Denna kärleksroman, som Ivar Lo-Johansson betraktade som sin egentliga skönlitterära debut som författare, skrevs redan 1929, men gavs av privata hänsyn inte ut förrän tre år senare. Först då avslutades det verkliga kärleksförhållande som tar en sådan fiktiv ände med förskräckelse i romanen. Slutorden i denna lidelsefulla kärleksroman visade sig bli profetiska: 

  Måna är död. Hon är en blåst för vilken min själ har vajat. Jag har känt vällust och pina tillsammans med henne - känt liv. Nu är hon borta, men jag lever. Nu kan jag börja arbeta för min ära.