GENIET   OCH DE FAKTISKA DETALJERNA  Av Gunnar Ekman Det är det besynnerliga med de faktiska detaljerna i en skönlitterär bok, att om de är fel, så ar det alldeles som de färgade av sig också på det psykologiska i innehållet. Upptäcker läsaren en faktisk detalj i en roman som är felaktig, så har han rätt att misstro också den psykologiska verkligheten i boken. Citatet är hämtat ur Ivar Lo-Johanssons Att skriva en roman från 1981. Hur förhöll han sig då själv till detaljerna? I en kortfattad dagbok från min egen realskoletid i Hedemora läser jag den 23 oktober 1944: Författaren Ivar Lo-Johansson hörde på vår biologilektion. Mysterium! Ett par dagar senare besökte han också en lektion i fysik. Mysteriet med Ivar Lo-Johanssons skolbesök skingrades tre år senare, när hans roman Geniet publicerades. På sidorna 74-75 kan jag följa biologilektionen exakt, och på sidorna 298-306 återges innehållet i fysiklektionen fullständigt korrekt. Jag minns det särskilt, eftersom eleven Klas Arnulfsons felaktiga svar avgavs av mig, och jag tyckte det var genant, när vi hade besök av en känd författare. I en skolgårdsscen strax före fysiklektionen i romanen presenteras Klas iförd det där bruna läderskärpet, klassinsigniet. Porträttet av Klas är för övrigt inte särskilt fördelaktigt, och bl.a. sägs på samma ställe att händerna med de långa läroverksfingrarna var i oavbruten rörelse. - Under en rast de där dagarna i oktober 1944 vandrade författaren omkring på skolgården och pratade med några av eleverna. Mig frågade han om mitt bruna läderskärp. Jag berättade då att jag övertagit trenchcoaten av min far, som nyligen ryckt ut ur militärtjänst. Eftersom han varit fänrik och burit koppel, måste ett nytt brunt läderskärp inköpas åt mig. Säkert hann jag gestikulera med fingrarna under den berättelsen. Bland mina kamrater kallades jag Pekman. Högerbena som Klas hade jag däremot inte. Efter Traktorn (1943), Ivar Lo-Johanssons försök att skriva den stora kollektivromanen, kom ensamhetens problem att uppta hans tankar. Resultatet blev romanen Geniet (1947). I under titeln presenteras boken som en roman om pubertet, och som programförklaring anges efter titelsidan: Denna bok är en anklagelseskrift mot uppfostran i vår tid. Romanens huvudperson Kristian Dahl är son till en lantarbetare, och hans skolgång bekostas av en barnlös godsägare, som fått för sig att han skall rädda ett geni ur folkdjupet. I läroverket stöds Kristian av sin klassföreståndare, men konflikter med kamraterna isolerar honom. Han stjäl pengar av sin värdinna, gör skandal under en skolresa, tvingas sluta skolan och tar efter självkastration sitt liv. Den omfångsrika romanen orsakade en debatt, som sträckte sig över ett år. Författaren deltog själv i denna och utgav också en sammanställning av sina artiklar i boken Monism (1948). Den ytliga delen av debatten handlade egentligen endast om läraren Karl Singels yttrande i romanen: Vi måste släppa till flickorna. Och medan recensenterna på det hela taget var försiktiga med beröm för den litterära produkten, fördes en sakdebatt mellan socialläkare och pedagoger, där även pubertetsproblematiken fick det utrymme författaren själv önskat. I den lilla staden Hedemora, där författaren studerat liv och miljö vid flera tillfällen, väckte romanen en pinsam uppmärksamhet. Visserligen säger Ivar Lo-Johansson själv: ... de viktigaste personerna i boken fick allesammans symboliska namn: Kristian, Renius, Singel och Bacchus, men i Hedemora samrealskola hette biologilärarinnan Eurenius, och stadens invänare upprördes över namnlikheten liksom över hennes roll i romanen. Själv behövde hon inte uppleva detta, ty hon hade avlidit på sommaren samma år som romanen utkom. Aven skolans rektor, som undervisade i fysik och avbildats med stor porträttlikhet, var död när boken publicerades i oktober 1947. Man och man emellan utpekades också den förmodade källan till de exakta personbeskrivningarna - stadsfullmäktiges ordförande Paul Lundh, författarkollega och vän till Ivar Lo-Johansson. För mig och mina kamrater, som på hösten 1947 gick i sista ringen i Falu högre allmänna läroverk, var frågorna andra: Ar det verkligen vår realskoletid, som skildras i romanen? Har bokens pubertetsproblem egentligen varit våra? Romanen växlar mellan Kristians hemmiljö ute på landet i lantarbetarhemmet på godset och skolmiljön i den lilla läroverksstaden. Den lantliga miljön är mycket trovärdigt återgiven, men när författaren flyttar handlingen till skolstaden presenteras miljö och människor ur en annan synvinkel, ur besökarens. Ivar Lo-Johansson berättar själv i Att skriva en roman (1981): Just det året (1938) bodde jag en tid i en svensk småstad. Det var säkerligen en av de allra friaste och bästa av de svenska småstäderna. Jag bodde i en så kallad lycklig stad /.../ Stan hade en högre skola med gammal fin tradition. Lärarkåren var med säkerhet mycket kvalificerad. Elevmaterielet var genomsnittligt gott. Och ändå uppvisade staden som helhet, som syntes, en kvavhet och en livsfientlighet som kunde komma en att ifrågasätta om inte svenska småstäder, genom en andens hälsovårdsstadga, borde utdömas som mänskliga vistelseorter. Ungdomarna jag konfronterades med var i sitt innersta ensamma. /.../ Pojkar och flickor stod om kvällarna uppdelade var för sig på trottoarkanterna i den lilla staden. De stod där som två fiendehärar. Romanens hus, gator och torg - allt är Hedemora 1938. Detaljerna i skolbyggnadens och skolgårdens utformning är korrekt beskrivna. Kulturhistoriska tillbakablickar lämnar ingenting övrigt att önska. De två lärare - Bacchus och Singel - som diskuterar ungdomens problem vid ett bord på Stadshotellet, har författaren talat med enligt egen utsago. Jag kan inte förbinda någon av dessa personligheter med lärare jag minns från min skoltid på 1940talet, kanske tjänstgjorde de vid skolan 1938. Renius däremot är kopierad på en lärare i verkligheten både 1938 och 1944. Detta bestyrks inte bara av namnlikheten utan även av övriga personuppgifter: en ogift biologilärarinna, som är korrekt i sitt eget uppträdande, fordrande mot eleverna, omutlig i alla situationer. Graden av prydhet på gränsen till bigotteri har förstärkts av författaren för att tjäna hans syfte att personifiera en moralens väktare. - Aven porträttet av skolans rektor överensstämmer med verklighetens: hans militära bakgrund, hans klädsel och hållning, hans synpunkter på uppfostran, t.o.m. frukostens kruskagröt har verklighetsbakgrund. Han brukade rekommendera frisksportardieten till sina elever. Och så eleverna. Författaren påstår flera gånger, att han samtalat med många ungdomar på gatorna i Hedemora, och han talar om två fiendehärar i citatet ovan. Lars-Göran Eriksson skriver om detta i Ord och Bild (1949): De bästa partierna i romanen, om man bortser frän stataravsnitten, är nog också skildringen av den egendomliga klanmentaliteten hos pojk- och flickgrupperna i skolan. Båda begreppen - fiendehärar och klanmentalitet - känns för en som själv var tonåring under 1940-talet och rörde sig på samma gator som Ivar Lo-Johansson som märkliga överdrifter. Den naturliga blyghet, som fanns mellan unga människor av olika kön, var inget hinder för diskussioner mellan pojkar och flickor på skolgården, i föreningar, på skoldanser - eller på gatan. Många realskoleelever kom med buss till staden. Varje skoldag vid fyra-tiden var Hökartorget fullt av avresande till DalaHusby, Långshyttan, Garpenberg, Stora Skedvi och Vikmanshyttan. Dit kom man, pojkar och flickor - ofta hand i hand - för att vinka av varandra. Var fanns författaren då? Han har uppgett, att han brukade bo på ett pensionat, just vid Hökartorget. Den årsklass jag tillhörde deltog under vårvintern 1944, samma år som Ivar Lo-Johansson besökte Hedemora i oktober, i Skolungdomens Allmänna Fjällfärd, ett arrangemang där Svenska Turistföreningen samarbetade med SJ. Billiga resor i förening med enkelt grupplogi i jämtländska bondgårdar möjliggjorde för oss att fä uppleva några dagars skidturer i fjällen. Pengarna hade klassen arbetat och sparat ihop under tre år, och detta arbete hade förenat oss, flickor och pojkar. Vi hade reserverade kupéer på tåget, och vi grupperade oss snabbt två och två, pojke och flicka, oavsett om det fanns några känslomässiga bindningar eller inte. Kortspel och glada skratt oroade lärarna - det märkte vi. De vandrade i korridoren ibland men ingrep endast i yttersta nödfall, när någon pojke lagt sitt huvud i den närmaste flickans knä. Under hemresan infördes emellertid pojk- och flickkupé - för medresenärernas skull som det hette. Risken fanns tydligen, att skolan kunde få dåligt anseende. Fiendehärar och klanmentalitet var inte våra lärares erfarenhet av oss. - Klassfester med dans hade ordnats redan året innan, och realexamenssommaren 1945 var våra föräldrar bekymrade över våra utflykter och fester, som slutade först när solen gick upp. I romanen berättas om de småskrifter, som lästes av bl.a. Kristian och som varnade för onanins risker. I min klass vandrade under vårterminen 1944 ett häfte från skolväska till skolväska: ett särtryck ur den holländske läkaren Theodor van de Veldes Det fulländade äktenskapet. Innehållet diskuterades livligt - fast troligen i enkönade grupper. För mig och mina kamrater var onanirummet på skolan romanens mest absurda inslag. Vi förstod ingenting av detta, men det utlöste glada kommentarer, när vi hittade förslaget att det torde bytas ut mot rum, dit pojkar och flickor parvis kunde dra sig tillbaka. Alla elever i Hedemora samrealskola hade samundervisats från första klassen i småskolan, genom folkskolan och realskolan. Min mor och hennes systrar hade gått i motsvarande skolform - den kommunala mellanskolan - redan på 1910-talet och haft pojkar som klasskamrater. På de allra flesta orter med realskola hade samundervisning förekommit, sedan flickorna fick tillträde till högre utbildning. Mänga recensenter upplevde romanen Geniet som en svag produkt och bokens problem som marginellt eller direkt felaktigt ställt. Gemensamt för de flesta rösterna var, att man inte kände igen romanens verklighet i den svenska verkligheten i oktober 1947, när boken gavs ut. Erik Hjalmar Linder skriver: ... miljöskildringen frän ett svenskt småstadsläroverk har blivit direkt osannolik. - Själv läste jag romanen under julen 1947, och för mig var problemdiskussionen helt overklig utifrån den realskoletid jag då hade tre år bakom mig och de därpå följande gymnasieåren i Falun. F.d. utbildningsminister Bengt Göransson, själv elev på Södra Latin i Stockholm 1947, berättade emellertid vid ett litteraturseminarium om Ivar Lo-Johanssons författarskap i mars 1989 följande: Ivar Los Geniet lockade till en läsning som plötsligt satte in den egna unga personen i ett litterärt och mänskligt sammanhang som i hög grad tidigare varit honom främmande. Sexualiteten fanns tidigare närmast som en retning, vid läsning av utvalda bibeltexter som haft karaktären av förbjuden läsning under generationer, men inte som en angelägen och nära litteratur. - Till historien hör att Södra Latin var ett pojkläroverk med de förträngningar i förhållande till sexualitet och flickor som den enkönade skolan så ofta fick dras med. Gymnastikämnet med dess inriktning mot en fostran av män var nog ganska typisk: mannen representerade styrka och kraft men aldrig kön i den föreställningsvärlden. I storstäderna fanns könsuppdelade läroverk ända in på 1960-talet, och i länsstäderna sjuåriga flickskolor lika länge. Erfarenheterna från enkönade skolor kan alltså vara annorlunda än mina från landsorten - men det var ju skollivet i en landsortsstad författaren försökt skildra. Ivar Lo-Johansson bar sitt intresse för pubertetsproblematiken med sig genom åren. I memoardelen Pubertet (1978) berättar han om sin egen rädsla för flickor, sin onaniskräck som grundats genom s.k. upplysningsböcker och om tankarna kring sodomi. Och i den efterföljande memoardelen Asfalt (1979) redovisar han först historien om Elly, flickan som ville ha honom men som han flydde ifrån, och sedan mötet med den prostituerade som förlöste honom i 23-24 årsåldern. Så här berättar han i Att skriva en roman: Jag hade ett förråd av särskilt intensiva minnen från puberteten. Jag hade upplevt pubertetskrisen på det att man gjorde, då man trodde att ingen annan upplevde den tillnärmelsevis lika starkt. Jag visste nu att denna starka pubertetsupplevelse var en i och för sig rätt vanlig erfarenhet. Men de vuxna glömde sen oftast bort den. Man tyckte sig under puberteten vara med om jordens undergång, men ur spillrorna skulle resa sig en ny värld. Under växtvärken förstorades alla små stingsligheter, tills de uppförde en elefantdans. - Ungefär sjuttonårig skrev jag en roman om detta ämne. Den var tillbakaskådande några år. Men jag satt då delvis kvar i bekymren. Den hette Martin Suns lidande. Sun kom nog närmast från Sunlight, ett allmänt känt tvättmedel. Ordet sun innehöll längtan efter sol, efter renhet, efter gemenskap. Det låg samvetsstrider bakom huvudpersonens namn. Han bar i tjugo år på de ursprungliga idéerna till en pubertetsroman - från 1918 till 1938. När han då skrev de första kapitlen, hade han en kort tid i Hedemora bakom sig. Sedan dröjde det till 1947, innan romanen var färdig för publicering. Villkoren för unga människor hade ändrats avsevärt under de trettio åren efter hans egen pubertet. Strängt taget var nog Hedemora inte heller samma stad 1944 att leva i för ungdomar som sex år tidigare. Världen hade flyttat närmare under krigsåren. Filmutbudet hade ökat, och nästan alla jag kände läste tidskriften Det Bästa, som börjat utges i Sverige 1943. På ett helt nytt sätt mötte man där den amerikanska kulturen, inte minst på det psykologiska området. Ett exempel kan visa utvecklingen inom skolans värld i Hedemora under sex är. I romanen berättas i tredje kapitlet om en kulturell dansafton i gymnastiksalen. Författaren var med stor sannolikhet närvarande vid en sådan under besöket 1938. Ringlekar under en timme och något kulturinslag var villkoren för att man också skulle få dansa till musiken från en resegrammofon. Men hösten 1944 var villkoren mildrade. Jag var det året kamratföreningen Hugins vice ordförande, och styrelsen hade fått order av medlemmarna hur arrangemangen skulle skötas. Danserna hade flyttats från gymnastiksalen till teckningssalen, och något besök av Ivar Lo kan jag ej minnas. Man fick dansa hela kvällen under förutsättning, att det fanns något program för icke dansande. Därför korades skolans schackmästare vid en turnering i en angränsande lokal. Som dansvakter vidtalades unga lärare, eftersom det gick ryktet att de äldre kunde förbjuda tryckare. Det efter onanirummet underligaste inslaget i Geniet återstår att redovisa. Det är pojkgruppens upptåg runt Idiothemmet, som går ut på att inte bara skrämma utan även skada de intagna. Det skulle aldrig mina klasskamrater och jag ha hittat på. Att överhuvudtaget springa omkring i backarna runt Haggården - landstingets sinnesslöanstalt - och leka på det sätt bokens personer gör stämmer inte med vår verklighet och vår ålder. Vi hade lämnat scouterna, några spelade fotboll och bandy i juniorlag, någon tillhörde en jazzorkester. Vi deltog i orienteringstävlingar på sommaren och skidtävlingar på vintern. Vi spelade schack eller whist på lördagskvällarna och gick tillsammans på bio eller skoldans. Den psykologiska verklighetsskildringen i romanen störs alltså av författarens okunnighet om ungdomarnas verkliga fritidsintressen i den stad han studerat. När han talar om livsfientligheten i staden och ifrågasätter om inte svenska småstäder, genom en andens hälsovårdsstadga, borde utdömas som mänskliga vistelseorter M Seder det snarast tarlverl ttII ~eS~XdIerlS ellUdnElld tillvaro i ett trist pensionatsrum eller vid ett bord på Stadshotellet. Stadens egna invånare med varma hem och med ett socialt nätverk trivdes nog rätt bra i sin miljö. Men ungdomar, som tillfrågas på gatan om hur de trivs, svarar alltid och överallt att här är dötrist, sedan får det vara landsbygd, småstad, förstad eller storstad. Det har många radio- och TV-intervjuer lärt oss i senare tid. Författaren ställde frågan vid ett tillfälle - i Hedemora 1938. I essäboken Till en författare (1988) skriver Ivar Lo-Johansson i kapitlet Verklighet och realism: Den realistiska litteraturen ger en subjektiv bild av en författares uppfattning av den verklighet som han beskriver. Det är i det som realismens framtid kommer att bestå. Objektiv är den naturligtvis inte. All diktning är en tolkning. /.../ Det behövs en skapande fantasi för att skriva en realistisk roman, verkligheten räcker inte. Jag menar att det är betydligt lättare att skriva en symbolistisk eller surrealistisk roman. Här kan man fä uppfattningen, att författaren modifierat sin målsättning från det inledande citatet i min artikel, men längre fram i samma kapitel skriver han också: Fakta är viktiga i en realistisk roman. De är det inte särskilt i pedagogiskt syfte utan för att fakta innehåller poesi. De inte bara innehåller utan är. Felaktigheter i fakta smittar av sig åt alla håll i en skönlitterär bok, så att man inte heller tror på någonting annat i den, varken på människorna eller på psykologin. Han håller alltså in i det sista fast vid sin grundprincip, och därmed måste man fråga sig igen hur mycket han förlorat i trovärdighet, när han byggt upp sin problemroman Geniet mot bakgrund av den skolmiljö han studerat under några isolerade studiebesök.  När en reporter öppnar dörrar och tittar in i nya miljöer, stannar vissa synintryck kvar på näthinnan. Lukter minns han och repliker har han antecknat, men något väsentligt fattas: perspektivet över tid. Det räcker uppenbarligen inte att lämna korrekta sakuppgifter från enstaka studiebesök i en obekant miljö, om verklighetsskildringen skall bli trovärdig. Romanen vill föra fram ett för författaren angeläget budskap och han har vävt samman geniets, den ensammes utsatthet och sårbarhet, med tonåringars normala pubertetsproblem. Men han har förbisett, att hans egna erfarenheter inte var majoritetens på 1940-talet. Han var tonåring på 1910-talet, och han hade före besöken i Hedemora sin uppfattning i problemfrågan klar. Sedan fick verkligheten anpassa sig till hans förutfattade mening, och läsaren från den miljö och den åldersgrupp han realistiskt velat skildra i Geniet kände inte igen sig. Därmed lyckades författaren inte år 1947 övertyga läsaren som då var nitton år om det berättigade i bokens budskap. ***