FÖRSTA MÖTET

MED IVAR LO-JOHANSSON

Ur Ture Bloms ”Vägen till boken.”

Hur sällsamt är inte det första sammanträffandet med särpräglade personligheter. Det äter sig in i medvetandet, man kan när som helst veva fram det ur minnet som en film, knappt en detalj har gått förlorad. Som mitt första möte med Ivar Lo-Johansson.

Det var den 11 september 1934, under den sjudande arbetsfyllda tid, då han skrev sina väldiga statarepos. Arbetsfylld har Ivar Lo-Johanssons tid alltid varit och ännu flödar hans diktarådra för fullt tryck, men då gavs inga intervaller; då gav han sig inte tid till resor, möjligen någon veckas  cykeltur eller vandring med någon god vän; då följde det ena arbetet tätt i det andra.
Vi skulle resa ut till Sunds gård på Norra Värmdö och gästa Oskar Tjärdal, ladugårdsförman på gården samt folkbildningsman bland lantarbetarna, därtill flitig medarbetare i fackförbundsorganet Lantarbetaren på den tiden, och hans värdfolk, stataren Evert Törnlund och hans fru Linnea, trevliga och rejäla arbetsmänniskor.
Efter några telefonsamtal hade vi enats om att träffas vid Torbåtarnas til-läggsplats vid Karl XlI:s torg. Vi kom ungefär samtidigt. Jag kände honom till utseendet; vi hade en gång hösten före, då jag nyss läst ”Godnatt, jord”, åkt hissen tillsammans i Tidens hus. Jaså, det är den där killen, tänkte jag då. Jag hade även läst ”Måna är död” och så gott som allt det övriga han skrivit. Även hans tvivel på tävlingsidrotten delade jag. Numera var jag, efter sportrefererandet några år tidigare, trött på tävlingsjäktet och glad att ha kommit ifrån tjatet om sekunder, millimetrar, ”Tompas” kalasmål direkt på hörna, Petterssons nedpressning av Johanssons brygga efter 7,35 jämte andra livsväsentligheter; så trött på det hela, att jag under åratal tog omvägar, när jag skulle passera någon kultplats för den nya tidens okränkbara gudom. Tävlingsidrotten hade tagit för stor plats i tillvaron. På sätt och vis tyckte jag i förväg att jag kände honom och satt inne med de bästa förutsättningar för att möta en författare – jag hade läst honom.
Vi skakade hand och hmade en aning som två obekanta gör då de träffas på tu man hand.
– Jag väntar på min fru. Hon kommer direkt från jobbet, sa jag och spe-jade lite oroligt inåt Kungsträdgården.
Han hade mörk kostym, en liten basker, en gammal ljus sommarrock hängande över armen och händerna i kavajfickorna på sitt karaktäristiska sätt. Vi herrade varann och samtalet gick inte så oljat som det gör sedan man lagt bort titlarna. 
Man borde också vara en taltekniker av facket för att bolla med orden ”herr Lo-Johansson” hur ledigt som helst.
Glassförsäljarna vid landgången skrek och gjorde bra affärer, ty eftermiddagen var varm. De som sålde daggmask hade också en god dag och sålde friskt till presumtiva abborrfångare.
Tor IV:an blåste en gång, två gånger och ingen Rut syntes till. Det började bli oroligt. Just som båten blåste tredje gången kom hon rusande uppe i Kungsan. Landgången halades in och där stod vi. Skrovet darrade då maskinen backade för fullt. Då hon var framme skilde över en meter mellan kaj och skrov. Vi stod och höll varandra i händerna med Rut mellan oss och Ivar sa:
– Vi hoppar! Det går nog.
Svenske mästaren i stående längd hade nog klarat det, men vi avstod.

Skepparen på bryggan såg oss, kanske kände han igen den satte unge mannen i baskern; båten darrade åter till och smög intill kajen. Kvickt hoppade vi ombord medan styrmannen gormade och alls icke bemötte oss välkomnande.
Vi vinkade en tacksamhetens gest mot den vänlige kaptenen vid ratten och slog oss ned i solskenet på akterdäck. Nu flög titlarna all världens väg och pratet kom igång. Vi talade om striden kring ”Godnatt, jord”, som då, ett år efter utgivningen, ännu var i sitt bittraste skede, på grund av några kortsynta folkbildningsmäns avståndstagande, om mitt jobb att packa dessa omdiskuterade böcker och Ivar frågade Rut vad hon gjorde.
– Jag sitter och syr på modehuset Regents ateljé, svarade hon.
– Sitter du och syr! Då ser du aldrig solen? sa han med sin mjuka röst och i den låg både socialt och personligt medlidande. Helt säkert såg han då i sin fantasi den klassiska sömmerskan, blek och tärd lutad över maskinen i ett mörkt rum med en glisande lampa över huvudet.
Vi talade om bekanta, om vänner och upptäckte, att vi hade flera av dem gemensamt och Ivar förvånade sig över, att vi inte råkats förr.
En lätt bris krusade fjärdarna, motorbåtar puttrade kring vår båt, från de slörande seglarna vinkade lättklädda ungdomar, som gonade sig i eftersommarvärmen. Det var en fridens lördagseftermiddag och livet visade sina bästa sidor.
Då vi kommit ett stycke ut i skärgården ville Ivar bjuda på kaffe. Vi gick ned i matsalen och valde en plats med utsikt. Båten angjorde brygga efter brygga, vi satt vid kaffet och pratade. Tiden rann i väg, ingen tänkte på var vi befann oss.
– Nu är det väl inte många bryggor kvar till Kulan? frågade jag till slut servitrisen, då hon gick förbi vårt bord.
– Det är Kulan vi håller på att gå ut ifrån nu, upplyste hon.
Vi rusade upp på fördäck alla tre och där stod åter kaptenen på bryggan och skötte ratten. Han lutade sig fram och log förstående, när vi förklarade, att vi skulle få en halvmil längre att gå från nästa tilläggsplats. Nu uppstod en kontrovers mellan skeppare och styrman, men chefen avgjorde: Tor IV:an skulle angöra igen. Just då vi åter lade till erinrade sig Ivar, att han glömt betala kaffet och störtade tillbaka till matsalen. Styret rasade, svor långa svavelosande haranger om drumliga passagerare och såg ut att helst vilja slänga ned oss till strömmingarna, men skepparen bara skrattade. En god stund stod vi sedan på bryggan och vinkade tacksamt mot den vänlige kaptenen, innan vi gav oss i väg.

Vi hade några kilometer att gå. Eftermiddagen höll på att övergå i afton, men vi tog det lugnt och vägen vindlade fram genom en underbart vacker skärgårdsnatur. Då vi kommit till skolan bortom Värmdö vackra gamla kyrka gick vi upp och tittade på skolträdgården. Ivar gjorde där sina psykologiska kommentarer till de små odlarnas läggning och själsliga struktur, lanserade en helt ny forskningsgren, man skulle kunna kalla den morotologi = konsten att läsa karaktärer i örtagårdssängar. 
– Här är det en jordbunden och praktisk grabb. Han har satt rödbetor. Och här är en lyrisk liten flicka. Hon har sått bara luktärter. Han kommenterade varje liten trädgårdssäng på sitt personliga humoristiska sätt.
Mellan Siggesta och Sund mötte vi den cyklande Tjärdal, som skulle fara till Kulans brygga och hämta det vi skulle dricka till Linnea Törnlunds inlagda sill. Det var en underbar eftersommarkväll med den dalande solen över en åkerlycka med lövdungar i fonden, ett arkadiskt, nästan sovande landskap. Vi satte oss i skogskanten ovan vägen och inväntade vår vän, som skulle vara borta kanske en halvtimma.
Vi satt och bara såg, det var något vemodigt, nästan gripande i synen, som det bara kan bli en stilla sommarkväll. Så började Ivar tala, mjukt, långsamt och eftersinnande, målande med ord.
– Här nedanför skulle det finnas en gärdsgård med en stätta, och en sån här kväll skulle det komma sjungande ungdomar över ängen och träffas vid stättan.
Året därpå, då jag läste ”Kungsgatan” och om hur Sigrid och Adrian träffades vid stättan, log jag igenkännande. Landskapet stämde måhända på något sätt med det han nyligen beskrivit, eller också kom han kanske på stättmotivet just den kvällen. Då ”Kungsgatan” sedermera filmades inspelades exteriörerna till statarmiljön vid Siggesta gård inte långt från vårt viloställe.
Senare på kvällen kom folkskollärare Nylow, som var ute på valagitation, till Sund. Han blev bjuden på kaffe och stannade, då Ivar Lo och han invecklade sig i en mycket knivig diskussion om uppfostran. Det blev en segsliten uppgörelse mellan två dialektiker och slutade inte förrän klockan tre på morgonen, då gryningsljuset hörjade stiga över Nassa skärgård
Tretton år senare läste jag i romanen ”Geniet” ungefär de synpunkter dess författare framförde den natten.

Söndagen var lika grann som lördagen. Vi strövade i markerna, plockade krikon på gamla öde torptomter, låg i skuggan vid gamla tingshuset vid Norrhova, där rättvisan förr gjorde upp sina mellanhavanden med skärgårdsborna. Det är en bastant timmerbyggning, mera lik mangårdsbyggnaden till en rejäl bondgård än ett Justitias tempel.
– Sjung ‘’Barndomshemmet’’ för mej, sa Ivar. Det var något mellan fråga och befallning, en vädjan. Han talade om, hur han som gårdfarihandlare för första gången hörde en ung flicka sjunga den sången. Sedan dess tyckte han om ”Barndomshemmet”. Det fanns så mycket vemod, smärta och emigrantlängtan i den.
Vi badade vid bryggan flera gånger under dagen. Vattnet var så klart att man såg botten vid fem meters djup. Jag skulle lära Ivar hoppa i vattnet med fötterna före. Så jag täppte till näsan med ena nypan och hoppade. När jag kom upp gjorde Ivar likadant, men han kom sig inte för att vända och simma uppåt utan stod på botten, vaggande som en havslilja en god stund innan han kom upp. Det såg faktiskt lite otäckt ut, men det hela avlöpte bra. Fastän en god bit inne i september värmde solen som under en högsommardag medan vi låg i gräset och pratade mellan doppen vid den spegelblanka Sandöfjärden.

Dåvarande Konsumentbladet fanns i hemmet vi gästade. Just i den veckans nummer hade Ivar novellen ”Orm”, en ganska kuslig sak om människors grymhet och deras inställning till tron på ormens ockulta krafter. Alla hade läst den och den gav upphov till många ormhistorier, men samtalet kom även in på författaren och hans arbetsmetod. Tjärdal, som skrev lite själv, ville veta hur den store arbetade och frågade:
– När du får ett uppslag, antecknar du det då?
– Nej, sa Ivar, det bryr jag mej inte om. Det kommer nya.
Apropå ”Orm”, så tyckte jag mycket om den korta och suggestiva titeln. Jag föreslog honom halvt på skämt, att låta den ingå som titelnovell i en samling.
Det tyckte Ivar inte om. Han såg kritiskt och misstänksamt på mig, när han frågade:
– Driver du med mej?
Det gjorde jag faktiskt inte. Sedermera ingick novellen omdöpt till ”Den oskyldiga” i ”Statarna I”.

Den vackra söndagen led mot sitt slut. Vi skulle fara från Norrhova brygga med Sandhamns Express vid sjutiden på kvällen. På vägen dit gick Ivar före tillsammans med Tjärdal och Törnlund. Vi lade då märke till hans oerhört drivande gång. Det var en karl som gått mycket i sina dar. Han liksom flöt fram, obesvärat och vägvinnande. Sedan dess har jag ofta beund-rat hans glidande sätt att gå.
Då vi hunnit fram hade det börjat skymma. Ett stycke från bryggan höll ett par fiskare på att lägga strömmingsnät. Sandöfjärden låg svart som bläck i kvällsstiltjen. Om udden kom Sandhamns Express smygande ute i segelleden. Den såg inte ut att vilja angöra fast vi hade fällt ned semaforen. Vi hojtade och vinkade, men båten var på minst 100 meters håll. Fiskarena signalerade genom att kasta brinnande tändstickor i luften. Och det hjälpte. Båten, som såg jättelik ut i halvdagern, stoppade, vände, och kom in till bryggan. Här var det åter en styrman som var ilsken och trätte för att vi inte hade lykta på semaforen, när det var skymning. Den enda som svarade var Ivar:
– Man kan väl inte gå och släpa stallyktor med sig runt skärgården, sa han lugnt och avväpnande.
Så var vi åter ombord och kom överens om, att avstigningen i Stockholm skulle vi väl ändå inte kunna missa.