Jag letade också hos Shakespeare efter ett lämpligt citat att referera till. Kanske det här kan duga:
Iklädd en kort och liten värdighet,
Och glömsk utav, vad minst hon borde glömma,
Sitt väsen skört som glas - lik ilsken apa
Så tokigt gycklar inför himlen,
Att änglar gråta."
(Lika för lika).
Ett ganska anspråksfullt sätt att börja en hemsida på kan man tycka. Men vad jag vill komma åt är berättelser om personer - historiska eller nu levande - som sagt eller gjort något utöver det vardagliga eller sådant som det är "inne" eller "opportunt" att säga. Jag skall försöka ange tonen genom ett exempel ur historiskt perspektiv.
Ett lakoniskt svar
Frans G. Bengtsson berättar medryckande i sin essä "Lakonismer" (Bonniers 1947) om ett "brev i stenstil", skrivet av general Georg Karl von Döbeln till Kung Gustaf IV Adolf.
Sedan Finland utrymts, kom Döbeln på vintern 1808 - 1809 till Åland för att organisera försvaret där, vilket han genast tog itu med på sedvanligt energiskt sätt. Resurserna voro små isen låg fotstjock från land till land; ryssarna rustade sig för att gå mot Åland och därifrån mot Stockholm; trupper funnos inga. Döbeln uppbådade befolkningen, lät den exercera och såga upp vakar; men bland allt han saknade var också all tillstymmelse till dugligt underbefäl. Han lät då kungöra att all lotspersonal på ön skulle tjänstgöra som underbefäl i hans improviserade styrka, -- ett formellt övergrepp varom genast någon förtretad lotsmyndighet insände en underdånig rapport till Stockholm, dit förbindelse fanns förmedelst släde. Döbeln var alltid föga bekymrad om formaliteter, på Åland mindre än någonsin; ställningens behov och fäderneslandets fara gjorde för honom paragrafer och reglementen till mera sekundära ting än eljest.
Så mycket mera bekymrad om formaliteter var däremot Hans Majestät i Stockholm: paragrafer och reglementen voro för honom tillvarons själva pelare och grundval, metafysiska fundament i hans världsbild. Allt annat kunde till äventyrs rubbas, paragrafer och reglementen aldrig. Hans intresse för dylika ting var minutiöst, patetiskt och utan gräns: sådant var vad han i grund förstod. Det är bekant att under kriget i Finland sammanlagt två kungliga skrivelser ankommo till armén där: den första en tid efter Siikajoki, innehållande kunglig förordning angående artilleriofficerarnas klädsel på baler; den andra vid Torneå, innehållande kunglig förordning angående uttagandet av fanvakt vid kyrkparader.
Med en sådan sinnets inställning genomläste kungen rapporten från åländska tullen och kände världen vackla inför en otrolighet sådan som denna. Han avfattade genast en skrivelse till Döbeln, vari han på det strängaste tog denne i upptuktelse, något som han ansåg vara mer än väl behövligt. Lotspersonalen på Åland hörde ju inte under krigsmakten till . Den hörde inte ens under krigsmakten till sjöss. Lotspersonalen på Åland hörde under Kongl. Lotsverket, vilket var något helt annat. Och alldenstund Döbeln inte var chef för Lotsverket, hade han klarligen ingen som helst befogenhet att kommendera lotspersonal.
Sedan kungen genom någon logisk utredning av denna art sökt göra sin tankegång klar för Döbeln och få honom att inse hela vidden av sin försyndelse, avsändes skrivelsen med kurir; och adressataten, i full fart med folkbeväpning, exercis och vakars upphuggning samt med ett bekymrat öga åt den företagsamme Kulneffs vädersträck, tog i vederbörlig tid del av densamma. Döbeln, en brinnande ande, kolerisk och genialisk -- besatt av en själens allmänna furia som lätt tog sig de våldsammaste utbrott -- var inte endast en stor patriot och en stor krigare; han var också en stor rojalist. Detta visade han bl a något senare genom den bestämdhet varmed han fördömde händelserna den 13 mars. Ur hans känslor inför den kungliga skrivelsen -- ur denna våldsamma kontakt mellan hans eldstål och kungens flinta -- framblixtrade ett fåtal enkla ord, uttryck för en själ i stor vånda inför den makt som måste, men här ej kunde lydas:
