Konstrond i 21:an

Som 21-årig nybliven besiktningsingenjör har jag fått i uppdrag att kontrollera huset på bastugatan 21, då ägt av konstnären Olof Aren.

På dörrfodret till en av lägenheterna sitter en papperslapp som meddelar att dörren är öppen, det är bara att stiga på. Jag knackar och stiger in, i en lägenhet som mer liknar en atelje än en bostad. I sängen ligger en man, och sedan jag kontrollerat sprickor och andra skavanker och undrat om jag ska låsa efter mig meddelar mannen i sängen att det inte behövs. Och så frågar han om jag inte kan gå ett ärende till Systembolaget åt honom.

Jag tackar nej med tanke på att många lägenhetsinnehavare fortfarande väntar på min besiktning. Gubben är emellertid envis och frågar än en gång om jag inte kan gå. Så ska jag i gengäld få en tavla.

Tavlorna som jag sneglar på runt omkring mig är mig fullkomligt obegripliga, och ståndaktigt tackar jag nej.

Längre ned i huset kommer jag till ett för mig känt namn: Ivar Lo-Johansson. Han har som det visar sig två ettor. Sedan jag utfört mitt uppdrag frågar Ivar Lo om jag varit hos Nilsson. Ivar Lo säger: -Han är ibland på sjukhus, men jag har hans nyckel så jag kan låsa upp hans lägenhet. Jag bläddrar i mitt protokoll och konstaterar att hos honom har jag varit. Jag nämner också erbjudandet.

Ivar Lo klappar mig på axeln och säger: -Det var dumt att säga nej. Mannen som ligger däruppe heter Gösta Adrian Nilsson, och han signerar sina tavlor GAN.

Eftersom jag är så obildad säger namnet mig ingenting, men pliktskyldigast noterar jag Gösta Adrian Nilsson, GAN, i mitt protokoll. Jag har redan läst många av Ivar LO:s böcker och av respekt vågar jag inte fråga varför jag skulle ha tackat ja till tavlan.

Framåt lunch är jag färdig med besiktningen av fastigheten och står en lång stund i entren och funderar på om jag ska knacka på hos Nilsson igen och erbjuda min tjänst. Men jag tycker det är lite fult att ångra sig, så det blir inte av.

På väg till kontoret inhandlar jag ett konstnärslexikon, slår upp GAN - och blir mycket imponerad.

Nästa dag återvänder jag till Bastugatan 21 för att besiktiga lägenheten högst upp, där innehavaren inte varit hemma.

På våningsplanet finns bara en dörr, och jag är övertygad om att här bor minst en bankdirektör. Mina misstankar bekräftas när dörren öppnas av en mycket imponerande herre i kritstrecksrandig kostym med väst och med klockkedja över magen.

Väl inne i lägenheten förstår jag förvånad att mannen trots allt måste vara konstnär. Här finns en stor takatelje med stora dukar överallt efter väggarna. Som nybliven ägare av ett konstnärslexikon frågar jag lite kaxigt: -Här kanske man kan tjacka en tavla?

Mannen pekar skrattande på olika dukar och nämner för mig fullständigt svindlande priser. Konstnären heter Hilding Linnqvist. Det blir ingen konstaffär, men jag har fått blodad tand.
(PH blev med tiden själv ägare till ett av Stockholms äldsta gallerier, Galleri S:t Nicolaus, som för övrigt ofta fick besök av Ivar Lo. Denne kom mycket väl ihåg PH:s “tavla“ i samband med besiktningen 1964.)

Per Hesselvall