Säckpipa

Johannes Holmqvist, Filipstad

Säckpipan - ett rörbladsinstrument liksom oboen och klarinetten - är mycket gammal, mer än 1000 år, och lär ha sitt ursprung någonstans i Mellanöstern, därifrån spred den sig till Asien, Nordafrika och så gott som hela Europa.

Den svenska säckpipan hör till den östeuropeiska typen av säckpipa, som utmärks av en cylindriskt borrad spelpipa och enkelt skurna rörblad liknande klarinettens. Den är betydligt mindre, tystare och mildare i tonen än sin mer kända skotska kusin, och är närmare besläktad med de säckpipstyper som 

spelas exempelvis i Estland, Polen, Ungern och Bulgarien. Säckpipans historia i Skandinavien är höljd i dunkel. Efter hand tappade instrumentet i popularitet på grund av den svåra speltekniken och det förändrade musikaliska idealet. Den variant av säckpipa som spelats längst i Sverige antas nu av många ha förts hit österifrån; möjligen av de finnar som på 1600-talet bosatte sig i västra Dalarna och norra Värmland. Efter medeltidens slut har pipans huvudsakliga hemvist varit just dessa områden, där den förde en allt mer tynande tillvaro och slutligen dog ut i mitten av 1900-talet, för att sedan i rekonstruerad form återupplivas från och med 1980-talet. I dag byggs säckpipan oftast i mer sofistikerade utföranden än de grovt tillyxade exemplar som bevarats från äldre tid.

Pipans ton är kontinuerlig och styrs av armtrycket mot säcken, som de olika piporna – spelpipan, bordun- eller baspipan och munstycket - är fästade i. Genom munstycket förses säcken med luft, men melodin går inte att påverka med munnen och det är mycket svårt att under spelets gång tillfälligt tysta instrumentet. Säckpiparen tillgriper olika trick, oftast ornament, för att ge en illusion av pauser mellan tonerna. Den bordun, eller grundton, som åtföljer melodin utan avbrott, är karakteristisk för säckpipan, och begränsar det antal tonarter som kan spelas på detta instrument.