|
Nederstigen i dödsriket. Fem veckor i Londons fattigvärld, Wahlström & Widstrand, 1929 I Jack Londons efterföljd skriver Ivar Lo-Johansson sin “Avgrundens folk“ tjugofem år senare; en slumskildring från Londons East-end, som jävar varje jämförelse med den sociala nöd han mött på annat håll: Inget av allt detta kan på allvar jämföras
med nöden i Londons East-end. Dess nöd är inte
bara av en annan valör utan också av en helt annan
kulör. Den är entonigt grå över allt förstånd,
och den förefaller ändlös. Den bjuder inte på
några som helst ljusglimtar. Och den är inte ens till
hälften förklarad med beskrivningen av den gränslösa
fattigdom man ser till det yttre. Det mänskligas botten
är här ändlöst djup och betäckt med
smuts och hopplöshet. Man förlorar här lättare
än någon annanstans perspektiven på vad man
ser, man saknar totalt möjligheten till några jämförelser.
Glimtarna av ljus är till den grad sällsynta att man
börjar tvivla på förekomsten av ljus. |