Mina städers ansikten, Wahlström & Widstrand, 1930 Ivar Lo-Johanssons sista resebok röjer att han börjar få nog av resandet. Den saknar de tidigare reseböckernas nyfikna blick. Reste författaren tidigare med lätt bagage, så tyngs han i denna bok av ett ideologiskt bagage som knappast gör honom rättvisa. Han trivs bäst med att komma hem till Stockholms rena natur och klara linjer. “Funktionalismen“ är på väg, och det moderna folkhemmet skymtar redan i horisontlinjen:     Jag har gått här en hel dag och känt igen. Så rent och svalt Stockholm verkar, fast det är mitt i sommaren! Det är inte temperaturen själv eftersom gatorna ligger stekheta och det är minst lika varmt som i många sydligare städer. Men det är en arkitekturens, tankarnas, känslornas, funderingarnas obeskrivbara och omätbara kyla.    Där står Stadshuset, sett från Tegelbacken, som en kronhjort på väg att vada ut i Mälarens grunda vatten. Där står Slottet med sina klartänkta linjer och svalkar ögat. De moderna husen, arbetarhusen i de nyaste stadsdelarna, är rena och svala i linjerna. Människorna på gatan går på ett sätt, som verkar uppfriskande och svalt.

 Tillbaka