Måna och Blå Jungfrun

av Birgitta Holm

(ur en bok om Sara Lidman)
 
 

Som ett slags kärleksbrev får man nog lov att se Ivar Lo-Johanssons porträtt av Sara Lidman i ”Blå jungfrun”. Romanen skrevs kring 1960, sedan förhållandet upphört, men den utgavs först efter Lo-Johanssons död (1992).
Den helfigur som målas upp av den älskade lyder: 

”Hon hette Rakel Eleonora och hon var som sitt namn. Hon hade samma kropp och rytm som namnet, hon var rak och hetsig. Hon tycktes först som en pojke, en page. Redan hennes utseende var ovanligt. Hon var gracil och kunde stundom vara mycket vacker. Ibland kunde hon med sin stramhet se ut som en kvinna på ett strängt och mittbenat gammaldags ateljéfotografi men själv var hon som en hoppande gnista.”

I Ivar Lo-Johanssons produktion hör ”Blå jungfrun” hemma i sviten av repriser på ”Måna är död”, tillkommen före ”Lyckan” (1962) men publicerad efter den. Stommen är densamma i de tre romanerna: en kärlekssommar som måste sluta i att den älskade går förlorad. Skillnaden blir en skillnad mellan historiska perioder och mellan etapper i författarens liv. ”Måna är död” är mytens grundläggande, etablerandet av den ofrånkomliga konflikten mellan liv och skapande, kärlek och ära i Lo-Johanssons författarskap. 
För författaren är Måna-historien stinget, smärtan som föder skapandet, Måna-romanen blir en ”Vita nuova”, där kvinnans död blir löftet om ett liv i skapande och ära. År 1932 låter sig konflikten ännu formuleras som en konflikt mellan Mannens Verk och Kvinnans Kärlek. 1957 förskjuts konflikten. Rymdfärdens år ställer upp två älskande som var och en för sig men ändå sida vid sida ska skapa Mästerverket. Redan från början fastslås att mannen är fri från yrkesavund: ”Det fanns inget av ‘jalousie du métier’ hos honom. Var och en av dem kunde vara ‘den bästa’ därför att de var så olika. Han beundrade henne om möjligt ännu mer därför att hon så högt beundrades av andra. Han hade i sin kärlek låtit sig påverkas av att alla höjde henne till skyarna” (15). Men utgången måste ändå bli densamma. 
Månaromanens Bo Probst har blivit Karl Hatt, fäbodarna i Jämtland sjöbodar på Öland. I verkligheten rörde det sig om Alvedsjö bodar i Löttorp på norra Öland. Stället ligger vid kusten med utsikt över Blå jungfrun, den berömda klippön i Kalmarsund, associerad både med trolldom – Blåkulla – och med diktarbröllop – Heidenstams bröllopsfest 1896. Symboliken är väl tillvaratagen. Liksom den manlige huvudpersonen Karl Hatt aldrig når den hägrande klippön Blå jungfrun, så når han inte heller vare sig den konstens trolldom eller det diktarbröllop som hägrat för honom. Bo Probsts slitning mellan kärleksbädd och skrivbord i Måna-romanen har här blivit ett ömsesidigt löfte om celibat, då båda under ölandssommaren ska ge all sin kraft åt Konsten. Jungfrun, den ointagliga, får på så sätt ännu en innebörd.
Förhållandet så som det rekapituleras i ”Blå jungfrun” följer i stort sett verkligheten. Efter den första brytningen tog Sara och Ivar upp förhållandet på nytt, av brev från Sara framgår att det var kring nyåret 1956. Uppehållet speglas i Saras dedikation till Ivar i hans exemplar av ”Hjortronlandet”: ”Till Ivar Lo – med vårens ljuva inbillning i höstligt minne –”. Att ”Hjortronlandets” framgång hade betydelse för kärlekens uppflammande hos Karl Hatt framgår av skildringen i ”Blå jungfrun”, där han berättar om den särskilda vånda det innebar att ha skilts från ”en officiellt känd kvinna”. Överallt mötte han hennes namn och bild. 
Nu upptäcker Karl Hatt att han älskar denna kvinna ”över allt på jorden”. I samtida brev till Ulla Torpe skriver Sara: ”När jag kom ut en morgon mötte jag Ivar som irrade runt huset, sömnlös och bedrövad. Sen har vi träffats varenda dag och vi älskar varann till vanvett”. En period av samtidighet följde. Sara i brev: ”Och en svindlande trygghet en utan alla villkor hängivelse”. ”Blå jungfrun”: ”Det kom en tid då han kände sig flyga med henne upp mot himlen. Han upplevde en ofattbar lycka. Han var beredd att ge allt”. 
Åt Sara, som nu hade lämnat Uppsala, ordnade de så småningom en lägenhet i i en närförort till Stockholm. I ”Blå jungfrun” står: ”De ordnade tillsvidare ett hem där hon bodde och där han tillsvidare bara kom om kvällarna. Han behöll sitt gamla som arbetsrum åt sig” (20). Bakom det dubbla ”tillsvidare” döljer sig nog det faktum att Ivar Lo-Johansson inte förmådde lämna sina vanor och sina två ettor på Bastugatan 21.
Ölandssommaren som den skildras i ”Blå Jungfrun” rymmer en rad lätt maskerade personer ur verkligheten. Hyresvärd är en vänsäll och världsligt sinnad präst, i verkligheten den Uppsalautexaminerade Lund. ”Litteraturprofessorn” är modellerad på Olle Holmberg, Saras kollega i De Nio. Det sympatiska konstnärsparet Kik och Storsten är författaren Ann-Margret Dahlqvist-Ljungberg och målaren Sten Ljungberg. Karl Hatt är 55 år, ett år yngre än sin författare, Rakel 35, ett år äldre än Sara. Medan Rakels vitalitet flödar försöker Karl Hatt ge värdighet åt sin ålder och dövhet genom en vis tystnad och ett omsorgsfullt odlat skägg. 
I ”Måna är död” är det kvinnans hängivenhet och oberäknelighet som fjärmar mannen från hans Ära, i ”Blå jungfrun” blir det celibatet och den gemensamma målmedvetenheten. Mer och mer går den manlige författaren i stå. Karl Hatts namn syftar enligt boken inte bara på ”Karl för sin Hatt” utan också – om än skämtsamt – på talesättet ”Gånge hatt till och huva ifrån”. I boken går flödet tvärtom, allt går huva till och Hatt ifrån. Rakel skriver, tar emot post och får berömmelse medan Hatt står tomhänt så när som på mer eller mindre välkomna trivialiteter – flugor, gråsuggor och den svårmodige fiskaren Huvert.
I ”Måna är död” uppnår författaren befrielse genom att kvinnan störtas i forsen. I ”Blå jungfrun” finns en lång betraktelse över Den okända från Seine, en gipsmask av en drunknad kvinna som för Karl Hatt blir identisk med drömmen om Konsten. Mot slutet av sommaren förefaller historien upprepa sig. Rakel kan inte simma och Karl har bestämt sig för att lära henne. Han köper ett simbälte och de cyklar till sjön för att bada. Mitt i simlektionen lockas Karl att visa sig duktig för några förbipasserande och kastar sig ut på djupen. När han vänder sig om syns inte Rakel. Forcerande vågorna återvänder han och skymtar Rakels kropp på bottnen: ”Den lyste vit. Ljusskimret över vattenytan gjorde att lemmarna tycktes fladdra som tång” (230). 
Den här gången räddar Karl sin kvinna. Rakels tacksamhet är inte överväldigande, för henne var tillbudet snarast en lockelse: ”Att det är så skönt att dö? sa hon” (231). För Karl Hatt kan man ana en motsvarande sekund av lockelse: Tänk om det ändå var som på trettiotalet!
Men nu är det 1957. Befrielsen får lov att komma på annat sätt. En uppvisning i primitiv virilitet rör det sig ändå om, om än i trivial form. Karl Hatt får bli karl för sin hatt genom att komma Rakel till undsättning en kväll när höstens möss invaderar hennes sovrum. Fallet blir oundvikligt, och därmed är enligt fiktionen ingen fortsättning på förhållandet längre möjlig. Fri från Rakel tack vare mössen, så får vi tänka oss det, kan Karl Hatt på nytt börja arbeta för sin ära. 
 

”Blå jungfrun” är en studie i manlig avund och konstnärlig rivalitet, om medvetet eller omedvetet är svårt att säga. Men något har den också sett av Sara. Det antitetiska träder fram med full kraft, från de breda mejselliknande tänderna ”som tycktes till för att hugga med men som hon oftast använde till ett stort leende när hon talade med någon” till de branta kasten i hennes röst: ”Hennes röst var som ett brant kuperat landskap. Ömsom steg den gällt i höjden och ömsom sjönk den i en dov dal. Den kunde hoppa som en killing över stock och sten eller klämta som en malmklocka”.
Rakelgestalten rymmer bondflickan som är rädd för kor, småbrukarbarnet som sover länge på morgnarna och glesbygdsvarelsen som samlar karaktärer:

Rakel som aldrig tidigare följt en strandlinje vid ett hav hade upptäckt havsstranden på sitt eget vis. Hon sprang ofta såfort hon vaknat om förmiddagarna ner till stranden för att leta efter ovanliga stenar. Hon såg nästan aldrig ut mot sjön som för henne var något helt främmande. Hon sprang framåtböjd utefter stranden där den var som en virkad spets och bara letade stenar. Hon sökte inte, som folk gjorde mest, efter sådana som påminte om grodor eller fiskar eller snäckor eller andra djur, utan hon samlade på stenar som hon liknade vid människors karaktärer.

Rakel är på en gång ödmjuk och högmodig. Hon uppslukas av skrivandet samtidigt som hon blixtrar av infall i sällskapslivet, hon växlar mellan praktisk omsorg och världsfrånvänd melankoli. 
I Karl Hatts ögon framträder hon när hon kommer ut en sommarmorgon: 
”Hon stack de nakna fötterna i gräset och stampade som om hon varit en ponny. Hon påminde just om en cirkusponny. Hon rörde sig spänstigt och stramt. Hon var fullkomligt medveten om var och en av sina rörelser. Hon visste sig iakttagen. Men hon visade det inte.”
Som Rakels/Saras grundläggande tema som författare ser romanen sveket: ”Hennes romanfigurer tycktes rakryggat och frivilligt söka sig till sveket bara för att efteråt försöka sona det med skuldkänslor och genom mördande samvetsförebråelser. Sveket tycktes i Rakels böcker vara ett livsbehov”. Den bok som den hotande rivalen höll på med under ölandssommaren var ”Regnspiran”, en roman om sveket, som kom ut innan Ivar Lo-Johansson skrev ”Blå jungfrun”.
Under arbetet med ”Regnspiran” 1958 skrev Sara till Karin Ruths-Hoffman: 
”Det finns minnesbilder av I. ristade inom mig, ett slags urbilder som jag aldrig skall kunna förneka hur det än går för oss. Ibland syns det mig att han sviker den bilden – så borde inte jag svika den utan hålla den brinnande för oss båda. Men just nu orkar jag inte tänka på honom i vardaglig bemärkelse, ändå tänker jag stundom att denna bok skriver jag för honom i första hand.”

Precis ett år senare, då historien egentligen är slut, skriver hon från Danmark till samma mottagare: 
”Av allt underligt som hände mig före jul var ett sammanträffande med I Lo som ledde till att han – nedbruten till kropp och själ – följde med hit till Skodsborg. I går reste han hem, frisk och nykter nedbantad fem kilo. Och mitt avskyvärda hat är förbi och jag hoppas att vi skulle kunna vara vänner i alla tider. Men passionen är ju en farlig sak, och man vet aldrig när dess hemska klo eller goda arm tar en människa i besittning, och stör den stilla vänskapen. Ingen går säker.”

Förhållandet bröts av Sara. Det djupaste skälet till besvikelsen är nog bristen på samtal, att Ivar Lo-Johansson – kanske på grund av dövheten? – aldrig blev någon samtalspartner eller gav någon inspiration. 
En tid efter brytningen skrev hon till Berta Hansson med anledning av en intervju med Ivar Lo-Johansson i Veckojournalen 1959. 

”Ja kära Berta det är hemskt att säga det, men denna man vars stora ambition det är att vara hederlig och rättfram, han blir i glimtar så listig och förslagen och hänsynslös att det rinner kallt utefter ryggen. Han skapar inte mer, han skvallrar. Men privat kan han ju fortfarande inta en fin attityd som den övergivne, troget älskande missförstådde. Berta jag tror att jag älskar honom fortfarande i djupet av mitt hjärta – men jag högaktar honom inte längre, jag tycker inte om honom, om du förstår den skillnaden. Han är icke konstnär, han är exhibitionist. Och det i stor skala.”
Sara hade vid brytningen önskat att de skulle lova att aldrig skriva om varandra. När ”Lyckan” kom ut 1962, och ryktet gick att Ivar skrivit om deras kärlekssaga, gav Sara igen i en ”saga” i ”Med fem diamanter”, som handlar om en krokodil i Victoriasjön i Afrika. 
Den krokodil som det berättas om har en märkvärdig förmåga att locka flickor till sig. Hur mycket det än varnas för honom finns det alltid någon oförnuftig flicka som låter sig lockas – ”En vart tredje år så där”. Den lockar med ett läte: ”Som ett barn i yttersta nöd. Det kvider och gråter och klagar. Min mor älskar mig inte. Min mor har kastat bort mig”. Glömsk av allt skyndar flickan mot ljudet, ”den förädlade barnsorgen”. Just som hon står och undrar hur hon ska ta sig ut i vattnet kommer en stock flytande, ”grov och bred med skrovligheter som hennes fot kan få fäste på”. Det enda som rör sig på stocken är ögonlock över i övrigt orubbliga ögon: ”En ljus skalbagge på vardera sidan av stocken öppnar täckvingarna och det knappa livstecknet gör stocken ännu stadigare”. 
Barngråten fortsätter men ingenstans syns barnet. Så går gråten över i ett fniss. Men nu är det försent. Stocken vänder upp buken, den hala och slippriga, och krokodilen visar vem han är: ”Allt det stilla är förvandlat till käft, inga sågblad kan mäta sig hemskhet med dessa tänder. I en munsbit förs hon ned genom skum och slem, ned i en håla på havets botten. Här ska du se mitt skafferi på hundra flick-as säger han och spyr in henne i sitt stinkande förråd”.  Kannibaltänder finns både här och där – som Rakels ”som tycktes till för att hugga med” i ”Blå jungfrun”.
Som alla krokodiler föredrar denna ruttnande kadaver, men dess särskilda kännetecken är att den blandar sina byten: ”Deras behag är mitt liv, säger han och hugger till sig ett runt flickarsel från en, ett fullmoget bröst från en annan. Den som kan konsten att sammanställa ett verkligt skrovmål tar inte alla tillbehör från en och samma, käkar han, ärlig i varje tand”. Det är på så sätt som denna krokodil gör sina offer odödliga.
Slutsumman blev på båda håll en stor ambivalens, hos Ivar i helt konkret djurgestalt. Bakom gardinen i hans arbetsrum står än i dag en snidad djurskulptur, en okapi, som Sara har gett honom. Okapin är ett giraffdjur av ett släkte som omfattar endast denna art. Vid ett besök på zoo i Köpenhamn hade Ivar känt igen sig i den udda existensen: ensam i sitt slag, av knapp manslängd, ”täml. grovt byggd med bogpartiet något högre än bakdelen”. Sara skickade honom okapin när hon var i Johannesburg 1960, och skulpturen står kvar i sitt halvöppnade paket bakom gardinen. Avsändarens adress syns i bleknat bläck. Så har okapin blivit symbol inte bara för Ivar själv, ensam i sitt slag, utan även för hans ambivalens gentemot Sara. En gåva som både är där och inte är där - kvar i rummet men dold bakom gardinen – i sitt halvöppnade tillstånd både mottagen och förkastad.

Not: Om förhållandet mellan Måna-romanen och ”Lyckan” skriver Ola Holmgren i ”Kärlek och ära. En studie i Ivar Lo-Johansson Måna-romaner”, Stockholm 1978. Magnus Bergh tar med litet annan betoning än jag upp drunkningsmotivet i ”Mona är död” och ”Blå jungfrun”. Sara Lidmans dedikationer i Ivar Lo-Johanssons böcker hjälpte Kristina Forss mig att skriva av, okapins existens i hans arbetsrum fick jag reda på genom Ola Holmgren.