Analfabeten, Bonniers, 1951
Ivar Lo-Johanssons förbluffande nytändning som författare är att betrakta som ett äreminne över fadern; fyllt av leende humor och gripande berättarkonst. Kort sagt, fyllt av kärlek. ”Analfabeten” inleder den självbiografiska berättelsesvit om åtta delar som skall komma att hålla Ivar Lo-Johansson sysselsatt under hela 50-talet. Han överraskar sin publik, och reviderar bilden av sig själv som statarförfattare. Nu är det inte statare utan egnahemmare vi möter. Och framför allt möter vi alltså fadern; egnahemmaren och nyodlaren:
Han trampade ner spaden djupt i den
knappt frusna marken. Han var omgiven av jord, snö och stjärnor.
I stjärnljuset försvann en del av hans bekymmer. Evig
var jorden, evigt var gräset, evigt var arbetet. För
en stund glömde han bort att han inte kunde läsa och
skriva.
Mannen utan namn, analfabeten,
blev monumental.