Det stora litterära genombrottet och den första ”statarromanen” eller ”kollektivromanen”, som ursprungligen skrevs som självbiografisk roman, där avsikten endast var att skildra författarens barndomsmiljö: ”Men statarmiljön var så pass okänd i skönlitteraturen, att miljön alldeles tryckte igenom papperet och skymde bort detta.” I memoarerna har författaren dessutom skildrat hur denna miljö inte bara tryckte igenom papperet utan även steg upp ur hans eget undermedvetna:

Jag skrev i min lycka nästan utan att tänka. Jag hämtade stoffet ur mitt inre med enbart min känsla. Inte någon gång tidigare hade jag skrivit på det sättet. Innehållet i det jag skrev tycktes ge mig allt jag behövde också för formen. Jag tyckte att det jag skrev kom från marken och människorna som jag mindes från min barndom och att innehållet alltid legat gömt där. Det ingav mig föreställningen att miljön innehöll sin egen form som jag bara hade att förmedla.