Ivar Lo och striden mot ålderdomshemmen 1949

1949 utgör en vattendelare i svensk äldreomsorg. I början av året tycktes anstaltsvården vara på väg mot pånyttfödelse. Ett beslut i riksdagen 1947 utlovade nya investeringar i ålderdomshem på över fyra hundra miljoner kronor och regeringen väntade bara på bättre statsfinanser för att genomföra reformen. 

En stor höjning av folkpensionen hade verkställts i början av 1948 (medborgare över 67 år fick ett tusen kronor om året). Tanken var att de gamla skulle betala själva för sitt uppehälle på ålderdomshemmen. De blir som betalande hotellgäster, som en socialpolitiker sade. Allmänt siktade man på att tio procent av alla gamla skulle få bo i de moderniserade hemmen. Det planerades för en grupp som var enhetlig – normalt gamla med normala kroppsbesvär. För att förverkliga dessa planer behövde omkring hälften av ålderdomshemmens dåvarande invånare evakueras till andra inrättningar.
Vid slutet av 1949 låg dessa planer i ruiner. En lekmannakampanj anförd av en författare med stöd av pensionärer, hade framgångsrikt framfört alternativet om att hjälpa de gamla i deras egna bostäder. Slagordet löd ”hemvård i stället för vårdhem”. 

De gamlas antal växte kontinuerligt, men takten var ganska måttlig fram till 1940. Det var alltså inte de äldres antal som var huvudproblemet  – de utgjorde mindre än tio procent av befolkningen fram till slutet av 1940-talet. Men ekonomer pratade om den framtida samhällsbördan som om den redan var ett faktum, och gav rådet att begränsa pensioners storlek. 
Det ekonomiska läget var prekärt för pensionärer som bodde i tätorter och således inlemmade  i penninghushållet. Folkpensionen var inte tänkt att vara så stor att man kunde leva av den allena. Tvärtom sattes beloppet avsiktligt lågt för att stimulera till fortsatt arbete och uppmuntra medborgarnas eget sparande. Industrin gjorde sig av med äldre arbetskraft. Enligt en SIFO undersökning 1946 uppgav mer än hälften av de gamla att de fortfarande klarade att arbeta, men inte fick. Och fackföreningarna  ville sänka pensionsåldern för att bana väg för den yngre generationen.

 Pensionärernas levnadsnivå var vid andra världskrigets slut oförändrad i förhållande till den aktiva befolkningen sedan 1913. De stora städerna införde extra bidrag till de sämst ställda pensionärerna. Fram till 1948 brukade dessa lokala tillägg vara större än betalningen genom folkpensionen. Således fortsatte fattigvårdsunderstöden att vara omfattande, trots flera justeringar av folkpensionen. De allra fattigaste var fångade i en fälla. När pensionen ökade passade kommunerna på att sänka sina lokala bidrag med lika mycket. En utredning från 1942 visade att 46 procent av Göteborgs folkpensionärer måste anlita fattigvården. 
I Sverige var diskussionen om pensioner så infekterad att en socialdemokratisk regering avgick 1936 p.g.a. frågan om dyrortstillägg för pensionärer i storstäderna.

Pensionärshem kontra ålderdomshem
Två boendeformer för gamla existerade vid denna tid. Den ena sorterade under fattigvården och lydde således under dess hårda regim; den andra under fristående kommunala  stiftelser och utvecklades oberoende av fattigvårdslagen. 
Fattigvårdsnämndernas inrättningar kallades officiellt ålderdomshem. Benämningen var dock missvisande. 1918 års fattigvårdslag förpliktade kommunerna att inrätta ålderdomshem och den smidigaste lösningen var att döpa om den befintliga fattigstugan. Bara ett fåtal progressiva orter byggde nytt. Kommunerna hade också plikt att ta hand om föräldralösa, handikappade, mentalsjuka, medellösa, vagabonder, kroniker, m.m. I små kommuner fanns ofta ingen annan utväg än att föreslå placering av dessa på ålderdomshem. Fattigvårdsnämnden hoppades att understödstagarna inte skulle gå med på en sådan placering, men så skedde ofta. Således kom det sig att de gamla stundom inte ens utgjorde hälften av de intagna.
Hemmen drevs av en tämligen gammaldags fattigvård vars preventiva ideologi innebar att göra livet för de intagna där tillräckligt avskräckande så att andra människor skulle akta sig för att någonsin hamna där. 
Disciplinen kunde vara sträng, fasta tider fanns för uppstigning, sängläggning och måltider, isoleringsceller var vanliga, besökstider korta, tvångsarbete var vanligt, kroppsstraff utmättes. Fram till mitten av 1940-talet fråntogs de flesta intagna sin rösträtt. Klientelet skulle helst vara utfattiga, fastän det fanns några som betalade för sig, s.k. ”inackorderingar”. Fattigvården tog hand om hela deras pension och lämnade tillbaka fickpengar, normalt tre kronor per månad. Kritiker hävdade att de intagna stigmatiserades  så att endast ”parasiter” frivilligt  skulle söka sig dit.
Den andra kommunala formen av boende var pensionärshem. Detta var en dansk uppfinning. Härom fanns ingen lagstiftning som tvingade kommunerna, men de stora städerna började bygga kategorihus för gamla människor under 1920-talet. Sedan 1939 utgick även ett statligt bidrag till byggandet av dem. Dessa hyreslägenheter var ämnade för gamla som behövde byta till en modernare bostad, vilket förutsatte att de kunde klara den högre hyran. Många var dock fattiga men ”aktningsvärda”. De fick därför sin hyra betald av kommunen. Lägenheterna förvaltades av särskilda styrelser och de boende behandlades som normala hyresgäster.
Pensionärshemmen blev snabbt mycket populära. De kontrasterade positivt mot de allra fattigastes ålderdomshem. På dem hamnade stackarna som hade rejäl otur. Till pensionärshem kom de lyckliga som hade haft tur. Gustav Möller främjade pensionärshemmen och beskrev dem som en ”definitiv lösning av våra folkpensionärers problem”.
Bostadsbyggandet var strängt reglerat. När en kommun ville bygga ålderdomshem måste den ansöka ur en rikskvot. Pensionärshemmen fick oftare tillstånd än ålderdomshem. 1948 var kvoten för ålderdomshem tre miljoner kronor och för pensionärshem tjugo miljoner kronor. Vid slutet av 1940-talet bodde 17 000 åldringar i pensionärshem. Det fanns visserligen närmare 35 000 platser i ålderdomshem, men bara hälften av dem som bodde där var normala gamla. 
Betänkandet om ålderdomshem (SOU 1945:52) polemiserade emot pensionärshemmens popularitet. Där skrevs att ”de gamlas strävan att ha eget hushåll har övervärderats. Man torde ha fäst sig vid det stora antalet ansökningar till pensionärshemmen och därav dragit en felaktig slutsats, att detta är den enda möjligheten som för de sökande erbjuds att få lugn och trevnad och helst ett eget rum”. Om ålderdomshemmen varit uteslutande bebodda av gamla och alla hade eget rum, resonerade socialvårdskommittén, så skulle färre vilja bo på pensionärshem. Men socialvårdskommitténs  förslag att satsa på en enorm utbyggnad av de befintliga ålderdomshemmen hade inte minsta chans att få pensionärsrörelsens stöd. Vad som har förvånat eftervärlden är att socialvårdarna så livligt försvarade ålderdomshemmen trots att de kände till deras brister. Ivar Lo-Johanssons ettrigaste motståndare fanns i Socialstyrelsen, bl.a. generaldirektörerna Ernst Bexelius och Karl J. Höjer och byråchefen vid socialvårdsbyrån Ali Berggren. Ett undantag bland socialarbetarna var Greta Hamrin, som ledde Socialvårdsförbundets skola för ålderdomshemsföreståndare. Hon började kritisera ålderdomshemmen strax innan Lo-Johansson startade sin kampanj och hon propagerade för det engelska sättet att låta gamla vara kvar i sin miljö. 

Man kan egentligen bara gissa sig till vad Gustav Möller ansåg om debatten eftersom han undvek att kommentera den tills efter Lo-Johanssons seger. När tidningen Vi bad Möller om en kommentar i juni 1949 ställde han inte upp. När han frågades om sin reaktion på radioprogrammen i september 1949, påstod han att han inte hade lyssnat. Först i mars 1950 i Folket i bild tog han bladet från munnen och medgav att Lo-Johanssons gärning varit god. Då hade redan flera kommuner offentliggjort planer för hemvård för gamla.
Betänkandet bakom ålderdomshemsreformen skrevs av Karl J. Höjer. Denne hade fått lämna sin ställning som tf. generaldirektör för Socialstyrelsen efter en konflikt med Möller. Idéerna bakom reformen var förankrade inom kommittén och hade diskuterats redan förre kriget. Förslaget om att flytta ut kroniskt sjuka, vanföra, sinnesslöa, vagabonder, medellösa och besvärliga klientel gick tillbaka till 1940. Men tiden hade runnit ifrån kommittén. Riktlinjerna hade dragits upp innan socialdepartementet börjat intressera sig för öppen vård. Dessutom hade statsbidrag för pensionärshemmen tillkommit 1939. Dessa hems snabba tillväxt höll på att göra evakuering från ålderdomshemmen överflödig, därför att de gamla slutade söka sig dit. 

Betänkandet börjar med att i förtäckta ordalag anklaga regeringen för att ha försummat de gamlas behov av vård. ”En socialpolitik, som inskränker sig till att lämna åldringar och invalider folkpensioner men icke skapa möjligheter till vård för dem, som behöver sådan, är på ett för dessa människor ödesdigert sätt ofullständig och motsvarar icke humanitära krav.”

I korthet gick förslaget ut på att:

• skapa en separat lag om ålderdomshem
• bygga ut ålderdomshem för att täcka tio procent av de gamla
• evakuera alla vårdfall
• införa statsbidrag till byggandet och renovering
• höja standarden (fler enkelrum)
• införa hyresavgifter

Ivar Lo-Johansson hade utvecklat ett nära samarbete med Sveriges folkpensionärers riksförbund (nuvarande SPF). Han blev också påhejad av Sveriges folkpensionärers riksorganisation (nuvarande PRO) där han sedan blev utsedd till hedersmedlem. SPF grundades 1939 och utgav kvartalsskriften Pensionären; PRO startade 1942 och gav ut Folkpensionären. Vid tiden för debatten var bägge små och representerade mindre än tio procent av ålderspensionärerna. 
Sverige var unikt i så mån att det fanns två nationella pensionärsföreningar. SPF hade sina rötter i det radikala Göteborg och samlade från början många anhängare med olika vänstersympatier bl.a. vänstersocialister, anarkister och socialdemokrater. Efter att ha avvisats 1940 av ledande socialdemokrater blev SPF alltmer kritisk mot regeringspolitiken och lierade sig med syndikalisterna. PRO grundades 1942 som en lojal motvikt till SPF och dess fäste blev Gustav Möllers och Per Albins Hanssons hemstad Malmö.
Det enhälliga  riksdagsbeslutet om att vården för pensionärer även i fortsättningen skulle drivas av fatttigvården  var pensionärerna motbjudande. Deras organisationer fick inte yttra sig över reformen. Deras ståndpunkt var antagligen ovälkommen. ”Hellre än att hamna på ålderdomshemmet underkastar sig åldringen nästan vilka umbäranden som helst” skrev tidningen Pensionären.
Ivar Lo-Johansson hade bäst kontakt med pensionärsrörelsen genom John Björnheden, som var SPFs agitator och tidningsredaktör. Björnheden (född 1875 under namnet John Johansson) växte upp i Bohuslän och hade varit sjöman. Han beviljades invalidpension 1938. Lo-Johansson och Björnheden blev vänner under åldringskampanjen och deras brevväxling ger upplysning om stridens detaljer.
De gamla hade legitima krav om pensionsstorlek och om att undvika beroende av fattigvården, men deras egna åsikter fick ringa plats i rikspolitiken. Björnheden ansåg sig vara ”totalt avstängd” från socialdemokratiska tidningar och kunde bara få in artiklar i ”borgarpressen” vilket var problematiskt, för där måste han uttrycka sig försiktigt och han missade dem som läste arbetarpressen. Systematiskt sökte Björnheden efter socialt engagerade författare som kunde fungera som brobyggare mellan generationer och över klassgränser. Att sådana mellanlänkar alls behövdes visar hur mycket de gamla då var utestängda från samhällslivet.

Björnheden uppvaktade Lo-Johansson första gången 1942 med en förfrågan om medverkan. Då var Ivar Lo bara en av många socialt engagerade författare som kontaktades. Bland de andra var Moa Martinson, Hedenvind-Eriksson, Josef Kjellgren, Vilhelm Moberg och Fredrik Ström. Stora förhoppningar närdes att Lubbe Nordström ville skriva om pensionärers eländiga levnadsstandard. Han lovade faktiskt hjälpa till men blev sedan sjuk och dog 1942. 
Ivar Lo-Johansson var något skeptisk i början eftersom han inte visste något om pensionärsfrågan, men han bidrog ändå några gånger med dikter och betraktelser. Några dagar innan julen 1948 bestämde han sig för att på allvar ägna sig åt ”åldringsfrågan”. Björnheden hade under längre tid koncentrerat sina ansträngningar på att förmå Lo-Johansson att ta över där Lubbe fallit ifrån. 
När Ivar Lo bestämt sig skickade Björnheden mängder av material, bl.a. många månadsbudgeter som pensionärer bokfört och massor av pressklipp. Lo-Johansson var inte särskilt förtjust att se jämförelser mellan honom och Nordström. Han ogillade starkt Lubbes överdrivna intresse för hygien och Ivar Lo kom att kritisera de rena ålderdomshemmen mera än de smutsiga.
Ivar hade förmodligen fått blodad tand efter framgången med kampanjen som slutade med statsystemets avskaffande 1945. Hans engagemang för jordproletärernas kamp hade gett honom ett socialt och kulturellt kapital som de förtrycktas ambassadör. Lärdomarna från denna kampanj kunde överföras till åldringsfrågan. Han ville dock inte skriva om pensionsfrågan – den var alltför abstrakt och tekniskt. Han tänkte i stället använda ålderdomshemmen som konkreta utgångspunkter för en socialpsykologisk diskussion av de gamlas plats i samhället. Kanske tänkte han på sin mor som hade bott hemma hos honom på gamla dagar. Det blev trångt. Hon hade frivilligt valt att ta in på ett ålderdomshem, men dog efter bara två månader. Han uppgav senare att han hade grämt sig att han hade uppmuntrat henne och hjälpt till med överflyttningen.
Bättre än i fallet med statarna kom han att integrera dokumentärfotografi med texterna. Här samarbetade han med Sven Järlås, som var Dramatens fotograf. Dessutom vanns debatten inte bara genom det skrivna ordet utan lika mycket av Lo-Johanssons skicklighet som radiodebattör. Trots att han inte uppfattade sig som en politisk författare, kände han flera politiker, bl.a. Gustav Möller. Från samarbetet med lantarbetarfackföreningen kände han jordbruksministern Gunnar Sträng som 1951 blev socialminister och då förverkligade flera av Ivar Los idéer.

Strax efter nyåret 1949 var Lo-Johansson igång med sin studieresa. Bara ett fåtal personer kände hans uppsåt. Gustav Möller skrev ett introduktionsbrev på officiellt papper åt Ivar Lo. Det kom aldrig till användning, men Möller kände till och välsignade resan. Lo-Johansson kontaktade också Ali Berggren vid Socialstyrelsen för att få tips om goda exempel, och Berggren rekommenderade Kirunas mönsteranstalt. En tredje person var Björnheden och hela studieresan började med ett besök i Göteborg hos honom.
Därefter reste Ivar Lo-Johansson och fotografen Sven Järlås runt och besökte ett dussintal ålderdomshem över hela landet. Halvvägs igenom resan hoppade Järlås av, mitt i fotograferingen av Högalids vårdhem blev intrycken för kraftiga och han vägrade att fortsätta dokumentera. En annan fotograf fick slutföra uppdraget – men i det publicerade materialet är de flesta interiörer tagna av Järlås. 
Ivar Lo-Johansson förde anteckningar i en liten svart bok. På dess första sida skrevs några utgångspunkter: ”Börja med ålderdomshemmen. Ålderdomshemmen som ättestupa. Ålderdomshemmen är en dödssuggestion. Fattighjonen har blivit socialhjon.” De angav något av de bakomliggande idéerna med resan och hade kanske vuxit fram redan när han tänkte på moderns tid på ett hem. Vitsen med att granska ålderdomshemmen var att de var ett slags hus – något ”konkret som alla förstod” – senare var det meningen att han skulle gå vidare till att beskriva de gamlas allmänna livsvillkor. Vid det första besöket den sjunde januari hos Björnheden i Göteborg fick Lo-Johansson uppenbarligen vatten på sin kvarn, för på sidan fem fanns en notis inom en särskild ram: ”Björnheden. Bort med ålderdomshemmen”.
Anteckningarna är annars inte särdeles avslöjande. De omfattar information om hemmens yttre och inre och formaliteter. Då och då fångades ett samtal eller värdering. Bristen på antecknade samtal beror antagligen på hans nedsatta hörsel. Trots hans ambition att ge de gamla en röst förekommer sällan några intervjuröster i hans två böcker från åldringskampanjen. Anteckningsboken tyder på att kvaliteten var ytterst varierande; både goda och dåliga exempel återges. Några ställen gillade han, t.ex. Kiruna ”det finaste ålderdomshem vi sett” och Bromma ”bland de trevligaste ålderdomshem”. Ett skräckens hus fanns dock i Gällivare ”det här är fullständigt upprörande… Det ohyggligaste jag sett”.
Han började skriva i tidningen Vi, kooperationens modernistiska medlemstidning. Den första artikeln handlade om de lappska hemmen i Norrbotten. Med viss regelbundenhet utkom sju artiklar i Vi under första hälften av 1949. I juni höll tidningen en avslutande debatt med skrivna inlägg från Berggren, som attackerade Ivar Lo, och socialläkaren Gunnar Inghe som försvarade honom. Möller hade tillfrågats om att delta men avböjde.
Artikelserien har kallats ett av de längsta indignationsreportage som utgivits i Sverige. Men Vi var inte perfekt forum för en debatt om de fattigaste åldringarnas ställning. Tidningen hade visserligen en upplaga på över en halvmiljon exemplar, men den såldes inte i handeln. Pensionärer med låga inkomster var sällan medlemmar, allra minst sådana som bodde i ålderdomshemmen. Medan han publicerade artiklarna i Vi fick han få brev, och få tidningar skrev om hans kampanj. Mellan februari och juli trycktes sju artiklar, men han fick endast nio brev som berörde ålderdomshemmen och endast fem tidningsartiklar skrevs. (Lo-Johansson beställde och bevarade alla pressklipp och samlade alla brev i separata buntar.) Han började misströsta om kampanjens effekter redan i april. Då skrev han till Björnheden ”jag har inte hunnit så långt”. Vid det laget hade bara en dagstidning och ett par fackförenings tidskrifter kommenterat Lo-Johanssons skriverier. Tidningen var i och för sig viktig, nämligen Morgon-Tidningen som nyligen hade döpts om från Socialdemokraten, och som stod regeringskretsen nära. Men en svala gör ingen sommar. I juni var situationen lika dyster. Några fler tidningar hade skrivit, men Lo-Johansson upplevde deras kritik som negativ och ”rent fientlig”. En ljuspunkt var att KFs förlag bestämde sig för att ge ut artiklarna i bokform. Boken Ålderdom utkom i oktober 1949 till priset av tio kronor och bestod huvudsakligen av fotografierna och korta texter baserad på artiklarna. De få skillnaderna var att hemmen inte längre nämndes vid namn och att kraften i Järlås bilder fick större utrymme.
Artiklarna i Vi kan betraktas som uppvärmning. Klimax uppnåddes under september och oktober då Lo-Johansson fick hålla en serie av fyra halvtimmes radioföreläsningar baserade på sina iakttagelser. Radions genomslagskraft vid denna tid kan knappast överskattas – det fanns bara en kanal. Radion fanns överallt, t.o.m. på ålderdomshem. Dessutom fick han bästa sändningstid. Detta gav honom tillträde till en masspublik bestående av alla samhällsklasser. Lo-Johansson var en skicklig föreläsare med en driven känsla för dråpliga formuleringar och suggestiva resonemang. Tre av inspelningarna bevaras i Arkivet för ljud och bild och han sparade alla manuskript. 
Det första programmet hade en chockerande effekt och orsakade väldiga rabalder i dagspressen. Han öppnade med att återberätta folklore kring sätt som använts för att avliva gamla förr i tiden: ättestupor, ätteklubbor, dränkning under isen och uppeldning i torra stubbar. Han menade att den moderna fattigvården bara var en förlängning av och andlig arvtagare till ättestupan. Han skämtade om att byråkratin som föddes ur problemet att organisera vem av släktens medlemmar skulle hålla i stången när åldringar puttades ut från klipporna. Satiriskt beskrev han hur demografer och ekonomer oroade sig över framtidens försörjningsbörda. Han hävdade att den präst i Silbodal, som under motiveringen att socknen inte hade råd gav de sjuka fattiga arsenik i nattvardsvinet, var Sveriges första nationalekonom. Han avslutade illmarigt med varningen att ”mossan växer tunn över ättestupan”.
Provokationen var från Lo-Johanssons sida medveten. Han visste att hans resonemang kunde se ”känslolös och grym ut”, men avsikten var att skala bort en del ”falsk humanism … så att den framstår mera realistisk”. Men antagligen gick han allt för långt. Dagen efter första programmet skrev DN:s radiokommentator att inslaget var det ”mest ohöljt cyniska som någonsin förts fram i svensk radio”. Hon föreslog att man skulle förbjuda åldringar att lyssna till de fortsatta programmen. Aftonbladet klassade föreläsningen som ”makabert” och sökte upp ett ålderdomshem för att få kommentarer från de skrämda gamla. Ombedd att yttra sig sa Socialstyrelsens Ali Berggren att Lo-Johansson farit med felaktigheter ihopblandade med ”socialt ansvarslös insinuation”. 
Lo-Johansson fick börja sin nästa sändning med en kort ursäkt för att ha skrämt upp opinionen, men chocken hade effekt. Debatten lossnade rejält. Nästan varenda större tidning och de flesta små skrev om programmen. Inte sällan kommenterades varje föreläsning. Under september och oktober skrevs 64 längre tidningsartiklar om hans kampanj och han tog emot stödjande brev från 102 personer. Och han började få ett växande politiskt stöd. Morgon-Tidningen, allmänt ansedd som regeringens favoritorgan, omtalade kampanjen som en nyttig väckarklocka och påminde i en ledare om att t.o.m. statsrådet Möller hade kritiserat ålderdomshemmen när riksdagen skulle ta ställning till reformen. Högertidningen Svenska Dagbladets ledare ansåg att många av Lo-Johanssons synpunkter var ”riktiga och tänkvärda” och erinrade att partiets talesman i sociala frågor också hade kritiserat ålderdomshemmen.
Programserien kulminerade med en paneldebatt den 12 oktober. Förutom Lo-Johansson och Ali Berggren deltog Helge Dahlström, Stockholms nya fattigvårdsdirektör, rektor Greta Hamrin och en läkare. Ingen representerade pensionärerna. Att Lo-Johansson deltog i en ”live” debatt förvånar med tanke på hans skadade hörsel. Som förberedelse skrev han ned sina inlägg och tänkte ut möjliga repliker i förväg.
Ivar Lo-Johansson startade med att förklara ålderdomshemmet vara en ”skamfläck och en skandal”. I ett lyckligt samhälle skulle hemmen inte alls behövas. Berggren kontrade med att berätta att Socialstyrelsen var väl medveten om ålderdomshemmens brister. Lo-Johansson fick honom tvärtyst med de två orden ”desto värre” och debatten fortsatte i ett hett och uppskruvat läge. Något oväntat gick Dahlström emellan och försökte medla. Han medgav att ålderdomshemmen behövdes, men att de flesta gamla behövde också ”tillsyn i deras hem”. I detta ögonblick föddes idén om hemtjänst för gamla i Stockholm. Han avslutade inlägget med att alla borde inse att det vore ”riktigare och bättre att åldringarna lever kvar i miljön än att man tar in dem på en anstalt”. Han fick omedelbart medhåll från Greta Hamrin och därnäst från Lo-Johansson som pläderade för ”social hemhjälp i ökad mening” (sådant fanns då bara för barnfamiljer).
Av allt att döma var Dahlströms inlägg oförberett. Debattörerna hade sammanträtt några dagar innan sändningen och då utarbetat en detaljerad diskussionsplan. Enligt den skulle Dahlström tala om behov av nya och alternativa vårdformer, men hans utlovade exempel skulle vara ”vård i mindre hem av villa-typ”, således vad som idag kallas gruppboende. Varken Hamrin eller Lo-Johansson hade heller fört till protokollet att de skulle ta upp hemhjälp. Den senare hade dock förberett ett handskrivet manus och däri stod ”social hemhjälp” bland de tänkbara alternativen. Det är också känt att Möller och andra inom socialdepartementet  under 1949 hade börjat intressera sig för hemvård som ett billigt och bra sätt att ta hand om gamla.
Berggren blev rasande – så arg att tidningarna anmärkte på hans uppförande. Det vore alldeles för kostsamt att ge hjälp i enskilda hem, fräste han. Dahlström invände att den merkostnaden måste samhället kunna taga. Berggren återkom med ett nytt argument. Det skulle inte finnas tillräckligt med arbetskraft för att ge vård i alla privata hem. Det räckte knappt till att bemanna anstalterna. ”Om herr Lo-Johansson kunde skaffa fram 50 000 hushållerskor till gamla människor, då skulle vi börja kunna resonera om den saken.”

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, GHT förmodade att Lo-Johansson kunnat lämna radiolokalerna på Kungsgatan ”rätt glad” hans tankar hade fått anklang från alla håll utom Socialstyrelsen. Från och med denna kväll hade Lo-Johanssons linje segrat inom både den allmänna opinionen och i höga politiska kretsar. Alla utom några ledande representanter för socialvården gav kritiken rätt. Det var nu som idén om hemtjänst fick sitt genombrott. Omedelbart efter paneldebatten ställde sig tidningarna bakom Lo-Johansson. 
Björnheden var förtjust. Sannerligen, skrev han till Ivar Lo, behöver man ”inte hålla ett fuktigt finger i luften för att märka vindkantringen”. Han avslutade brevet med att stillsamt undra ”om du är fullt medveten om vilken seger du tagit hem”. Antagligen inte eftersom Lo-Johansson fortsatte åldringskampanjen fram till 1954, medverkade i ännu en artikelserie i Folket i bild i början av 1950 och gav ut en ny bok Ålderdoms-Sverige i början av 1952. Men då rörde det sig om uppföljningar och fördjupningar av den ursprungliga kritiken. Därtill seglade han i medvind.

Efterspelet
Utvecklingen gick mycket snabbt efter genombrottet i oktober. Till sist var det bara representanter för Socialstyrelsen och Socialvårdskommittén som försvarade ålderdomshemmen fullt ut. Dagspressen och veckopressen slöt upp bakom Lo-Johansson och avslöjade ännu fler skandalösa förhållanden. Försök att bygga upp hemvård organiserades omgående. Det gick mycket snabbt för de frivilliga organisationerna och något långsammare för kommunerna.
Greta Hamrin befäste de nya idéerna hos socialarbetarna. Hon ledde trots allt Sveriges enda skola för blivande ålderdomshemsföreståndare. Hennes önskan var att utvidga den sociala hemhjälp som gavs till barnfamiljer till att omfatta även de gamla samt att engagera frivilliga krafter i äldreomsorgen, en verksamhet som hon hade studerat i England.
Det gamla gardet – Bexelius, Höjer och Berggren – fortsatte komma med invändningar, men de blev successivt mildare. Motvilligt biföll de att pröva den öppna vården. Men det dröjde fram till 1960-talet innan statsbidrag gavs till hemtjänst. Därför fick frivilliga fylla det tomrum inom vården som kritiken av ålderdomshemmen skapade. Röda korset öppnade sin ”Rödakorshjälp för gamla” så tidigt som mars 1950, och blev därmed antagligen först i landet. Andra organisationer som ställde upp i hemvården var bl.a. de kooperativa kvinnogillena, Husmodersförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, och flera kyrkor. Ibland samarbetade de nära med de kommunala sociala myndigheterna.

Varför vann Ivar Lo?
Ivar Lo-Johansson vann debatten på flera nivåer. I sak var tidens ålderdomshem helt undermåliga. Även de som försvarade reformen erkände att tillståndet var allt annat än bra. Tusentals tillsynsrapporter från konsulenter och inspektörer fyller Socialstyrelsens arkiv. Socialvårdsförbundet gjorde hundratals inspektioner i de hem där deras elever gjorde praktik. Dessa visar upp allmänt trista interiörer med isoleringsceller, inlåsning på avdelningar och kasernartade anstalter. Samma klagomål kunde upprepas åtskilliga gånger utan att någon förbättring syntes till.
Polemiskt var Lo-Johansson mer erfaren än sina motståndare. De levde i toppen av hierarkier och blev sällan emotsagda inom sina verk och kommittéer. De kunde lätt ikläda sig rollen av Dostojevskijs  Storinkvisitor och distansera sig från allmänheten. Lo-Johansson tvingades vara mera alert, kvick och förberedd. Han räknade ut motargumenten i förväg. Han hade färdiga repliker nedskrivna. Hans motståndare däremot hade svårt att ens begripa budskapet i hans metaforer. När han sade att hemmen var ”som koncentrationsläger” för gamla, misstolkade ordförande i socialarbetarnas fackförening att detta var ett faktiskt förslag att döda de gamla. Höjer trodde att Lo-Johanssons beklaganden av generationskriget betydde att han ville att barnen skulle förpliktas ta hand om sina föräldrar. Till sist hamnade en debattör i ett desperat läge och anklagade författaren för att vara en ”okunnig reaktionär”– något som alla visste att Ivar Lo absolut inte kunde vara. Andra invektiv i debatten var ”sabotör” och ”dilettant”. Lo-Johansson besvarade inte sådana personangrepp utan höll sig endast till saken.
Bexelius, generaldirektör vid Socialstyrelsen, fick radiotid i november 1949 för att ge ett officiellt uttalande. Han presterade ett mycket svagt försvar. Det slutade med orden ”Tro mig, vi skall ordna det så, att vi icke längre behöver vara rädda för att komma på ålderdomshem. Där blir vi väl omhändertagna”. Det fanns dock ringa förtroende kvar för honom eller hans styrelse och han utsattes för ett välförtjänt parodi i följande nummer av Grönköpings veckoblad.
Lo-Johanssons bruk av de folkloristiska föreställningarna om ättestupan skapade en mycket stark kontinuitet mellan den gamla myten och de moderna hemmen. På så viss betonades en återgång till stenålderns brutalitet under den civilisatoriska fernissan. Dessa myter om dödande av gamla var föremål för mycket samtida forskning, men ingen forskare kunde bevisa att svenska släkter någonsin hade utfört kollektiv dödshjälp. Lo-Johansson brukade myten för att illustrera de gamlas känslor av alienation. 
Därtill använde han och Järlås fotografiets mytskapande egenskaper i bilderboken Ålderdom som utkom i oktober 1949. Han visste att läsekretsen inte skulle bestå av fattiga. Här skull