Om övernaturliga krafter

I Proletärförfattaren (1960) berättar Ivar Lo-Johansson om när han på en jakttur med Albert Viksten och Ragnar Holmström möter en lekfull filt, en filtvalp. Den retas under natten med Ivar, glider långsamt av honom - men faller inte till golvet fastän den bara har ett hörn kvar på sängen. Den trotsar honom om och om igen och Ivar resignerar. I stället går han igenom alla bevis han sett på att tingen är ”besjälade”. ”Att ting kunde vara lekfulla och gömma sig undan när man som bäst behövde dem det hade också de flesta mänskor erfarenhet av. Plötsligt brukade föremålen komma fram igen, man visste inte hur. De bara fanns där. Det var som om de legat på lur hela tiden. Kanske tingen ibland tröttnade på sin tillvaro som ting? tänkte jag. Kanske hade de det långsamt och ville leka med oss mänskor?” (s 180)

Ivar fann att tingen hade humor. Som tänkande människa trodde han det förstås inte. Men som författare. Och mestadels var han förmodligen författare. Hans vidskepelse och respekt för gammal folktro har omvittnats av många, och vi fick fler exempel på det nu i november, när ett 25-tal av sällskapets medlemmar samlats på Kafé Galleri Lucas, ett filtflax från Bastugatan 21.

Där berättade Dan Mellin, sällskapets förre ordförande, om hur han en av de första gångerna mött en mycket orolig Ivar – som just fått korrektur på en ny bok med slutet på fel sida. En sida med ojämnt nummer!
Danne umgicks mycket med Ivar under dennes sista år, de hade mötts i intressen om potatis, litteratur och cykelbyggen av envidjor. 
Margareta Hellman kände Ivar långt tidigare och berättade om ett av sina första möten med honom – eller rättare om ett möte som aldrig blev av. Hon var hemma hos en väninna och visste att Ivar skulle komma och ringa på. Men väninnan ville inte öppna. Där stod Ivar och ringde och ringde, men väninnan var obönhörlig i sin föresats: vi öppnar inte för nån. Och unga Margareta vågade inte yppa sin längtan efter Ivar. Han fick lomma iväg, och när hon senare ringde och förklarade vad som hänt sa han inte: – Ta en bil och kom genast hit. Han sa i stället: – Jaha, det var ödet! 
Ödet hade avgjort att de inte kunde träffas den kvällen.

Flera i sällskapet på Lucas fyllde på med sina erfarenheter: om hur Ivar vägrat åka taxi med ”fel nummer” eller avstått från att komma på middag om han i sådana fall måste gå under en stege utanför porten.  Ola Holmgren, vår nuvarande ordförande, berättade om den oro Ivar visade på en nyårsfest. Han måste vara hemma före tolv, han hade lovat sig själv att alltid sitta vid sitt skrivbord när ett nytt år ringdes in.

Nu kunde förstås Ivars irrationella besatthet ha sina förnuftiga förklaringar. När han hänvisade Margareta till ödet var det på sitt sätt en uppmaning till henne att visa mer personligt mod. Och ivern att sitta hemma vid nyårsslaget hade som bakgrund att han en gång i ungdomen efter en fyllefest hamnat på en bakgård på Östermalm vid tolvslaget; han upplevde en stark ångest nere i ett mörkt schakt när kyrkklockorna dånade. Som till begravning.
Själv grips jag av en oresonlig vrede inför sånt tjafs som astrologi och New Age - att jag alltid bär kastanjer i fickan för att undvika reumatism är en helt annan sak – men jag måste erkänna att Ivars upplevelser av tingens finurlighet kan få en att fundera. När jag tittade igenom Ivars böcker i min bokhylla fann jag att alla mycket riktigt slutade på jämn sida. Utom Proletärförfattaren  – med berättelsen om filtvalpen! Den hade åter lurat Ivar. (Att jag senare funnit att ytterligare några böcker slutar på ojämna sidor kan förstås ses som att tingen jäklas även med mig. Eller ge upphov till en avhandling om dialektiken i Ivar Lo-Johanssons pagineringssystem.)

Kanske försökte Ivar i sin tur lura tingen. Dan Mellin berättade också om ett besök på IKEA ihop med den åldrade Ivar. Där fick Danne se gamlingen hoppa fram och tillbaka i de fotocellstyrda grindarna. Skulle det ändå inte gå att lura dem?

Enligt Kristina Forss kunde Ivar till och med fundera över om döden alls existerade, om det inte bara var något som lärare och filosofer lurat i oss. Oftare gav han dock öppet uttryck för en dödsskräck som följt honom från ungdomen. I Socialisten  skildrar han exempelvis hur bara närvaron av en dödgrävare gjorde honom ängslig: tänk om han började tala om sitt yrke? (Vilket dödgrävarn givetvis gjorde.) Och Ivars vänner på mötet kunde också vittna om hur Ivar ofta besökte sina bekanta på sjukbädden – men blev det fråga om dödsbädd eller begravning höll han sig undan. 
In i det sista, och med misstro mot läkarna, var han ovetande om cancern i sin kropp och funderade en vecka före sin död på att gå till en kiropraktor för att bli av med smärtan i ryggen. Trots allt dog han sedan stoiskt.

Mycken och berättigad kritik har riktats mot en biografiskt inriktad litteraturvetenskap, och man kan bli förtvivlad inför den nutida fokuseringen på författaren som person. Texten bör förstås stå i centrum, och på framtida möten vore det intressant att lyssna till medlemmarnas upplevelser av hans böcker. Men just när det gäller Ivar tycker jag att även berättelser om hans person har intresse. Han, kollektivets och jagets skildrare, skrev ju just om sig själv, i flera versioner, i självbiografier, memoarer och fördold form. En fördjupad kunskap om personen Ivar ger ytterligare en dimension åt hans stora verk om sig själv. Där det för övrigt görs föga åtskillnad mellan kollegernas personer och författarskap.

Bilden av den klurige, irrationelle Ivar får mig att läsa hans texter med större uppmärksamhet: är det här bara skoj, jäklas han som en filtvalp med oss? I hans texter, av många betraktade som fyrkantiga, rentav ”socialrealistiska”, finns ofta bottnar av ironi som kan gå den ouppmärksamme förbi, och där finns framför allt motsättningar mellan kollektivisten och individualisten, ”statarnas ombudsman i dikten” och anarkisten. Personen Ivar var inte heller bara en flitigt och regelbundet arbetande vanemänniska utan också en allt mer välklädd herre som njöt av Beaujolais och delade ut kritor till barnen på Bastugatan så att de kunde försköna stan.

Hans Lagerberg