Här debuterade Ivar Lo

Under vintern l917 – 1918 bevistade Ivar Johansson en kurs vid Södra Stockholms Läns folkhögskola. I Pubertet (s 431 ff) redogör Ivar Lo-Johansson för hur skolans rektor Alfred Lindgren med viss list får Ivars föräldrar att acceptera att sonen skrivs in vid skolan. 

Alfred Lindgren har i en tidningsintervju berättat om sin sedermera mycket namnkunnige elev och det starka intryck som en uppsats av den då sextonårige Ivar Johansson gjorde på honom:

”Då jag läste igenom den slog det mig med häpnad, hur olik den var kamraternas, vilka var rätt barnsligt och tafatt hopkomna. I Ivars kria var det sammanhang och reda, så jag måste dagen därpå kalla fram honom till katedern och fråga: var har du tagit de ifrån? Tatt, sa han. Jag har skrivit det själv.” 

Mot bakgrund av Lindgrens uttalande vore det naturligtvis intressant att få ta del av detta tidiga alster. Det är nu omöjligt. Ivar Johanssons debut i offentligheten, vad gäller litterär produktion under eget namn, skulle emellertid inte låta vänta på sig alltför länge. Den 19 juli 1919, alltså ca ett och ett halvt år senare, publiceras nämligen uppsatsen ”Min egen fors” i tidningen Såningsmannen. 3 Detta torde vara Ivar Lo-Johanssons skönlitterära debut i tryck (under eget namn). En ”Ivar Johansson” har emellertid redan några månader tidigare upptecknat och fått ett antal folkliga talesätt publicerade i samma tidning. De trycktes under rubriken ”Svinaktigheter. upptecknade av Ivar Johansson” och var av karaktären; ”De´ kommer igen, sa´ gumman gav grisen fläsk” eller ”Närmaste slakten ska´ bära ve´ huve´, sa´ bonden, när de skulle bära grisen till löget”.
”Min egen fors” var som sagt den egentliga debuten och är en romantiserad hyllning av vad som i verkligheten närmast kan betraktas som ett dike.
Ivar Lo-Johansson har själv senare påmint sig den lilla berättelsen, men omedvetet eller medvetet placerat den i ett helt annat sammanhang:

”I fråga om naturberusning överträffade eljest ingenting i det första numret av tidningen det, som jag skrev om ”Min fors”. Den flöt fram genom en liten bergskreva strax bakom min fars nyodling. Om våren kunde smältvattnet ibland göra att den fick en handsbredds genomskärning men annars om året var dess stråle inte av stort större omfattning än en blyertspennas tjocklek. Jag satte mig på platsen att skriva om forsen, medan jag hade den under ögonen. Fallet var av en meters höjd. Men att det överhuvudtaget fanns hade betytt mycket för mig. Det hade invärtes i mig blivit mer betydande än Niagara. I skrevan kring vattenfallet växte alltefter de olika årstiderna blåsippor, vitsippor, styvmorsvioler, stensöta, smaragdgröna mossor. Allt tycktes mig stort och ödsligt. Jag satte mig strax ovanför den lilla vattenstrålen och skrev som en besatt om forsen och fallet ända tills jag hade flera sidor fullskrivna. ”Min fors” blev till ett ofantligt betvingande vattenfall. Alla de stämningar jag varit i när jag under årens lopp betraktat den, tog stor plats på pappret. Var och en som läste det hela måste komma till uppfattningen att det rörde sig om ett märkligt naturfenomen i en oländig, av människorna orörd vildmark.

Berättelsen är otvivelaktigt ett opus som väl försvarar sin plats i en skrift av Såningsmannens karaktär. J.L. Saxons, ”till massupplagor förutbestämda tidskrift” var, för att använda sig av Ivar Harries karakteristik, ett forum for ”nykterhet, pacifism och vegetariskt levnadssätt” där också hembygdsromantiken frodades.
”Min egen fors” har karaktären av en skolkria och man kan naturligtvis diskutera värdet av en (djupare ) analys av en så tidig text, låt oss därför bara konstatera att den är tidstypisk såväl innehållsligt som stilmässigt.9
Med lite god vilja kan man läsa in en parallell mellan, den vid folkhögskolan mest dyrkade yngre författaren, Pelle Molins skildring av den väldiga Nämforsens vandring genom Ådalen i inledningskapitlet till ”Ådalens poesi” och (Lo-) Johanssons beskrivning av skogsbäckens framfart. En liten, men mycket speciell, språklig egenhet förekommer också i bägge texterna. Molin citerar s.a.s. sig själv, han skriver apropos forsen; ”Jag säger: det är en mor, som berättar sagor så länge du vill höra.”
Hos (Lo-)Johansson heter det om bäcken: ”Jag säger: Det ar en vandrare, som gått vill.” 
Tommy Holm

Min egen fors
Ur Såningsmannen, 1919.
av Ivar Johansson

Runt gråberg av jätteart, över rundnätta kullerstenar, under grenverk av risig gran och lummig björk, genom marker med mormorsviol och mattlika vitsippsbestånd kilar den lilla skogsbäck, jag kallar min.
Uppifrån den vilda, fria skogen, där tjädern spelar, genom rasslande ekdungar, där duvan kuttrar i alskog, genom aspsnärjet, där haren trycker, därifrån, där allt lever stort och fritt, kommer det lilla vattnet, letande sig fram.
Det ar naturbarnet, från det fria vattenriket, som här rinner in i grävda diken och där blandas med vatten från bondens åkrar. Jag säger: Det är en vandrare, som gått vill.
Den är liten och blyg, min lilla älv, men den är stor i sin skönhet. När och var det faller den in, bildar den ett fall. Det är intet Niagara, och det fyller icke nejden med sitt dån, men det är nog för mig att höra och förstå.
Det kommer inga storpratande ingenjörer dit och orda om att bygga kraftverk där och binda min fors, och inga fettdrypande turister ränna omkring där och vanhelga min egendom med sin kritik. Jag tror inte heller att näcken spelar i min å, ty jag unnar ingen annan vara så nära den, som jag själv.
Vid det största halvmeterhöga fallet är min högtidsplats, min bästa soffa, där är min kyrka, mitt offerställe och min dagbok för lyckliga dagar. En vitstammig björk täljer om en: För länge sedan skar jag in mitt namn i björkens bark. Det gjorde jag, innan jag forstod att det var orätt att göra träd illa.
Efter år började dock knivspåren läkas. Men så en vår var jag glad och lycklig, och då gick jag dit och skar ut ett namn till, bredvid mitt, men vackrare än mitt. Sommaren gick och det nya namnet stod fortfarande lika vackert för mig, både i björkstammen och för min tanke. Men hösten kom, och namnet var inte lika vackert som förr: och nästa vår fann jag, att det var vackrare där jag skurit in det i björken än det var för mitt minne, och på våren, när det savade som värst, tog jag en kniv och gick bort och mördade namnet i björken, och vart dar i stället ett stort, öppet sår i barken, där namnet stått, och för mig det största sår av en kniv, som kunnat träffa ett hjärta.
Sedan dess har jag aldrig skrivit något i min lyckodagbok, men jag går till min skogsbäck ibland, när jag vill läsa minnen. Jag finner den nästan som förr, och vid språnget, där forsen tar sats, står ett träd, som människorna skulle säga är en björk i sin högtidsskrud, men jag säger: Det är en gravvård, ty där på den vita stammen torkar ett namn, som ser ut som en sörjandes underskrift, och bredvid svartnar ett stort sår, som ännu savar om vårarna.