Historien om katten Pyramus

Pyramus (Musse I), här 15 år.

1956 flyttade vi in i ett radhusområde i Roslags Näsby i dåvarande Täby köping. Vi hade ett barn och väntade det andra. Vår dotter ville gärna ha ett husdjur, och under en period var det en liten mus, Minimalin. När musen plötsligt dog var sorgen stor. Hon begravdes under övliga former i trädgården.

Min hustru var uppfödd på landet och hade haft katter i huset under sin uppväxttid. Jag hade aldrig fått ha något husdjur. De var otäcka, obekväma, ohygieniska och allt möjligt på o. Så när jag en sommar på landet hos släktingar fick ha hand om en liten hund, en fransk bulldogg var lyckan stor. Hunden hette Chess, och det var en hund som passade mitt kynne. Först 10 år senare blev jag i tillfälle att skaffa en egen hund. Då blev det av olika anledningar en boxer, men den historian får jag berätta en annan gång.

Hur den första katten kom till radhuset minns jag inte. Jag reste mycket i tjänsten och plötsligt fanns den där, troligtvis hade dottern fått den av någon som begåvats med kattungar. Det var en svart katt med vitfläck i bringan som döptes till Lisa och blev snart en omtyckt familjemedlem. Men som det var en utekatt, som grävde ned sin avföring i grannbarnens sandlådor, så vi måste ta bort den. Det blev stor sorg. Nästa katt vi fick, var en tabbymönstrad grå hanne med anor från Åland, som kallades Mior eller Strömmingstigern. Han gick runt på takåsarna på radhuslängan och jagade fåglar i alla lägen. Det blev också i längden besvärande för grannsämjan och vi blev tvungna ta bort honom också. Åter blev sorgen stor.

Katten Thisbe, ca 12 år gammal

Vår tredje katt, en liten vit kattunge med svarta fläckar, fick dottern av goda vänner. Nu visste vi bättre, och vi skaffade och lärde katten gå på sin egna sandlåda. Katten döptes högtidligt till Tisbe och stannade hos oss 13 år. Hon gjorde inte stort väsen av sig och följde oss troget på alla resor under sommaren, och blev med tiden en omistlig vän i familjen. När hennes tid var ute sa hustrun: Vi ska inte ha något mer djur, man blir så bunden.

Så gick några år, barnen var utflugna och hur det nu var, så var det tomt att inte ha ett djur i huset. En dag står det en annons i DN. Skadad, pratsam hittekatt, svart med vita tassar, söker nytt hem. Annonsören var DOSO, Djurens Ombudsmans stöd organisation. Jag svarade på annonsen, och en dag ringde det på telefon. "Vad har ni för erfarenhet för att kunna ta hand om en skadad katt", löd första frågan. Min hustru är leg. sjuksköterska, svarade jag, och efter något resonemang skulle vi få ha katten på prov i en vecka, sedan skulle ombudsmannen komma och inspektera hemförhållandena. Vi accepterade.

En kväll en vecka senare uppenbarade sig ett ungt par med en stor svart katt i en bur. Det var fodervärdarna. När buren öppnades klev katten ut, sträckte sig till sin fulla längd, nästan en hel meter, och röt: Mijjääääsch! Gick nosande runt rummet ett par varv ivrigt pratande, hoppade sedan upp i bästa fåtöljen, slickade sig grundligt, lade sig tillrätta och somnade. Vi underhöll oss en stund med det unga paret, och när de gick så rörde katten inte en min. De var inte hans husse eller matte. Men han hade tydligen bestämt sig. Här ville han stanna.

Vi gjorde i ordning en korg med en filt i på en hylla i förrådet, ställde sandlådan i ett hörn och lyfte ut katten dit. Vi undersökte hans skador. Enligt fodervärdarna, som kallade honom Patrik Lumumba efter en känd brottare, hade han hittats under ett uthus till en sommarstuga, med ett framben trätt genom halsbandet, antagligen i ett försök att befria sig från det. Han måste ha gått så ett bra tag, för såret i armhålan var stort och dåligt läkt. Nästa dag tog vi katten till veterinär Karin Håkansson, som är kunnig på hundar och katter och som sett till alla våra husdjur genom åren.

"Prima katt i sina bästa år, mellan 2 och 4 år gammal, skadan i armhålan kommer att läkas, håll rent och gör så och så. Men han bör kastreras. Vad heter katten?" Patrik Lumumba var inte vad vi tänkt oss. Vi tittade på varandra, hustrun och jag, vår förra honkatt hette Thisbe, och sa med en mun: Pyramus. Så fick det bli. Fast för det mesta blev det sedan Musse eller Musse - Patrik. Musse sympatisk, Zurbriggen eller Gamsachurdian, allt efter situationen eller sinnesstämningen. Kär katt får många namn.

Musse var en utpräglad personlighet. Han gick med oss på kvällspromenaden, han följde med mej en bit på väg mot busshållsplatsen när jag gick till jobbet, stannade en stund ute och vände sen hem. Han hade egen ingång genom en lucka i garagedörren och kom ofta uthoppandes när han hörde min röst på gatan eller knastret från våra fotsreg på garagegången. Med grannens tax Myran höll upphöll han vänskapliga förbindelser. Ofta satt de på var sida grinden och sällskapande, utbytande övliga svansviftningar och pälsslickande.

Räkor var Musses älsklingsföda och på fredagarna när godsakerna vankades bröt han ut i sång: Uuuääälylyly. Vi trodde katten blev tokig första gången vi hörde det, men han var som sagt pratsam och visade ofta sin uppskattning med små ljud. En julikväll när radhuslängorna låg öde, kom vi hem från en konsert på Skansen. Från ett hus mitt emot vårt på gatan hördes underliga ljud. Där satt vår katt Musse på ena sidan en buske, och på andra sidan en praktfull stor brandröd tiger och höll konsert, var på sitt sätt. Praktfulla toner som hördes vida omkring.

Men säg den fröjd som varar beständigt. När min hustru drabbades av Alzheimer och inte längre kunde skötas i hemmet, utan hamnade på långvården, sålde jag radhuset och flyttade in i en liten våning. Katten Pyramus följde med, men saknade nog sitt gamla revir. Han fick en tumör och härdade ut ett år, sedan var hans tid ute. Med sorg for vi till veterinären, som inte gav oss något hopp. Lugnt fick han somna in i min famn med huvudet i min kupade hand, medan tårarna stilla rann nedför mina kinder.

När jag efter ett par års tvekan åter tog mig an en ny katt, denna gång från en familj vars far blivit allergisk, var det med glädje jag erfor att katten redan hette Musse. Den nye Musse är blyertsgrå, med vit bläs, vit bringa och mage samt vita tassar. Elegant så det förslår, och han kallas därför gärna "Mussjö" i den trängre kretsen.

Musse II,"Mussjö", här 10 månader gammal.
Någon gång kanske jag skriver en historia om honom.