Mötet med Dan Anderssons diktning var Ivar Lo-Johanssons stora litterära upplevelse i ungdomsåren. Gång på gång har han i artiklar och skönlitterära verk återvänt till finnmarkens diktare.
Med självironi spelande över sidorna skriver han i Stockholmaren om “Gran-gärdesjukan“: “Jag försökte göra om min sörmländska skog till en finnmark, egnahemmarna till kolare, och skrev massor av dikter i den sinnesstämningen.“ Så här kunde det låta i hans poem från början av 20-talet:

Det är sorg i den fattiga skogen
Hemfosa-Frans är död
sen i går när den blekaste dagen
slog över i brinnande glöd.

Ivar Lo gick därefter andra stigar än Dan Andersson fram mot en egen storhet som författare. Men även om han skapade sig helt andra uttrycksformer så bevarade han alltid en beundran för Grangärde-skalden. 
När vi samtalade om Dan Andersson brukade Ivar säga, att han och andra läshungriga ungdomsklubbister i själva verket upplevde Dans diktning som höjden av realism. 
För min del vill jag numera beskriva Ivar Los utveckling så, att vildmarksromantiken för honom kom att bli ett första steg på vägen fram mot vad man kunde kalla för en känsloberikad realism. 
 

Nya fynd

Nu har nya dokument plötsligt dykt upp som bekräftar att Ivar Lo som ung verkligen var så till den grad fängslad av människan och diktaren Dan Andersson. Fem stora inklistringsböcker för tidningsklipp har kommit i dagen. De har uppenbarligen en gång tillhört Ivar Lo. 
Ett handskrivet intyg från författarkollegan Erik Asklund finns präntat på en sida i början av den första klippboken:

Efterföljande tidningsurklipp om Dan Andersson samt om proletärdiktningen har samlats av den då 19-årige Ivar Lo-Johansson som år 1944 skänkte dem till undertecknad, vilket härmed bekräftas.

Stockholm den 2/4 -44
 Erik Asklund

Det intressanta är själva urvalet av tidningsartiklar. Samlingen har tydligen påbörjats just under intryck av Dan Anderssons död i september 1920.
Om Dan Andersson sparade han Stockholmstidning-arnas dödsrunor, dödsannonsen undertecknad av Olga Andersson, född Turesson, reportage från jordfästningen i Ludvika och en rad dikter som trycktes i pressen till den unge döde skaldens minne. 
Han klippte även nyhetsartiklarna om tragedin på Hotell Hellman i Stockholm, där Dan Andersson påträffades död. Dan omkom som bekant genom cyanförgiftning. Sängkläderna hade desinficerats mot ohyra men vädrats för lite.
Enligt Asklunds intyg överlämnades klippböckerna till honom år 1944. Ivar Lo-Johansson hade troligen inte tillgång till dem när han 1954-55 skrev Stockhol-maren. Det finns nämligen åtskilliga suggestiva uppgifter som han kunde ha hämtat från de 29 stora sidor som upptas av pressmaterialet om den döde diktaren. 
 

Känslobindning

Att den unge Ivar så pietetsfullt sparat vad tidningarna skrev är först och sist att se som ett bevis för hans känslobindning till Dan Andersson. Man erinrar sig att Stockholmaren innehåller ett omstritt kapitel om hur den unge Ivar någon dag efter dödsfallet lyckades övertala en poliskonstapel att öppna bårhuset, så att han fick se den döde. Några har ifrågasatt om kapitlet verkligen är att uppfatta som en verklighetsskildring. Jag vill låta det vara osagt om Ivar verkligen stod där personligen i bårhusets kalla ljus eller om kapitlet närmast återger en dröm, en projektion av hans beundran för diktaren som han aldrig fick möta i livet. Något bevismaterial i den frågan ger dock inte klippböckerna. 
 

Följer noga striden

Man ser av klippen hur tidigt han inriktat sig på att bli arbetarförfattare. Den stora striden 1920-21 i Social-Demokraten om beteckningen “proletärförfattare“ följer han noga som tidningsläsare. Och längs den proletära linjen fortsätter det  genom åren, även om naturligtvis också en hel del andra litterära klipp får plats i samlingen.
Jag känner igen Ivar Los handstil i vissa dateringar i början av samlingen, som täcker perioden 1920–40. Vidare granskning får väl visa om Ivar själv fortsatte att klistra upp och datera tidningsklippen även i de senare klippböckerna eller om någon annan hjälpt honom eller rentav tagit över uppgiften. Erik Asklunds intyg avser ju strängt taget bara upptakten till samlingen. 
 

Ivar Lo-arkivet

Nu kommer dessa fem pärmar att överlämnas till Universitetsbiblioteket i Upp-sala, där de blir tillgängliga för närmare studium. Det var till detta biblioteks handskriftsavdelning som Ivar Lo-Johansson donerade sitt efterlämnade arkivmaterial. Det rör sig om så mycket som upp emot 10.000 brev som han mottagit och sparat. Därtill ägde han omfattande foto- och klippsamlingar. 
Tidningsurklippen skaffade han under senare år genom prenumeration hos klippbyråer. Det blev högar av tidningsartiklar och han hade aldrig tid att klistra upp utan det mesta blev liggande i olika kuvert och mappar, ibland huller om buller. 
Själva den unika brevsamlingen ordnade biblioteket snabbt upp i bokstavsordning efter avsändarnas namn. Den delen av samlingen utnyttjas därför redan flitigt av forskare. 
 

Ordnas upp

Nu kan handskriftsavdelningen chef Viveca Halldin Norberg meddela, att man beslutat att satsa på ett noggrannt uppordnande av hela samlingen med bl.a. angivande av biografiska uppgifter om alla brevskrivare, uppordning av klippen osv. Universitetsbiblioteket vill prioritera Ivar Los samling, ett förvärv som man anser särskilt viktigt. 
När den tidiga klippsamlingen så lägligt dyker upp, blir den ett fint komplement. Den kan i fortsättningen också studeras på ort och ställe under jämförelser med alla de brev som Ivar Lo sparade.