Statarna I- II (1936-37) 

I Godnatt, jord var den stora - om inte största - händelsen i Mikaels unga statarliv resan med häst och fjädervagn till farmodern i Himmelstorp. Med fadern på kuskbocken och han själv och modern i bakvagnen på det lånade ekipaget är det som om hela statartillvaron förvandlas: 

Så här kände man sig när man åkte fint på väg! Så här hade baronen det, då han gled fram i sin trilla! Så här långt såg man, och så här tog vägen sig ut uppifrån! Man steg i värdighet. Man såg ned på dem som omgav en. Man tyckte på något sätt om hästen, som lunkade framför en. 

Och när Mikael efter den magiska resan går att söka upp de andra statarbarnen, som oföränderligt leker i leran vid betäckningsplatsen, upplever han förvandlingen än starkare: 

Medan han gick tyckte han att hans kropp växte. Han blev hög och rak och tyckte att han hade en finare hållning. Han gick på ett helt annat sätt än han brukade. Han tyckte att han invärtes fylldes av en hög, ljus luft. Tankarna kom i förfinade vändningar. När han skulle tala, försökte han göra det på ett nytt sätt. 

Det är samma höga, ljusa luft som får de förvildade kvigorna att andas friare ute i skogen. Den är också livsluften för "det aristokratiska, som finns hos arbetarna". Då talar vi inte bara med anarkisten Kurt i Kungsgatan utan även med novellisten Ivar Lo-Johansson i Statarna I-II. Den bärande grundstenen i författarens äreminne över den svenska statarklassen är nämligen övertygelsen att människan äger en naturlig höghet och värdighet, före det att hon förfäas och bryts ned i beroende och fångenskap. Människodjuret är ädelt och fritt intill den stund det domestiseras och kuvas till husdjur. Ivar Lo-Johanssons syn på statarsystemet är därför också identisk med den syn som Jean Jacques Rousseaus hade på hela samhället. Den rousseauanska övertygelsen om människans rätta natur blir det moraliska korrektiv som riktas mot det orättfärdiga samhällsfördraget. Att vara statare är att tvingas bli någon annan än sig själv. Det är att bli berövad sina naturliga förutsättningar som människa .  

Inledningsnovellen "Kyss handen, trälinna!" är ett lärostycke i sådan uppfostran till statarmentalitet. Den visar också hur den omedvetna upplevelsen av denna mentalitet föregår dess medvetna formulering i ord; hur den avgörande betydelsen infinner sig när det redan är för sent: 

Det händer ofta, att vi upplever en del saker och ting, som vi inte har något namn, något ord för. Vårt lidande börjar på allvar - liksom vår glädje - när vi har funnit ordet. Så var det en lång tid för Klara. Hon behövde tio år framåt i tiden, innan hon förstod meningen med ett litet ord, vars innehåll hon fick lära sig vid tre - ordet tjäna. 

Fosterdottern Klara får veta sin plats här i livet: "Hon vande sig att klaga, hata och stirra ned" och "hon kände sig aldrig hel, aldrig nöjd, aldrig på väg någonstans - hon blev stående villrådig". Hennes fosterfamilj är typiskt nog gårdskuskens, som befinner sig i hackordningen precis över statarna. Naturligtvis är det också deras egen dotter, som hon får lära sig att symboliskt kyssa på hand. När de leker med sandkakor får Klara passa upp henne och de övriga flickorna som deltar i den grymma leken: 

De andra flickorna greps av glädjeyra vid att sitta på samma sida som den befallande. De var stolta över att vara Majs vänninor, som kunde hjälpa henne, om det gällde att kuva en uppstudsig. De hittade på små anmärkningar mot henne, då hon upprepade sina fel. Men till slut blev de stränga igen liksom tidigare. Det var en flickjunta, fix och färdig att konstituera en hel värld.  

Naturligtvis är det en flickjunta - ett kvinnokollektiv i vardande - som från början konstituerar denna statarvärld. På så vis tar statarnovellerna vid där Godnatt, jord slutade. Men där den kluvna identifikationen med moderskroppen gav episk gestalt åt Godnatt, jord, är det i stället fadersidealet som ger etiskt perspektiv åt Statarna I-II. Redan i Godnatt, jord talade ju detta ideal sitt tysta språk genom den väsenslika fadern. Det talade sitt högljudda språk genom Bronténs agitation, och det talade sitt poetiska språk genom gubben Lappsas subversiva livsstil. Men alla dessa ideala försök till förändring stod sig ändå slätt mot moderskroppens tunga verklighet.  

I statarnovellerna är det däremot den manliga idealiteten som sätter sin prägel på verklighetsstoffet. Den sociala och historiska rörelsen från oxarna till traktorn, där kampen för människovärde och rättvisa sker genom social upplysning och facklig organisering, innebär att makten inom statarvärlden förskjuts från kvinnokollektiv till manskollektiv. Räknar man efter i alla de 86 novellerna är det egentligen bara i "Fackföreningen i Kvillinge" som en statarkvinna bidrar till den fackliga kampen. Det är "den mjällvita mjölkerskan" som sängvägen får inspektorn att gå med på arbetarnas krav. När uppgörelsen slutligen träffas genom ett handslag mellan inspektorn och mjölkerskans man, som ingår i den fackliga deputationen, blinkar hustrun menande över mannens axel. Hennes strejkvapen blir inget undantag från regeln att det är männen som står för idealen och kvinnorna för kroppen. I "En lagårdsmadonna", där statarna på ett antal skånska gårdar blivit föremål för vräkning, visar Fina i Falkahus sin idealitet genom att smygmjölka de mjölkstinna korna. Hennes rättskänsla bestäms inte i förhållande till människorna utan till de plågade djuren.  

Statarna I-II har kallats för social fresk, statarkrönika och historiskt epos. Spännvidden på motivval och berättarteknik har inte gjort det lätt för kritiker och litteraturhistoriker att bestämma verkets karaktär. Där finns en historisk uppläggning, utan att kronologin därför alltid behöver stämma. Där blandas folkliga sägner med hårdkokt prosa, romantiska berättelser med agitatorisk tendens, dråpliga skrönor med saklig fackföreningshistoria. Författaren själv ville kalla verket "ett nationellt-proletärt epos över de svensta lantarbetarna", men eftersom förläggaren tyckte att detta var "ett onödigt stort uttryck" ströks den beteckningen. Ändå säger den något om Ivar Lo-Johanssons storsvenska ambitioner med sitt novellepos. Att det heller inte var fråga om tomma ord, visar det faktum att medlemsantalet i Svenska lantarbetareförbundet fördubblades under åren 1935-38.  

Det fanns alltså ett socialt gensvar för de storvulna anspråken. Men det betyder inte att statarförfattaren för den skull fungerar som megafon för politiska intressen. Den väg som tillryggaläggs i statarnovellerna är frihetens väg från socialt förtryck och ovärdiga beroendeförhållanden. Författaren vill synliggöra en hel folkgrupps kamp för människovärde, och hans perspektiv på denna frigörelse är odelat patriarkaliskt. Fadersmakten skall övertrumfa den konserverande makt som modern utövar i det fördolda, och troheten mot fackförbundet skall i bästa samförståndsanda befrämja förtroendet för arbetsgivaren. I "Avdelning 110", där den lilla fackföreningen inte viker en tum, och slutligen får godsherren på fall, heter det att "den som är så trogen mot sitt förbund också är trogen mot sin arbetsgivare.  

Den osynliga förebilden för hans manliga frihetsprojekt blir märkligt nog fadern, som aldrig kom att formulera en politisk tanke eller ens identifiera sig själv som statare. Ännu mindre kom han att utöva sin fadersmakt på något dominant eller iögonenfallande sätt. Ändå, eller just därför, är det faderns väsen, som skänker det monumentala verket dess etos, eller moraliska stil. 

I Godnatt, jord var berättaren fortfarande delaktig det kvinnokollektiv som konstituerade romanens värld. Berättarjaget befann sig där i närkamp med den moderliga jord, som först på romanens slutsidor släpper greppet om sin otacksamma son. Det som i Godnatt, jord var en skildring inifrån den tryckande modersfamnen har i Statarna I-II lämnat plats åt en berättarposition, lika upphöjd och suverän som faderns ideala gestalt. Det finns ingenting i statarnovellerna som binder berättaren till hans stoff. Han - för det är onekligen fråga om en han - rör sig fritt i tid och rum, växlar mellan de mest skilda berättarperspektiv och framträder på det hela taget med en egen, auktoritativ röst.  

Vid läsningen är man lika medveten om berättaren som om berättelsen, och denna auktoritativa berättare är också olika från novell till novell. Än är han allvetande, än är han en person som berättar ur minnet. Än är det fråga om en jagberättelse, som kan vara Lo-Johanssons egen, än sker berättelsen i namn av ett kollektivt "vi". Men det är aldrig någonsin statarna själva som berättar. Berättarens uppgift är ju att medvetandegöra statarlivet; att ge namn och ord åt de upplevelser som befäster eller ifrågasätter detta liv. Kierkegaards vemodiga formulering, att vi lever livet framlänges, men förstår det först baklänges, skulle kunna stå som motto för Statarna I-II. Genom sin upphöjda berättarposition förstår författaren det liv som statarna bara lever; fångar som de är i sina kroppar, drifter och beroendeförhållanden. Ivar Lo-Johansson förmåga till gestaltning av social dramatik, ja, hans "berikade realism", som den också har kallats, har sin förutsättning i denna berättarposition, som visserligen bygger på stor inlevelse och identifikation med statarnas livsvärld, men som också ser denna i relation till ett annat liv och en annan livshållning. Statarförfattaren är aldrig identisk med sina statare; han står fri på samma sätt som att fadern aldrig lät sig präglas av statarmentaliteten. Ivar Lo-Johansson är en mästare på att gestalta sådana känslor som kommer ur ett beroendeförhållande; sårad stolthet, hämndbegär, avund, ärelystnad. Men han låter aldrig dessa känslor grumla sitt eget episka perspektiv.