Reflexioner kring Ola Holmgrens bok Frihetens väg och Ivar Los diktning

God natt jord är en mycket stor roman men ingen hel
verklighetsskildring. När Ivar Lo Johansson skrev god natt jord var jag
11 år. Jag minns väl tiden från 1926. År 1928, 6 år gammal, vallade jag
korna vid Teleborg utanför Växjö åt greve Bonde för en krona om dagen.
Jag är nummer fyra i en syskonskara på elva. Jag har stor erfarenhet av
statarlivet. Vi flyttade sexton gånger alltifrån Blekinge, Småland,
Sörmland och Västmanland.

Jag har mött massor med statare men ingenstans generellt den mentalitet
Ivar Lo beskriver. Självklart fanns det udda och olika människor, men
annars var dom/vi som folk är mest. När han skrivit God natt jord säger
han i boken Att skriva en roman: "Jag trodde att jag skrivit en bok helt
och hållet om min klass, om ett kollektiv men fann snart att jag
istället skrivit en bok om mej själv. Det var jag själv även om jag
skrivit om andra."

När Ola Holmgren i sin bok Frihetens väg skriver "Den bärande
grundstenen i författarens (Ivar Los) äreminne över den svenska
statarklassen är nämligen övertygelsen att människan äger en naturlig
höghet och värdighet, före det att hon förfäras och bryts ned i beroende
och fångenskap---" har han så rätt. Felet med statsystemet var
anställningsförhållandena med tjänstebostad, hur den nu såg ut,
naturaförmåner, liten kontantlön och årsanställning. När man dessutom
löd under försvarslöshets- och tjänstehjonsstadgan som lagstiftats av
kungar, upphävd först 1926 av regeringen, med Rickard Sandler som
statsminister, efter motioner i riksdagen av folkskolläraren och
kantorn Oskar Sjölander.

Själva jordbruksarbetet var annars inte värre eller bättre än
industriarbete. Det var säkert inte så mycket bättre att arbeta i en
mörk, skitig och bullrig industrilokal eller bära bruk och tegel i
byggnadsindustrin, vilket ibland var kvinnojobb. Det var mjölkningen som
var svår för kvinnorna bland statarna. Ivars vita piska skall han ha
allt beröm för.

När man nu hör 40-talister offentligt tala om jordbrukets utveckling och
man påstår att det var statarnas okunnighet som gjorde att dom försvann
har dom fel. Statarna var ju skickliga yrkesmän och hantverkare, var
och en på sitt område. Dom var maskinskötare, reparatörer, smeder,
snickare, kuskar, djurskötare - många skickliga och kunniga på djurens
sjukdomar. Min egen far var självlärd och kunde ibland mer än
veterinären. En gång förlöste han en ko som veterinären gick bet på. En
annan gång gjorde han ett stödben åt en ko som fått en sena avskuren i
benet. Veterinären bad att få ta patent på det. När Ivar Lo skrev God
natt jord minns jag att far gick en studiecirkel i matematik som fackets
avdelning ordnade. Och hur gick det för barnen i skolan, som i Ivars
vision bara hade intresse för betäckningsplatsen? Vi, mina syskon och
jag, skulle vara bland dem och var inga undantag. Då min dotter och
dotterdotter, båda akademiker, av en händelse fick se mitt och min två
år yngre brors avgångsbetyg från den sexåriga folkskolan utbrast dom
förvånat: "ni hade ju kommit in på gymnasium." Vi var några bland många
andra ganska duktiga elever. Jag fick som alla andra statarbarn börja
arbeta och försörja mej, blev andre man i ladugården med
statanställning med full lön, fjorton år gammal. När jag slutade skrev
agronomen i betyget att jag hade stora förutsättningar i yrket. Min bror
tog småningom värvning och slutade som kapten. Pengar för studier var en
bristvara bland statarna.

Ivar själv hade aldrig arbetat som statare. Intrycken från det liv de
levde hade han från faderns och moderns livssyn och sin egen kvinnosyn
och sexualsyn. Han rotar i barnens fixering vid och kring
betäckningsplatsen. Detta baseras säkert på hans isolering hemma på
torpet hos de gamla föräldrarna. Han hade inte landsbygdens barns friska
och naturliga syn på fortplantningsprocessen. Vi barn hade ju både
kaniner och höns. Nej inte var det djurens sexualliv som intresserade.
När den driften vaknade var det motsatta könet, som hos andra barn
i samhället, som intresserade och kontakterna togs. Detta upplevde ju
inte Ivar Lo. Det allvarliga tycker jag är när efterkommande
generationers kritiker, som Ola Holmgren, okritiskt citerar Ivars
tankar efter resan med föräldrarna i fjädervagnen till farmodern i
Himmelstorp: "Och när Mikael efter den magiska resan går att söka upp de
andra statarbarnen, som oföränderligt leker i leran vid
betäckningsplatsen, upplever han förvandlingen än starkare." Har det
aldrig slagit dessa kritiker, som kanske bara haft en bakgård i staden
att leka på, att statarbarnen som bodde på landet hade tillgång till
lekplatser på gröna marker och hagar och ibland härliga kälkbackar, som
andra barn. Statarbarnen var inga konstiga varelser. Den lilla ytan,
några få kvadratmeter på ladugårdsbacken, var verkligen ointressant i
sammanhanget.

När Ivar Lo beskriver de förvildade kvigorna som rymde då de släpptes på
bete på våren, och som han för att få slut på historien avlivade, tänker
jag på kvigan som rymde vid Teleborg 1928 då de släpptes i vall. Hon
sprang till skogs och blev vild. Vi såg henne ibland i sädesfälten och
tyckte det var spännande. På hösten blev hon brunstig och gick fram till
tjuren som gick tjudrad utanför ladugården. Far tog tjuren och ledde in
honom i ladugården och kvigan följde efter. Därmed var hennes frihet
slut. Detta är ett mycket bättre slut än Ivars och dess-utom sant och
kanske sens moral.

Jag vill naturligtvis inte bestrida Ivar Los förtjänster och i mycket
beundrar jag hans författarskap. Särskilt uppskattar jag hans bok
Soldaten. Där har vi gemensamma minnen och erfarenheter. Själv låg jag
inkallad 18 månader 1943-1944. När jag läste boken kände jag igen mej i
skildringen till skillnad från i God natt jord. Mitt minne av 1944 är
att jag var skyldig skatt för tiden i lumpen, 18 månader, och blev
fråntagen min rösträtt i 1944 års val. Också en belöning!

I novellen Redaktörens död ger han en verklighetsnära beskrivning. Jag
vet detta därför att min far var en av fanbärarna, som väntade på
begravningsakten flera timmar i blåsten och kylan. När det hela var över
hade de väntat sig en kopp kaffe, genomfrusna som de var. Men de fick
inte tack en gång! När Far efteråt rapporterade om begravningen på
avdelningsmötet nämnde han detta.

I boken Traktorn skriver Ivar Lo: "ända sedan sekelskiftet hade
lantarbetarna slagits för statsystemets avskaffande. Hemma hade
hustrurna envist hängt fast vid det gamla, velat ha det gamla kvar."

Kvinnornas reaktion i statfrågan var naturlig. De hade aldrig förfogat
över pengar till familjen så det räckt till kläder och skor, möbler och
husgeråd. Allt detta hängde på kvinnornas ansvar. Var mannen dessutom
medlem i förbundet med en månadsavgift av 3 kronor av de 41,05 som min
far hade 1924, förstår man kanske deras reaktion bättre. Med staten
behövde de åtminstone inte svälta.

Min mor, född 1896, skrev i sina minnen, 80 år gammal: "Så var det året
1945 och statarlivet var slut. Då hade vi varit statare i 25 år. Många
gamla statare trodde inte de skulle klara sig utan stat. Nu kallades vi
lantarbetare. Hur kunde detta statarliv vara så. Detta rysliga namn och
yrke. Nu tyckte vi att vi blev lite människa, slippa höra ordet statare.
Statlivet hade överlevt sig själv. Arbetarna var mera vakna nu.
Fackföreningen började säga ifrån. Om det hade funnits bättre sämja
bland arbetarna förr hade det gått bättre."

Statarna hade inte bara ogina arbetsgivare att slåss emot. Också de
politiska partierna övergav dem, också socialdemokraterna. När
8-timmarsdagen instiftades 1920 undantogs lantarbetarna av
socialdemokraterna med hänsyn till kompromissen mellan dem och
regeringssamarbetande liberalerna. Och därmed hänsyn till
lantmannaliberalernas intressen. Den första lantarbetstidslagen
utfärdades inte förrän 1936 och först 1937 utsträcktes den till att
gälla även djurskötare med en del undantag. Det var först lagen av 1945
som slutligen utplånade lantarbetarnas tidigare undantagsställning.

Bland kämparna utanför statarna själva och deras hustrur får man inte
glömma enköpingsprästen C H Spak och Oskar Sjölander, folkskollärare
och kantor i Kungsängen. Han var riksdagsman och var den i riksdagen
som slogs för tjänstehjonsstadgans slopande. Kanske den största
framgången i svensk arbetarrörelses historia. Tänka sig att svensk lag
har haft en stadga, stadfäst av kungar i det nuvarande kungahuset, där
arbetsgivaren haft rätt att misshandla en anställd intill att lyte och
men inte uppstått. Om denna Sjölanders bragd talas det inte i dag, men
väl om andra.

Något av bostadseländet fanns kvar ännu 1942. Vid Ekhovs gård i Sörmland
hade vår familj minus 7 grader i köket en kall januaridag. Kondensen
från det enkla fönstret rann ner under soffan och frös till is. När min
bror Arne skulle ta skorna till skolan satt de fast i isen. Lillebror
Kalle, 5 år, köldskadade fötterna. Spikhuvudena i pärlsponten på
väggarna var vackert dekorerade med rimfrost.

När prästen Spaks bok om lantarbetsfrågan kom ut kommenterades den av
högerprofessorn Rudolf Kjellén, som betonade att en stor brist i boken
var att den lagt ekonomiska synpunkter på lantarbetarnas levnadsvillkor.
Professorn skrev: "Ett arbete i det fria kunde till stor del kompensera
dålig lön och dåliga bostäder."

Ack ja, vi var mer än väl kompenserade!

Lennart Hals