IVAR LO OCH TEATERN

Programtext till Orionteaterns dramatisering av Kungsgatan, hösten 1999. 

 Av Ola Holmgren

Man kan knappast säga att Ivar Lo-Johansson vurmade för teater. Snarare då att hans misstro var djup och grundmurad. I den självbiografiska 30-talsskildringen Författaren  från 1957 berättar han om urpremiären på den arbetarpjäs som kollegan Rudolf Värnlund efter tjugo (!) refuseringar äntligen fått antagen på Kungl. Dramaten. Ivar Lo otrivs så till den milda grad med vad han ser, att han blir kvar ute i foajén efter mellanakten. Han försöker göra sig osynlig, där han sitter vid ett litet bord med ryggen åt teaterfoajén: 
  Plötsligt hörde jag steg bakom mig ute på foajéns golv. 
   Det är en till som inte höll ut, tänkte jag som första förklaring. Men det kunde också vara någon av personalen. Jag vände mig inte ens om. Stegen närmade sig min plats och stannade alldeles bakom mig. 
  - Sitter du här, din jäkel? hörde jag en bekant röst. 
  Jag vände mig om som stungen. Tätt bakom mig stod RV själv. 
  - Du förstår, jag begriper inte sånt här, sa jag och försökte ursäkta mig. Jag begriper mig ju inte alls på teater. Men det betyder inte alls att stycket är dåligt. Men har du också lämnat pjäsen? 
  Han stod och letade efter en ställning åt sin långa, gängliga kropp. Hans vackra gossansikte var spänt till bristningsgränsen. Jag hörde hans gäckande röst, som försökte behålla sin behärskning. 
  - Teatern är den enda proletära konsten, sa han. Jämfört med den är romanerna ingenting. Teatern är massans litteratur. Den är den enda som kan bli den moderna litteraturen. 
  Citronilen i glaset framför mig lyste gul som ett urinprov. Jag kände att jag på något sätt måste försvara mig mot honom, därför att han överraskat mig i foajén, trots att han gett mig fribiljett. Jag fann inte på något annat än att angripa teatern. 
  - Teatern är en konstgjord konstform. Man kan inte framställa ens en vanlig arbetare på scen. Dessutom är teatern en skökokonst. Den vill först och främst behaga. 
  Det jag sagt hängde inte alls ihop. RV stod och vaggade som om han sökt jämviktsläge. Och plötsligt log han sitt en smula trötta pojkleende, förlåtande, förklarande. 
  - Jag förstår dej, sa han. Jag tycker du gjorde rätt i att gå ut och sätta dig här. Jag höll inte heller ut, men det var av spänning. Mitt liv hänger på hur det kommer att gå för mig här i kväll. 
  I det ögonblicket syntes han mig mer sårbar än jag någonsin förr sett honom, och jag förstod hans allvar. Med ohygglig intensitet stod det klart för mig, hur pass betydelsefullt för honom det var, som hände därinnanför i mörkret. 
  - Sitt kvar du, sa han och försökte låta lugn. Men jag måste gå ditin. Jag kan inte låta bli, även om jag ville. 
  Han hade blivit varskodd om att han kanske skulle bli inropad på scenen för att ta emot publikens hyllning. Och fast han bett att få slippa hade man tvingat honom till det. 
  Han försvann in i mörkret, in i teatern. 
  Ivar Lo säger sig inte begripa vad teater vill säga. Och han tycks otrivas alldeles förskräckligt på Kungl. Dramatiska Teatern. Men vad han som författare gör av sitt ofrivilliga möte med Rudolf Värnlund i marmorfoajen är ju inget mindre än en lysande teaterföreställning. I scenen mellan de två författarna lyckas han skapa den närvarokänsla som gör teatern till ögonblickets konstart. Dialogen omgärdas av en undertext som gör det sagda än mer laddat och dramatiskt. Rösten, blicken, kroppsspråket skvallrar om hur mycket som står på spel. 
  Så nog begrep sig Ivar Lo på teater. Vad han däremot inte kunde förlika sig med var en teater, där han kände sig malplacerad; där varken han själv eller Värnlunds pjäs hade något att göra. Det var sammanhanget som var fel, inte pjäsen. Det var det även när Ivar Lo samma år, 1932, skrev sin första och sista radiopjäs. Den utspelades i en koloniträdgård i en utkant till Stockholm mitt emellan stad och land. Eftersom personerna i pjäsen var till hälften landsbor och till hälften stadsbor var den faktiskt också något av ett utkast till det som tre år senare blev romanen Kungsgatan. I memoardelen Tröskeln berättar Ivar Lo hur han blev inbjuden till genrepet: 
  Jag for den bestämda dagen ner till Kungsgatan 8 där Radiotjänst hade sina lokaler och sin stora studio. Dramatiska avdelningen hade för pjäsen jag författat tillsatt några av sina som jag ansåg främsta skådespelarkrafter. Regissör var August Falck, Kallad Strindbergsfalken efter att som ung ha varit regissör åt Strindberg vid dennes teater vid Norra Bantorget. Det påstods att han ständigt gick med brev från August Strindberg i fickan. Det var för att stuka till uppnosiga unga författare. Den kvinnliga rollen i mitt stycke skulle spelas av Dora Söderberg som jag fått reda på var dotter till Hjalmar Söderberg och det gav mig ytterligare associationer till kungsådran i svensk diktning. 

  Men när skådespelarna väl sätter igång, väcker detta en viss förstämning hos pjäsens upphovsman: Jag hade aldrig tänkt mig att mitt stycke skulle låta på det viset...  Jag tyckte att det hela lät hemskt. 
  Ivar Lo är ju en mästare på att låta tystnaden tala; hans ideal var nog en närmast ordlös teater, där endastundertexten skulle höras. Som statarbarn var han uppfostrad i tigandets kultur, och som författare utvecklade han detta tigande till stor konst; det mesta står ju att läsa mellan raderna i det han skriver. Därför ansåg han nog att även teatern skulle ge mer utrymme åt det outsagda. Ett exempel på sådan ordlös teater är avskedsscenen i Kungsgatan, där Adrians far kommit till Stockholm med häst och vagn för att sälja ett lass hö. När sonen väl lotsat faderns hölass genom den intensiva biltrafiken, och de sedan skiljs ute vid stadstullen, tar Adrian ett ömt farväl av djuren, landet och hela sitt tidigare liv: 
Utan att ämna göra något särskilt nummer av det gick Adrian fram och rörde det äldsta av djuren lätt vid mulen. Det såg ut som om hästen på något sätt kommit ihåg honom. Adrian lät sig förledas till en liten känsloyttring. Han gick fram och ställde sig mittemellan de bägge hästarna. De sänkte halsarna och skavde sig mot hans axlar, så att hans kläder blev fulla av hår. Lukten från djuren hade en frisk fränhet. Då lade han plötsligt armarna om de båda hästarnas halsar. Fadern såg bort och låtsades inte se det. En smula otåligt satte han vagnen i rörelse och körde ut genom tullen. 
  Vinterdagen stupade mot mörker. I luften började det kännas blöt snö. 
  Det är inga stora känsloyttringar som demonstreras. Inte desto mindre är det ett farväl till en hel livsform, där alla sinnen är närvarande. Den ord-lösa avskedsscenen är ett bra exempel på Ivar Lo-Johansson-Johansssons realism. "Scen" är förresten fel ord i sammanhanget. I stället för att arrangera en sentimental scen gestaltar författaren en sinnlig situation, där avskedet inte är förberett och tillgjort utan kommer lika överraskande som livet självt. Avskedet uppstår lika naturligt ur situationen som att vintermörkret faller och att luften börjar kännas blöt av snö. Inte heller författaren gör alltså något särskilt nummer av det. I stället för att skriva oss på näsan vad som händer, låter han helt enkelt livets egen teater tala för sig själv. 
  När romanen Godnatt, jord filmades för TV i slutet av 70-talet, och regissören Keve Hjelm visade en arbetskopia för Ivar Lo, var hans första kommentar: ”De pratar för mycket.”