Nederstigen i dödsriket. Fem veckor i Londons fattigvärld, Wahlström & Widstrand, 1929

I Jack Londons efterföljd skriver Ivar Lo-Johansson sin “Avgrundens folk“ tjugofem år senare; en slumskildring från Londons East-end, som jävar varje jämförelse med den sociala nöd han mött på annat håll:

  Inget av allt detta kan på allvar jämföras med nöden i Londons East-end. Dess nöd är inte bara av en annan valör utan också av en helt annan kulör. Den är entonigt grå över allt förstånd, och den förefaller ändlös. Den bjuder inte på några som helst ljusglimtar. Och den är inte ens till hälften förklarad med beskrivningen av den gränslösa fattigdom man ser till det yttre. Det mänskligas botten är här ändlöst djup och betäckt med smuts och hopplöshet. Man förlorar här lättare än någon annanstans perspektiven på vad man ser, man saknar totalt möjligheten till några jämförelser. Glimtarna av ljus är till den grad sällsynta att man börjar tvivla på förekomsten av ljus. 
 

   Tillbaka