|
Recensionen av romanen Bröderna Karamazov, i årgång 1922 av folkhögskoletidningen Tankar och syner, vittnar om Ivar Lo-Johanssons första möte med Fjodor Dostojevskij. I den sista delen i memoarerna (Frihet, 1984) berättar han om det besök han år 1964 gjorde i Dostojevskijs födelsehus i Moskva, som nu liksom då var ett fattigsanatorium: "Fjodor Dostojevskijs liv och arbete utgjorde den
kanske främsta antikapitalistiska propaganda som Sovjetunionen
förfogade över. Han hade bara på länge inte
ansetts tillräckligt progressiv. Han hade dött i stolen
medan han varit i färd med att skriva sig fri från
skulderna till förlag och tidningar. De sista böckerna,
de om bröderna Karamazov i tre tjocka band, var tänkta
bara som inledningen till själva romanen som förblev
oskriven. Jag var uppskakad efter vad jag sett av Fjodor Dostojevskijs
födelsehem. Lungsotspatienterna i röda kläder
som strövade omkring i parken likt dostojevskijandar eller
satt på stentrappor under den grekiska portalen ocj matade
de brunstiga duvorna förtätade stämningen. En
telefon skrällde inne på ett kontor. Allting ville
liv." |
|
|
"Skog, Du min smärtas och ljuvhets hem under
dessa år om kvällar, nätter och mornar, till
Dig går min tacksamhet mer än den går till människor.
Du blev mig till hjälpen genom vilken jag kunde se och förstora
allt som jag behövde för min växts skull. Du blev
min lärare och vän, min kamrat, den enda jag kunde
anförtro mig åt. Jag gav Dig i utbyte mina löften
om framtid, om storhet. Men jag sov också mjukt och tryggt
inne i Dig som hos en kvinna. Jag försökte uttrycka
min kärlek i ord. Jag besjöng dig, efter
allehanda förebilder, i svällande ballader, som
sedan skulle komma att trängas undan av ensliga skogsdikter
av jämmerligt eget fabrikat." Pubertet, 1978 |