Astronomens hus. En roman om kärleken och äran, Bonniers, 1966
Först 1966 kommer den fortsättning på Måna
är död som författaren planerade redan på
20-talet. Det märkliga har då hänt att det fiktiva
författarjaget, Bo Propst, som i slutorden till Måna
är död skriver att han skall börja arbeta för
sin ära, nu har blivit det verkliga författarjaget.
Nu har Ivar Lo-Johansson själv hunnit vinna all den ära
som hans alter ego bara drömde om. Mätt på denna
ära flyttar han in i Astronomens hus för att leva i
minnet av Måna. Han förvandlar Astronomens hus till
Minnets hus, där han söker efter sina stjärnor
Kärlek och Ära. Liksom att han tänker sig, att
det "finns stjärnor så avlägsna, att ljuset
från dem ännu inte har nått fram till ett jordiskt
öga”, så tänker han sig också att
minnet av Måna finns därute någonstans: "I
och med det tror jag att det i etern också finns kvar en
viskning från Måna till mig på kärleksbädden,
som behöver rummets tid för att nå fram till
mig själv."
författare, som hade inletts redan fem år tidigare med Sven Ljungbergs
trägravyrer till en nyutgåva av Statarna, kom att sträcka sig över tre
decennier. Sven Ljungbergs starkt sinnliga bilder svarar kongenialt mot den fas i författarskapet som omfattas av passionsnovellerna och de
historiska berättelserna. Utöver bokomslagen till 13 originalutgåvor, samt de postuma verken Blå Jungfrun (1992) och Tisteldalen (1992), omfattar Sven Ljungbergs stora produktion av bokillustrationer de magnifika trägravyrerna till bibliofilutgåvorna av Statarna, Bonniers 1961, Under de gröna ekarna i Sörmland, Forum, 1976, Furstarna, Atlantis, 1976, Ordets makt, Atlantis, 1982.