Bygdepoeten

av Ola Holmgren 

Ivar Lo-Johanssons första tryckta diktförsök någonsin stod att läsa år 1919 i veckotidningen Såningsmannen. Den lilla dikten heter typiskt nog ”I hembygden” och följer troget de ideal som denna tidning vurmade för; renlevnad, arbetsmoral och kärlek till hembygden: 

  I hembygdens backe jag sitter 
  en stilla aftonstund 
  och ser hur landskapet glider 
  ur dagsid i skymningsblund. 

  Där nere ligga hemmen  
  så stilla i lördagskväll. 
  Plogen körts in, och tystnat 
  har vridmaskinens gnäll. 

  Nu jordens dyrkare slumra 
  i ro från mark och myr. 
  Mens lerig spade torkar 
  tills måndagsmorgon gryr. 

 Dikten uppfyller alla krav man kan ställa på ett sant pekoral; en äkta känsla, ett stort allvar, de bästa avsikter – och ett språk som inte vill uppföra sig i enlighet med dessa intentioner. Sjuttio år senare kommenterar författaren denna dikt i det förord han före sin död hann skriva till den samlingsvolym med hans dikter som gavs ut postumt under namnet Tisteldalen (1992): 

"... jag minns fortfarande den med sina årsringar mönstrade stubben där jag satt och skrev den, backsluttningen med enar och granar som skyddade mig för överrumpling, det knottriga landskapet omkring, och jag minns likaså dagens kvardröjande läten, kvällens ljud med mjölkkärl som skramlade och dörrar som stängdes för natten. Jag höll den svarta anteckningsboken tryckt mot mitt knä."

En hel mansålder senare kan han ur minnet ge en upplevelse av situationen som är mer sinnligt omedelbar än den som själva dikten kan förmedla. Den upplevelse som i dikten grumlas av nödrim, stilbrott, högtravande patos och överlastade ord blir i minnet genomskinlig och tillgänglig. Diktens knaggliga form tycks skymma den sikt som minnet förmår uppenbara. Paradoxalt nog, kan man tycka, eftersom det ju är dikten som är skriven inifrån själva situationen, medan minnet däremot har ett sjuttioårigt avstånd i tid och rum att överbrygga . 
Men om den knaggliga dikten inte hade skrivits från början hade nog heller inte det glasklara minnet av situationen kunnat uppstå. Dikten blir den inskrift som sätter sina första spår i det minne som sedan kan fylla i vad som inte står i dikten. Den dikt som från början försökte uttrycka det väsentliga i situationen har alltså med tiden kommit att bli en påminnelse om samma situation. Allting som författaren skriver kommer på så vis att fungera som minneslappar för allt det andra i situationen som han inte var medveten om när orden fästes på papperet. Ju mer han skriver, desto mer minns han. Och ju mer han minns, desto mer skriver han. Dikter, resejournalistik, romaner, självbiografiska berättelser, noveller och memoarer befruktar och överträffar varandra i minneskonst. Biografi betyder ju skrivet liv, och i ett liv som helt vigs åt skrivandet är det tydligen inte längre så självklart om det är livet som kommer före skriften eller om det är skriften som kommer före livet. Det är inte ens självklart om det är livet som ger upphov till minnet eller om det är minnet som ger upphov till nytt liv: 
Det en författare till slut vill skriva om kan vara det som hände med honom själv i och med att någonting yttre inträffade, det som betydde ”det egentliga livet”. Då upptäcker han att minnet självt bestått av händelser. Skeendet fortsätter. Men för att försöka förklara det måste han fästa det på papperet. Pubertet (s.14) 
Minnet visar sig bestå av händelser och skeenden som är omedvetna före det att de fästs på papperet. Det inträffade livet fortsätter tydligen att leva i det omedvetna, och det aktualiseras på nytt vid nedskriften. Gränsen mellan verkligt upplevda och overkligt uppdiktade skeenden måste i denna minnesprocess vara omöjlig att dra. Det som en gång verkligen inträffade måste ju i likhet med drömmar och andra omedvetna föreställningar ha bearbetats och ändrat gestalt innan det åter dyker upp i minnet. Så vi skall inte vara alldeles säkra på att Ivar Johansson verkligen satt där på sin stubbe. Men vad vi däremot kan vara säkra på är författarens upplevelse av att han gjorde detta. Känslan av närvaro - inbillad eller verklig - är sjuttio år senare inte att ta miste på. 
Går vi däremot tillbaka till dikten visar det sig att den 18-årige bygdepoeten är alldeles för upptagen av föreställningar om hur dikten och livet skall se ut för att han skall kunna vara lika närvarande i den situation som skildras. Han försöker leva upp till bestämda poetiska och etiska ideal, och vad dikten vill förmedla är därför också en exemplarisk upplevelse. Arbetsveckan är över, och efter den välsignade vilodagen väntar en ny sådan. Arbetets stränga etos och jordbrukarens ofrånkomliga öde finns inskrivet i den korta dikten. Den leriga spaden tar igen sig tillsammans med de andra som brukar jorden; verktyg, redskap och människor är alla underordnade detta jordiska öde. 
Om man förmår stänga ute det poetiska missljudet – inte minst från ”vridmaskinens gnäll” –  och i stället försöker lyssna till den stämning som trots allt finns där, och som artonåringen bara delvis lyckas fånga med ofärdiga språk, så visar sig dikten bära på den verklighet som Ivar Lo-Johansson drygt trettio år senare väcker till liv i Analfabeten (1951). Till ”jordens dyrkare” hör fadern, nyodlaren, vars hand även i vila var formad efter greppet om spaden. ”Hemmen” som fridfullt ligger där nere är egnahem som visar sig ha namn som Mariero, Fridhem, Tomtebo eller, som deras eget, Djurgårdsgrind. Dit hade man flyttat år 1911, när det gamla godset Skogs-Ekeby vid Tungelsta hade styckats upp i ett sjuttital egnahemslotter. 
Dikten ”I hembygden”, liksom för övrigt hela tidningen Såningsmannen, där den pryder sin plats, står helt i samklang med de ideal som fann uttryck i den så kallade egnahemsrörelsen. Denna uppstod vid sekelskiftet, som en reaktion mot utvandringen ur landet och invandringen till städerna. För att hejda flykten från landsbygden ville den befrämja  uppförandet av egnahem för den mindre bemedlade delen av jordbruksbefolkningen. Från att ha varit statare hade Ivar Lo-Johanssons familj gradvis förvandlats till egnahemmare. 1890 övertog föräldrarna ett så kallat stattorp, Lillbacken i Västerhaninge, och 1898 flyttade de till dagsverks- och arrendestället Ådala i Ösmo, där sonen Karl Ivar föddes den 23 februari 1901. När de slutligen kan tillträda sitt egnahem är detta sista steget i en frigörelseprocess som är socialt snarare än ekonomiskt framgångsrik. Den ”myr och mark” som omtalas i dikten uppgår till endast fem tunnland åker och ett tunnland uppodlad skogsmark, och man kan förmoda att knapphetens stjärna fortsatte att lysa lika oföränderligt över egnahemmet som över de tidigare torpställena. 
När Ivar Lo-Johansson citerar dikten sjuttio år senare har han ändrat uttrycket ”jordens dyrkare” till ”jordens trälar”. Detta leder ju tankarna till egendomslösa statare snarare än till självägande egnahemmare, och det förändrar väsentligt det innerliga tonfallet i dikten. För jordens trälar borde det ligga närmare till hands  att förbanna den ordning som välsignas i originaldikten. Spaden blir mer av ett pinoredskap än det kära verktyg, som för jordens dyrkare framstår som rättesnöret i tillvaron; det jordiska ödet blir snarare ont än gott. 
Det är möjligt att Ivar Lo-Johansson på gamla dar ville korrigera sin ungdomliga aningslöshet om vad arbetet med jorden innebar. Men om författarens gamle vän och uttolkare Ragnar Oldberg hade fått leva och se denna ändring, så skulle han ha fått ytterligare vatten på sin kvarn och sagt att statarförfattaren än en gång hade förträngt sin positiva syn på den självägande bonden och torparen till förmån för de ideologiskt mer passande jordproletärerna: ”Strykningen är symptomatisk för den energi varmed författaren mellan 1930 och 1950 förnekade, både för sig själv och utåt, de positiva värden som uppväxten på den svenska landsbygden givit honom.” I sin monografi från 1957 stödjer Oldberg sin tes på liknande ändringar som författaren gjort i nyutgåvor av reseböckerna från 20-talet. 
Men sanningen ligger väl snarare någonstans mitt emellan, och detta av det bokstavliga skälet att egnahemmarna i social bemärkelse befann sig mitt emellan statare och bönder. Ivar Johansson hade skäl att förhålla sig ambivalent, ty som Lars Furuland har påvisat låg det nybildade egnahemsområdet i Tungelsta precis mitt emellan de olika sociala miljöer som vid denna tid bröts mot varandra. Österut öppnade sig det gamla godslandet med statarna. På andra sidan Södertörn låg böndernas Sorunda, och några mil norrut storstaden med dess moderna lockelser. 
Läget var strategiskt tacksamt för en författare som omsider skulle komma att skildra en social brytningstid mellan stad och land, modernitet och nedärvda agrara livsformer. Men att döma av Ivar Johanssons bidrag i Såningsmannen vill han vid denna tid snarare slå vakt om den mödosamt tillkämpade egnahemstillvaron och skydda den mot alla onda anslag utifrån. Han beskärmar sig i insändare över att hans ”arma hembygd” håller på att invaderas av turister och han ondgör sig över att ”jorden blir sommarnöje” åt stockholmare. Senare på hösten 1919 ger han i notisform en stämningsfull beskrivning av rovupptagning. Den artonårige Ivar Johanssons bidrag i Såningsmannen tillhör det typiska godset i denna tidning, där välartade och idoga ungdomar på landsbygden kunde hedras med ett eget foto, och där den stående spalten ”Röster från fältet” förmedlar den typ av moraliska appeller som den artonårige Ivar Johansson känner sig manad att delge läsarna. 
När han två år senare bevistar vinterkursen på folkhögskolan i Västerhaninge och i skolans tidning Tankar och Syner riktar kritik mot den alltför lättviktiga Såningsmannen, så betyder det inte att han har övergivit tidningens ideal. Han slår nämligen ett slag för den ännu mera jorddyrkande tidskriften Sol och jord. Denna tidskrift utgavs åren 1920-23 av ”Förbundet för humanistisk politik”, som under Carl Lindhagens ledning samlade spillrorna av den ”humanistiska” falangen i den vänsterfraktion som 1917 bröt sig ur SAP. I sin programförklaring manade Sol och jord ”till en resning mot lärornas och partiernas herravälde samt ett återfinnande av de gamla sanningarna och solskenets regim”. 
Till dessa gamla sanningar hörde den fysiokratiska läran som hyllade jordbruket som de enda produktiva näringen och betraktade handel och industri som tärande och sterila verksamheter. Naturligt nog har fysiokratismen aldrig kommit att få någon egentlig betydelse för den ekonomiska politiken i Sverige. Men det hindrar inte att den från 1700-talet och långt in på 1900-talet haft en stor ideologisk betydelse. Erik Gustaf Geijers ”Odalbonden”, August Strindbergs ”agrarsocialism” och Ivar Lo-Johanssons tidigaste diktförsök är utlöpare av denna rousseauanska samhällslära. Så sent som på 20-talet spelar den fortfarande en marginell roll inom den svenska arbetarrörelsen under namn av ”Rösiöanda” och ”georgism”. Genom att slopa jordräntan och socialisera jorden skulle man kunna återvända till ”den källa hvaraf alla materialer måste hämtas” och ”den grundval, hvarå allt arbete måste försiggå”. 
Den unge Ivar Lo-Johansson befann sig alltså inte bara geografiskt utan även ideologiskt i ett läge mitt emellan egendomslösa statare och själv-ägande bönder. Statarsonen som dyrkar den friköpta jorden och hyllar egnahemmet som livsideal har kunnat se sina föräldrar realisera den gamla drömmen att bli självägande. Men samtidigt tycker han sig se hur detta nya och dyrköpta livsvärde hotas av den moderna utvecklingen. Hembygdens välartade son, sådan han visar upp sig i Såningsmannen, befinner sig verkligen mitt emellan den gamla och den nya tiden. Han identifierar sig med denna nyskapade agrara miljö som varken tillhör det förflutna eller framtiden utan mer är att se som en kringgärdad mellanform av bägge. 
Men hembygdens välartade son visar sig inte bara leva mitt emellan gammalt och nytt. Han visar sig också leva ett dubbelliv.  För när ”landskapet glider ur dagsid i skymningsblund” – det vill säga, övergår från att vara dagsverke och odlingsbygd till att bli stämningsfull och romantisk natur – genomgår han själv en motsvarande förvandling. All den smäktande naturpoesi han skriver i detta förvandlade tillstånd avslöjar att det inte bara är jorden som han dyrkar. Skogen och den vilda naturen visar sig utöva samma makt över honom som den odlade jorden. Han ägnar skogen kärleksförklaringar som vore hon en kvinna, och han älskar och hatar denna kvinna som vore hon hans obarmhärtiga öde: 

  Jag hälsar er, barndoms skogar, där 
   ni dova och ruvande stå! 
  Jag älskar er så som den med stryk 
   har tvingats till att förstå 
  men allra innerst jag biktar det, jag 
   hatar er ständigt vart år, 
  det är när det brinner och brusar i er, 
   det är när ni tändas till vår. 

  När markerna andas i spirande grönt 
   och skogsdjuret söker sin brud, 
  när orrarna mötas på mossen under  
   bröllopets brusande ljud,  
  Jag längtar nånstans långt bort över  
   er och skakar ert järntunga ked 
  och anden flyr ut in i stjärnornas land, 
   medan månen går över och ned. 

  Men fast ni stått hårda och kalla där 
   jag gått med min mänskliga sorg 
  jag ständigt går där jag piskats i er 
   kronvalvsuppmurade borg 
  och nu, när i nödår ni skälva under 
   klingors och jobbares tag,  
  jag sörjer vid stubbarnas gravar och  
   svär över tidernas lag. 

Dikten heter ”Till mina skogar” och stod år 1921 att läsa  i folkhögskoletidningen Tankar och Syner. Skogen är en tyrannisk mor, och de hårda och kalla skogarna växer till ett helt matriarkat, som inte ger sonen frihet att leva ut sina egna drifter och sin egen passion. Men sorgen över detta kan ändå inte hindra sonen från att sörja modern när hon nu skall till att begravas. Dikten är en gravhymn som i likhet med den dova skogen ruvar på de mest motstridiga känslor. Sonen älskar, hatar, längtar, lider, sörjer och förbannar sitt öde i diktens stränga form. Det är som om den bundna versen skakar sitt ”järntunga ked” tillsammans med dessa skogar, och att dikten själv är den ”kronvalvsuppmurade borg” som skogen liknas vid. Sonen är lika fast förankrad i sin barndoms skogar som författaren i sin egen dikt. Den styvmoderliga behandlingen går igen i själva språkbehandlingen; skogen och språket blir uttryck för samma fängelse. 
  Men skogen och vildmarken kan också vara en mjuk och varm älskarinna, lika öppen och tillgänglig som den fria vers hon omtalas i: 

  I solgassig ro 
  min vildmark slumrar om dagen 
  tom och stilla. 
  Fåglarna gömma sig undan för tryckande hettan. 
  Lik en jordiskt skön kvinna, badande i solen, 
  slumrar min vildmark om dagen. 

  Men kvällen kommer  
  och Brudbärgets åsar bli eld. 
  Som tårdränkta ögon 
  I en kär kvinnas ansikte 
  Min vildmarks skogstjärnar skimra 
  i den slocknande dagen. 

  Det är natt. 
  Horsgöken gnäggar och faller. 
  Jorden är mörk. Osynligt prasslar. 
  En vansinnigt älskad kvinna, 
  övergiven, 
  är min vildmark om natten.  

I denna dikt, som stod att läsa 1923 i Tankar och Syner, befinner vi oss inte längre ”I hembygden” utan i obygden. Här är det älskarinnan som slumrar på dagen och kräver hans dyrkan på kvällen och natten. Hon heter ”Vildmarken”, och inför henne är det inte den välartade egnahemssonen utan den passionerade älskaren som för sin talan. Fyra gånger gör han anspråk på sin vildmark och sin kvinna. Han älskar henne vansinnigt och hon väntar på honom med tårdränkta ögon. Hon är alltid fri och ledig, och han kan alltid räkna med att hon finns där för hans skull. Närmare sextio år senare finns hon fortfarande tacksamt bevarad i hans minne: 
Skog, Du min smärtas och ljuvhets hem under dessa år om kvällar, nätter och mornar, till Dig går min tacksamhet mer än den går till människor. Du blev mig till hjälpen genom vilken jag kunde se och förstora allt som jag behövde för min växts skull. Du blev min lärare och vän, min kamrat, den enda jag kunde anförtro mig åt. Jag gav Dig i utbyte mina löften om framtid, om storhet. Men jag sov också mjukt och tryggt inne i Dig som hos en kvinna. Jag försökte uttrycka min kärlek i ord. Jag besjöng dig, efter allehanda förebilder, i svällande ballader, som sedan skulle komma att trängas undan av ensliga skogsdikter av jämmerligt eget fabrikat. (Pubertet, s.226) 
Endast en bråkdel av alla dessa skogsdikter är bevarade. De som finns tryckta är förhållandevis sent skrivna och därför oftast tillbakablickande. Författaren lever redan i minnet av ”de gamla skogar” han besjunger, och vi kan bara spekulera över hur hans tidigaste diktförsök såg ut. Regeln är emellertid, att ju tidigare dikterna är, desto mer litterärt konstruerade är de också till formen. ”Den svenska versläran”, som  högtidligt inhandlas på en av de första stadsresorna, måste ha blivit ordentligt sönderläst. Det finns all anledning att ta författaren i Analfabeten på orden när han skriver att han räknade versfötter tills han blev trött i handen, och att ”räknandet tog längre tid än diktandet”. 
Känslorna och det tankemässiga innehållet går inte ihop med den språkliga formen. Författaren saknar verkligen ett eget språk, och därför kommer den litterära formen inte heller från honom själv utan från versläran eller från andra formförebilder. Formen blir ett yttre krav som författaren försöker leva upp till samtidigt som han försöker vara sann mot sina egna känslor och tankar. Det skär sig mellan subjektiva begär och formella krav, mellan vad han själv upplever och de poetiska regler och lagar han försöker anpassa sig efter. Precis som att han i social bemärkelse befinner sig mitt emellan den gamla och den nya tiden, blir han som författare en felande länk mitt emellan klassicism och modernism. 
I dikten ”Vildmarken” här ovan struntar han för en gångs skull i att räkna och rimma, och då framstår han som modernist och inte som pekoralist. Formen liksom syntaxen är öppen och oavslutad, och därför lyckas också dikten förmedla den upplevelse av frihet som författaren är så oändligt tacksam för i Pubertet: ”Först hos Dig förnam jag en frihet utan gräns och det var till Dig jag överlämnade mig både i grubblet vid elden och i mina högtflygande dagdrömmar.” 
Varför utgör dikten ”Vildmarken” ett undantag i Ivar Lo-Johanssons ungdomsdiktning, och varför gjorde han inte den fria versen till regel i det han skrev? Med tanke på alla de krav och hänsyn som redan omgärdade tillvaron för hembygdens välartade son så hade detta nog varit för mycket begärt. Redan tilltaget att överhuvudtaget skriva dikt var att ta sig friheter, och skulle det göras måste det åtminstone göras ordentligt. Skulle dikterna visas upp och kanske till och med tryckas så måste de framstå som ett gott hantverk. Den formella möda författaren lägger ned på sina dikter speglar på så vis den arbetsmoral som samma dikter kan ta avstånd ifrån till sitt innehåll. 
När Ivar Johansson gör sina första lärospån i diktandets konst så sker detta på samma sätt som en lärling skolar sig i ett praktiskt hantverk. Han försöker ge språklig form åt ett ämne han hämtar ur sin miljö, och hans förhållande till skogen är här lika positivt som hans förhållande till jorden och människorna är negativt: ”Bland människorna i deras gemenskap var jag som en sluten mun men ensam och i Dig blev jag en annan.” Skogen tillåter honom att bli en annan än den han är bland människorna. I deras gemensamma arbete med jorden är han den välartade egnahemssonen men ensam med skogen blir han den självsvåldige älskaren som genomströmmas av sitt begär: 

  Jag har lyssnat till elden i sprittande kvist 
  och känt hur dess knoppar ska brinna 
  och själv skall jag jagas och hinnas till sist 
  och Din vår skall igenom mig rinna.    

Går vi nu tillbaka från den eggande skogen och betraktar egnahemssonen, där han i sin första tryckta dikt sitter kvar i hembygdens backe, så kan vi också betrakta honom med nya ögon. Vi kan se att hans exemplariska dikt är tillkämpad, och att han egentligen bara sitter och väntar på den magiska ”skymningsblund” som tillåter honom att lämna hemmet och vara tillsammans med sin lärare och vän, kamrat och älskarinna, ända ”tills måndagsmorgon gryr”. Vi kan också förstå varför författaren sjuttio år senare ändrar ”jordens dyrkare” till ”jordens trälar”.  Med detta ville han inte bättra på sitt statararv utan snarare sanningen; det var nog precis så som artonåringen innerst inne upplevde arbetet med jorden. 
  Skogen ger artonåringen den nödvändiga friheten från arbetet med jorden och de sociala livsvillkoren. Den blir en tillflykt och en fristad för hans eget livsbegär. Skogen ger utlopp både för hans lyckodrömmar och hans livssorger. Han får projicera sin upplevelser av frihet och fångenskap på henne. Hon blir vad han gör henne till; förtryckande mor eller frigörande älskarinna.