En kort tid efter Ivar Lo-Johanssons bortgång 1990 bildades
Ivar Lo-sällskapet. Det
vittnar om det stora intresset för hans liv
och verk.
Nästan jämngammal med seklet har Ivar Lo-Johansson
kommit att identifieras med avgörande sociala och kulturella
förändringar i Sveriges moderna historia. Hans lika
rika som omfattande författarskap speglar den motsättningsfyllda
rörelsen från land till stad, från jordbruksbygd till industrisamhälle,
från fattigsverige till välfärdsstat.
Författarskapet förenar kampen för social
rättvisa med ett lika kompromisslöst försvar för
konsten och livets skönhet. Arvet efter Ivar Lo-Johansson
förenar det bästa av folkkultur och folkrörelseideal,
och i en tid när dessa värden inte längre är
självklara, framstår det som än mer angeläget
att minnas Ivar Lo.
Gör det genom att gå med i Ivar Lo-sällskapet! Årsavgiften är 170 kr, 250 kr för familj och 500 kr för föreningar. Postgiro 513 02 - 8. I utbyte får Du årsskriften Ivar Lo, som informerar om olika arrangemang och aktiviteter i sällskapets regi.
I medlemskapet ingår även
fri visning av Ivar Lo-museet. För icke medlemmar kostar det 70 kr per person. Anmälan till r.janson@telia.com Robert Janson.
Sedan 1992 driver sällskapet Ivar Lo-Johanssons författarbostad
på Bastugatan 21 som ett litterärt
museum och som en samlingspunkt för det allmänna
intresset kring hans liv och verk. Sällskapet ser
som sin huvudsakliga uppgift att initiera och främja forskningen
och intresset för Ivar Lo-Johanssons verk, den litterära
realismen och arbetarlitteraturen. Museet ägs till hälften av fackförbundet Kommunal som också stöder Ivar Lo-sällskapet ekonomiskt så vi kan betala hyror och avgifter.
Fler upplysningar om sällskapet och museet lämnas av ordförande Robert Janson.
”Det fanns en konst i allt arbete, en stil,
en form, och ingen utförde en sak på precis samma
sätt som en annan. Det var aktningen för litteraturen
han som en av klassens författare ville upprätta. Det
var litteraturens uppgift och ära. Han trodde att han kunde
göra det bara som en arbetare bland de andra arbetarna i
samhället.
Ingen visste hur arbetet i framtiden skulle komma
att forma människorna, och inte heller kunde man veta hur
författarna skulle komma att skriva. Men han trodde att
de skulle komma att finnas. Det var för att leta fram nya
författare som han skrev och inte för att tala om för
dem hur de skulle skriva. Ingen författare som hade något
viktigt att uttrycka skulle ändå lyda hans råd.
När det kommer att bli entimmesvecka och fritiden
i stället för arbetslösheten blir det största
problemet, när förtryckarna kan stjäla åt
sig att arbeta en halvtimme extra, så kommer det fortfarande
att finnas klasskillnad. Jämlikhet är mot naturen.
Klasskampen kommer att finnas kvar.
Det betydde inte att det geniala verket inte fanns.
Konsten är det största kunnandet. Genom litteraturen
tydliggörs arbetet. Arbetet är det högsta.”
Ivar Lo-Johanssons slutord i essäsamlingen Till en författare,
(1988) som blev hans sista bok och hans litterära testamente.
”Människan lever i sin dröm och inte i sina
skor.”
Ivar Lo-Johansson, En monografi av Ragnar Oldberg (1954)
”Jag ville inte tro att det fanns ett öde, utan
att mänskorna själva skapade sin värld. Min socialism
var inte politisk. Det var istället socialismens psykiska
och moraliska värdeegenskaper, dess etik jag hyllade. Och
först i den gränslösa gemenskapens värld
trodde jag mig kunna realisera dem."
Socialisten (1958)
”Jag kände hur mitt kollektiv fanns inte bara i
det förflutna och i det närvarande, det fanns också
i framtiden. Det hade inte bara sina rötter i det gångna,
sin mylla i det som var samtidigt med mig, det sträckte
sig också långt in i ofödda dagar. Jag stod
framförallt i ansvar inför framtiden.”
Socialisten (1958)
”All både historia och poesi handlar först
som sist om kärleken och döden. Det är för
kärleken och döden vi söker uttryck, ord och mening.
Genom orden lär människorna sig att älska, och
av orden lär de sig också, vad det är att dö.
Ordets makt (1972)
”Om jag såg på det jag skrivit urskilde jag
ett mönster. Det hade rört sig om frihet. Först
hade det varit hur jag som ung försökt komma loss.
Jag bar fortfarande märken av den fäktningen. Det jag
skrivit om statarna, om ungdomarna, åldringarna, zigenarna
hade handlat om friheten. Jag visste att de få yttre mål
som uppnåtts kunde smulas sönder över en natt.
Men känslan av frihet i människornas bröst skulle
kanske stanna och den skulle födas pånytt av varje
ny generation?”
Frihet (1985)
”All diktning var från början social, om det
så var lockandet på korna. Litteraturen hör
samhället till. Den är inte någon överbyggnad
på samhället. Tendensen är litteraturens moral.”
Till en författare (1988)
”Jag antar att läsarens roll delvis liknar författarens.
Boken läser dig. Läsarnas medskapande vid läsningen
av ett litterärt verk är ju ett så känt
faktum att det knappast behöver beskrivas. En bok blir färdig
först efter det att den är läst. Vi som tidigare
pysslat med den har varit mellanhänder.”
Till en författare (1988)
”Det är bättre om en läsare inte förstår
allt i en bok än att boken är för lättbegriplig.
Det är till fördel om författare överskattar
sin publik istället för att underskatta den. En bra
bok tar inte med sig läsaren av bara farten. Vid läsningen
uppstår kollisioner, oförberedda möten, ett prutande
och bytande. Konfrontationen sätter spår. Man förstår
det man känner igen. Men det är bara början av
bokläsning”
Till en författare (1988)
”Skapelseprocessen började i forntid och sträckte
sig in i en oviss framtid. Konstnären levde inte bara i
det avlägset förflutna utan också i det kommande
och ofödda, i den tid som dittills inte ens anats. Hans
händer famlade både bland skeletten och blöjorna.”
Blå Jungfrun (1992, postumt utg.)
Gå med i Ivar Lo-sällskapet!
