Recensionen av romanen Bröderna Karamazov, i årgång 1922 av folkhögskoletidningen Tankar och syner, vittnar om Ivar Lo-Johanssons första möte med Fjodor Dostojevskij. I den sista delen i memoarerna (Frihet, 1984) berättar han om det besök han år 1964 gjorde i Dostojevskijs födelsehus i Moskva, som nu liksom då var ett fattigsanatorium:  "Fjodor Dostojevskijs liv och arbete utgjorde den kanske främsta antikapitalistiska propaganda som Sovjetunionen förfogade över. Han hade bara på länge inte ansetts tillräckligt progressiv. Han hade dött i stolen medan han varit i färd med att skriva sig fri från skulderna till förlag och tidningar. De sista böckerna, de om bröderna Karamazov i tre tjocka band, var tänkta bara som inledningen till själva romanen som förblev oskriven. Jag var uppskakad efter vad jag sett av Fjodor Dostojevskijs födelsehem. Lungsotspatienterna i röda kläder som strövade omkring i parken likt dostojevskijandar eller satt på stentrappor under den grekiska portalen ocj matade de brunstiga duvorna förtätade stämningen. En telefon skrällde inne på ett kontor. Allting ville liv."

 

"Skog, Du min smärtas och ljuvhets hem under dessa år om kvällar, nätter och mornar, till Dig går min tacksamhet mer än den går till människor. Du blev mig till hjälpen genom vilken jag kunde se och förstora allt som jag behövde för min växts skull. Du blev min lärare och vän, min kamrat, den enda jag kunde anförtro mig åt. Jag gav Dig i utbyte mina löften om framtid, om storhet. Men jag sov också mjukt och tryggt inne i Dig som hos en kvinna. Jag försökte uttrycka min kärlek i ord. Jag besjöng dig, efter allehanda förebilder, i svällande ballader, som sedan skulle komma att trängas undan av ensliga skogsdikter av jämmerligt eget fabrikat."  Pubertet, 1978

 UPP

 Tillbaka