Kungsgatan, Bonniers, 1935
I efterhand är det helt konsekvent att stockholmsromanen om urbaniseringens offerväsen skulle följa på Godnatt, jord. Land och stad, eftersatt landsbygd och nymornad modernitet utgör en av grundkonflikterna i Ivar Lo-Johanssons författarskap. Den dragningskraft som pulsådern Stockholm har på landet i övrigt går inte av för hackor:
Om Kungsgatan drömmer barn om nätterna, när
de i drömmen sparkar av sig täcket, när de vill
hemifrån. Till dess butiker flyger kvinnornas tankar, när
de vill smycka sig för männen, vill göra sig åtråvärda
för dem. Över dess stenar vandrar skolklasserna, turistleden,
förstamajtågen, de furstliga kortegerna. Det är
ett snår av pelare, av arkader, av portar att gömma
sig i, av speglar att spegla sig i, ett långt golv att
gå sig trött på, när natten kommer. Dess
ljus tränger till alla skogar. Det spelar över alla
berg. Det sprids över alla rykande åkrar. På
millioner vykort dess båglampor, dess ljusramper. På
millioner dess butiker. På millioner dess torn. På
millioner dess sorglösa, framglidande trafikströmmar.