det var för att leta fram nya författare som han skrev och inte för att tala om för dem hur de skulle skriva. Ingen författare som hade något viktigt att uttrycka skulle ändå lyda hans råd. 
   När det kommer att bli entimmesvecka och fritiden i stället för arbetslösheten blir det största problemet, när förtryckarna kan stjäla åt sig att arbeta en halvtimme extra, så kommer det fortfarande att finnas klasskillnad. Jämlikhet är mot naturen. Klasskampen kommer att finnas kvar. 
   Det betydde inte att det geniala verket inte fanns. Konsten är det största kunnandet. Genom litteraturen tydliggörs arbetet. Arbetet är det högsta.” 

Ivar Lo-Johanssons slutord i essäsamlingen Till en författare, (1988) som blev hans sista bok och hans litterära testamente. 
 

”Människan lever i sin dröm och inte i sina skor.” 
Ivar Lo-Johansson, En monografi av Ragnar Oldberg (1954) 

”Jag ville inte tro att det fanns ett öde, utan att mänskorna själva skapade sin värld. Min socialism var inte politisk. Det var istället socialismens psykiska och moraliska värdeegenskaper, dess etik jag hyllade. Och först i den gränslösa gemenskapens värld trodde jag mig kunna realisera dem." 
Socialisten (1958) 

”Jag kände hur mitt kollektiv fanns inte bara i det förflutna och i det närvarande, det fanns också i framtiden. Det hade inte bara sina rötter i det gångna, sin mylla i det som var samtidigt med mig, det sträckte sig också långt in i ofödda dagar. Jag stod framförallt i ansvar inför framtiden.” 
Socialisten (1958) 

”All både historia och poesi handlar först som sist om kärleken och döden. Det är för kärleken och döden vi söker uttryck, ord och mening. Genom orden lär människorna sig att älska, och av orden lär de sig också, vad det är att dö. 
Ordets makt (1972) 

”Om jag såg på det jag skrivit urskilde jag ett mönster. Det hade rört sig om frihet. Först hade det varit hur jag som ung försökt komma loss. Jag bar fortfarande märken av den fäktningen. Det jag skrivit om statarna, om ungdomarna, åldringarna, zigenarna hade handlat om friheten. Jag visste att de få yttre mål som uppnåtts kunde smulas sönder över en natt. Men känslan av frihet i människornas bröst skulle kanske stanna och den skulle födas pånytt av varje ny generation?” 
Frihet (1985) 

”All diktning var från början social, om det så var lockandet på korna. Litteraturen hör samhället till. Den är inte någon överbyggnad på samhället. Tendensen är litteraturens moral.” 
Till en författare (1988) 

”Jag antar att läsarens roll delvis liknar författarens. Boken läser dig. Läsarnas medskapande vid läsningen av ett litterärt verk är ju ett så känt faktum att det knappast behöver beskrivas. En bok blir färdig först efter det att den är läst. Vi som tidigare pysslat med den har varit mellanhänder.” 
Till en författare (1988) 

”Det är bättre om en läsare inte förstår allt i en bok än att boken är för lättbegriplig. Det är till fördel om författare överskattar sin publik istället för att underskatta den. En bra bok tar inte med sig läsaren av bara farten. Vid läsningen uppstår kollisioner, oförberedda möten, ett prutande och bytande. Konfrontationen sätter spår. Man förstår det man känner igen. Men det är bara början av bokläsning” 
Till en författare (1988) 

”Skapelseprocessen började i forntid och sträckte sig in i en oviss framtid. Konstnären levde inte bara i det avlägset förflutna utan också i det kommande och ofödda, i den tid som dittills inte ens anats. Hans händer famlade både bland skeletten och blöjorna.” 
Blå Jungfrun (1992, postumt utg.) 

Gå med i Ivar Lo-sällskapet! 


 
 
 


 
 
 
 
 

  UPP

 Tillbaka