Information om höftleder ,röntgen och dysplasi.
Höftledsröntgen:
Central bedömning och registrering av hundens höftleder är ett led i Svenska Kennelklubbens genetiska hälsoprogram för bekämpning av höftledsdysplasi, en till stor del ärftligt betingad utvecklingsrubbning som förekommer hos hundar inom många raser.
För att resultatet skall bli officiellt måste hunden vara minst 12 månader gammal för flertalet raser, fr o m 2000.01.01 gäller för vissa raser 18 månader som lägsta åldersgräns. Till röntgenundersökningen skall hundens registreringsbevis medtagas för kontroll och vidimering av hundens identitet.
Sedan Er hund blivit röntgad kommer bilderna att sändas till Svenska Kennelklubben tillsammans med en av ägaren underskriven remiss för röntgenutlåtande. Bilderna bedöms av röntgenologisk expertis och arkiveras.
Remissens inbetalningkort avskiljes av djurägaren och angiven avgift inbetalas snarast. Först då avgiften inbetalats och registrerats hos SKK utsändes remissvar i form av ett röntgencertifikat till djurägaren och resultatet blir officiellt, överföres till veterinärdata och utsändes till specialklubben.
Kostnad för bedömning av röntgenbild, registrering och arkivering finns angivna på Pg-talongen på remissen. Den lägre avgiften avser röntgen av t ex endast HD eller endast AD, nästa avgift avser t ex både HD och AD på samma hund. Den tredje avgiften avser röntgen av mer än tre olika ledtyper /hund, t ex HD, AD och knän.
Från och med 1990.01.01 gäller för all central registrering av veterinärdata att hunden skall vara ID-märkt senast vid röntgentillfället.
Har Du frågor då Du fått röntgenresultatet är Du givetvis välkommen att ringa till SKKs veterinäravdelning mellan kl. 10-12 och kl.13-15 på tel. 08-795 30 00. Detta gäller även om Du senare vill tala med avläsande veterinär då vi kan behöva förmedla röngenbilden till honom före konsultationen.
Höftledsdysplasi:
Förklaringar, råd och anvisningar till hundägare av Lars Audell och Åke Hedhammar, SKKs veterinäravdelning.
Höftledsdysplasi (felaktig utveckling av höftleden) är en relativt vanlig åkomma hos många raser. Till skillnad från höftledsdysplasi hos människa där utvecklingsrubbningen i flertalet fall kan påvisas redan hos spädbarn kan man hos hundar ytterst sällan hitta hågot fel på de unga valparna. Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid och först när skelettet är moget kan man med god säkerhet bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen.
Från och med
2000.01.01 gäller inom hela Norden att hundarna skall vara minst 12 månader
gamla för att höftlederna skall bli officiellt bedömda på SKK och resultatet
skall kunna införas i SKKs veterinärregister. Dock gäller för ett antal
raser: bullmastiff, dogue de bordeaux, grand danois, leonberger,
maremmano-abruzzese, mastiff, mastiff neapolitan, newfoundlandshund, landseer,
pyreneerhund samt s:t bernhardshund att dessa raser skall ha uppnått 18 månaders
ålder för en officiell höftledsdiagnos. Röntgenbilder av hundar med misstänkta
ledfel kan avläsas från och med 6 månaders ålder. Denna tidiga avläsning görs
enbart för att hundar med eventuella grava fel skall få en adekvat behandling
av veterinär och besparas onödigt lidande.
Samtliga hundar skall vara ID-märkta senast vid röntgentillfället med av SKK
godkänd metod.
Gradering:
Röntgenundersökning kan aldrig bli en exakt metod för fastställande av en hunds höftledsstatus. Några helt tillförlitliga mätmetoder för de olika graderna av dysplasi finns inte. För djurägarnas skull och för att undvika att hundar felaktigt klassas som dysplastiska är därför målsättningen att i tveksamma fall hellre fria än fälla.
A: Normala höftleder:
A =Normala
höftleder (=
nuvarande ua) Hundar med normalt utvecklade höftleder får diagnosen
"A",
tillägget "utmärkta höftleder" får de hundar som har speciellt välutvecklade
och fasta höftleder
jämfört med övriga inom rasen.
B: Normala höftleder:
B =Normala höftleder (=nuvarande ua)
Hundar med normalt utvecklade höftleder får diagnosen "B".
(Tänk på att Hd är mycket ärftligt!!)
C: Lindrig dysplasi.
C = Höftleder
lindrig dysplasi (=nuvarande grad I)
Är den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal
storlek och form
men ledhuvudet passar inte in exakt in i ledhålan.
Bör inte avlas på.
D: Måttlig dysplasi.
D = Höftleder
måttlig dysplasi (=nuvarande grad II)
Är en måttlig dysplasi, höftleds hålan är märkbart grund.
Ledhuvudet passar in dåligt och går lätt att skjuta ur läge.
Bör inte avlas på.
E: Höggradig dysplasi.
E = Höftleder
kraftig dysplasi (=nuvarande grad III och IV) -
Är enkraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta
och
rider på ledhålans kant. Luxation menas då Höftledshuvudet ligger heltutanför
ledhålan.
Ledhålan är mycket grund.
Bör inte avlas på.
Övriga förändringar:
Höftledsdysplasi ger förr eller senare upphov till förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningen kan ses på röntgenbilden men mycket snart tillkommer benpålagringar som kan urskiljas relativt enkelt. Dessa benpålagringars storlek och utbredning är ett relativt gott mått på graden av broskförslitning i leden. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden. Detta gör att röntgenbilder av gamla hundar med kraftiga pålagringar inte går att bedöma ur dysplasisynpunkt. Något säkert samband mellan pålagringar och smärta finns ej. Det är dock ovanligt att äldre hundar visar några symtom från höftlederna utan att det föreligger benpålagringar. För att ge ägarna till hundar med dysplasi ytterligare information om deras hundars höftledsstatus anges det i röntgenutlåtandet om benpålagringar kan ses och i så fall hur stora och utbredda de är.
LBP = lindriga benpålagringar
MBP = måttliga benpålagringar
KBP = kraftiga benpålagringar
DUPLEX = båda sidor.
Det bör observeras att gamla hundar i enstaka fall kan få pålagringar och även smärtor från höftlederna trots att höftlederna varit utan anmärkning eller till och med utmärkta när hundarna var unga. Oftast är det fråga om en förslitning som drabbar även andra leder. Detta ses speciellt hos hårt arbetande bruks- och draghundar samt gamla avelstikar.
Symtom hos hundar med höftledsdysplasi:
Det är omöjligt
att enbart av en röntgenbild kunna utläsa om en hund lider av sitt höftledsfel.
Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på smärta trots att de
bara har en lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi kan vara
helt symtomfria. Sättet att hantera den enskilda hunden framför allt vad avser
motion och utfodring samt hundens psyke och vilja att röra sig är många gånger
av avgörande betydelse. Generellt sett har hundar inom småhundsraserna mindre
problem av höftledsfel än större och tyngre hundar.
Inom de medelstora och storvuxna hundraserna kan man säga att hundar med höftledsdysplasi
grad C sällan visar tecken på smärta eller hälta vid ung ålder. De får
dock i regel med tiden små pålagringar i leden och i enstaka fall inskränkt rörelseförmåga
när de blir gamla.
Hundar med höftledsdysplasi av grad D eller E kan vara kliniskt friska eller ha
relativt litet besvär men en del kan utveckla svåra tecken på smärta och rörelseinskränkning,
särskilt när de blir äldre.
Behandling av hundar med höftledsdysplasi:
Hundar som har höftledsdysplasi får förr eller senare problem med sina höfter. De är inte alltid så tydliga, i synnerhet om förändringarna är lika grava i båda höftlederna. Höftledsdysplasi leder till felbelastningar i leden, som i förlängningen ger benpålagringar och artroser, vilket helt enkelt är kroppens sätt att försöka stabilisera en instabil led. Artroser och benpålagringar gör ont.
Den drabbade hunden kan behandlas med olika preparat, i allmänhet smärtstillande, och leva ett drägligt liv. Man kan också göra höftledsoperationer på hundar. Man ska dock känna till att höftledsdysplasi är den ledsjukdom som oftast leder till avlivning, och att ledsjukdomar är näst efter tumörer den vanligaste avlivningsorsaken i försäkringsstatistiken. Det finns så kallade cost-benefit studier gjorda, där man jämför kostnaderna för höftledsdysplasi jämfört med vinsterna av ett avelsprogram. Man jämförde alltså kostnaden för alla undersökta djur (inte bara avelsdjur) mot det värde man uppskattade att de räddade hundarna hade (det vill säga de hundar som inte fick grava höftledsdysplasier, grad 2-4, på grund av avelsprogrammet). Här får man inte minst glömma minskningen av hundarnas lidande – vilket dock inte kan mätas i pengar. Det visade sig att det lönar sig att röntga sina hundar och sedan använda det resultatet för att få ner förekomsten av höftledsdysplasi.
Ofta ställs
frågan hur man skall förfara med hundar som har höftledsdysplasi. Givetvis bör
de hundar som visar hälta eller smärta veterinärundersökas. När det gäller
de hundar som ej visar några tydliga symtom av sina höftledsfel kan man som
generell regel säga att de bör motioneras regelbundet men med måtta. Hård
motion, hinderlöpning och dragning med pulka bör undvikas, åtminstone för
hundar med grövre dysplasigrad.
Övervikt innebär också en ökad belastning av höftlederna. Hundar med höftledsdysplasi
skall därför hållas slanka.
Vid svårare besvär orsakade av höftledsdysplasi kan man hos unga hundar som
sista utväg företaga en operation (borttagande av ledhuvudet) som kan göra
det möjligt för dem att leva ett relativt normalt liv. Operationen
rekommenderas dock ej på stora och tunga hundar. Äldre hundar som börjar få
besvär av höftledsdysplasi kan ofta få en klinisk förbättring genom ett
ingrepp på lårens insida (pectineus-myotomi). Hunden kommer efter operationen
att gå något mer bredbent och detta bidrar till bättre stabilitet i höftleden.
Operationen är relativt enkel och kan vara värd att pröva i en del fall. På
vuxna hundar med allvarliga höftledsskador kan även sk protesoperationer
(konstgjorda leder) göras. Dessa operationer är dock komplicerade och mycket
dyra att utföra.
Bedömning av hundens lämplighet för avel:
Riskerna för
att en hund ska utveckla höftledsdysplasi är till stor del ärftligt
betingade. Detta innebär bland annat att hundar som själva har höftledsdysplasi
oftare producerar avkomma med dysplasi än hundar med normala höftleder.
Hundar som vid röntgenologisk bedömning av höftlederna visats ha höftledsdysplasi
bör därför inte användas i avel.
Detta gäller alla grader av dysplasi och oavsett om hunden själv visar hälta
eller inte. Det faktum att hunden har en felutvecklad höftled ökar riskerna för
att avkomman skall få höftledsdysplasi av både lindrigare och gravare former.
Också hundar med normala höftleder kan producera avkomma som får höftledsdysplasi.
Riskerna för att en hund med normala höftleder producerar avkomma med höftledsdysplasi
ökar om dess föräldrar och/eller kullsyskon har höftledsdysplasi.
Knäleder:
Röntgenundersökning av knäleder sker endast avseende boxer. Central registrering av resultat från knäledsröntgen startade 1989 på begäran av rasklubben. För officiell registrering av resultaten krävs att hunden skall vara minst 12 månader gammal och ID-märkt senast vid röntgentillfället. Röntgenremiss skall insändas till SKK tillsammans med röntgenbilden och djurägaren får röntgencertifikat med diagnos i likhet med övriga officiella röntgensvar.
Vad gäller för avel avseende olika raser:
I Svenska Kennelklubbens registreringsbestämmelser samt i Svenska Kennelklubbens genetiska hälsoprogram står vad som gäller avseende veterinära undersökning gällande din ras.
Överklagande av bedömning:
Överklagande av röntgenavläsningsresultat till den nordiska röntgenpanelen kommer fr o m 2000.01.01 att avgiftbeläggas. Överklagan kan då ske av veterinär och/eller hundägare.
Internationellt certifikat:
Det utfärdade
röntgencertifikatet kommer att vara FCI´s godkända internationella
HD-certifikat.
Avläsningar enligt FCI´s fastställda principer utfärdade i annat land kommer
därmed att kunna jämföras med avläsningar gjorda i Sverige.
Övrig röntgen:
Övriga röntgenbilder som insändes till SKK blir avlästa mot erläggande av avgift härför. Dessa resultat blir dock ej officiellt registrerade hos SKK.
Valpköp:
Innan du köper valp, ta reda på vad föräldrarna har för Hd status och även mormor/morfar, farmor/farfar. Hd kan komma tillbaka i linjerna. förlita dig inte blint på att föräldrarna är friska. Om de hade föräldrar med hd ,kan det komma tillbaka i barnbarnen. Är du osäker, köp en valp av en uppfödare som bara avlar på friska linjer och hundar.
Avläsning av röntgade höftleder:
Då man röntgar hundens höfter ligger hunden på rygg, ofta i en speciell ”vagga” för att få maximalt med stöd. Oftast blir hunden sederad, det vill säga den får en spruta med ett läkemedel som gör att hunden blir dåsig och avslappnad. För att röntgenbilden av höften ska bli bra måste hunden ligga absolut stilla och rakt. Man vill helst inte ta mer än en bild, eftersom röntgen är strålning, vilket inte är nyttigt om man exponeras mycket. Själva röntgenbilden ska även inkludera knäskålarna på hunden. De vill man ha med för att kunna se att benen inte vridits åt något håll, för att försöka påverka resultatet i någon önskvärd riktning. Det finns hundar som går utmärkt att röntga i vaket skick, men om din hund inte står ut med att ligga på rygg i normala fall, lär den inte vilja göra det i vaggan i röntgenrummet, och det kan vara bra att låta den få lite lugnande. Det råder delade meningar bland såväl expertis som hundägare, om resultatet kan påverkas av en alltför sederad (trött) hund.
När röntgenbilderna
över höftleden granskas, tittar man på hur väl lårbenshuvudet passar in i
ledskålen. Man granskar jämnheten på kanterna, hur mycket av lårbenshuvudet
som överlappar ledskålen och hur stor glipan, eller glappet dem mellan, är.
Man måste även titta noga på lårbenshalsen, för att hitta små ojämnheter
som är benpålagringar, men även tjockleken av lårbenshalsen granskas. Om den
är tjockare än normalt kan det vara tecken på belastnings fel.
Höftledsdysplasi är en multifaktorell sjukdom. Det är alltså många faktorer som ska spela in för att sjukdomen ska utvecklas. Hur mycket motion valpen får, hur mycket eller lite mat den får och hur snabbt den växer spelar in, men framför allt beror det på om den har föräldrar eller annan släkt som har höftledsdysplasi. Sjukdomen är i högsta grad ärftlig, och arvbarheten för att utveckla höftledsdysplasi varierar mellan olika studier, men är i allmänhet stor, från 40 % och uppåt. En egenskap som har en arvbarhet på 5 % eller mer, kan man påverka med hjälp av selektiv avel.
Det har gjorts många studier, både i Sverige och utomlands, avseende nedärvning av höftledsdysplasi. Man vet att höftledsdysplasi har en polygen nedärvning, vilket innebär att flera olika gener är involverade. Det är kanske lättare att förstå, om man tänker på hur höften ser ut och hur den har utvecklats under hundens uppväxt. Dessutom har man i flera undersökningar visat, att man kan minska förekomsten av höftledsdysplasi genom att ha ett urval av avelsdjur. Detta urval är hundar som själva inte är behäftade med höftledsdysplasi. Man fann också tidigt, att syskongruppernas höftledsstatus har betydelse för avkommans resultat. I en undersökning gjord på 1970-talet, med hundskolans hundar, fann man bland annat att individen i sig och dess höftledsstatus betyder mindre än syskongruppen i sin helhet. Där jämfördes tikarna och delades in i olika grupper beroende på egen och syskonens höftledsstatus. En tik, som själv är utan anmärkning, men där minst hälften av hennes syskon är behäftade med höftledsdysplasi, gav fler avkommor med höftledsdysplasi än en annan tik, som själv hade höftledsdysplasi men vars syskon var utan anmärkning. Ingen av dessa båda tikar är intressanta att använda i avel.
Flera senare undersökningar, också gjorda på svenskt material, visar samma sak. Det räcker alltså inte att se till den enskilde individens resultat. Man måste beakta familjen. Genetiskt är avelshunden summan av sin familj, och kommer att lämna höfter som är representativa för hela den nära släkten. En hund med grad A eller B, vars syskon har grad C eller värre, kommer att lämna fler höftledsdysplasier efter sig än en hund med samma resultat, vars syskon och föräldrar också är friröntgade.
Som tidigare beskrivits finns höften i en broskmodell, som sedan förbenas i takt med att hunden växer. I valpstadiet är höftens broskmodell som den ska vara, men i de fall då höftledsdysplasi utvecklas händer det att vid 2-3 mån ålder blir leden av någon anledning lite slapp. Ledkulan trycks inte in ordentligt i höftledsskålen, vilket får till följd att höftledsskålen inte formas som den ska. Själva leden, kulan och "gropen", påverkar varandras utveckling. De olika benen växer inte heller exakt samtidigt utan ofta lite ryckvis. Just vid 2-3 månaders ålder sker förbeningen av höftledsskålen, så detta är en mycket kritisk period. Det finns dock tyvärr inga studier som påvisar varför slappheten kommer. Men undersökningar har visat, att om en valp har glappa leder och därefter får mycket mat, utvecklar den i allmänhet höftledsdysplasi.
Förekomsten av slappa höftleder har ökat inom alla raser. Anledningen är nog delvis att det nya systemet inte har något utrymme att hellre fria än fälla de något slappa höftlederna. Just slapphet i leden kan förbättras med åldern, då hunden får bättre muskulatur och stramare ledkapsel. Det är ju naturligtvis under förutsättning att hunden inte haft besvär av sina höfter, för då har istället pålagringar och andra förändringar i leden bildats.
Höftledsdysplasi är till stor del ärftligt, men inte enbart. Det finns även annat som påverkar utvecklingen av höftledsdysplasi, som utfodringen och mängden motion hunden får. För en hund som inte har de genetiska anlagen för höftledsdysplasi kan missutfodring, övermotionering m.m. inte heller provocera fram höftledsdysplasi (däremot en hel del andra skelettsjukdomar, men det är en annan sak), men rätt utfodring, rätt motion och så vidare kan hindra en hund som har det genetiska anlaget för att utveckla höftledsdysplasi att faktiskt inte göra det.
I olika undersökningar har man visat att hundar som får fri tillgång till mat utvecklar höftledsdysplasi i större omfattning än om mattillgången är mer begränsad. Anledningen är att dessa hundar då växer snabbare, vilket ökar påfrestningarna i höftleden. Risken för att det blir glapp i leden ökar, samspelet mellan ledkula och ledskål störs och höftledsdysplasi kan utvecklas. När man i försök gett valparna ökad mängd protein till en annars väl komponerad diet har man inte kunnat se någon större risk för höftledsdysplasi och samma sak gäller om man bara ökar mängden kolhydrater. Genom att ge en något restriktiv diet, får man en mer kontrollerad tillväxt, och problemen med bland annat höftledsdysplasi minskar.
På senare år har undersökningarna fokuserat mer på vitaminer och mineraler, och den mineral man särskilt studerat är kalcium (kalk) och balansen av kalk i kroppen. Kroppens mineralbalans är rent allmänt en känslig historia, och överskott av kalk ger stora problem. Skelettet är en väldigt aktiv del av din kropp och bryts ner och byggs upp hela livet. Genom att ge extra kalk fördröjer man benets mognad och processen med bennybildning och benresorbtion störs. Detta är en anledning till att höftledsdysplasi, osteokondros, lösa benbitar i lederna, problem i armbågar eller nackkotpelare (s.k. Wobblersyndrom) uppstår. Om man ger för mycket kalk till en i övrigt väl avvägd fodergiva, blir problemen liknande dem som man ser om man ger helt fri fodergiva. Skelettet utvecklas på fel sätt, och hundar som får problemen nämnda ovan har mycket ont.
Om man vänder på resonemanget och istället ger hundarna för lite kalk, så ökar absorptionsgraden från kroppens egen kalkreserv (skelettet) och kroppen kompenserar alltså bortfallet själv. Observera att det är dock INTE omvänt förhållande! Kroppen kan INTE undvika att ta upp överskott av kalk! Om man går över till vuxenfoder till valparna får de inte kalkbrist. Man bör alltså inte komplettera med kalk till unghunden som får vuxenfoder, för att inte överdosera mängden kalk i fodret.
Valpar ska belasta sina ben. Styrkan i benet (skelettet) avgörs av den belastning benet får. Hållbarheten i skelettet tränas alltså upp, men det är viktigt med successiv uppbyggnad av skelettet! Om man inte är varlig kan det blidas små mikrofrakturer under benhinnan, vilket utgör en negativ påverkan på benet. Valparna ska alltså röra på sig, men de ska inte få överdriven motion. Lagom mängd motion stimulerar, medan överdriven motion bryter ner.
Höftledsdysplasi är ärftligt. Foder - och i synnerhet för stor mängd mat och för mycket kalk - ger i felaktig mängd och sammansättning problem med skelettets utveckling, men för att just höftledsdysplasi ska utvecklas krävs det att hunden har de genetiska anlagen för det. Hur fodret är beskaffat har i sammanhanget ingen betydelse, utan det är sammansättningen som är viktig. Väl avvägd motion är viktigt och ska naturligtvis förekomma i lagom mängd.
Det är viktigt att man inte tillåter sin hund att bli fet under uppväxten. Det ger nästan alltid problem med skelett och leder. Dessutom nybildas fettceller bara i den unga individen. Man får inte fler antal fettceller i vuxen ålder, de blir bara större och mer innehållsrika. Om man låter sin unga hund bli fet bildas alltså fler fettceller och det är svårare att hålla hunden i lagom hull som vuxen. Den blir lättare fet, med andra ord.
Höftledsdysplasi är en sjukdom som orsakas av många faktorer. Ett av de viktigaste och kanske det enklaste sättet att påverka förekomsten av höftledsdysplasi är att undersöka så många av våra hundar som möjligt, och undvika att använda överdrivet behäftade individer i aveln. Eftersom flera studier och undersökningar har visat att syskons och föräldrars syskons resultat påverkar förekomsten av höftledsdysplasi, måste kunskapen om hur våra avelshundars syskon, föräldrar, mostrar, fastrar, farbröder, morbröder och andra familjemedlemmar ser ut avseende deras höftledsstatus öka.
Höftledsdysplasi är en svår sjukdom, som är besvärlig för dem som drabbas – såväl hund som hundägare. Det är inte lätt att bli av med sjukdomen eftersom flera olika faktorer påverkar förekomsten. Genom att öka kunskapen om hur ”tjocka släkten” till våra avelshundar ser ut, och genom att införa avkommeprövning, skulle vi kunna trycka ner förekomsten av höftledsdysplasi, vilket skulle gagna vår ras, så väl som minska lidandet för den enskilde individen. Det är därför av stor vikt att så många hundar som möjligt höftledsröntgas, inte bara de enskilda avelsdjuren. Genom att höftledsröntga din hund, hjälper du vår ras att förbättras hälsomässigt.
KOM IHÅG!!
Bedömning av hundens lämplighet för avel:
Riskerna med att hunden ska utveckla HD är till stor del ärftligt. Detta innebär att hundar som själva har HD oftare producerar avkomma med HD än hundar med normala höftleder.
Hundar som vid röntgen visar HD bör därför inte användas i avel.
Detta gäller alla grader av HD oavsett om hunden inte visar vare sig smärta, hälta eller har nedsatt rörelseförmåga.
Hundar med normala leder (UA) A och B (som är fria höftleder) kan också producera avkomma med HD. Riskerna ökar om föräldrar eller kullsyskon har HD.
Därför bör man endast använda hundar i aveln vars HD är A eller B.
Vi avlar bara på A eller B och friska linjer bakåt.