Snapshots av Ivar

av 
Elisabeth von Heland
 

Min bekantskap med Ivar Lo började när jag gifte mej med Hans von Heland. Ivar och han hade träffats redan i slutet av 20-talet, när Hans hade flyttat in i en 2:a på Östermalm, som han delade med en annan student som hette Lundberg. 

Denne Lundberg hade haft anställning på en patentbyrå, där han skulle utföra enklare sysslor mot att han fick kost och logi. Ivar Lo efterträdde honom. Ivar hade svarat på en annons om plats för ett geni hos en patentbyråinnehavare vid namn Grottius. Grottius var också en mycket känd svampexpert, som jämt förekom i tidningarna. Geniet Ivar skulle liksom företrädaren utföra enklare sysslor på byrån såsom att registrera patentsökare, ta emot uppfunna föremål och därefter anmäla dom för Grottius. 
Mycket snart då han visat bristande begåvning i patentbyråarbetet fick han övergå till att städa lokalen, handla och tillaga enkel mat, springa ärenden och liknande. 
När byrån stängdes på eftermiddagen kunde han ägna sig åt läsning. Grottius lämnade en viss vägledning. Detta har Ivar skrivit om i Stockholmaren.
Redan första kvällen började misslyckandena för Ivar. Grottius kastade in några brädbitar och en bit säckväv.
Det var en uppfinning av en praktisk hopfällbar säng. Hur än Ivar prövade och satte ihop bitarna som mest bestod av kors så gick det inte. Lyckligtvis kom Lundberg förbi för att hämta några kvarlämnade saker. På någon sekund hade han grejat sängen. Ivars anställning som geni fick ett snart slut. Totalt misslyckad var den.
Men under anställningstiden bjöd hans företrädare Lundberg hem honom till sin bostad och så träffades Hans och Ivar och blev vänner.
Hans von Heland, som då studerade ekonomi, var medlem av den radikala studentföreningen Clarté, där vid den tiden bl.a. Karin Boye var bland de ledande. Man förde där diskussioner om tidens viktiga frågor såväl i politik som samhällsvetenskap och psykologi. Freud var på modet. Eftersom föreningen var mycket radikal, ansåg Hans att det skulle passa Ivar att komma med, men den kvällen Ivar var där löd ämnet depression, livsleda och själsmordslängtan.
”Urfånigt”, tyckte Ivar. ”Jag har haft jämt göra att hålla liv i mig”.

Ivar umgicks mycket i vårt hem.Nästan varje lördag eller söndag hade vi vänner hemma,alltid Eskil och Grete Almgren,båda mycket charmerande och spirituella.Eskil var också mycket musikalisk,satte sig gärna till flygeln och och spelade och sjöng, egna kompositioner eller folkvisor och frälsissånger. Och vi sjöng alla med.
När Siri Derkert var med –vilket var ofta, hennes spårvagn nr 10 stannade utanför vår port, Sturegatan 36 – spelade hon fiol. Ibland bröt vi ut i dans mer eller mindre allas solodans, Eskil spelade dansmusiken. Ivar varken dansade eller sjöng men han tyckte om visorna, både de vackra och de skojiga och de ibland folkligt skabrösa.

När vi skulle äta, var vi alla i köket. Eskil och Hans var båda skickliga kockar. Dom lagade utsökta rätter, t.ex. stuvad lake, och flamberad njure.
Grete och jag utförde de enklare sysslorna som att duka och torka upp och gå som handräckning. När Ivar var med hjälpte han till med dukningen och han underhöll oss med historier gärna osanna, för att småleende se vad som gick i oss. När vi protesterade: ”Nä Ivar nu ljuger Du!”, så staplade han fakta runt lögnerna för att göra dom mer trovärdiga.
Över huvud deltog Ivar alltid mysig i vårt familjeliv. Han var mycket snäll och omtänksam mot barnen och behandlade dom alltid med stor respekt.Talade med dom som med vuxna.
Var son Janne kom en dag vid åtta års ålder och begärde att få bli döpt. Både Hans och jag hade gått ur statskyrkan och hade inte låtit döpa honom. Men nu fick pojken en religiös kris och skulle absolut döpas.Vi försökte få honom på andra tankar,men det gick inte.Det var som om det gällde livet.Han måste döpas. Till slut fick Hans be prosten  Svensson i Glömminge att döpa honom. Det skulle då skaffas fram en fadder.Ingen av våra vänner kunde beskyllas för att vara rättrogen kristen, allra minst Ivar. Hans skrev ändå till honom och beskrev hur angelägen pojken var. Ivar svarade att han skulle ställa upp, men som en brasklapp la han till: ”När han senare i livet vill bli muselman så skall jag stå fadder till det också.
Tjugofyra år senare,när Janne fått en pojke som skulle döpas ,så ställde Ivar upp igen, fast han först kom med en invändning om att det skulle bli incest.
Eget familjeliv avstod Ivar från, för att helt kunna ägna sej åt sin uppgift: att beskriva och synliggöra ett orättvist samhälle och försöka förändra det. Han lyckades ju också, statsystemet avskaffades, ålderdomshemmen likaså (vilket kanske var fel) och zigenarna fick en stark talesman, vilket påverkade deras ställning i samhället.

Ivar bodde på Bastugatan i två enrumslägenheter med en lägenhet emellan. Brunkulla, där han arbetade och Blåkulla, där han sov.Han fick så småningom erbjudande att få byta den ena så att han fick båda bredvid varandra och skulle också få en dörr emellan. Men han tackade nej. Han ville gå ut ur sovrummet på morgonen och gå till arbetet 10 meter längre bort. 
Han var kolossalt ordentlig, prudentlig skulle man kunna säga. Morgontofflorna stod alltid noga vinkelrätt mot sängkanten. Aldrig låg något slängt eller framme på någon stol eller bord. Skrivbordet var också alltid mycket städat. Pennorna, som han skrev och rättade med, låg noga uppradade. Själv var Ivar alltid synnerligen prydligt klädd, oftast i blått; blå kostym, blå fluga och blå halsduk.
 
Ivar var vän med en gammal rallare, Ferdinand Karlsson, som bodde i Ivars farmors lilla stuga i Västerhaninge. Han var ännu vid 80 års ålder, stark och mycket mustig i språket. Min man och jag brukade skjutsa Ivar till Ferdinand. Ivar körde inte själv. Det hörde till att Ivar alltid medförde en liter brännvin. Ferdinand var glad när vi kom och satte genast på kaffepannan och så bjöds det på kask. Som chaufför slapp jag undan. En gång, när vi kom, var Ferdinand nog glad att se oss, men han var också bekymrad. Hur var det fatt?  ”Jo, sa Ferdinand, att dom skriver så om dej i tidningarna.” ”Vadå”, sa Ivar som var van att få beröm. ”Jo”, sa Ferdinand, att du är gla i fruntimmer, det är väl en sak, men dom behöver väl inte skriva om det på det viset.”
Ferdinand tog tag i tidningen Vi och sa:
”Dom behöver väl i alla fall inte kalla dig parad-oxen Ivar Lo. Och det stod verkligen i överskriften med mycket stora bokstäver:
PARADOXEN IVAR LO.

Ivar skulle skriva en bok om zigenarna på Kiviks marknad. Boken skulle illustreras med bilder av Anna Riwkin, en av våra mest erkända fotografer. Förutom att hon var skicklig i sitt yrke var hon en av de finaste och mest förtjusande människor jag träffat. 
Men Ivar var inte nådig mot henne i Kivik. Hon fick t.ex. inte såga du till honom utan skulle tilltala honom med ”Författaren” och han kallade henne Fotografen. Redan dagen efter det Ivar kommit till Kivik, ringde han till oss: ”Ni måste komma hit, jag står inte ut”. 
Vi avreste till Kivik och umgicks då med Ivar och Anna under marknadsdagarna. Både Anna och Ivar var på språng hela dagarna.
Anna var storsint nog att överse med Ivars kommenderingar. Varje morgon gav han henne en lista på 20-30 bilder hon skulle fotografera. 
”Ivars förslag är nog bra, men min egen kreativitet och mitt eget initiativ kommer ju bort” sa Anna till mig.
Jag försökte hjälpa henne och talade med Ivar om,vilken fin fotograf Anna var och vilket stort anseende hon hade och att hon ju faktiskt gett ut flera allmänt beundrade böcker. ”Ja, sa Ivar, ”det är klart att om man tar 1000  bilder så måste ju några bli bra. Så småningom kom boken ut och blev mycket uppskattad, inte minst för fotografierna.

Ivar var liksom jag och många andra, som växt upp på landet vidskeplig. Det fanns inte så mycket elektriskt ljus på den tiden. Utan det var mörkt om kvällen och natten. Det var fritt fram för fantasien och man blev rädd för vad man tyckte sig se. 
Vita frun, huvudlösa spöken och dylikt var sådant som ingick i vårt liv. Och man lärde sig också en del om hur man skulle göra för att avvärja sådana faror. Det var mycket man borde undvika, inte bara att gå under en stege eller snurra tre gånger om man råkat knäppa i sup. Man fick t.ex.inte sätta sig på en bänk, där man ställt en panna med mat under. 
I Kivik hände det sig att Ivar behövde en säkerhetsnål och jag hade en som passade men vi visste båda, att om man ger en nål eller kniv eller sax till någon så blir man ovänner.Vi vågade inte bara lämna över den utan vi tänkte ut, att vi skulle gå till handelsboden en km bort där jag skulle sälja nålen till handlaren så att Ivar kunde köpa den av honom. 
Så skedde. Vi traskade dit, jag sålde nålen för två öre och handlaren sålde den vidare till Ivar, men skörtade upp priset till fem öre.
Sen kunde vi gå hem igen till panget där vi bodde och vara nöjda och fortsätta att vara vänner. Vilket vi var hela livet.