Ivar Lo och Smygehuk

Snart nog efter mitt återupptagna skrivande hade jag tagit brevkontakt med Ivar Lo-Johansson, den författare som jag läst och beundrat ända sedan min tidiga ungdom. Det kändes nästan overkligt att få svar från honom, och omtumlande var det första besöket jag gjorde hemma hos honom på Bastugatan, högt uppe på Söders höjder i Stockholm, en sensommardag i slutet av min semester 1971.
Han tog emot mig mycket vänligt och visade stort intresse för mitt skrivande, han förhörde sig om hur långt jag kommit och vad jag höll på med just då.

Jag berättade om ett självbiografiskt manus som jag börjat skissa litet på och som jag tänkt kalla ”Skrift med J-penna.” 
Det var en sorts stålpenna som jag använde mig av i ungdomen, innan jag fått råd att köpa reservoarpenna. 
Det var en sort med trubbig spets, en typ som skilde sig från den billigaste och vanligaste varianten. Jag tyckte J-pennan gav en snyggare stil och var lättare att skriva med.
Flera år senare, när Ivar Lo gav ut första delen i sin memoarserie, träffade jag på J-pennan i den, på sidan 441. Han hade tydligen lagt den på minnet och använde den som en typisk detalj. Men jag tror inte att den fanns då, i hans föräldrahem, det var nog bara något som dök upp i hans minne när han skrev det avsnittet. Men det var ett roligt igenkännande och ett bevis på hans minnesgodhet och förmåga att komma ihåg till synes oviktiga detaljer.

Det blev en oförglömlig eftermiddag, därhemma hos mästaren i hans lilla lägenhet med alla de fina tavlorna, målade av generationskamraterna i konstnärskretsen, och med den storslagna utsikten över den stolta staden Stockholm. Vi pratade om skilda ting, så gott det nu gick för hans nedsatta hörsel, om nutidens avsaknad av riktiga skalder, om alkohol, om förlag och författare.
”Jag vet en som du snart kan få till ditt hem”, sade han. ”Han brukar ringa hit om nätterna och prata om sig själv i ändlösa monologer. Han har skrivit visor förut, ‘Se, nu tittar lilla solen in igen’, innan han slog igenom med dunder och brak med sin roman ‘Dödgrävarns pojke’. Han heter Åke Wassing.”
Jag kände mycket väl till Åke Wassing och hade läst hans böcker och gillade hans visor. När min äldsta dotter gick på Hellidens folkhögskola, i Västergötland hade han kommit dit, berättat om sitt skrivande och sålt sina böcker. Men liksom så många andra författare och konstutövare hade han tydligen haft svårt att klara av umgänget med Kung alkohol.

Ivar Lo berättade att han trott sig ha skapat de största mästerverken när han skrivit berusad, men sedan när han nyktrat till funnit att alltsammans bara var bludder. Inte ett ord gick att använda av det som kommit till under ruset.
Han pratade också om sin tid i IOGT-logen Hemmet i Västerhaninge, om de urgamla gubbarna med sina regalier som presiderade vid ordförandebordet. Han kände stor respekt för dem och det de representerade, och den tiden hade betytt mycket för honom.
Men sedan kom en tid då han ”söp så ögonen blödde”, som han uttryckte sig. Det hade han gjort tillsammans med en ung skollärare som kommit till trakten – de hade blandat ihop diktarrus med brännvinsrus. Jag undrade om det var den läraren som han skrivit om i novellen ”Du med honom”, och det bekräftade han.
Senare i livet hade han också supit hårt då och då, men slutat med det eftersom det blivit alldeles för dyrt. Men baksmälla hade han aldrig lidit av, hur mycket han än druckit.

Ivar Lo bemötte mig hela tiden som en jämlike och visade ingenting av överlägsenhet under samtalet, som dock försvårades av hans hörselskada; då och då hotade det att spåra ur, som vanligt är vid det handikappet. Och ibland log han  sitt fullisjuttonleende, som var så svårt att tyda.
När vi talade om mitt arbete på en vårdanstalt uppmanade han mig att ta vara på patienternas erfarenheter och använda dem i mitt skrivande; där fanns det säkert mycket att hämta, menade han. 
Men just då hade jag inga tankar åt det hållet, tyckte jag hade nog och övernog ur mitt eget liv att ta vara på.
Vi pratade också om djur, om katterna som var mina favoriter och om hästarna som han alltid hade värdesatt och beundrat. Vilket märktes i många av hans böcker.
Han frågade om jag hade läst ”Skogsliv vid Walden” av Henry Thoreau, vilket jag inte hade gjort fast jag kände  till boken.
Det borde du göra, sa han, den kommer du säkert att tycka om.
Till sist gav han mig en av sina novellsamlingar med dedikation som avskedspresent. Han följde mig ut till hissen, samtidigt som han varnade mig för att sluta mitt arbete och bara lita till skrivandet, det var alltför vanskligt. Vi har redan ett författarproletariat, menade han, och det var ett visdomsord så gott som något.
Det var det första besöket hemma hos Ivar Lo, men inte det sista.

Holger Lewin