Amatörradio

Hur det började

På slutet av 20-talet kom radion till min hemstad och så småningom byggdes en rundradiosändare för 725 m våglängd. Alla började experimentera med att bygga kristallapparater efter ritningar i magasin som Veckojournalen och Allers. Man klippte till en kartongbit och lindade honeycombspolar, som kunde förskjutas i förhållande till varandra. Genom att peta på en kristall med en nål kunde man detektera etervågorna och höra "Stockholm - Motala" och "Sven Jerring" i ett par 2000 ohms hörtelefoner, som endera klämde åt skallen så att den höll på att sprängas, eller också trillade av vid minsta beröring. Så småningom förbättrades situationen genom att en liten nätt, rund L M Ericsson kristallapparat anskaffades. Den kunde driva en enkel tratthögtalare.

Radiobygge på egen hand

Jag tröttnade snart på "Farbror Sven" och började fundera på att bygga en egen radio. Inspiration fick jag från en 3-rörs "VADA" som hade många rattar och rören på ovansidan. Den apparaten hade kortvågsband och genom att kasta upp en koppartråd i ett träd gick det att få in avlägsna stationer som t ex Kalundborg. Det första egna bygget var en byggsats från Clas Ohlson. Röret var ett Philips A 415, som jag förvärvade genom att springa ärenden åt en elektrisk affär som också sålde radio. Bygget blev lyckat och kunde genom återkoppling fås att svänga på mellan- och långvågsbanden. En sändare skulle också till förstås. Man hade ju läst om sjöfartens gnistsändare, och en gnistinduktor från en skrotad T-Ford införskaffades för 50 öre och fick bli första sändaren. Vi hade fina förbindelser inom kvarteret innan värden kom upp röd i ansiktet och bad att få tala med min far.

Av någon anledning kom jag att intressera mej för ultrakorta vågor, jag tror det var de mekaniskt enkla lösningarna som imponerade. Jag hade ju tillfälle att iaktta militärens övningar med dåtida 1 w Radio m/30 bärbar, och 30 w kärrburen Radio i den lilla garnisonsstaden där jag bodde. Relativt klumpiga grejor med ramantenn, med vilka man knappt fick förbindelse med motstationer på några kilometers avstånd. The Hammarlund 1937 Short Wave Manual hade en serie artiklar om kompakta mottagare för korta vågor, och i Populär Radio 1936 fanns en artikel om en transceiver för 112 MHz. Så jag beslöt bygga för ultrakortvåg som det hette då. Se min suddiga bild. Rörbestyckningen var L 414, en triod, och B 443 (ett rör med skärmgaller anslutning på sockeln). Jag och en kamrat hade byggandet som enskilt arbete och med fysiklärarens benägna hjälp fick vi faktiskt sändaren att svänga. Året var 1939.

Förf till vänster med en kompakt 4 rörs BC-super, i mitten med en VHF transceiver för 2,5 m och till höger med hunden Bill och en ½ watt Br m/40 P för 56 MHz.

En signalist har aldrig trist

Jag tillhörde Signaltrupperna, var trådsignalist, och fick mitt lystmäte i kabeldragning tillfredsställt som signaltroppchef för såväl anspända som bilburna förband. Under skolorna praktiserades även telegrafi och jag vill minnas att en lärare hette sergeant Englund. Emellertid blev förbanden allt mer bilburna, och när tillfälle gavs att överge hästarna för bilar följde jag med, eftersom jag är motoringenjör till professionen. I Linköping 1948 tog jag emellertid ett B-cert och fick signalen SM5AOJ, och var i gång några år med UKV surplusstationer. Först hade jag en ½ watt Br m/40 P för 56 MHz som jag inköpt från förrådsförvaltare Higer på S1 för 25 Kr. Den var självsvängande och störde allt och alla. Bland motstationerna minns jag vännerna SM5KB, SM5MN och SM5FH samt några italienare. Sedan fick jag tag på en SRC 522 från en nödlandad Liberator och konverterade den efter alla kända beskrivningar i QST och Wireless World. Flyttade sedan norrut en period, och var både SM2a och SM3a innan jag åter hamnade i SM5, och i ett amerikanskt oljebolag.

Tribolog på tåg

Ett civilt tekniskt liv med mycket resande började. Det blev inte mycket tid över till hobbies. Licensen fick förfalla, tyvärr... Emellertid kom jag att studera fenomenen kring friktion och smörjning (tribologi av grek. tribos=nötning), och hade nöjet tillämpa kunskaperna bl a på Östra Södermanlands Järnväg (ÖSlJ), en liten ångloksdragen smalspårig museibana mellan Läggesta och Mariefred. Även detta nöje tog för mycket tid i anmspråk, och jag måste snart ägga det på hyllan. Men en dag kom pensioneringen och dagen för förverkligandet av mina hobbydrömmar. Då var det dags att återtaga den förlorade sändarlicensen. Men det var lättare sagt än gjort.

Final - med ny signal

En diger skriftväxling med Kungl. Telestyrelsen började. Efter ett tag insåg jag att det var enklare att avlägga nytt prov för en T-licens än att komma någon vart genom korrespondens med denna stelbenta inrättning. Sagt och gjort, jag anmälde mej till nytt prov, och eftersom Ohms lag inte ändrats nämvärt sedan jag gick i skolan, så dröjde det inte länge innan jag hade en ny licens och ny signal: SM0PRY! Sedan skulle det vara en smal sak att ta en B-licens och få köra CW, trodde jag. Men ödet ville annorlunda, och det kom att ta mig fem år innan jag erövrade det åtråvärda certifikatet i form av CEPT 1, eller Klass 1, som det heter nu för tiden.

Läs mer om amatörradio hos SSA och TSA
eller SM5IQ.

Kom du direkt till den här sidan t.ex. från en sökmotor? Då har du inte min ljusblå innehållsförteckning till vänster. Klicka i så fall här och välj SVENSKA så kommer du vidare!

Välkommen med synpunkter och kommentarer! Brevlåda finns på startsidan