Medlemsmöte i landskapet Ivar

I oktober 98, i Stockholms ABF-hus, visade Ola Holmgren ett trettiotal medlemmar sina kartbilder över ett par av de kontinenter som ingår i det enorma landskapet Ivar LoJohansson (ILJ). Ola Holmgren (OH; tillika ordförande i sällskapet) hann anvisa åtminstone några stigar som han upptäckt under sin långa läsning och i höst redovisat i sin monografi Ivar Lo-Johansson - Frihetens väg.

Boken är ingen biografi (livsbeskrivning). men monografin har självklart anknytningar till ILJ:s "verkliga" liv, eftersom detta definitivt hade samband med dikten, vars främsta objekt ju tveklöst var författaren. ILJ gjorde sitt eget liv till ett konstverk, med hjälp av det skapande minnet. Han återskapande livet som det en gäng var, eller rättare kunde ha varit ifall han haft tillgång till det språk och de erfarenheter han hade när han skrev om det. Och "sanningen" förändrades alltså allteftersom författaren utvecklades.

ILJ skriver sig genom sina föräldrar för att nå insikt - och frihet. Personligt och samhälleligt sammanfaller; hans eget frigörelsearbete får resonans i emancipationen på det socialhistoriska området. OH försöker fånga in denna process genom tre grundscenarior i ILJ:s författarskap: ett naturreligiöst ett psykoanalytiskt och ett socialt. Utifrån dessa perspektiv undersöks ILJ:s jakt efter friheten.

Denna ses av ILJ som ett tvång. Den kostar på för de vilda djuren, och likadant är det för människan. Man måste ta sin egen natur i anspråk för att överleva värdigt, och friheten kan man bara nå ifall man arbetar sig igenom det motstånd som miljö och livsomständigheter reser.

ILJ:s statarepik blir i OH:s tolkning inte endast en skildring av ett kollektiv utan också av modern, hans egen såväl som Moder Jord. Hon står för statarmentaliteten, som hor -alltid ängslig för andras blickar - försöker inpränta också i sonen: att veta sin plikt, att skaffa sig ett hederligt jobb. Det är matriarkatet, en tryckande modersfamn, det förtryckande skvallret och det biologiska kretsloppet, skildrat utifrån ett omedvetet subjekts drömmar och drifter. (Godnatt, Jord) Männen, främst ILJ:s blide far, står däremot för motstånd mot förtrycket, för en hårdnackad viljestyrka, för organisationen. Resultatet blir en traditionell syn på könsrollerna, en total åtskillnad.

Från skogen, landet och kvinnan söker sig ILJ till staden, samhället och männen. I Geniet försöker han frigöra sig från modern, i Analfabeten reser han ett äreminne över fadern. Men som författare kunde ILJ ändå röra sig fritt mellan dessa världar, och i Bara en mor lyckades han trots allt på ett förvånansvärt sätt identifiera sig med modern - för att inse att även kvinnorna är drabbade av de sociala villkoren. Därmed hade han kommit ett stycke på frihetens väg.

"Den sanna friheten skall uppenbara sig när dikt och liv, språk och verklighet, äntligen försonas och blir ett, när livet är ett konstverk", skriver OH. Dit när förstås aldrig ILJ, men han kommer en bra bit. Han förmår erkänna andras förtjänster och sina egna brister, och märker till sin förvåning - åtminstone i memoarernas ljus - att han märkligt
 nog försonats med modern på hennes (och sin?) ålders höst.

Försakelsens väg ska alltså adlas till frihet, den går genom det som tvingar och binder oss, och till slut kan ILJ kanske vara riktigt nöjd: han har fått en bekräftelse på att friheten, åtminstone för honom, var den tvingande nödvändigheten att skriva sig genom det motstånd livet bjuder.

På mötet berättade OH om sitt första möte med ILJ:s diktning. (Vilket alltså lett till doktorsavhandlingen Kärlek och ära, och den aktuella monografin.) Han fastnade redan som 14-åring för Geniet, av en tidigare monografiförfattare, Ragnar Oldberg sedd som "en återvändsgränd". Men OH var själv realskoleelev och genomled Kristian Lunds hormonstormar. 1972 skrev han sin första artikel om Ivar (i BLM), en text som i dag får honom att rodna. Mest dock på grund av det otympliga språket, medan åsikterna i stort sett är desamma. I det avseendet ser sig OH som en ILJ:s like, eftersom denne redan från början ansåg sig ha ämnet klart och bara väntade på att finna ett språk, Det påstod sig ILJ, som bekant, ha funnit utanför en lada i Hälsingland., "Den lilla plätten av mörk jord med de förtorkade stråna i snösörjan gav mig hjälp med det jag skulle skriva. - från den plätten tyckte jag att hela min barndom pånytt växte fram."

Men ingenting är motsägelsefritt hos ILJ. En sådan romantisk föreställning bemötte han andra gånger med realism - och ända fram till slutet kunde ILJ hävda att han ännu inte var färdig som författare. Det är dessa motsättningar och dialektiken hos ILJ som OH så förtjänstfullt lyfter fram. ILJ befann sig ju alltid i konflikt med sig själv: realism stod mot romantik,  individ mot kollektiv, dröm mot verklighet, och han omfattade oftast båda sidorna. "Man kan säga att Ivar Lo-Johansson var romantisk nog att tro på den allena saliggörande realismen. Och omvänt, att han var realistisk nog att inse att den makt som romantiken har över våra liv", skriver OH. Begären får alltid slåss mot det sociala tvånget.

Det är borrandet i dessa motsättningar, som definitivt inte alltid kan uppgå i någon syntes, som för mig gör OH:s bok så spännande - och får mig att upptäcka helt nya sammanhang i ILJ:s författarskap.

OH:s bok är ingen hagiografi. Delar av ILJ:s författarskap får obarmhärtig kritik (främst den tidige reseskildraren), och ILJ som person framstår sannerligen inte heller alltid som sympatisk - men det förväntade han sig förstås inte ens själv. Frågan reses också ifall inte ILJ hade den sällsynta turen att framträda i rätt tid. "Paradoxen med Ivar Lo-Johanssons socialt engagerade diktning var ju att den hade denna narcissistiska och självbespeglande genidyrkan som förutsättning. Det var därför som den ensamme, självupptagne författaren för varje ny bok kunde läsa allmänpolitiska manifest om sig själv i arbetarpressens tidningsledare."

I OH:s bok blir ILJ så mycket mer än den i och för sig imponerande ombudsmannen för statarna i dikten. Genom att OH prövar att se ILJ:s författarskap som en helhet i stället för att enbart redovisa delarna ges åtminstone jag en ny spännande bild av Ivar; han tycks mig få en ny aktualitet. Det märkliga är ju annars att fastän ILJ ständigt anförs som en replipunkt i den litterära diskussionen så tycks allmänintresset för ILJ svalna; han framstår endast som något slags litteraturpolitisk  ikon eller äreminne över folkhemsbygget. Men med denna bok visar OH att ILJ också är aktuell som en skildrare av varje människas strävan efter friheten, något mer tidlöst än den nostalgi många kan betrakta ILJ:s författarskap med. "Jag visste att de yttre mål som uppnåtts kunde smulas sönder över en natt", skrev Ivar. "Men känslan av frihet i människornas bröst skulle kanske stanna och den skulle födas på nytt av varje ny generation?"

Frågetecknet står där, och det visar att ILJ trots allt var mer än en trosviss patriark. Det kunde också OH vittna om på mötet när han berättade om att den självmedvetne ILJ, nästan ett orakel på Bastugatan, trots allt tvivlade på att han valt rätt sätt att skriva på: skulle han kanske i stället ha bejakat sin bildfantasi och uttryckt sig mer i bilder?

 Det gjorde han inte. Som tur var kanske. Men ifrågasättandet
var av yttersta vikt. Den traditionen fortsätter OH. Och från
hans bok ska den förhoppningsvis fortplantas till oss andra
medlemmar i sällskapet - så att även OH:s bild ifrågasätts.
  H LG