Ivar Lo och Smygehuk
Snart nog efter mitt återupptagna skrivande hade jag tagit brevkontakt
med Ivar Lo-Johansson, den författare som jag läst och beundrat
ända sedan min tidiga ungdom. Det kändes nästan overkligt
att få svar från honom, och omtumlande var det första
besöket jag gjorde hemma hos honom på Bastugatan, högt
uppe på Söders höjder i Stockholm, en sensommardag i slutet
av min semester 1971.
Han tog emot mig mycket vänligt och visade stort intresse för
mitt skrivande, han förhörde sig om hur långt jag kommit
och vad jag höll på med just då.
Jag berättade om ett självbiografiskt manus som jag börjat
skissa litet på och som jag tänkt kalla ”Skrift med J-penna.”
Det var en sorts stålpenna som jag använde mig av i ungdomen,
innan jag fått råd att köpa reservoarpenna.
Det var en sort med trubbig spets, en typ som skilde sig från
den billigaste och vanligaste varianten. Jag tyckte J-pennan gav en snyggare
stil och var lättare att skriva med.
Flera år senare, när Ivar Lo gav ut första delen i
sin memoarserie, träffade jag på J-pennan i den, på sidan
441. Han hade tydligen lagt den på minnet och använde den som
en typisk detalj. Men jag tror inte att den fanns då, i hans föräldrahem,
det var nog bara något som dök upp i hans minne när han
skrev det avsnittet. Men det var ett roligt igenkännande och ett bevis
på hans minnesgodhet och förmåga att komma ihåg
till synes oviktiga detaljer.
Det blev en oförglömlig eftermiddag, därhemma hos mästaren
i hans lilla lägenhet med alla de fina tavlorna, målade av generationskamraterna
i konstnärskretsen, och med den storslagna utsikten över den
stolta staden Stockholm. Vi pratade om skilda ting, så gott det nu
gick för hans nedsatta hörsel, om nutidens avsaknad av riktiga
skalder, om alkohol, om förlag och författare.
”Jag vet en som du snart kan få till ditt hem”, sade han. ”Han
brukar ringa hit om nätterna och prata om sig själv i ändlösa
monologer. Han har skrivit visor förut, ‘Se, nu tittar lilla solen
in igen’, innan han slog igenom med dunder och brak med sin roman ‘Dödgrävarns
pojke’. Han heter Åke Wassing.”
Jag kände mycket väl till Åke Wassing och hade läst
hans böcker och gillade hans visor. När min äldsta dotter
gick på Hellidens folkhögskola, i Västergötland hade
han kommit dit, berättat om sitt skrivande och sålt sina böcker.
Men liksom så många andra författare och konstutövare
hade han tydligen haft svårt att klara av umgänget med Kung
alkohol.
Ivar Lo berättade att han trott sig ha skapat de största mästerverken
när han skrivit berusad, men sedan när han nyktrat till funnit
att alltsammans bara var bludder. Inte ett ord gick att använda av
det som kommit till under ruset.
Han pratade också om sin tid i IOGT-logen Hemmet i Västerhaninge,
om de urgamla gubbarna med sina regalier som presiderade vid ordförandebordet.
Han kände stor respekt för dem och det de representerade, och
den tiden hade betytt mycket för honom.
Men sedan kom en tid då han ”söp så ögonen blödde”,
som han uttryckte sig. Det hade han gjort tillsammans med en ung skollärare
som kommit till trakten – de hade blandat ihop diktarrus med brännvinsrus.
Jag undrade om det var den läraren som han skrivit om i novellen ”Du
med honom”, och det bekräftade han.
Senare i livet hade han också supit hårt då och då,
men slutat med det eftersom det blivit alldeles för dyrt. Men baksmälla
hade han aldrig lidit av, hur mycket han än druckit.
Ivar Lo bemötte mig hela tiden som en jämlike och visade ingenting
av överlägsenhet under samtalet, som dock försvårades
av hans hörselskada; då och då hotade det att spåra
ur, som vanligt är vid det handikappet. Och ibland log han sitt
fullisjuttonleende, som var så svårt att tyda.
När vi talade om mitt arbete på en vårdanstalt uppmanade
han mig att ta vara på patienternas erfarenheter och använda
dem i mitt skrivande; där fanns det säkert mycket att hämta,
menade han.
Men just då hade jag inga tankar åt det hållet, tyckte
jag hade nog och övernog ur mitt eget liv att ta vara på.
Vi pratade också om djur, om katterna som var mina favoriter
och om hästarna som han alltid hade värdesatt och beundrat. Vilket
märktes i många av hans böcker.
Han frågade om jag hade läst ”Skogsliv vid Walden” av Henry
Thoreau, vilket jag inte hade gjort fast jag kände till boken.
Det borde du göra, sa han, den kommer du säkert att tycka
om.
Till sist gav han mig en av sina novellsamlingar med dedikation som
avskedspresent. Han följde mig ut till hissen, samtidigt som han varnade
mig för att sluta mitt arbete och bara lita till skrivandet, det var
alltför vanskligt. Vi har redan ett författarproletariat, menade
han, och det var ett visdomsord så gott som något.
Det var det första besöket hemma hos Ivar Lo, men inte det
sista.
Holger Lewin
|