Copyright  ©  Christian Lanciai 1996-2009

samt respektive undertecknade under sina respektive artiklar.

John Bede om Shakespeare och kung Arthur

Anthony Burgess inlägg i debatten

Brev till John Bede — John Bedes oväntade svar

Multipelpersonligheten

Sista ordet i Shakespearedebatten?

En språkexpert vitsordar Shakespearedebatten

John Bede sjunger ut

Nya ställningar i Shakespearedebatten

Stor Shakespearedebatt — med inledning av John Bede

Fallet Christopher Marlowe

(Argument för Shakespeare

Fallet Stanley)

Diktarens solfläckar

Shakespearedebatten, del 14:

(1. John Bede ändrar mening

2. Vad sonetterna avslöjar)

Shakespearedebatten, del 15

Robert Burtons outrannsakliga melankoli

Doktor Mendenhalls metod

David Rhys Williams inlägg i debatten

Mysteriet William Shakeshafte

JBW blandar sig i Shakespearedebatten

Shakespeares testamente, av John Bede

Vem som helst, men inte Shakespeare! — av Laila Roth

John Westerberg svarar John Bede

Försök till summering

John Bede ömsar fot

JBW:s svar till John Bede

Laila Roth har ordet

Sonetterna

John Michell löser problemet

Mark Twains Shakespearebiografi

Laila Roth försöker igen

Anthony Bacons hemligheter

Den äldsta Shakespearebiografin

Kommentar till A.D.Wraight

Fallet Marlowe

Arden av Feversham

Det tragiska fallet Sir Francis Bacon

Fakta och spekulationer i fallet John Penry

Sir Francis Bacons hemliga anteckningsbok

Apologi för Shakespeare, av John Bede

Summering av (de obefintliga) bevisen

Laila Roth summerar Mysteriet

Mike Rubbos film om Marlowe – Shakespearedebatten

Shakespeare-symposiet i Göteborg, maj 2002:

1. Shakespeare

2. Sir Francis Bacon

3. Fallet Oxford

4. De viktigaste argumenten för earlen av Derby

5. Fallet Marlowe

En oreda av spöken

Bacon mot Marlowe – debatt

Elizabeth Weirs första inlägg

Rapport från Shakespearekonferensen i Globe-teatern i London

Elizabeth Weirs andra inlägg

Släktutredningar och andra utredningar

Mera om 'Arden av Feversham'

Laila Roths senaste inlägg (om Derby)

John Bede mot Laila Roth (Bacon mot Derby)

Marlowe och Giordano Bruno

Nya fakta

Bacons dom

Bakom Shakespeares kulisser

Mera om Derby och Bacon: Den misskände earlen av Derby

Marloweteorins huvuddrag

John Bedes tvivel om Bacon

Laila Roth på bettet

Paus i Shakespearedebatten (om Anthony Bacon)

John Bede summerar Shakespeare

John Bede går vidare

Vem var 'William'?

John Bedes senaste inlägg

Shakespearedebatten, del 78 

Sir Francis Bacons betänkliga äktenskap

Marlowes plötsliga och skrämmande slut: självförsvar, mord eller bluff?

Shakespearedebattens avslutning?

Det senaste i Shakespearedebatten

Oxfords roll i Shakespearehärvan

Shakespearedebatten går vidare (med John Bede)

Problemet med Shakespeares gravinskrift

Laila Roth om Derby

John Bedes svar till Laila Roth

Shakespearedebattens fullständiga urspårning

Shakespearedebatten 88

Vissa tvivlel rörande Shaksperes författarskap

Marlowe och Shakspere

Shakspere och Ben Jonson

Shakespearedebatten 91

Fyra försynt logiska frågor

Teaterkonferensen

Sir Fulke Greville (1554-1628)

Svar på kritik mot "Teaterkonferensen"

Upprop till uppror

Senaste nytt

Mary Sidneys roll i det hela

Stephen Marlowes synpunkter

Shakespearedebatten avslutad?

Några problem med John Webster

Spekulationerna kring drottningens jungfrudom

Websteravhandlingens avslutning

 Kritik mot Rodney Bolt’s ’History Play — the Lives and Afterlife of Christopher Marlowe’

Ännu ett försök till summering av problemet

Det senaste ur Shakespearedebatten

John Dee har ordet (enligt Ahasverus, ur romanen "Min vän Ahasverus")

----------

Egentligen var den som öppnade frågan professor Abel Lefranc (1863-1952), en av Frankrikes främsta inom litteraturvetenskapen, som i en bok kallad "Bakom Shakespeares mask" efter ett livsverk av seriösa forskningar lanserade en ny teori om den verklige mannen bakom namnet William Shakespeare. Hans namn var minsann William, men efternamnet var ett helt annat än det i England som Olsson och Eriksson i Sverige då lika vanliga namnet Shakespeare (även Shakspere, Shagsbeard, Shaxpier, etc). Man kommer ju inte ifrån, att skådespelaren William Shakespeare från Stratford, som bara var en enkel ofrälse, som nödgades gifta sig med en åtta år äldre fru för att han gjort henne med barn, som flydde från henne till London för att inleda sin teaterkarriär som hästvaktare utanför teatern, som aldrig lämnade England och som tidigt drog sig tillbaka för att dö bara 51-årig, efter att ha testamenterat bara sin nästbästa säng till sitt gamla rivjärn till änka, är svår att sätta i samband med 36 högtravande skådespel som genomgående vittnar om högadlig förtrogenhet med kungar och hertigar, internationell beresthet och expertkunskap om förhållanden till sjöss, i krig och i så fjärran länder som Turkiet (Bosporen), Danmark (Kronborgs slott), Italien, Grekland och Orienten. Med sitt pionjärarbete 1918 inledde professor Abel Lefranc en lavin av nya spekulationer om vem den verklige William Shakespeare kunde ha varit, men de flesta av dessa spekulationer ledde i regel bara fram till, att eftersom Shakespeare inte kunnat vara Edmund Spenser, inte Francis Bacon, inte Christopher Marlowe, inte Thomas Kyd eller en hel drös av andra berömliga elisabetanska kandidater, så förblev det ändå troligast att William Shakespeare helt enkelt hade varit William Shakespeare. Väldigt få tog därmed fasta på professor Abel Lefrancs intressanta vinkar, men några få gjorde det. Det var framför allt A.W.Titherley 1952 i "Shakespeares identitet" och Carl O. Nordling i "Hamlets hemlighet" från 1995.

Dessa har arbetat vidare på professor Abel Lefrancs teorier och styrkt dem. Dessa går ut på, att den som skrev under Shakespeares namn var ingen mindre än William Stanley, den sjätte earlen av Derby, ättling till Henrik VIII:s romantiska lillasyster Mary Tudor, med både Anne Boleyn, drottning Elisabet, Maria Stuart och kung James I som kusiner i olika led. Han var alltså närbesläktad med det engelska kungahuset och kunde själv ha blivit kung efter Elisabet, om han hade velat. Men han skrev "Hamlet" i stället, som var hans förklaring varför.

Carl O. Nordling från Borgå styrker dessa teorier med ett överväldigande övertygande indiciematerial. Till de tyngsta argumenten hör pseudonymen Shakespeares språkbruk, som i sina dialektala ingredienser är övervägande nordengelskt från trakterna Derbyshire, Yorkshire och Lancastershire, William Stanleys hemtrakter, som William Shakespeare aldrig kom i närheten av. Talrika pjäser vittnar om internationell expertkunskap utomlands, som William Stanley måste ha omfattat genom sina vidlyftiga resor, medan Stratfordskådespelaren aldrig kom utanför sitt hemlands dörr. Scener i "Hamlet" vittnar om intim kunskap om förhållanden vid kung Fredrik II:s hov på Kronborgs slott (invigt 1585) där William Stanley vistades, då han troligen skrev den tyska "Ur-Hamlet" som uppfördes vid invigningen med honom själv troligen i en av rollerna, den dilettantiska pjäs på dålig skoltyska ur vilken senare de engelska versionerna utvecklades. Dessa är bara några argumentexempel.

Denna tes öppnar emellertid en hel värld av nya intressanta spörsmål, av vilka alla måste röra sig kring frågan vem denne märklige excentriske högaristokrat, som hellre skrev pjäser än tog hand om den engelska kronan, i så fall egentligen var. Mysteriet William Shakespeare blir därmed större och mera oöverskådligt och outrannsakligt än någonsin.

Vår enda vägledning är egentligen de få bristfälliga fakta vi har om William Stanleys liv samt William Shakespeares 36 fullbordade pjäser. Av dessa två källor framstår den senare som den mera upplysande.

Man kan ju numera med ganska stor säkerhet fastställa den kronologiska ordningen på Shakespearepjäserna. Till de första hör de passionerade krönikespelen om engelsk medeltidshistoria — Lancastersviterna — som vittnar om ett glödande historiskt intresse och ett djupt engagemang i just huset Lancasters sak, som William Stanley själv tillhörde. Ett brinnande intresse i italienska förhållanden och dess mentalitet kommer fram i de tidiga italienska komedierna och framför allt i tragedin "Romeo och Julia". Den rasande dramaproduktionen fram till år 1600 skriker i pjäs efter pjäs om hur roligt författaren tyckte det var att frossa i ständigt mer vidlyftig och högre utvecklad dramatik. Så kommer med ens Hamletkrisen som en oförneklig höjdpunkt. Plötsligt bryter politiken in på scenen med förkrossande allvar. "Hamlet" är ingenting annat än ett djupt uttryck för en helt självupplevd politisk kris — Hamlet som kunde ha blivit den bäste av kungar är författaren själv, vars samvete tvingar honom att avstå från politiken med all dess makt på grund av dess inneboende ruttenhet. Carl O. Nordling träffar huvudet på spiken när han beskriver hur pjäsen "Hamlet" användes av författaren psykologiskt mot kungarna James I (vars moder själv gift om sig med sin makes mördare) och Danmarks Fredrik II, förebilden till pjäsens kung Claudius, som skjuter kanonsalut till sitt skrålande, vilket var just vad danske kungen gjorde. Höjdpunkten av snillrikheten i "Hamlet" är när huvudpersonen använder en pjäs för att störa kungarnas samveten — vilket var just vad William Stanley gjorde.

Sedan blir pjäserna gradvis mer ödsliga och resignerade — de stora tragedierna följer med kung Lears omåttliga bitterhet och Macbeths brottsliga maktställning som tvingar honom till ständigt värre brott. Resignationen kulminerar med de sista melankoliska sagospelen, där Prospero i "Stormen" till slut avlägger sin magiska kappa och slänger alla sina böcker i havet.

Här uppstår den största frågan — om det verkligen var William Stanley som skrev all denna suveräna dramatik, varför slutade han då så plötsligt och så tidigt? Han var född i januari 1561 och alltså bara strax över 50 år när han slutade skriva. Han levde i ytterligare 30 år, och ingen vet något om dessa 30 år. Kom han i onåd hos sin kunglige kusin? Förbjöds han skriva fler kontroversiella mot etablissemanget kritiska pjäser?

Helhetsbilden blir därmed ganska melankolisk och ödslig. Vi ser en ung briljant begåvning av kungligt blod strunta i samhälle, blod och anor för att i stället passionerat ägna sig åt teatern under rigoröst iakttagen pseudonym — hade hans verkliga namn kommit ut som författarens hade det varit en oerhörd och oförlåtlig skandal — kungliga personer fick bara inte skriva pjäser som "Titus Andronicus" och "Richard III". Som den bästa av skådespelare höll han masken — och kunde därmed fortsätta skriva pjäser. Men efter "Hamlet" börjar ålderdomen infinna sig med förfärande verkan. Man märker tydligt att författaren tycker det är mindre och mindre roligt att skriva pjäser, och alltfler blir ofullbordade, som "Timon av Athen", "Perikles" och "Henrik VIII", som fullbordas av andra.

Till slut återstår bara en sak för författaren — att fortsätta hålla skådespelarmasken på med att hålla på sin anonymitet — den avslöjas aldrig.

Och är det en slump att England stänger alla sina teaterscener i september 1642, samma månad som William Stanley, den sjätte earlen av Derby, avlider? Teatern i England går därmed i graven för att ersättas med de trista glädjedödande puritanernas inbördeskrig och en blodig uppgörelse med monarkin — den politiska verklighetens skådespel slår ut och stänger teatern.

Vad som mest övertygar mig om att earlen William Stanley är författaren bakom Shakespeares verk är den genomgående ädla kvaliteten i alla Shakespeares verk — det har aldrig funnits en ädlare författare. Jag har ofta undrat: "Om Shakespeare skrev alla dessa verk och hade en sådan framgång — varför blev han då aldrig adlad?" Ingenting är så rojalistiskt som Shakespeares pjäser, hur bittra uppgörelser med maktmissbruk de än innehåller. Shakespeares krönikespel är den brittiska monarkins saks själva hjärtpunkt. Därför framstår det som egentligen ganska självklart att de skrevs av en person väl förankrad i kungahuset. Allt detta är egentligen helt oförenligt med en enkel borgares son i småstaden Stratford, en håla på landet, som han flydde från för att göra sin största lycka i London som spekulant i fastighetsaffärer. Det går inte ihop med den internationalistiska Europakonnässören med så stor partiskhet för det brittiska kungahuset och allt ädelt blod i England.

Svårast att vinna för denna "Derby-teori" blir då givetvis republikanska nationer med USA i spetsen. Riktiga republikaner kommer aldrig att kunna tolerera att William Shakespeare inte var en vanlig uppkomling från landet. Och att han i stället skulle ha varit av hög adlig börd skulle då helt enkelt rakt inte gå an.

Det skulle bli mycket svårt för vanliga enkla mänskor att begripa sig på denne kunglige självutplånare, som i själva verket är en demokrat så ut i fingerspetsarna, att han offrar sina kungliga och politiska möjligheter bara för att få presentera sanningen därom på teatern i stället — och ge äran därför åt skådespelarna.

Emellertid fattas det viktiga pusselbitar i pusslet, och den absolut viktigaste är: om det nu en gång var så att William Stanley av Derby var författaren bakom William Shakespeares namn, varför slutade han då skriva samtidigt som skådespelaren William Shakespeare drog sig tillbaka?

Det troligaste svaret på den frågan är att William Stanley och William Shakespeare hade någon sorts överenskommelse och kanske till och med partnerskap. Det var ju William Stanley som sponsrade Shakespeares teatersällskap och som i stort sett betalade allt för dem. I gengäld kan hans villkor ha varit, att de satte upp hans pjäser under förutsättning att han fick gömma sig bakom Shakespeares namn och därmed försäkrades om sitt inkognito. När Shakespeare plötsligt drog sig tillbaka efter Globes teaterbrand 1613 fann sig kanske William Stanley plötsligt stå utan skrivarpartner och fann det kanske svårt om inte omöjligt att undvika att bli avslöjad om han fortsatte skriva för teatern när Shakespeare var borta. Detta är den troligaste förklaringen. Som boren högaristokrat var earl Derby fåfäng nog att inte riskera sitt anseende och sin ställning som kungahusets kusin utan föredrog då hellre att William Shakespeare fick behålla äran för hans verk i 300 år — lika länge som det brittiska imperiet varade.

Nästa stora problem att snubbla över i argumenteringen är de Shakespeareska sonetterna. Detta verk är diktarens mest personliga och intima och det enda med någon självuppriktighet. Emellertid handlar alla sonetterna bara om kärlek och kärleksförhållanden till två personer — en ung vacker man och en mörk dam. Sonetterna spreds privat under Shakespeares levnad och förekom alltså bara intimt. De är tillägnade enligt typisk Shakespearesk mystifiering en viss mr "W.H." som har satt myror i huvudet på alla forskare i 370 år och gör det alltjämt. Den vanligaste teorin har varit att mr W.H. var lord Henry Wriothesley av Southampton, en av den yngre Shakespeares främsta gynnare, en extravagant ung man med mycket långt hår, som skulle kunna vara det manliga föremålet för sonetterna.

På denna stötesten tycks hela Derbyteorin kollapsa. Hur skulle väl någon annan än författaren själv sprida dessa ytterst intima dikter, som bara spreds bland Shakespeares närmaste vänner? Språket är det samma som i romanerna men ännu vackrare, mera intimt och personligt, mera tillspetsat och stundom till och med mera ambitiöst.

Vad har Derbyanhängarna att sätta mot detta? Jo, helt enkelt att mr W.H. skulle ha varit William Shakespeare, som earlen av Derby älskade. William Stanley gifte sig först 1595 vid 34 års ålder då troligen redan de flesta av de Shakespeareska fristående dikterna var skrivna. Längre fram blir även sonetternas ton mera resignerad som om den började ledsna, liksom i tragedierna, och de sista två sonetterna skildrar hur kärleken dör, liksom tydligen hela den unika Shakespeareinspirationen gör efter en intensiv produktion under 25 år utan motstycke.

William Stanleys äktenskap synes ha varit stadgat och konventionellt med tre söner. Stanley kan ha skrivit sonetterna till Shakespeare, liksom Shakespeare kan ha skrivit dem till Wriothesley. Initialerna "W.H." stämmer bättre med Henry Wriothesley än med William Shakespeare, men här är gränserna för trolighetsfaktorn ytterst diffusa.

Emellertid finns två dikter bevarade av William Stanley som definitivt är skrivna av jarlen själv och ingen annan. Det är två poetiska gravskrifter från omkring 1632 över avlidna familjemedlemmar, däribland William Stanleys andre son, som dog 25-årig. Den ena gravskriften har nästan alltid tillskrivits Shakespeare medan den andra tydligt är av samma författare. Kyrkorna är the Chelsea Old Church samt kyrkan i Tong. Dessa båda gravskrifter kan utgöra earlens av Derby enda lapsus linguae, det enda tillfälle då han tappade masken och omedvetet avslöjade sig som mannen bakom William Shakespeares diktning. Shakespeare själv var ju död sedan 16 år när de Shakespeareska epitaferna skrevs, som inte kan ha skrivits tidigare, då de gravlagda personerna inte dog tidigare, varför motivet att skriva dessa gravdikter inte heller kan ha funnits tidigare.

Summering. Det kan inte bevisas att Shakespeare inte var den som skrev Shakespeares verk. Det kan heller inte bevisas att det var William Stanley som gjorde det. Det kan heller inte bevisas att det var Edmund Spenser, Christopher Marlowe, Francis Bacon, Ben Jonson, Thomas Kyd eller någon annan elisabetan som gjorde det, även om det är det minst troliga av allt att någon eller några av dessa skulle ha gjort det. Vi kan bara som argument använda vad som är troligt. Det är lika litet troligt att Shakespeare skrev alla dessa verk ensam som att Stanley gjorde det ensam. Vi slipper inte den högst troliga möjligheten att de i viss mån gjorde det gemensamt, liksom senare Alexandre Dumas-Auguste Picquart, bröderna Goncourt, Erckmann-Chatrian, Nordhoff och Hall och andra berömda samarbetande författare. Troligt är då att språket är William Stanleys medan många sceniska effekter troligen kan vara Shakespeares egna, då Shakespeare som skådespelare och regissör hade mer erfarenhet av rent praktiska detaljer i scenframföranden än Stanley som enbart åskådare och (troligen) drömmare. Vad som gör det mycket troligt att Stanley var diktaren och att Shakespeare var teknikern är det faktum, att Shakespeare arbetade i princip året runt på scenen och egentligen bara kan ha haft tid att dikta på sommaren, medan Stanley hade all tid i världen som oberoende och rik friherre. Vad som mest talar för detta partnerskap är att det de facto brast när Shakespeare lämnade scenen och att ingendera kunde fortsätta ensam. Ett annat starkt argument för att William Stanley är diktaren av de båda är hans något högre ålder — det är nästan omöjligt att tänka sig att Shakespeare kan ha skrivit Lancastersviterna, "Romeo och Julia" och andra tidiga mästerverk i tidig 20-årsålder, medan Stanley, som redan då haft en hög utbildning och rest mycket, mera troligt kan ha gjort det. Shakespeares fantasi kan ha uppsnappat mycket av Stanleys högre internationella kunskaper och erfarenheter och använt dem för sina egna ändamål, exempelvis för att ge "Othello" lokalfärg. Men Shakespeare kan aldrig ha skrivit den första version av "Hamlet" på engelskinfluerad tyska som uppfördes vid invigningen av Kronborgs slott i Helsingör 1585. Detta var i stället troligen det första i en lång rad av dramer utan offentliggjort författarnamn av den teaterbesatte earlen av Derby, vars titel och ställning förbjöd honom att ägna sig däråt, vilket troligen just därför sporrade honom desto mer att göra det i största hemlighet, vilken sporre bara bestod så länge han kunde göra det i hemlighet.

Vi utesluter alltså varken Stratfordteorin eller Derbyteorin utan föreslår en kompromiss som inkluderar båda som oumbärliga för dramernas tillkomst med dock en dominerande pennföring hos jarlen av Derby.

Detta kommer naturligtvis att göra alla trogna Shakespeare-fans, som årligen i tiotusental vallfärdar till Stratford, alldeles förtvivlade. Men sanningen tar inte hänsyn till sådant. Vad vi här mest är intresserade av är att medverka till att sanningen kläms fram. William Shakespeare kan inte bevisas vara diktaren. Om William Stanley var diktaren, så må det bevisas.

Litteratur:

Abel Lefranc: "Sous le masque de William Shakespeare", Paris 1918.

A.W.Titherley: "Shakespeare's Identity", Winchester 1952.

Carl O. Nordling: "Hamlets hemlighet", Faktainformation A-Z, 1995.

"Derry, juli 1996.

Käre Christian, Utan att lyckas, skall jag ändå på din fina svenska försöka skriva ett svar på alla dina frågor.

1. Kung Arthur. T.H.Whites fyra romaner är inte seriösa. De är underhållande som Wodehouse, men man transformerar inte Arthurkrönikan till ett skämt. T.H.White är inte utan fördelar, men han har missförstått hela ämnet totalt och vanskapat det.

Marion Bradleys roman är i stället desto mera seriös och kanske den som ansträngt sig för att komma närmast sanningen av alla försök som har gjorts. "Prins Valiant" är den ytligaste av alla Arthurkrönikor, men den är den bäst tecknade av alla serier som har gjorts.

Marion Bradleys placerande av Arthursagan på 400-talet kan vara riktig. Själv har jag hellre placerat skeendet utanför tiden, då för mig Arthursagan är en tidlös manifestation av det eviga politiska problemet — omöjligheten att i praktiken genomföra ett ideal. Prosaiskt nog är den troliga historiska upprinnelsen till Arthursagornas politiska problematik — det tragiska regimidealet — kejsar Fredrik II:s hov i Palermo på 1200-talet. Denna kejsare hade bland annat det gemensamt med kung Arthur att han enligt legenden skulle komma en gång tillbaka och regera igen.

2. Shakespeare. Den intressanta teorins säkraste grundstomme är att Shakespeare och Stanley hade mycket gemensamt. Earl Stanley kan ha stått modell för Hamlet. Man kan hitta hur mycket material som helst till stöd för Derby-teorin. Det kanske mest intressanta är skälet till Derbys tystnad efter Shakespeares död. Derby kom inte väl överens med kung James och hans hov. Till earl Derbys förläningar hörde the Isle of Man, som han nästan var självhärskande kung på och som ännu idag har en särställning i Storbritannien och är inte med i EC. Walter Scott har skrivit en stor roman som påpekar den kanske största krisen under James I:s regering. Den är föga känd och heter "Peveril of the Peak". Den behandlar ett uppror som leds av en viss mr Christian, hövding på Isle of Man och förfader till Fletcher Christian, berömd från myteriet på "Bounty" 1789. Även denna förfader, William Christian tror jag att han hette, blev orättvist berövad liv och ära och blev till och med halshuggen av misstag. I detta uppror från the Isle of Man måste earl Derby ha spelat en roll som ansvarig. Detta kan ha medfört att kung James belade honom med tystnad och kanske hotade honom genom stjärnkammaren.

Så mycket till stöd för din teori. Emellertid anser jag att din teori faller på just det som du menar att mest bestyrker den — de båda Stanleyska gravskrifterna. Shakespeare kan aldrig ha skrivit dem. Det är tydligt att de är inspirerade av Shakespeares stil, men de är snarare härmande än övertygande. I mina åsikter bekräftar earl Stanleys poem att earl Stanley inte är diktaren Shakespeare.

Du menar att människan Shakespeare är svår att förena med de 36 stora skådespelen. Kan han då inte ha haft fantasi ? Även Jules Verne skrev fantastiska resor och beskrev utländska förhållanden utan att någonsin lämna Frankrike. Christian, jag är sorry, men tyvärr håller inte din och Nordlings och professor Lefrancs teori, hur mycket som än talar för den." (Här övergår J. Bede till engelska i sitt brev.) "Om det alltid kommer att råda tvivel om Shakespeares identitet, så kommer det alltid att råda större tvivel om någon annans ersättande av Shakespeares identitet.

Men här är en annan teori åt dig : har du aldrig undrat varför Shakespeare aldrig skrev ett drama om kung Arthur ? Historien om drottningen som bedrar sin kung med hans främsta riddare var naturligtvis ett känsligt ämne att presentera på scenen, men ändå lyckades han skriva om det, och det blev hans mest subtila drama : det är det som hans sonetter handlar om : kung Arthurs funderingar över Sir Lancelot och lady Guinevere. Den mörka damen är då troligen Morgan le Fay.

Det är bara en teori, men den passar."

John Bede menar alltså att Shakespeare inte kunde producera ett drama som visar hur kungens drottning bedrar honom med hans främsta riddare — det hade varit högst olämpligt. Av samma anledning är väl intrigen i "Henrik VIII" ytterst tillrättalagd och blottar ingenting av konungens äktenskapsbrott. Att Shakespeare ändå skulle ha tjusats av ämnet kung Arthur i så hög grad att han skulle ha behandlat det i sonetterna är en bestickande teori.

Emellertid har vi invändningar mot John Bedes åsikter om gravskrifterna. De skrevs 20 år efter de sista Shakespeareskrifterna, och ingenting tyder på att Stanley skrev något där emellan. Under 20 år hinner även en diktare rosta. Om gravskrifterna inte är i klass med exempelvis Shakespeares finaste sonetter så bärs de ändå fram av ett nästan Shakespeareskt pathos och innerlig känsla. Och framför allt : dessa gravskrifters natur vittnar mer än tydligt om att de inte var de första dikter som earlen av Derby någonsin skrev.

Så här lyder de båda gravskrifterna i moderniserad stavning :

"To say a Stanley lies here, that alone

were epitaph enough ; no brass, no stone,

no glorious tomb, no monumental hearse,

no guilded trophy or lamp-laboured verse

can dignify his grave or set it forth

like the immortal fame of his own worth.

Then, reader, fix not here, but quit this room

and fly to Abraham's bosom — there's his tomb.

There rests his soul, and for his other parts

they are embalmed and lodged in good men's hearts.

A braver monument of stone or lime,

no art can raise, for this shall outlast time."

(Chelsea Old Church,

monumentet över hans son Sir Robert Stanley och dennes barn, 1633.)

"Ask who lies here, but do not weep.

He is not dead ; he doth but sleep.

This stony register is for his bones.

His fame is more perpetual than these stones,

and his own goodness, with himself being gone

shall live when earthly monument is none.

Not monumental stone preserves our fame

nor sky-aspiring pyramids our name.

The memory for him for whom this stands

shall outlive marble and defacer's hands.

When all to time's consumption shall be given,

Stanley, for whom this stands, shall stand in heaven."

(Tong Church, utanför Birmingham, monumentet över hans farbror

Sir Thomas Stanley med fru och son, 1632.)

I sin bok "Död man i Deptford", hans sista och troligen bästa, om Christopher Marlowe och dennes besynnerliga och abrupta slut, vill A. Burgess få det till att Marlowe blev mördad och det med berått mod enligt noggrann planering. Denna teori kan diskuteras. Den förefaller något långsökt, och troligheten i att det faktiskt var ett helt normalt och helt impulsivt krogslagsmål som innebar slutet för Marlowe förefaller större, i synnerhet när man betänker, att Burgess alltid hade en fallenhet för att överdriva, för att betona det onda, äckliga och frånstötande och för att vältra sig i konstruktioner åt det hållet, exempelvis den vedervärdiga "A Clockwork Orange", hans största publiksuccé. Lägg även märke till de många detaljerade avrättningarna i "Död man i Deptford", där varenda hängd förrädares avrättning beskrivs utförligt med betoning på hur han i snaran själv får se hur bödeln skär ut könsorganen, inälvorna och hjärtat ur offrets kanske ännu levande kropp.

Mera intressant är "Död man i Deptford" för sina inblickar i den tidens Londonliv. Christopher Marlowes personlighet kan knappast gås närmare in på än vad författaren gör i denna bok, och dessutom får man grundligt lära känna Thomas Kyd, Robert Greene, (Shakespeares förste "avslöjare"), Sir Philip Sidney, Sir Walter Raleigh, Walsingham, Essex och många andra. I kulisserna smyger också "Lord Strange", Shakespeares teaterkompanis högadlige mystiske gynnare, alias Sir William Stanley, earlen av Derby. In på denne person går emellertid inte Burgess, som inte skänker teorin om att denne skulle vara Shakespeares penna en tanke.

Emellertid undslipper han sig en hel del intressanta uppgifter som styrker teorin. Exempelvis berättar Burgess hela historien om det enda drama som man vet att lord Stanley skrev, "Sir Thomas More". Detta drama är tyvärr förlorat. Det synes ha tillkommit mycket tidigt och inlämnats till teaterföreståndaren Sir Thomas Tilney, som omedelbart förkastade pjäsen som högeligen farlig och kontroversiell med ursäkten att den var "avskyvärt uppviglande". Man trodde att Thomas Kyd hade skrivit den, vilket "han kom att få föga glädje av". Avgiften på sju shillings, som åtföljt inlämnandet, blev inte ens återsänd, tillägger Burgess.

Om det nu var earlen av Derby som skrev denna pjäs och sålunda fick den så bryskt refuserad med den skräckslagna stämpeln "farlig", vilket man saknar bevis för men som förefaller troligt, så är det troligt att earlen av Derby blev mera försiktig i fortsättningen, i synnerhet när han sedan såg vad som hände med framstående pjäsförfattare som Thomas Kyd (torterad) och Christopher Marlowe (mördad). Hedersknyffeln William Shakespeare från landet, helt grön och utan syndaregister, kunde då ha framstått som den perfekta galjonsfiguren att lansera som täckmantel.

Anthony Burgess belyser även, om än hur svagt, earlen av Derbys katolska sympatier. Sir Thomas More var ju en katolsk martyr, och bara att skriva en pjäs om denne ende, som med sin samvetsfrihet och sitt civilkurage vågade sätta sig emot Henrik VIII, måste anses som den största tänkbara utmaning och risk. Ett katolskt sätt att tänka framgår också ur flera av Shakespeares pjäser, främst kanske "Hamlet", där Hamlet avstår från att döda kungen, när denne sitter försänkt i bön, av fruktan för att då sända honom direkt till himlen i stället för till helvetet: katolska skrupler i sin prydno.

Det största mysteriet av alla med "Lord Strange" alias earlen av Derby i Burgess bok är dock, att Burgess tydligen uppfattar honom som två olika personer, teatergynnaren å ena sidan och sedan "hans kusin" som kunde ha övertagit tronen. Några försök att förklara dessa "två personer i en" gör inte Burgess.

Om Rosenkrantz och Guildenstern. Enligt bevis förekom det två hovmän vid Fredrik II:s hov i Danmark (1559-88) som sedan hörde till förmyndarstyrelsen för konungens son Kristian IV (född 1577) under dennes minderårighet. Deras rätta namn var tydligen Jörgen Rossenkrantz och P. Guldenstern — man har deras egna autografer. (Kungliga Folkbiblioteket i Stuttgart, se "Shakespeare Jahrbuch XXV".) Dessa båda karaktärer synes alltså vara hämtade ur verkligheten direkt ur det danska renässanshovet, vilket styrker teorin att författaren till den sista versionen av "Hamlet" torde ha vistats vid detta hov och själv ha genomskådat dessa hovmäns choser, ehuru försök att ta varandras liv knappast förekom.

"Ber om ursäkt för att ha dröjt så länge med att svara på ditt senaste brev, men håll dig helst till engelska, så ska jag hålla mig till svenska!

Jag kan mycket väl förstå att ni där på de keltiska öarna kan ha svårt för att plötsligt acceptera en helt annan Shakespeare än den sedan århundraden invanda, men du måste medge, att det inte duger att trotsa vetenskapliga bevis. När kyrkan vägrade acceptera Kopernikus, Bruno och Galilei blev inte jorden platt för det. Visserligen måste jag medge, att det i denna fråga än så länge bara föreligger "circumstantial evidence", på svenska indicier, men dessa är dock överväldigande övertygande. De två gravskrifterna kan inte bara bortförklaras. De är lika goda som den definitiva signaturen under ett helt livsverk.

För att förtydliga bilden av den nya personlighet som framgår ur ruinerna av den demaskerade Shakespeare, så skall jag be att få teckna ett porträtt av den hemlighetsfulla människa jag ser.

Det är en man med framför allt en oförliknelig självkontroll och självkännedom. Det är en man som aldrig i hela sitt liv tar några risker. Det är en man som aldrig gör något utan att noga tänka sig för. Och det är en man som aldrig utlämnar sig själv — utom i sin sorg över sin sons förtidiga bortgång och sin farbrors; ty han är så totalt "honest" att han i denna sorg över egna bortgångna familjemedlemmar inte kan maskera denna sorg. Det är det enda i livet han inte maskerar, och det är det enda som förråder honom åt en avlägsen eftervärld.

Dock lider han även av ett ofantligt komplex, som troligen är en mycket stor skygghet, som i sin tur beror på en mycket djup ömtålighet och känslighet. Troligen bara för att slippa utlämna sig maskerar han sig redan från början i pjäsen "Sir Thomas More" under Thomas Kyds namn. Den pjäsens öde visar honom att han gjorde rätt i att maskera sig, varför han fortsätter att göra det hela livet, kanske även under Christopher Marlowes och Robert Burtons namn utom William Shakespeares. Denna strategi är kanske denna personlighets största gåta, som om han skämdes för att visa sitt rätta jag, som om han kände att han bara kunde göra sig accepterad av verkligheten under dödliga vänners namn, som om han konsekvent vägrade att acceptera och stå för sin egen storhet. Och detta har blivit en märklig vana för brittiska författare ända sedan dess. Pseudonymer förekom knappast före den refuserade pjäsen "Sir Thomas More" medan de sedermera går som en röd tråd genom hela den engelska litteraturen, där dock de förnämsta exemplen kuriöst nog är kvinnor — Ellis och Currer Bell (systrarna Brontë) och George Eliot (Mary Anne Evans), alla tre från earlen av Derbys hemtrakter.

Detta är bara en skiss. Må debatten och diskussionen fortsätta.

Därmed vill jag inte helt beröva T. Kyd, C. Marlowe och W. Shakespeare all ära för vad de gjorde under sina liv, utan låt för all del deras namn stå kvar orubbade i evighetens klassikerhistoria. Foga bara till alla dessa stora elisabetaners namn även namnet William Stanley och uteslut det inte.

För det kanske största argumentet för detta namns legitimitet är, att vi genom earlen av Derby äntligen har en personlighet att ta fasta på bakom Shakespeares dramer, något som vi aldrig hade genom bara namnet William Shakespeare.

Annars kan jag berätta att din "Gotisk historia" artar sig väl, första delen är nu färdigt utskriven och kommer att höra till vårt förlags första utgivningar, och jag hoppas min definitiva redigering skall falla dig i smaken. Om du saknar något av det jag har redigerat bort har jag misslyckats."

"Det här håller på att bli en riktigt intressant debatt. Så du vågar försvara närsynta intorkade akademiker som på enbart vetenskapliga grunder vågar påstå att Shakespeare inte skrivit sina egna pjäser? I så fall vågar jag försvara Will Shakespeare.

Min uppfattning är att det är bara enkelriktat ensidigt vetenskapliga akademiska forskare som kan ifrågasätta Shakespeares legitimitet. Därmed är de värre än materialister: de ser bara med ett öga försett med skygglappar, och det ögat är färgblint. Och så tror de att vad de ser måste vara hela sanningen. Därmed missar de hela poängen.

För att läsa en diktare som Shakespeare måste man nämligen kunna läsa mellan raderna. Alla stora eviga diktare skriver allt mellan raderna, och Shakespeare är en av de största. Om man då inte kan läsa mellan raderna är man inte värdig att beträda litteraturens heliga tempelområde. Då bör man hålla sig till naturvetenskap, matematik, hushållning och matlagning.

Jag måste medge att Derbyteorin är intressant och inte utan en viss trovärdighet. Men ta konsekvenserna av den och se vad du finner. Derby skulle alltså vara en total självutplånare och under hela sin livstid aldrig ta åt sig ett uns av äran för att vara författaren till Hamlet, Othello, Kung Lear och Macbeth. Ingen ger honom något erkännande under hela hans livstid medan Ben Jonson och de andra öppet prisar och älskar Shakespeare. Enligt era finska teorier skulle Derby vara författaren till även alla Thomas Kyds, Christopher Marlowes och Robert Burtons produktioner. Kom igen, Christian! Var är ditt perspektiv? Har du bara två dimensioner kvar av ditt seende?

Det är innehållet som skiljer Shakespeare åt från Marlowe, Kyd och alla andra. Will Shakespeare har en helt annan människouppfattning. Marlowe är homosexuell medan Shakespeare inte är det. Ingen annan författare kanske någonsin har en så ideell människouppfattning som Shakespeare, och det är det som höjer honom över både Kyd, Marlowe och alla andra. Närmast honom kommer Homeros, Schiller, Victor Hugo, Dostojevskij och Stefan Zweig. Det är hans dramatiska människoidealiserande som är hans unika och oöverträffade signatur.

Som anledning till tvivel på hans legitimitet anför du hans mänskliga svagheter, att han gjorde en betydligt äldre dam gravid och bara därför gifte sig med henne för att sedan smita från henne till London, att det enda han gav henne i sitt testamente var hans näst bästa säng, att han började sin karriär i London med att vakta hästar och fortsatte den med fastighetsspekulationer, och så vidare. Mycket av detta kan vara rena myter. Ingen vet något om Anne Hathaways karaktär. Att Will Shakespeare var fåfäng av sig står klart, men vilken skådespelare är inte det? Mänskliga svagheter är aldrig oförenliga med ett geni.

Det är snarare earlen av Derby som då är utan personlighet. Vi vet absolut ingenting om honom som personlighet. På den tavla av honom som finns framstår han som en typisk alldaglig engelsk herreman med ett totalt intetsägande utseende.

Shakespeares andra överlägsna styrka är hans fantasi. Alla hans pjäser är fantasibetonade, och parallellfallet Jules Verne, som bevisligen bara reste i sin fantasi, stödjer min uppfattning att Shakespeare på samma sätt mycket väl kan ha rest i hela världen utan att lämna England. Det fanns reseskildringar redan på Shakespeares tid, och de flesta elisabetaner han umgicks med var vittberesta.

Dina enda argument för Derby som inte kan förkastas är 1) förekomsten av dialektal vokabulär från andra delar av England än Shakespeares, 2) omständigheterna i samband med "Hamlet", 3) de båda gravskrifterna. Det sista av dessa tre argument är onekligen ett aktningsvärt mysterium, som man inte kommer förbi.

Jag kan sträcka mig så långt som till att överväga teorin att Shakespeare kan ha skrivit "Hamlet" tillsammans med Derby. Men alla de andra pjäserna, utom som du mycket riktigt påpekar "Timon", "Perikles" och "Henrik VIII", håller jag Shakespeare ensam ansvarig för alltigenom, inklusive alla dikterna och sonetterna.

Derby är för diffus än så länge. Will Shakespeare, han med ögonpåsarna, han med tumören i vänster öga som tog hans liv, han med ett eventuellt rivjärn till hustru, han som vägrade lämna Stratford mer efter sin död, han som varken var Thomas Kyd, Christopher Marlowe eller någon annan än sig själv, skådespelaren och kapitalisten, är mer levande som personlighet än earlen av Derby.

Vi saknar bevis. Det är det som är problemet. Indicier räcker inte när det gäller en världssjäl som skriver mest mellan raderna, ty en sådan kan inte göras konkret med bara indicier.

Med respekt, etc."

John Bedes genmäle är särskilt intressant genom att han spontant utan provokation tar upp en av de viktigaste kärnfrågorna i sammanhanget: att läsa och skriva mellan raderna. Detta är särskilt intressant i sammanhanget genom att Carl O. Nordling i sin bok "Runeberg" enkannerligen framhåller sin litterära analysprincip att hålla sig till vad som står på raderna och att hålla sig borta ifrån faran att spekulera i vad som står mellan raderna; — medan John Bede alltså kategoriskt förkastar Nordlings princip och menar, att om man inte kan läsa mellan raderna så kan man inte läsa rätt.

En annan svaghet i John Bedes resonemang är att han nästan konsekvent ignorerar Nordlings argument för att med retorikens rätt framhålla sina egna. Risken är då att debatten blir lik en politisk sådan, där opponenterna vägrar att lyssna på varandra i ivern att driva igenom sina egna argument. Mr Bede må delvis vara ursäktad då han inte känner till alla Nordlings argument, då Nordlings bok ännu inte finns utgiven på engelska och då mr Bede inte ens fått se den svenska utgåvan ännu.

Vad vi minst av allt kan hålla med mr Bede om är hans subjektiva mening om porträttet av William Stanley. Detta porträtt visar om något en man av erfarenhet, en gedigen världsman, lugn och avmätt och med distans till tillvaron. Kläderna och hatten är stilfulla men varken överdådiga eller fåfänga. Det är en man av stil med självklar god smak och utan åthävor, med ett väl vårdat skägg, en vaksam blick i de stora ögonen och hål i örat men utan ring i det, ganska lik Sveriges kung Karl IX men utan dennes fåfänga.

Det kan vara opportunt att närmare förklara vad mr Bede menar med "han med ögonpåsarna" etc. Det finns tre porträtt av Shakespeare, en porträttbyst och en dödsmask. Enligt en intressant vetenskaplig undersökning har professor Hildegard Hammerschmidt-Hummel vid Mainz universitet påvisat en tumör i eller strax ovanför Shakespeares vänstra öga, vilken defekt finns med på två av porträtten och i dödsmasken, varför dessa skulle vara äkta, medan de övriga — det vanliga kopparsticket och porträttbysten — därför inte skulle vara det. Professorn menar att denna tumör kan ha lett till Shakespeares förtidiga död strax innan han skulle ha fyllt 52.

Carl O. Nordling attribuerar Robert Burtons "The Anatomy of Melancholia" (1621, senare ofta omredigerad och nyutgiven av författaren fram till 1640) till samma penna som Shakespeares, Marlowes och Kyds dramer. Denna märkliga boks författarnamn tillhörde en präst strax norr om Leicester (1577-1640). Boken skiljer sig från Shakespeares verk genom att den påvisar en gedigen bildning hos författaren, och verket var mycket beundrat av främst Doktor Johnson och John Keats. Rent kynnesmässigt rimmar bokens pseudonym "Demokritos Junior" (den skrattande filosofen) och hans utförliga och spirituella utläggningar av fenomenet melankoli ganska väl med en färdigt utvecklad Shakespeare och en eventuell fortsättning på dennes diktning.

Intressantast är dock att mr Bede inte längre bestämt förkastar William Stanley. Han erkänner att tre viktiga argument hos Nordling gör problemet svårt att sopa under mattan.

Om William Stanley verkligen dolde sig under alla dessa pseudonymer — Thomas Kyd, Christopher Marlowe, William Shakespeare, Robert Burton och vem mer — så står vi dock inför den svåraste frågan till sist. Man kan förstå och förklara Stanleys eventuella döljande av sig själv bakom en teatermask, men varför i all världen dölja en så oskyldig skrift som "The Anatomy of Melancholia" bakom en prästkappa? Författaren till denna skrift hade ingen vanära eller möjlig vedergällning att frukta för att ha gjort sig skyldig till en sådan bok, inte ens om han var kusin till kungen. Här står vi inför en klar brist på motiv till det mest oskyldiga av alla brott — att dölja sin tanke- och yttrandefrihet bakom falsk blygsamhet och anonymitet

Detta är ett fenomen som man börjat komma till rätta med först i vår tid. Nyligen förekom det ett TV-program där fenomenet belystes närmare. Bland annat fick man komma in i en polismans liv och verksamhet och hur han för att klara av sitt tuffa jobb skiftade mellan olika personligheter inom sig själv. Han bara plötsligt blev en helt annan person när någonting krävdes som han själv inte kunde klara av. Detta noterade även hans hund, som betedde sig på ett normalt sätt när han var sig själv men som, när han blev en annan, inte kände honom längre och höll sig borta från honom. Denna polis skiftade mellan minst ett dussin olika personligheter, av vilka en var en liten gosses. Den mest extrema av hans personligheter var den som när det behövdes körde radiobilen i en hastighet långt över den tillåtna och kunde gå till vilka våldsamma ytterligheter som helst i handhavandet av brottslingar, medan han som normal aldrig kunde bruka våld eller överskrida lagens hastighet.

Fler sådana personer intervjuades i programmet, både damer och herrar. I seklets början stämplades sådana fall som schizofrena, och man låste in dem, och man blev aldrig klok på dem. Nu först har man börjat förstå dem, och i programmet framkom det snart en märkvärdig omständighet, som nästan alla dessa multipel-personligheter hade gemensamt: de hade alla utsatts för sexuella övergrepp som barn.

Därmed kunde man närma sig fenomenets helt naturliga förklaring. Ett barn som exempelvis blir våldtaget kan aldrig komma över den upplevelsen. Hennes personlighet är så kränkt att hon aldrig kan bli okränkt. För att komma över detta vidtar barnet ibland en sällsam skyddsåtgärd: hon skapar åt sig en ny personlighet, som inte varit med om våldtäkten. Vid behov flyr hon sedan från sig själv till denna andra personlighet, som blir en sorts överjag, som tar vid när det normala jaget inte längre klarar av situationen. Det är helt enkelt som att sätta in en högre växel, eftersom ettan inte orkar upp för backen.

Många sådana multipel-personligheter blir litterära. Dostojevskij, exempelvis, skildrar i sin konst tio ingående fall av övervåld mot barn. Sannolikt blev han utsatt för det själv i barndomen. Få diktare har i sin konst kunnat skapa så extremt olika personligheter i sina romaner som Dostojevskij. Hans tidiga roman "Dubbelgångaren" har kallats litteraturhistoriens första ingående beskrivning av fenomenet schizofreni.

Dramatiker måste, för att kunna skriva pjäser, själv i sitt inre spela alla de olika rollerna. Somerset Maugham belyste detta och bekände sig själv vara ett fall av hundra olika personligheter. Därför blir ej sällan såväl pjäsförfattarna som skådespelarna lätt litet galna, som exempelvis Strindberg, och se vilken aktningsvärd samling dårar Shakespeare har i sin teatergarderob — kung Lear, Lady Macbeth, Ofelia, Hamlet själv, Henrik VI, och så vidare; och den store Charles Dickens kommer heller inte långt ifrån så avancerade höjder av praktfullt vältaligt och utstuderat vansinne.

Kanske vi genom moderna studier i just detta nyupptäckta fenomen multipel-personligheten även någon gång kan lösa gåtan och mysterierna kring dualismen i fallet Shakespeare-Stanley?

John Bedes senaste svar :

"Tack för att du skickat mig Carl O. Nordlings arbete. Han har lagt fram ett högst beundransvärt och magnifikt forskningsarbete, och jag undrar om han själv förstår den oerhörda vikten av sina resultat. Jag lutar åt att hålla med honom och acceptera hans teorier på nästan varje punkt, men i slutet snubblar han på mållinjen och gör självmål. Jag måste vidhålla att Shakespeare inte var Marlowe eller Thomas Kyd och minst av allt Robert Burton. Denna präst är raka motsatsen till Shakespeare: en övertygad protestant, en odrägligt tråkig pedant och en ytterst andefattig och osofistikerad tråkmåns helt utan Shakespeares ordkonst och ordförråd. Hans verk har sina meriter men långt ifrån sådana meriter som Shakespeare har.

Å andra sidan förblir hans Derbyteori intressant och inte utan en viss rimlighet. Utan säkra bevis är dock mr Nordlings sak hopplös. Man kan aldrig övertyga världen om att Shakespeare inte var Shakespeare utan säkra konkreta bevis. Shakespearismerna hos Marlowe, Burton och andra kan alltid bortförklaras. Det är känt att Marlowe samarbetade med Shakespeare i åtminstone första delen av "Henrik VI". Burton var klart influerad av Shakespeare eftersom han refererar till honom, medan det hos Burton inte finns någon referens till Michel de Montaigne, vilken var en av de författare som mest påverkade Shakespeare. Detta är bara en indikation av många som tyder på att Shakespeare och Burton inte är förenliga.

Vad som förenar många elisabetaner och post-elisabetaner med varandra är en viss anda, som man träffar på hos både Kyd, Marlowe, Jonson, Bacon, Burton och andra, vilken finner sitt högsta uttryck hos personligheten Shakespeare. Även William Stanley ger uttryck för denna anda genom sina gravinskriptioner. Men medan Shakespeare lämnar scenen och dör så fortsätter denna anda göra sig påmind och överger aldrig England. Den gör sig kännbar även hos Milton, Dryden, Swift, Coleridge, Keats och Shelley, systrarna Brontë och även hos Conan Doyle och Robert Louis Stevenson, Kipling och Somerset Maugham. Men denna anda får aldrig förväxlas i Shakespeares egen tid med andra personligheter än Shakespeare. William Stanley kan ha varit under dess inflytande, eftersom han kände Shakespeare personligen, men en nära bekantskap med hans anda behöver inte betyda att Stanley var Shakespeare.

Detta är mitt argument mot mr Nordling och lord Stanley, som kelt och representant för dem som talar engelska och som, vilket jag gör anspråk på, själv initierad i Shakespeares anda.

Frågan förblir intressant, det kommer säkert att framkomma mera material som kastar ljus över mysteriet, men ingen vetenskapsman kommer någonsin att komma någon vart med nya teorier utan säkra bevis som skingrar varje skugga av tvivel."

John Bedes svar kan karaktäriseras som orakelmässigt och minst sagt tvetydigt. Han accepterar Nordlings teorier samtidigt som han avfärdar dem. Man kan också säga, att han varken öppnar eller stänger dörren utan lämnar den försiktigt på glänt. Och frågan är om hans förklaring till mysteriet med sådana diffusa termer som "Shakespeares anda som gör sig kännbar hos andra än Shakespeare" kan accepteras vetenskapligt.

Nordlings teorier är i princip följande :

1) Shakespeares dialekt kommer inte från Shakespeares hemtrakter utan från norra England, Lancashire, Cheshire och Yorkshire, där Shakespeare aldrig vistades och vilken dialekt inte förekommer utanför dessa landskap, medan earl William Stanley kom från just dessa trakter.

2) De båda gravskrifterna i Tong och Chelsea kan bättre identifieras med Shakespeare än många av Shakespeares egna sonetter. Dessa gravskrifter skrevs bevisligen av William Stanley 1631 och 1632, alltså femton-sexton år efter Shakespeares död.

3) "Hamlet" kan bara ha skrivits av någon som var intimt välbekant med förhållanden på Helsingörs slott Kronborg år 1585. Detta kan inte Shakespeare ha varit. Detta kan William Stanley ha varit.

4) William Stanleys sociala ställning som nära släkting till hela det engelska och skotska kungahuset och hans avståndstagande från successionsordningen kan psykologiskt rimma exakt med Hamlets ställning och predikament i dramat.

5) Många detaljer och geografiska beskrivningar i Shakespeares pjäser tyder på att författaren var väl berest och kände världen väl utanför England. Detta gjorde inte Shakespeare. Detta gjorde Stanley.

Dessa är Carl O. Nordlings huvudargument, av vilka de tre första är de viktigaste.

Vår högt värderade språkexpert, som kan 48 språk utantill, Fritänkarens speciella fingranskningsexpert, som upprättat en "Dossier Lanciai" för säkerhets skull för fullständig dokumentation av fallet, har kommit med ett intressant inlägg i Shakespeare-debatten. För några år sedan redan klargjordes det i Göteborgs-Posten en gång för alla att Shakespeare naturligtvis härstammade från gården Spjärr öster om Kållekärr på Tjörn, en berömd ô utanför Bohuslän, kanske mest berömd för det bevingade ordet: "Jag vet inte nåt — jag är från Tjörn," vilken härstamning plägar förklara och ursäkta allt och vad som helst. En lärarinna (okänd) hade nämligen som hemmahörande i Spjärr trätt fram i offentlighetens ljus och påpekat för Shakespeare-forskningen, att där i Spjärr-trakten visste alla att Shakespeare kom från Spjärr, dvs. rättare sagt hans far, en riktig värsting, kallad Shakespjärr; och man lär ha dragit djupa suckar av lättnad när denne drog med sitt skepp till Engeland, allt enligt en oförvitlig familjetradition. Denna hypotes har aldrig emotsagts, och därför gäller den enligt modern vetenskapsteori. På ön Tjörn tillbakavisar man med förakt påståendet från Västergötlands inre underutvecklade bygder att familjen Shakespjärr skulle ha kommit från Vara nära Skara, då denna hopplates (lokal dialekt) direkt kan förvisas som tvivelaktig genom diktarens egen originala utsago: "Vara eller icke Vara, det är frågan."

Jämför diktatorn överste Khadaffis intressanta alternativa hypotes, som med självklar tvärsäkerhet hävdar, att Shakespeare naturligtvis och otvivelaktigt var libyer.

Med stort tack till vår omistlige språkexpert.

"Det finns mycket att säga till din senaste Fritänkare. Låt oss ta en sak i taget.

1. Fröken Laila Roth. Hennes teori är mycket väl formulerad med en nästan övertygande prägel, men hon måste vara medveten om att det bara är en teori. Här är en annan psykologiskt lika övertygande teori:

William Shakespeare rymmer från sin hustru till teatern i London och börjar från botten. Så länge han måste arbeta som en underhuggare presterar han genomgående konstruktiva pjäser som de bästa komedierna och krönikespelen, men en dag (1599) blir han chef för Globeteatern, där han då har möjlighet att iscensätta vad han vill. Resultatet är de stora tragedierna från Julius Caesar till Coriolanus. Ingen av dem eftersträvar popularitet, och de blir med tiden allt mera skeptiska, svåra och kritiska mot mänskliga ansträngningar, de är typiska fria produkter av en man som med självsäkerhet kan göra vad han vill på scenen, och några av dessa pjäser uttrycker även en skådespelares innersta tankar och reflektioner (Hamlet och Macbeth) med en intimitet som vore svår att kombinera med en personlighet som William Stanley, som inte var någon professionell skådespelare. Men liksom alla fria andar tröttnar även Shakespeare till slut på att monologisera offentligt och mjuknar upp mot slutet i de tre resignativa sagospelen.

Om du så lätt kan avfärda Ben Jonson, vad säger du då om Shakespeares gamla medarbetare John Heminge och Henry Condell, som redigerade The First Folio? Var de också "hjärtliga dumbommar" som under decennier utsattes för en falsk Shakespeares bedrägerier, som var deras närmaste vän och kollega under en halv livstid?

Den mest intressanta delen av fröken Roths underbart uttryckta teori rör Shakespeares samverkan med Edward de Vere och William Stanley. Denna konstellation är helt möjlig. Du noterar, att det inte finns något spår av ädelhet i Shakespeares liv. Men liksom många engelsmän utan något ädelt blod kan han ha närt en stor beundran för allt ädelt och lärt sig en hel del av just earlarna av Oxford och Derby. Samtidigt måste vi dock komma ihåg, att Shakespeare också skapade helt oädla karaktärer som Falstaff och dennes gäng, rucklarna i "Trettondagsafton" och andra låga typer. Hans persongalleri sträcker sig från den lägsta sortens skurkar till oöverträffbara höjder av ädelhet. Balansen är perfekt mellan ytterligheterna.

Detta är bara en annan teori med samma validitet som dina, fröken Roths, Carl O. Nordlings och professor Abel Lefrancs, den förste som introducerade William Stanley på scenen i rollen som William Shakespeare.

Då du känner att du saknar fast grund för teorierna börjar du forska efter motiv. Jag har bedrivit en del forskningar i ämnet familjen Derby men inte funnit några motiv. William Christian av Man och hans uppror hade ingen direkt beröring med earlen av Derby, fastän ön Man var earlens personliga förläning. Det tycks inte ha förekommit några konflikter alls mellan earlen av Derby och kung Jakob. Om där förelåg någon konflikt var den ensidig på earlens sida. Här finns inga motiv att hämta. Åtminstone har inte jag funnit några.

Men här är ett annat tänkbart motiv åt er. I sin sista bok "Död man i Deptford", som nästan är som hans testamente, hävdar Anthony Burgess att Christopher Marlowe blev offer för ett överlagt mord, att han var en agent som betraktades som farlig och umbärlig, så man ordnade med att han blev likviderad. Men Marlowe var den tidige "Shakespeares" närmaste medarbetare. Om Marlowe blev mördad måste det ha påverkat "Shakespeare" i mycket hög grad. Ändå vidtog Shakespeare knappast några försiktighetsåtgärder. Han poserade för flera porträtt och förde sitt offentliga liv som teaterkung helt öppet. Om Marlowe blev mördad, så framstår Shakespeares helt öppna och offentliga liv som ganska märkligt — såvida inte William Stanley i sin ytterst känsliga ställning använde "Shakespeare" som täckmantel för sin offentliga konstnärliga gärning.

Låt oss se vad du och herr Nordling och fröken Roth kan få ut av en sådan teori. Själv tar jag parti för Ben Jonson, John Heminge och Henry Condell och deras vittnesmål. Men jag erkänner, att Shakespeares identitet är långt ifrån bevisad, och att teorin om William Stanley, såsom den framlagts av fröken Roth, förblir intressant ("intriguing").

Det hos fröken Roth som mest väcker min uppmärksamhet är dock någonting helt annat. Hon vidrör problemet att hon aldrig blivit accepterad av någon förläggare. Jag minns nu att hon skrev ett rätt så bittert inlägg om saken i din Fritänkare, och jag kommer ihåg att det även varit ett problem för dig i ett tjugotal år. Detta fenomen är helt främmande för oss i Britannien. Om man skriver ordentligt utan något alltför stötande språk och har historier att berätta, så blir man förvisso publicerad. Det kan ta tid och kräva en del ansträngningar men aldrig så mycket som 20 år. Både du och fröken Roth verkar ha väntat för evigt på att en spricka skulle uppstå i den totala svenska likgiltighetens tysta mur av djupfrysta stenansikten.

Detta väcker min lust att kommentera den svenska mentaliteten. Mina erfarenheter av den var inte alltid smickrande. Svenskarna beundrar Amerika mer än någonting annat i världen, inget land i Europa är så amerikaniserat som Sverige, som om Sverige inte hade någon egen kultur utan fann sig nödgad att kopiera den lättaste bara för att ha någonting. Tyvärr råkade denna även vara den mest vulgära, oraffinerade och okultiverade. Men medan amerikanerna i allmänhet entusiastiskt applåderar personligheter, uppmuntrar talanger och gärna hjälper fram vem som helst som har något att komma med, så gör svenskarna motsatsen. Om man har något att säga blir man omedelbart kvävd av avundens förintande övermakt. Om man sticker fram hakan blir man omgående förpassad ur sammanhanget med en rak höger och utvisad med en mördande knockout. Om man kommer med något personligt får man fan för det och blir straffad. Allt som på minsta sätt avviker från samhällets etablerade standard blir omedelbart betraktat och behandlat som ett farligt hot som måste elimineras genast utan att det ens beaktas. Är det verkligen den svenska mentaliteten som är sådan, eller är detta bara ytterligare ett vansinnigt symptom på vår socialistiska eras härlighet?

Jag tror att det är båda delarna, ty man finner samma symptom även i andra skandinaviska länder om dock i mindre grad. Man finner det infama mobbningssystemet i hela Skandinavien. Både H.C.Andersen och A.Sandemose skrev böcker om det. Enligt min åsikt är ditt och fröken Roths fall att konstant förbli refuserad av alla förläggare inte ett fall av refusering utan ett fall av mobbning. Annars skulle någon förläggare ha accepterat er efter 20 års motstånd.

Vad som skiljer er och oss från den samtida litteraturens vanliga trender är, att vi skriver seriösa saker på ett anständigt språk utan modernismer. Faktum är, att vi är allergiska mot varje slag av modernism, medan vi håller oss till klassikerna och vidhåller dem som tidlösa mönster. Medan andra experimenterar med nonsens, som James Joyce, Samuel Beckett, Majakovskij, Dario Fo och andra ovärdiga nobelpristagare, så håller vi oss till gammalmodiga versformer, vi koncentrerar oss på att berätta noggrant komponerade historier, vi arbetar hårt för att vårda vårt språk, vi skriver i fullständiga meningar och vill inte ha något nonsens. Vår skola är en neo-klassicistisk inriktning (med en bestämd romantisk prägel), och det är vårt enda brott ur den samtida moderna litteraturens synpunkt. Låt oss glömma tidsbundna struntar som Dario Fo, Samuel Beckett, James Joyce och Majakovskij och i stället hålla oss till tidlöshetens mer djupsinniga pålitlighet.

Vilket leder mig till kung Arthur och vårt kära gamla arbete "Gotisk historia". Jag ska gärna stå till tjänst med introduktionen till del 3. Dessa var mina intentioner:

Jag är av både skandinavisk (svensk) och brittisk (nordirländsk) nationalitet. Eftersom jag insupit dessa kultursfärers forntidssagor med modersmjölken var det helt naturligt för mig att ge dessa antika keltiska legender en fullvärdig behandling när mina vingar växt ut på mig som ung man och gjort poetiska och fantasibetonade flykter helt möjliga.

Där förelåg emellertid svårigheter. En av dem var min dubbla nationalitet och valet mellan två språk, av vilka jag inte behärskade något i tillfredsställande grad. Min engelska kändes säkrare än min svenska, men min haltande svenska erbjöd en mer lockande utmaning.

Likaså var den urnordiska sagoskatten av Snorre Sturlason och om Uppsalakonungarna ett mer komplext och fascinerande kaos att försöka bringa ordning i än de relativt välbekanta krönikorna av Saxo och kring kung Arthur. Så jag började med de gamla keltiska legenderna om Sverige. Men här förelåg en fälla: den nordiska nationalismen. Om det var något jag ville undvika så var det varje tänkbar ton av chauvinism. Därför beslöt jag att skriva de gamla svenska sagorna på engelska, för att få någon sorts distans till nordisk nationalsentimentalitet.

Men därigenom fick jag ingen användning för mitt svenska språk, som jag så väl behövde träning och förkovring i. Så när jag började på andra delen och flyttade till Danmark med Saxo blev det på svenska. När jag begav mig över till Britannien och kung Arthur i tredje delen behöll jag det svenska språket av samma skäl som jag skrivit den första delen på engelska: för att ha en sund distans till nationalsentimentala frestelser.

Då ämnet kung Arthur och Tristanlegenderna var lättare att hantera, koncentrerade jag mig här på att klara upp missförstånd. Varenda diktare sedan medeltiden har frossat i Sir Lancelots ytterst banala äktenskapsbrott med drottning Guinevere, medan det i verkligheten inte förekom något äktenskapsbrott alls. Det var bara förtal motiverat av fördomar mot drottningen som någon av den tidens skandalspekulanter lyckades etablera som gångbart porrmaterial för alla tider. Drottningen hade sina fel, hon var en sanslöst ansvarslös kokett, men hon och Sir Lancelot var båda mer oskyldiga än barn, vilket jag har försökt belysa ingående. Även kung Arthur och Sir Gawain borde frikännas från all skuld, medan endast en person var fullt ansvarig för den Arthurska epokens sammanbrott, och även hans manövrer kunde i viss mån rättfärdiggöras genom hans egen tragiska ställning som en kategoriskt förskjuten oäkta son till kung Arthur.

Även historien om Tristan och Isolde har grovt vulgariserats sedan medeltiden, medan jag från början har försökt förklara de ytterst raffinerade och komplicerade dubbla bottnarna i deras tillgivenhet för varandra. Om somliga av dina läsare inte kan förlåta mig vissa aspekter av det veka könet och några av kvinnokaraktärerna i "Gotisk historia", så är jag dock säker på att de kommer att förlåta mig när de får läsa sanningen om Isolde.

När jag skrev dessa delar på svenska kunde jag omöjligt behålla några av de keltiska namnformerna. Guinevere är helt omöjligt på svenska, medan Gunvor är lika lättillgängligt och så nära som någonting kan vara. Både Brangäne och Iseult är förfärliga som namnformer, så jag behöll det keltiska Brangwayne och det germanska Isolde. Både Mérlyon och Mérlin låter förfärligt osvenskt, så jag beslöt att på svenska kalla honom Merlín, vilket jag en gång hörde i Finland, vilken kuriösa och nästan latinskt klingande form av namnet tilltalade mig. Beträffande denne den störste av alla keltiska druider någonsin såg jag det som min huvuduppgift att rentvå hans rykte från fläckarna av T.H.Whites gräsliga karikeringar. Merlin var ingen stolle, men det var T.H.White.

Vilket för mig tillbaka till Dario Fo och andra nobelprismottagande narrar. Många litterära nobelpristagare är nästan helt glömda, medan jag finner det ytterst viktigt att aldrig glömma bort några av dem som aldrig tilldelades priset: Leo Tolstoj, Anton Tjechov, Maxim Gorkij, Henrik Ibsen, August Strindberg, Jules Verne, Emile Zola, Marcel Proust, Stefan Zweig, Lion Feuchtwanger, Erich Maria Remarque, Karen Blixen, Mika Waltari, Joseph Conrad, Graham Greene, Robert Graves, Somerset Maugham, Noel Coward, Conan Doyle, Nevil Shute, Dennis Wheatley och även Gore Vidal.

Medan seriösa diktare av den stora klassiska traditionen som du och Laila Roth inte ens tillåts bli publicerade i de litterära nobelprisens eget framstående hemland.

Jag försökte aldrig publicera mig själv, och om det inte vore för dig så hade aldrig något av vad jag skrivit nått en enda läsares ögon. Skälet till att jag döljer mig är praktiskt och politiskt. Jag är en så extrem särling som en katolsk anhängare av Unionen i Nordirland. Jag har alltid känt att det var fel av Irland att utträda ur Storbritannien från år 1916, och politiskt har jag i hela mitt liv aktivt försökt reparera den skadan. I vissa avseenden har vi lyckats, och det finns nästan skäl till försiktig optimism: Britannien och Irland är idag tillsammans med i den europeiska unionen, som med tiden kommer att utvecklas mot ännu större enighet. Men om det någonsin blev känt här i Ulster att jag som katolik var anhängare av den brittiska unionen skulle jag omedelbart vara en död man. Så glöm mitt riktiga namn, och låt mig få leva såsom eder

P.S. Jag betraktar även framlidne Bernard Shaw som en av de nobelprismottagande narrar som också lyckades skriva massor av nonsens. Fröken Roth har fel i att han vägrade mottaga priset. Han refuserade det till en början men ångrade sig sedan och tog emot det. Han var en äkta socialist.

Beträffande fallet Raoul Wallenberg har jag hört från experter att han åtminstone var vid liv ännu 1979 efter att ha försmäktat i sovjetiska fängelser i 34 år eller mer. Hur kommer det sig att hans landsmän inte gjorde någonting åt saken? Var de så rädda för det stora socialistiska mönsterlandet Sovjetunionen? Precis som i fallet med mordet på Olof Palme så blev det så, att eftersom de inte agerade beslutsamt från början, så missade de sina möjligheter och blev de lämnade därhän av historiens gång. Jag menar att ert nationalspöke likgiltigheten har skuld i detta. Ännu värre är er benägenhet för att ge bekväm formalism företräde framför sunt förnuft. Detta felgrepp kan visa sig ödesdigert för ert lands framtid, så vida ni inte ändrar på denna högst osympatiska attityd.

Detta felgrepp kan också utgöra roten till problemen med er ståtliga Stadsteater i Göteborg. Är det inte den teatern som mest har refuserat dina pjäser? Kanske det hade gått bättre för den om de åtminstone hade gett dig en chans.

Varför skriver du inte pjäser på engelska i stället? Du skulle verkligen inte bli en ny Shakespeare, men med ditt flytande och grundläggande mänskliga historieberättande skulle dina pjäser kunna göra succé i alla engelsktalande länder och troligen även på kontinenten. Det att ditt språk är enklare än Shakespeares skulle kunna vara till fördel.

Vilket för oss tillbaka till Shakespeareproblemen igen. Anledningen till att han inte avslöjar Julias och Iagos motiv är dramatiskt mycket välgrundad. Ett motiv är aldrig dramatiskt. Som den störste experten någonsin på att skriva pjäser kände Shakespeare mycket väl till fördelen med att inte berätta hela sanningen för publiken. Ingenting håller greppet om en publik så effektivt som att låta den undra över ett mysterium, och Shakespeare excellerar i den konsten med att låta Iago tiga om sina motiv. Det är varken rent spel mot novellens författare, mot publiken eller mot Sanningen, men det är överväldigande effektivt dramatiskt. Detta är ytterligare en indikering av att Shakespeare bara var en fullständig teatermänniska som uteslutande ägnade sig åt maximala teatraliska effekter och inte var intresserad av någonting annat — varken Sanningen, politik eller någonting utanför den idealiska framställningen av livet på scenen.

Om John Bedes argument i Shakespearedebatten. Tidigare tog han ställning för William Stanley som den riktiga dramatikern bakom verken men bad oss hålla möjligheten öppen för att det ändå kunde ha varit Shakespeare. Nu tar han alltså ställning för Shakespeare igen men ber oss ändå hålla möjligheten öppen för att det kan ha varit William Stanley. Vi bedömer ställningarna i debatten som 50-50.

Om hans kritik mot Sverige. Både olika regeringar och framför allt privata personer gjorde allt vad som kunde ha gjorts från svenskt håll för Raoul Wallenberg. Vid ett tillfälle hade kung Gustav VI Adolf kunnat göra mera men hindrades av drottning Louise. Den enda svenska politiker som försökte lägga lock på fallet var Olof Palme, som inte ville riskera Sveriges goda relationer med Sovjetunionen under Leonid Bresjnev, rysk kommissarie i Budapest vid tiden för Raoul Wallenbergs försvinnande.

John Bede har inte bott i Sverige efter 1980.

I samband med bekantskapen med Gulli Michanek, hennes begåvning och hennes diktning genom mötet med hennes man Göran Michanek, bror till den kände litteraturhistorikern Germund Michanek i Uppsala, har vi plötsligt fått tillgång till nya utomordentliga inblickar i Shakespeare-problematiken. Vi förväntar oss dock att vår vän John Bede, mitt i firandet av sin vapenbror John Humes avgörande demokratiska framgångar i Nordirland, dock fortsätter att försvara William Shakespeares sak, då han är den enda vi känner som frivilligt gör det. Vi ska nu presentera huvuddragen i Marlowe-teorin.

Christopher Marlowe, inte ens två månader äldre än William Shakespeare, var den obestridlige skaparen av det klassiska elisabetanska dramat på blankvers genom sju stora tragedier av epokgörande natur, (däribland det första stora dramat om Doktor Faust, som senare inspirerade Goethe till dennes livsverk). Men utom denna avgjort genialiska diktare och dramatiker var C. Marlowe även sin tids farligaste man i England som därtill levde farligast av alla. Han var ateist, han var homosexuell, han var spion, han var allt utom bekväm och normal.   1589 kom han i slagsmål (med dolk och värja) med en viss William Bradley, ett slagsmål som måste sluta med den enes död. Marlowes gode vän och diktarkollega Thomas Watson ingrep i striden, Bradley lämnade då Marlowe och koncentrerade sig på Watson, som dödade Bradley. Denna ytterst dramatiska tremannaduell måste ha blivit en av de starkaste upplevelserna i Marlowes liv — hade inte Watson ingripit hade Marlowe själv varit död. Duellens utgång ledde till fängelse för Watson, medan Marlowe klarade sig.

Marlowes ytterst farliga liv som spion åt den hatade Sir Francis Walsingham och som dennes kusin Thomas Walsinghams (förmodade) älskare måste ha lett till att Marlowe till slut fann sin ställning som därtill Londons mest firade teaterdiktare ohållbar. Dessutom hade han den obotliga förmågan att ständigt skaffa sig nya fiender genom att dumdristigt utmana hela etablissemanget. Han hånade kyrkan och kristendomen och hela Bibeln och ansåg att denna drastiskt måste omredigeras, han hävdade att Indiens vishet överträffade hela Bibelns 10,000 år före Bibelns tillkomst, men det värsta var att han dessutom var falskmyntare och att drottningen hade kommit på honom. Han arresterades den 18 maj 1593 och frigavs visserligen mot borgen men förbjöds lämna London, och samtidigt härjade pesten i staden. Han hade alltså all anledning att önska sig ett mindre utsatt liv, särskilt som han mycket väl visste, att anklagelserna mot honom för ateism och falskmynteri måste leda till hans avrättning. Det var hans kollega Thomas Kyd som arresterats och som under tortyr försökt skylla ifrån sig på Marlowe och därvid skriftligen berättat allt han visste om alla Marlowes kriminella verksamheter. I detta ögonblick den 30 maj inträffar det mystiska krogslagsmålet i vilket Marlowe 'omkommer'. Är det troligt att Marlowe med sin överlägsna intelligens och sin förmåga att leda intriger inlåter sig i ett dödligt slagsmål med några skumma typer? Det är mycket troligare att han arrangerade detta sätt att åtminstone officiellt försvinna på.

Liket smusslades undan och begravdes och kan ha varit någon annans. Han fick aldrig någon känd grav, krogslagsmålet hade skett i en tvivelaktig änkas hus utan vittnen, liket blev aldrig vare sig identifierat eller obducerat, och dödsattesten, som hittades 1925, verkar minst sagt skum: enligt den dog Marlowe omedelbart av ett dolkhugg ovanför ögat, som alla läkarexperter sedan dess hävdat att en människa omöjligt kan dö av förrän tidigast efter några dagar. Enligt den troligen fabricerade rapporten var det Marlowe som angrep och som den angripne då måste döda i självförsvar medan de andra två inte gjorde någonting. Grälet skall ha handlat om en krognota efter en hel dags fridfull samvaro, Marlowe skall ha vilat på en säng efter middagen och grälet om dess kostnad, medan de tre andra (skumma kriminella typer alla tre och alla tre i tjänst hos Thomas Walsingham som kriminella hantlangare) satt kvar vid bordet på en bänk med ryggarna mot honom och med sina vapen bakom sig, när Marlowe helt oprovocerat plötsligt skall ha angripit den mittersta av dem med hans eget vapen. Denne kunde inte ens vända sig om för att försvara sig enär han satt inklämd mellan de två andra. Marlowe tillfogade honom två skrubbsår i pannan varefter då denne måste försvara sitt liv och mörda Marlowe. Så enkelt var det enligt dödsattesten, där varenda detalj verkar noggrant konstruerad efter månaders planering i förväg för att det skulle bli så litet eftersnack som möjligt och ingen skulle bli åtalad. Naturligtvis åtalades i alla fall den som vållat Marlowes död men frikändes snabbt då han handlat i självförsvar och återvände då genast i Thomas Walsinghams sold.

Enligt teorin begav sig Marlowe till Italien för att där bida sin tid och förkovra sig som diktare och dramatiker — han kan här ha skrivit både "Romeo och Julia" och "Othello" — observera den slående likheten mellan trippelduellen 1589 i London med Mercutios död i "Romeo och Julia" under Romeos arm för Tybalts hand. Mercutio är ju helt och hållet diktarens egen skapelse och kan mycket väl, om Marlowe skrev dramat i Italien, vara ett självporträtt av den unge Marlowe.

När tiderna blivit lugnare och episoden med Marlowes skumma död glömts bort skulle Marlowe ha återkommit till England och fortsatt arbeta som dramatiker inkognito under fortsatt beskydd av kusinerna Walsingham. Den trygge och helt pålitlige Shakespeare skulle då gärna ha tjänstgjort som den perfekta täckmanteln åt Marlowe, som det var i Marlowes stora intresse att helst ingen skulle veta att fortfarande befann sig i livet.

Detta är Marlowe-teorin i dess huvuddrag. Mycket talar för denna teori, inte minst detaljer som det slående ungdomsporträttet av Marlowe, som identifierats vetenskapligt som förlagan till Droeshouts världsbekanta Shakespeare-porträtt. En av de mest bestickande detaljerna är Marlowes kända lyte som halt på ena benet efter att ha brutit det en gång på själva scenen. Varför beskriver då författaren till Shakespeares sonetter (sonett 37 och 89) långt senare sig själv som halt och lytesdrabbad, om det inte var Marlowe?

Även mycket annat talar för denna teori — sedan må Anthony Burgess säga vad han vill, som i sin bok "Död man i Deptford" menar att det var Thomas Walsingham själv som lät döda Marlowe bara för att bli av med det besvärliga geniet. Mest av allt talar det för teorin, att författarskapet "Shakespeare" passar exakt in som en direkt naturlig fortsättning på Marlowes — mycket i Marlowes sista dikt "Hero och Leander" överensstämmer påfallande med det första verket under namnet Shakespeare, dikten "Venus och Adonis" i september 1593. Deras språk, melodiska rytm, ordval, litterära stil — allt överensstämmer perfekt, som en litteraturforskare sade, som om "Marlowe liknade Shakespeare mer än vad Shakespeare gjorde själv".

Dock har även teorin vissa svagheter. Marlowe skrev aldrig en komedi och verkar inte ha haft mycket humor. Författarskapet Shakespeare domineras under 1590-talet av humorsprudlande komedier. Om Marlowe överlevde sig själv och fortsatte i Italien, så finns det dock inte ett spår av någon verksamhet av honom efter maj 1593 någonstans.

Mot denna teori står främst William Stanley-teorin, som också många starka argument talar för. Det är alltså de nya ställningarna i Fritänkarens Shakespeare-debatt: Marlowe contra Stanley, medan Shakespeare själv nästan helt har fallit ur bilden. Vi emotser ivrigt nya bidrag till denna debatt från Laila Roth, John Bede och andra, samtidigt som den skenande forskningen givetvis oupphörligt accelererar.

Inledning av John Bede.

"Min käre Shakespeare-kännare och högt värderade kollega,

Så du har fallit för Marlowe-teorin. Många är de som gör det. Den verkar smitta av sig, och de som väl är smittade fastnar och kan inte bli fria från den. Det gör den till den farligaste av alla kätterska Shakespeare-teorier.

Tror du då verkligen att Marlowe, den mest hybrisbesatta av alla brittiska dramatiker, den uttalade ateisten och hemlige agenten i Sir Francis Walsinghams tjänst, den demonstrative älskaren av pojkar och tobak, den kriminelle falskmyntaren som blev en så besvärlig kärleksbelastning för Sir Thomas Walsingham att denne, åtminstone enligt Anthony Burgess och många andra, tvingades expediera honom så att han äntligen kunde gifta sig anständigt; det explosiva geniet med de mest högsiktande ambitionerna i engelsk litteratur, — att han verkligen skrev alla dessa fulländat välbalanserade och lyriska, ofta pastorala och underbart fantasibetonade dramer och dikter av William Shakespeare? Det är en underbar teori, eftersom de fakta vi känner till om William Shakespeare bara ger bilden av en småskuren borgerlig tråkmåns. Jag medger det.

Problemet med denna teori är som följer. Marlowe skrev aldrig ett ord pastoral lyrik. Shakespeare prunkar jämt med sådant. Marlowe spekulerar ofta i religiösa spörsmål. Shakespeare gör det aldrig. Och vad gjorde Marlowe efter sin "död", om han nu överlevde den? Såsom du själv påpekar, inte ett ord hörs om honom efter Deptford-incidenten.

Men den största stötestenen för denna teori är den samma som för Derby-teorin. Ingen engelsman skulle någonsin kunna acceptera att hans skrifter publicerades i en annans namn, och särskilt aldrig sådana skrifter som Shakespeares dramer. Om du hade skrivit "Hamlet", "Othello" och "Kung Lear", skulle du då kunna acceptera att de publicerades i en annans namn och att det andra namnet fick all äran av dem? Jag försäkrar dig: aldrig. Om Marlowe eller Derby skrev sådana dramer skulle de aldrig ha kunnat smälta en sådan sak. De skulle hellre ha riskerat sina liv med att framträda och stå för dem.

Det är min teori.

Emotseende dina kätterska teoriers vidare utveckling,

din trogne,

En av de diskrepanser mellan Marlowe och Shakespeare som John Bede nämner är i själva verket ett av de intressantaste argumenten för att Marlowe och Shakespeare är samma person: de religiösa spörsmålen hos Marlowe, som helt saknas hos Shakespeare. Trött på alla religiösa intriger och politiska ränkspel i religionens namn, som han inte minst kan ha fått upp i halsen i sällskap med den likaledes fullkomligt religiöst frisinnade konung Henrik IV av Navarra i Frankrike, som han mycket väl kan ha känt personligen, ("The Massacre at Paris" och "Love's Labour's Lost",) kan Marlowe ha känt en nödvändighet att helt befria sig från alla svåra rykten om sin egen person och "skrotat" den för att kunna börja arbeta igen från noll uteslutande för scenen utan politiska eller religiösa belastningar.

Utan tvekan måste ryktesspridningen om Marlowe ha varit en outhärdlig belastning för honom. Denna sällsamma skomakarson från Canterbury, en ensam son med fyra yngre systrar, arbetade sig upp helt själv till en lysande examen vid Cambridge. Bara denna studentkarriär för en man helt utan börd torde ha varit unik i England på den tiden. Denna briljanta intellektuella begåvning kom genom sin blotta talang tidigt i kontakt med sådana inflytelserika herrar som Sir Walter Raleigh, den kanske mest färgstarka elisabetanen av alla vid sidan endast av Essex, och Sir Philip Sidney, ett annat litterärt geni som dog ung, men som hann verka som värd för Giordano Bruno när denne var i England. Det är möjligt och troligt att Christopher Marlowe kan ha stått i någon kontakt med Giordano Bruno, då man skönjer inflytelser från både honom och Sidney, som sedan överraskande återklingar i "Love's Labour's Lost".

Dock var Marlowe aldrig en ateist. Detta rykte är falskt. I nästan alla Marlowes pjäser förekommer religiösa argument, vilka alla visar en häpnadsväckande förmåga att skilja mellan lögn och sanning, falskhet och äkthet. I "Tamburlaine the Great", det första klassiska elisabetanska dramat, tar huvudpersonen Timur Lenk helt sonika avstånd från Muhammed och förkastar honom, men han avsvärjer sig aldrig Gud. Detta är en typisk Marlowesk differentiering. I "The Jew of Malta" framstår den snikne juden allt emellanåt som både heroisk och sympatisk i sina vilda intriger, och hans religion förlöjligas aldrig. När han helt överraskande går under känns det nästan orättvist. Denna jude Barabbas bär som gestalt upp hela pjäsen genom sin ytterst sammansatta religiösa karaktär, precis som Shylock gör det i "Köpmannen i Venedig", som kan ses som en mera nyanserad och utvecklad version av Barabbaskaraktären på Malta. Längst går Marlowe sedan i sina intressanta religiösa slutledningar i "The Massacre at Paris", där offret för massakern i Marlowes ögon är själva religionen, som begår självmord genom sin totala moraliska bankrutt. Ett bättre skäl till att aldrig mer befatta sig med religion kan man inte tänka sig för vare sig Marlowes eller Henrik IV:s del.

"Tamburlaine the Great" har en annan intressant likhet med alla historiska Shakespeare-dramer. Redan här i detta tidiga drama demonstrerar diktaren sin totala frihet att handskas hur löst med historiska fakta som helst. För honom är allt tillåtet när det gäller att dikta om historien för att anpassa den efter scenen. Timur Lenk har precis lika litet med verklighetens Timur Lenk att göra som Shakespeares Antonius har med verklighetens Antonius att göra. Parallellen är mer än bara slående.

Ej heller var Marlowe någon falskmyntare. Det är riktigt att han visste hur man kunde göra falska mynt, och han provade på det när han var i Holland, men han gjorde det aldrig i England. Således hade kronan ingen direkt sak mot honom.

Även hans påstådda homosexualitet kan ifrågasättas. Det troligaste är väl att han i likhet med andra brittiska poeter av första rangen (såsom Byron, Shelley och Oscar Wilde, som vi aldrig får glömma att var gift och hade två barn: dennes homosexualitet var egentligen bara vänsterprassel,) helt enkelt var så frigjord att han var bisexuell — eller asexuell, som högt intellektuella tänkare ofta är. Detta ger honom en fördel mot både Shakespeare och Stanley i kandidaturen till dramernas diktare: utan familjeplikter kunde Marlowe lättare koncentrera sig på världens största dramer än både Shakespeare och Stanley.

Så kommer vi till krisen: hans död, vare sig den var fingerad eller ej. Det mesta talar för att den var fingerad. Coronerns alltför utförliga beskrivning av dödsfallet stämmer inte. Varenda detalj tyder på att det hela var en konstruktion för att det inte skulle ställas några frågor. Varenda detalj i "mordet" liknar närmast en så noggrant och väl utfunderad deckarintrig, att det kunde ha fått det att vattnas i munnen på både Agatha Christie och P.D.James och ställt dem båda i skuggan. Det var det perfekta mordet, fastän det inte var något mord.

William Shakespeare existerar inte då ännu som dramatiker. Fyra månader efter "mordet" dyker han upp som författare till sitt förstlingsverk, dikten "Venus och Adonis", med en vältalig dedikation till den granne earlen Henry Wriothesley av Southampton, som omöjliggör varje tvivel på författarens identitet som W. Shakespeare. Denna dedikation utesluter varje misstanke på att det kan vara Marlowe som spökar, fastän dikten passar perfekt in som en direkt fortsättning på och vidareutveckling av temat i det sista verket i Marlowes namn, den idylliska kärleksdikten "Hero och Leander".

Vart kan då Marlowe ha tagit vägen, om han överlevde "mordet" på sig själv? Det finns bara ett svar: Frankrike. Allt tyder på att han fann ett tryggt hem hos den skälmske kungen Henrik IV, som tog ingenting på allvar och betraktade alla politiska intriger som skämt: han bytte religion ett antal gånger och struntade i vilken religion han tillhörde bara det rimmade med politiken. En sådan kung torde ha varit det idealiska tillflyktslägret för en äventyrare, som ville starta ett nytt liv. "Love's Labour's Lost" skrevs troligen vid detta tillfälle som diktarens första komedi. Det är en intim kammarkomedi fylld av fransk espri och ämnad för en mycket liten scen: det perfekta komediexperimentet för en dramatiker som aldrig skrivit en komedi tidigare. Mycket i denna nästan överspirituella komedi erinrar om "Som ni behagar", som ju också tilldrar sig i Frankrike. Talrika är de Shakespeare-kännare som är helt överens om, att "Love's Labour's Lost" bara kan ha skrivits av en som kände både Frankrike och Henrik IV intimt.

Så kommer vi till de italienska komedierna, som förråder samma alltför tydliga sak: dramer som "Så tuktas en argbigga", "Två ungherrar från Verona", "Romeo och Julia" och "Köpmannen i Venedig" kan bara ha skrivits av någon som vistats tillräckligt länge i dessa trakter av Italien för att känna dem mer än väl. Så intima kunskaper som de förråder om t.ex. vattenvägarna mellan Venedig och Milano kunde man på den tiden endast tillgodogöra sig på ort och ställe. Därtill kommer fenomenet med källorna till några av de italienska dramerna.

Vi har tidigare diskuterat de italienska urkunderna till "Romeo och Julia" och "Othello". Ännu märkligare är urkunden till "Köpmannen i Venedig". Denna novell ingår i en samling typ Decamerone av en viss Ser Giovanni, och novellen heter Il Pecorone. Det märkliga är att diktaren har hittat denna obskyra novellsamling och därur plockat denna långa intrikata novell och kopierat den exakt. Dramat koncentrerar handlingen på ett centralt skeende i novellen, som har karaktären av en smått episk roman med vidlyftiga resor och öden och äventyr. Dramatikern har satt ett förstoringsglas på en episod i novellen och dramatiserat denna med exakt återgivning av alla novellens märkliga detaljer: judens vägran att kompromissa, domstolsbedrägeriet, endast gestalten Shylock är utvecklad och liknar alldeles märkvärdigt mycket Barabbas i Marlowes "The Jew of Malta", som om de vore bröder. Shylock är endast ännu mera mänsklig.

Noveller som Il Pecorone, Romeo och Julia samt Othello förelåg inte på engelska. En novell som Il Pecorone kan bara ha funnits tillgänglig på italienska i Italien. Men William Shakespeare lämnade aldrig Englands mark, och han torde knappast ens ha kunnat italienska. En som kunde italienska var däremot Thomas Kyd, författaren till den epokgörande "The Spanish Tragedy", det första bloddrypande skräckdramat, som i ett slag gjorde Thomas Kyd till Marlowes farligaste konkurrent. Kyds dramer är ofta kryddade med italienska. Om Kyd kunde italienska är det högst troligt att även Marlowe kunde det — eller fick ambitionen att lära sig det, språkbegåvad som han var; och om han reste till Italien efter en vistelse i Frankrike, vilket allting tyder på att han gjorde, torde han girigt ha kastat sig över rafflande moderna italienska noveller och slukat dem med Marlowesk besatthet — för att sedan tacksamt använda dem till att utveckla sig som dramatiker.

Thomas Kyd är för övrigt intimt förknippad med Marlowes öde. De samarbetade och konkurrerade och torde ha varit samtidigt både vänner och fiender, som stora scenpersonligheter ofta är. Det var Kyd som angav Marlowe när han låg på sträckbänken. Agenter för Elisabets regering hade genomsökt Kyds bostad i jakt på smädeskrifter mot flamländska invandrare och därvid hittat så mycket andra intressanta än mer komprometterande skrifter, att Kyd anhölls och sattes på halster. Under tortyr skyllde han allt på Marlowe: ateistiska stämplingar framför allt. Kyd överlevde men dog av sviterna. Marlowe kan ha haft djupa skuldkänslor för Kyds öde, då Marlowe själv var mycket skyldigare till några farligheter än stackars Kyd, som aldrig spekulerat i religion eller politik. Liksom Michelangelo förstörde sina egna fresker i rådhuset i Florens när konkurrenten Leonardos fresker rann bort av ren otur, så kan Marlowe ha beslutat att aldrig mer själv framträda som dramatiker efter att Kyds musa brutalt och orättvist våldtagits.

Det finns fler indicier. Ett av de märkligaste är det hemliga innehållet i "Som ni behagar". Där förekommer inte bara den märklige karaktären Jacques, som många alltid ansett att måste vara ett självporträtt av diktaren. Två andra karaktärer avslöjar ännu mer än Jacques: skojaren Touchstone och den helt malplacerade prästen Sir Oliver Martext. Skojaren Touchstone har flera ytterst intressanta meningsutbyten med spännande innebörder om man är insatt i fallet Marlowe. Bland annat passar Touchstone på att skälla ut drängen William, som han menar att är en humbug och falsifikation medan han själv är äkta. Detta är obegripligt nonsens för var och en som inte är insatt i fallet Marlowe, då den enda möjliga tolkningen av parentesen är att det är Marlowe som på detta sätt i förklädnad demaskerar William Shakespeare.

Sir Oliver Martext är en fullständigt överflödig karaktär med bara några ovidkommande repliker, och det är ofattbart att Shakespeare här som det enda exemplet i hela sin produktion har introducerat en onödig karaktär. Men namnet finns i The First Folio utskrivet Mar-text, och hans enda rad av någon betydelse är hans avskedsord: "Aldrig skall det hända att någon skälm lurar mig på min kallelse." Mar-texts gästspel kan bara förklaras på ett sätt: han är en hemlig signatur och förkortning av Marlowe's text.

Detta kan förefalla långsökt och håller bara som en liten länk i en hel kedja av Marlowe-indicier i pjäsen. Och bara sådana små försiktiga antydningar till avslöjanden var för mycket. Just som pjäsen skulle tryckas 1600 drogs den bort från tryckeriet, någon hade blivit rädd för dess farlighet, och den blev aldrig tryckt förrän i The First Folio 23 år senare.

Detta är bara små trivialiteter i den överväldigande överensstämmelsen mellan Marlowe och Shakespeare. Det stora indiciet är Marlowes och Shakespeares stil, som är nästan identiskt den samma, som fingeravtryck av samma person men i olika åldrar. Man har alltid sett Marlowes hand i delar av Shakespeares tidigaste pjäser, som Titus Andronicus, Så tuktas en argbigga, Kung Johan och Henrik VI. Personer som Richard III, kung Lear, Macbeth, Coriolanus och Timon av Athen är direkt som uppförstoringar och vidareutvecklingar av tidiga himlastormande Marlowe-gestalter som Tamburlaine, doktor Faustus och juden på Malta. Marlowes enda krönikespel Edward II är en klar prototyp för alla de senare i Shakespeares namn. Beträffande Henrik VI finns det ett pjäsfragment av Marlowe med titeln Richard, hertig av York, som är en klar förlaga till tredje delen av Henrik VI. Det märkliga med denna förlaga är, att allt finns färdigt i den: hela tragedin är redan utvecklad, hela Richard III:s personlighet är klar, och till och med de ohyggliga krigsscenerna med fadern som dödat sin son och sonen som dödat sin far finns här i Marlowes version.

Detta är bara några ingredienser i fallet Christopher Marlowe. Mycket återstår att utforska. Vad vi framför allt väntar oss mycket av är en bok av en viss David R. Williams som heter "Shakespeare — Thy Name is Marlowe" (1967) som inte finns i Norden men kanske ute i Europa.

Av Marlowes fortsatta kontakter i England var väl Sir Thomas Walsingham den viktigaste, men katolikernas tronpretendentkandidat William Stanley, sedermera sjätte earlen av Derby, kan ha varit lika viktig. I norra England och på ön Man bland katoliker kan Marlowe ha känt sig trygg och säker för alla intriger och regeringsspioner i London. Och han kan då ha levat länge nog för att ha kunnat skriva de båda Stanley-gravskrifterna i Tong och Chelsea 1632.

Men mycket talar även för att Stanley är den skyldige till alla Shakespeare-dramerna.

Finns det då inga argument kvar för William Shakespeare?

Jo, det finns det, och de måste i rättvisans namn framläggas.

Det största misstag man kan begå i fallet Shakespeare är att påstå att han aldrig existerat, vilket många gör. Den under tjugo år mycket verksamme skådespelaren och regissören framstår i alla avseenden som en pålitlig hedersknyffel, som vem som helst kunde lita på. Han hade en exemplariskt god ordning på sina affärer, han hade fint väderkorn för marknadens fluktuationer, och han hade god hand med människor av alla kategorier. Han var förtroendeingivande på ett sätt som aldrig Marlowe var. När slutligen hans egen teater brann ner hade han det mycket goda omdömet att aldrig mer beträda en scen.

De starkaste argumenten för att det i alla fall var han som skrev dramerna och dikterna i hans namn är relationen och dedikationerna till Henry Wriothesley, den vackre earlen av Southampton. Dedikationerna i "Venus och Adonis" och "The Rape of Lucrece" är helt uppriktiga och andas äkthet. Deras relation var berömd och väckte uppmärksamhet, och earlen stack inte under stol med sin utomordentliga tillgivenhet för William Shakespeare — han gav honom till och med pengar, så att William kunde köpa sig hus. Frågan är: skulle earlen ha omhuldat en diktare med så stor generositet och uppriktig beundran om denne diktare inte själv hade skrivit sina dikter? Kan William ha skrivit en så spontant uppriktig dedikation till jarlen om han var en falsk poet som inte själv skrivit sina dikter? Det förefaller orimligt. Och om jarlen med så stor välvilja omhuldade en så falsk poet, så måste den jarlen ha varit bra dum.

På teatern är allting möjligt. Naturligtvis kan Shakespeare ha snappat upp saker om Italien och Orienten som han inte ens läst något om. Naturligtvis kan andra italienskt skolade resenärer ha berättat de italienska novellerna för honom. Naturligtvis kan han ha snappat upp sitt omfattande nordengelska ordförråd under sina tidiga korta gästspel i Chester. Naturligtvis kan han ha lärt sig fantastiskt mycket av lord Stanley, en av sin tids mest beresta och kultiverade människor. Naturligtvis passar hans mörka tragediers period väl in på de besvikelser som måste ha drabbat honom i och med earlen av Essex' fall, som drog med sig hans egen välgörare Henry Wriothesley, som tubbades till att förråda Essex för att slippa dödsstraff själv: ett ohyggligt svek mot det kanske heligaste av allt enligt Shakespeares diktning: vänskapen. Allt är möjligt, men möjligheterna är trots allt begränsade. Marlowe kan ha skrivit Shakespeares pjäser, men Shakespeare kan inte ha skrivit Marlowes. De intima kunskaperna om Henrik IV:s hov i Frankrike i Shakespeares dramatik kan inte förklaras utom genom Marlowe — eller Stanley.

Det finns även en del Shakespeare-apokryfer. Namnet Shakespeare förekom som upphovsman till sex idag bortglömda pjäser: "Locrine", "Sir John Oldcastle", "The True Chronicle History of Thomas Lord Cromwell", "The London Prodigal", "The Puritan" och "A Yorkshire Tragedy" — alla lokala engelska dramer. Dessa pjäser utrangerades, när The First Folio sammanställdes, såsom icke i nivå med de 37 klassiska dramerna. Dock kan dessa sex extra pjäser mycket väl ha varit skrivna av vår gode man William Shakespeare. De trycktes under hans levnad och i hans eget namn.

Vi har även gränsfallen "Timon av Athen", "Henrik VIII" och "Perikles", där delar tydligt skrivits av underhuggare. Även Marlowes "The Tragedy of Dido" är en sådan pjäs. Tillsammans har vi fyrtio högklassiska dramer troligen författade av den store diktaren ensam, vem han nu var; fyra apokryfer endast delvis diktade av honom, samt sex apokryfer troligen diktade av ingen annan än William Shakespeare.

De viktigaste och allra tyngsta argumenten är av en mycket privat natur: hans ökända svartsjuka.

Han gifte sig 1595 trettiofyra år gammal med den andre Shakespearekandidaten Edward de Veres dotter Elizabeth, och äktenskapet synes mest ha varit lyckligt på grund av brudgummens och svärfaderns gemensamma passionerade teaterintresse, som dock Elizabeth inte synes ha delat. William Stanley var en eremitnatur som blev allt mer ensamhetssökande med åren. Jacques i "Som ni behagar" skulle passa exakt som porträtt av Stanley. Hans hustru utvecklades åt motsatt håll: hon ville ha flärd och sällskapsliv och bodde helst i London, medan Stanley med åren allt mer föredrog ensamheten ute på hedarna i Lancashire. I London kan Elizabeth ha haft ett förhållande med den oslagbare tjusaren earlen av Essex. Hennes man anklagade henne för detta och tycks ha haft grunder för sitt antagande, men hans svartsjuka tog sig oerhörda uttryck. De båda största dramerna i Shakespeares namn, "Hamlet" och "Othello", passar egentligen perfekt in i bilden av Stanleys liv. Stanley var själv med och spelade i urversionen av "Hamlet" vid invigningen av Kronborgs slott i Helsingör år 1585, mycket i "Hamlet" erinrar direkt om de turbulenta politiska turerna i Stanleys eget liv med hans utsatta ställning som katolikernas kandidat till den brittiska tronen, och mest av allt talar den rasande svartsjukan hos Othello för Stanleys kandidatur. Karaktären Othello förekommer inte i den italienska novellförlagan. Denna gestalt, den oerhördaste i hela Shakespearediktningen, är något som diktaren helt och hållet har skapat själv.

Som ett eko av Othello klingar den rasande Leontes med sin svartsjuka i "En vintersaga". Det är exakt samma avgrundssvartsjuka, men denna gång är den inte tragisk utan överlevs och övergår i en underbar försoning om dock först efter många år. Men svartsjukan är den samma i dessa båda pjäser: den är mycket djupt erfaren, ytterst personlig och vulkanisk i sin våldsamhet och grymhet. Något sådant kan varken ha känts av Shakespeare eller Marlowe. Vi vet att Stanley gjorde det.

Även den mörka pessimismen i de stora tragedierna under 1610-talet stämmer mer än väl in i Stanleys liv. Under detta decennium plågades han oavbrutet av en rättsprocess inom familjen, som aldrig tog slut och som hotade ruinera honom och hans egen familj. Det var hans svägerska som anklagade honom för att ha förgiftat sin äldre bror Ferdinando, som dog 1594, och vars titel och egendom då den yngre brodern William Stanley fick ärva. Det synes ha rått en viss rivalitet mellan bröderna medan de båda levde. Änkan synes ha haft någon grund för sina misstankar, ehuru Stanley var oskyldig. Processen slöts först 1609 genom konungens ingripande till Stanleys förmån. Samtidigt övergår den mörka tragedidiktningen i Shakespeares namn i de ljuvligt och harmoniskt förlösande sagospelen.

Ett annat tungt argument för Stanley är hans bevisliga musikalitet. I Marlowe-pjäserna förekommer nästan ingen musik. I Shakespeare-pjäserna spelar musiken en väsentlig roll, (ex. inledningen till "Trettondagsafton"). Varken Marlowe eller Shakespeare var känt musikaliska. Det var däremot Stanley, av vilken det finns bevarade kompositioner.

Andra beaktansvärda indicier är, att nästan alla krönikespelen (inklusive Marlowes Edward II) behandlar William Stanleys förfäder, de tidigare jarlarna av Derby. Stanley var bevisligen högt juridiskt skolad, vilket åtskilliga Shakespeare-dramer tyder på att deras författare är: varken Marlowe eller Shakespeare var detta. Stanleys svärfar Edward de Vere, earlen av Oxford, hade som bekant i sitt vapen en Shake-spear, en man som skakade ett spjut. Stanley kan ha tagit pseudonymen därifrån, då de båda teaterjarlarna säkerligen samarbetade: man vet att Oxford skrev ett antal komedier, som gått förlorade, men som kan ha gått igen under namnet Shake-spear. Detta namn förekommer i tryck endast under dikterna Venus och Adonis samt The Rape of Lucrece och därefter inte förrän 1598 efter fem år. Derby-följetongen i alla krönikespelen och spjut-skakaren i Oxfords vapen kan dock vara tillfälligheter utan värde som bevis, medan dock Stanleys höga juridiska utbildning är ett tungt argument för honom.

Vår andra Shakespeare-kännare i England Laila Roth har denna gång ej velat dra en lans för Stanley utan bett att få avvakta vidare händelser, som om hon kände på sig att någon annan skulle göra det i stället. Inför fallet Marlowes möjligheter rådfrågade vi vår Shakespeare-kännare från Borgå, Carl O. Nordling, författare och forskare, om hans synpunkter på Marlowe. Vi fick snabbt svar med besked: William Stanley är självklart författaren till både alla Marlowes och Shakespeares verk.

Man kan då möjligen undanta de sex Shakespeare-apokryferna.

Därmed är vi inte tillbaka på ruta ett utan på en helt främmande ruta någonstans långt bortanför hela spelplanen.

Naturligtvis måste en sådan slutsats och konsekvenserna därav fingranskas.

Den allvarligaste konsekvensen vore, att både Marlowe och Shakespeare därigenom vore utdömda och förklarade litterärt helt värdelösa som personer. Det är ett mycket drastiskt och kontroversiellt steg att ta.

Fortsättning på dessa forskningsresultat måste följa i ett annat nummer. Som avslutning här nöjer vi oss med några enkla summeringar:

1. Marlowe och Shakespeare var av allt att döma en och samma diktare.

2. Denna diktare var sannolikt inte Shakespeare.

3. Marlowe blev sannolikt inte mördad.

4. Det är mera troligt att Marlowe skrev de pjäser som går under hans namn än att han inte gjorde det, då Marlowe framstår som en klart levande och briljant person, vars korta (kända) liv blev förvånansvärt väldokumenterat (i total kontrast mot Shakespeares). Efter sin effektfullt iscensatta död kan han mycket väl ha levat vidare dels ute i Europa och dels i den teatervärlds förklädnad, som han själv valt som sitt liv: det finns ingen lättare värld att försvinna i.

5. Marlowes väldokumenterade personlighet och rykte som dramatiker är det första av två argument vi har mot att Stanley kan ha varit diktaren till Shakespeares och Marlowes verk. Vi står inför dilemmat, att båda är utmärkta kandidater till att ha skrivit dem. De kan ha samarbetat, och då är det troligt att Marlowe stått under Stanleys beskydd. Marlowe kan då ha avporträtterat Stanley som Jacques i "Som ni behagar" och tacksamt diktat verserna till de Stanleyska gravarna i Tong och Chelsea.

Om Marlowe skrev de 40 dramerna måste han ha stått mycket nära William Stanley. Ett nyckeldrama, kanske det viktigaste, är "Love's Labour's Lost" i vilket kung Henrik IV av Navarra ges namnet Ferdinand, samma namn som William Stanleys äldre bror, den barnlöse femte earlen av Derby, "lord Strange", som dog 16 april 1594 troligen genom att ha förgiftats. Pjäsen skrevs troligen före hans död, och William Stanley hade absolut ingen anledning att smickra sin storebror med att ge hans namn åt en mycket framstående konung. Förhållandet mellan de båda teaterbröderna var inte gott, det är känt att William hade planer på att "detronisera" sin broder och själv överta titeln, han förutsåg att de båda en dag skulle komma att få slåss om Englands krona, och även katolikerna ville hellre ha William som sin tronpretendent än den oberäknelige Ferdinand, som till slut stötte sig så med katolikerna att det troligen var de som expedierade honom. Däremot hade det varit helt i stil med Marlowe att ge den bästa konung han visste namnet av den rådande earlen av Derby, under vars beskydd han mycket väl kan ha stått då. Även William Shakespeare hade som medlem i Ferdinand Stanleys teatersällskap haft all anledning att smickra sin teaterchef med denna mycket smickrande gest.

6. Det andra argumentet mot att Stanley kan ha varit diktaren till Marlowes och Shakespeares verk är följande: Stanley var earl av Derby, guvernör för the Isle of Man, ägare till två slott (Knowsley i Chester och Lathom House i Lancashire), gift med en vid hovet mycket väl sedd dam, inskriven i juristkollegiet Lincoln's Inn, deltog i krig på Irland (tillsammans med Essex och Southampton), var aktiv som beskyddare för Shakespeares teaterkompani, var katolikernas kandidat till tronen efter Elisabet och hade tre söner. Allt detta kräver ett visst arbete: slotten måste underhållas, guvernörsplikterna måste skötas, man måste delta i uppvaktning och fester vid hovet, man måste administrera sitt län och sköta sina teaterkompanier, man måste klara inkomsterna för att underhålla alla ens anställda och avhängiga, och man måste vara aktiv jurist och vara länge borta utomlands i krig och handhava politiska intriger samt sköta sina söners uppfostran. Kan man då samtidigt skriva alla Marlowes och Shakespeares dramer och dikter inklusive 154 ekivoka kärlekssonetter? Det förefaller orimligt. Det är inte någon förströelse- eller underhållningslitteratur det är frågan om utan världens (efter Dante) mest avancerade diktning. Marlowe å andra sidan hade, om han överlevde sig själv, all tid i världen till att enbart koncentrera sig på diktning.

Under vår fortsatta forskning lär det komma fler argument både för Derby och för Marlowe.

Vi har här nöjt oss med att presentera problem och argument utan att direkt ta ställning till dem.

Den första av diktarens fläckar är den berömdaste: Hamlets dårskap. Hamlet tappar stilen och ballar ur, när han uppträder förryckt för Ofelia med uppsliten krage och senare går över alla gränser för en korrekt kronprins uppträdande i den upprörande uppgörelsen med henne. Och kulmen i hela denna förryckthet, pjäsens betänkliga mellanakt, som alltid vållat alla skådespelare och framför allt regissörer så oerhörda problem, är naturligtvis självmordsmonologen.

Hela denna dårskap, som inte finns hos förlagan Saxo Grammaticus, där Hamlets dårskap tar sig helt andra uttryck, är fullständigt egen för diktaren. Det finns därför bara en tolkning: här föreligger en självbekännelse eller personlig bikt. Hamlet är så personlig, så unik och en så extremt idiosynkratisk individualist, att den bara kan vara ett självporträtt – och som sådant fullständigt unikt för diktaren. Problemet är bara det, att detta intrikata irrationellt förryckta rollspel är fullständigt obegripligt.

Kan man då sätta en sådan förryckt personlighet i samband med Lord Stanley, earlen av Derby, katolikernas tronkandidat, en högt utbildad jurist med ansvar för ett helt grevskap, lyckligt gift med tre söner och två slott, en typisk etablerad man av världen i högsta tänkbara sociala ställning med en hustru väl sedd vid hovet? Svaret måste bli nej. Lord Stanley är en alltför välbalanserad man för att ha kunnat teckna ett självporträtt i den galne Hamlet.

Låt oss betrakta Kit Marlowe, som vid 29 år måste avstå från sin karriär och gå under jorden för resten av livet för att (enligt teorin) bli spökskrivare åt andra och aldrig mer få förekomma offentligt, som alltid haft problem med kvinnor, som i Edward II skildrar relation män emellan mera övertygande och intimt än mellan könen, och som redan tidigare, ex. i Som ni behagar, visat ansatser till förstulna självbekännelser. Den ytterst spända relationen mellan Hamlet och Ofelia passar perfekt in på fallet Kit Marlowe. Ingenting kunde passa perfektare, ty här föreligger just i sin fullaste prydno det mest karakteristiska av alla särmärken för Marlowe: en dålig relation mellan mannen och kvinnan (Hamlet-Ofelia) men den bästa tänkbara relation mellan män (Hamlet-Horatio) — och observera: utan homosexuella förtecken! Det är däri Marlowes sexuella särmärke består: alla hans sexuella relationer är dåliga, oavsett om det är mellan samma kön eller olika, medan alla hans asexuella relationer eller platoniska vänskaper är perfekta. Och ingenting kunde passa bättre in på ett fall som Kit Marlowes än just Hamlets självmordsmonolog. Ett sådant fall skulle om något ha gett anledning till ständigt återkommande självmordsgrubblerier, och i en rollkaraktär som Hamlet hade han haft det idealiska tillfället att ge utlopp för sådana känslor konstnärligt. Det skulle inte vara annat än den perfekta självterapin. Den galne Hamlet kan mycket väl betraktas som Marlowes smärtsamt gripande självporträtt — och blir då plötsligt mera begriplig.

Ännu större uttryck tar sig diktarens sjukliga fläckar i Konung Lear, där centralgestaltens bittra desillusioner tar sig fullständigt astronomiska uttryck i en tragisk galenskap utan like. Kung Lear är inte mer än en konsekvens och utveckling av det steg som diktaren redan tog i Hamlets dårskap. I Hamlet trevar sig den sjukligt bittra melankolin fram i ett vågat försök att antyda ett uttryck. I Konung Lear tar diktaren steget fullt ut och vågar sjunga ut sin universella smärta mer än bara ordentligt — det behövs inte mera sedan. Lear är den sista galningen i skaldens diktning.

Två fläckar återstår — Coriolanus och Timon av Athen. Coriolanus är den totala folkfienden, som tar steget fullt ut i konsekvens av de orättvisor han får lida av den stat han har tjänat. Även Coriolanus är en komplexfylld personlighet, som av rent ädelmod inte kan begagna sig av de metoder som krävs av en statstjänsteman för att vinna den vulgära hopens bevågenhet. Han kan inte nedlåta sig till att visa den vulgaritet som krävs för att bli populär. Han blir då i stället missförstådd och blir impopulär, blir därför utstött av de populära politikerna som inte vill förlora folkets gunst, varpå han av ren hederlighet tar ställning mot staten. Även denna karaktär är en helt personlig skapelse av diktaren — Plutarkhos har inte en antydan av den djupa politiska psykologi i Coriolanus-dramat som finns i Shakespearedramatiseringen. Således kan man även här gissa ett självporträtt. Lord Stanley? Omöjligt. Han sviktade aldrig i sin lojalitet mot kronan, och kung Jakob I tog själv ställning för Lord Stanley i dennes mångåriga släkträttegång. Han var lojaliteten själv.

Kit Marlowe var under 1580-talet i tjänst hos Sir Francis Walsingham som agent främst i Frankrike. Han spionerade bland annat på landsflyktiga engelska katoliker i Rheims. Han visste vad förrädare var för något och måste ha förstått hur de tänkte och fungerade, liksom Dostojevskij lärde sig förstå brottslingars psykologi i tukthusen i Sibirien. Vi har tidigare antytt Marlowes under åren stigande bitterhet. Här passar Coriolanus åter perfekt in i bilden som ett sjävterapeutiskt uttryck för vulkaniskt djup bitterhet gentemot den brittiska kronan, som troligen svek Christopher Marlowe när den borde ha skyddat honom, med tanke på de tjänster han gjort den som agent.

Slutligen den totala misantropen Timon av Athen — åter ett perfekt personligt uttryck för en total besvikelse på hela mänskligheten och på själva livet. De enda kvinnor som förekommer i hela pjäsen är två horor hos playboyen Alkibiades. Aldrig har kvinnan givits en bittrare gliring i någon pjäs av denne diktare. Det är hans maximala förolämpning mot hela det kvinnliga könet. Även detta skulle passa perfekt in på fallet Christopher Marlowe — och inte på någon annan.

Slutligen ett autentiskt dokument (i någon förkortning), den kritiska punkten i Marlowes liv, som tvingar honom till hans ytterst sällsamma öde — att endast kunna överleva genom att officiellt upphöra att existera. Det är den kungliga agenten Richard Baines' rapport om Marlowe till drottningen:

"Angående Christopher Marlowes hädiska åsikter, fördömande av religionen och förakt för Guds ord.

Att hinduerna och många antika författare förekommit och skrivit om religionen för 16 tusen år sedan, medan ju Adam bevisligen levde för bara 6 tusen år sedan.

Han menar att Moses var en klåpare och att en viss Harriot, en av Sir Walter Raleighs män, kan åstadkomma bättre.

Att Moses fick judarna att färdas 11 år i öknen på en resa som kunde ha tagit mindre än ett år, i avsikt att få alla sina kritiker att gå under på vägen och befästa en bestående vidskepelse i de överlevandes hjärtan.

Att anledningen till Religionens instiftande var att hålla folket i schack.

Att Jesus var en snickares son, och att de judar, som korsfäste honom, bland vilka han växte upp, bäst kände till vad han egentligen var för en.

Att Kristus förtjänade döden bättre än Barabbas, och att judarna valde rätt, fastän Barabbas var både en tjuv och en mördare.

Att om det finns någon Gud och någon god religion det vore de påvligas, eftersom gudstjänsten hos dem firas med större ceremoni med orgel, körer, tonsurer, etc.

Att alla protestanter är hycklande åsnor.

Att om han skulle starta en ny religion det skulle ske enligt en mycket bättre metod.

Att alla som inte älskar tobak och pojkar är idioter.

Att apostlarna var fiskare och simpla gubbar utan varken förstånd eller själsgåvor, att endast Paulus hade förstånd men att han var feg som mot sitt eget samvete bjöd folk att underkasta sig överheter.

Att han hade lika stor rätt att slå mynt som Drottningen av England, att han kände en viss Poole, en fånge i Newgate, som hade stor skicklighet i att blanda metaller, och att han av honom lärt sig att slå franska mynt och engelska shillings.

Att Richard Cholmeley bekänt att han av Marlowes argument låtit sig övertygas till att bli Ateist.

Att denne Marlowe kan övertyga vem som helst att bli Ateist, varför alla män i Kristenheten borde hjälpas åt med att tysta denne farlige man."

Detta dokument når drottningens råd den 29 maj 1593. Marlowes beskyddare Sir Thomas Walsingham hade kontakt med drottningens råd och torde omedelbart ha fått kännedom om dokumentet, vars enda verkligt allvarliga anklagelse var den om Marlowes kunskaper som falskmyntare. Allt kunde drottningen förlåta men inte att någon blandade sig i hennes ekonomi.

Därmed ställs Marlowes liv som framgångsrik dramatiker på sin spets, han har inget annat val till att få sin karriär avbruten än att förekomma myndigheterna och avbryta den själv, vilket han gör tveklöst och omedelbart (den 31 maj 1593). Och i stället för den framgångsrike dramatikern och skalden Marlowe fick vi det svåraste fallet i hela teaterhistorien, ett mycket värre och mera tragiskt och komplicerat fall än den enkle och godtrogne dumbommen Oscar Wilde — som inte var stark nog att klara sitt fall. Marlowes fall började inte avslöjas förrän 1895, — året då Wilde ställdes inför rätta; först 1925 började avslöjande dokument i Marlowes fall hittas, och först 1955 kom den första boken som spred ljus över fallet — Calvin Hoffmans The Man who was Shakespeare. Först då började man förstå möjligheten att Marlowe hade lyckats överleva sitt fall — och till och med kunnat hantera det och bearbeta det för att använda erfarenheten rent konstruktivt till godo för teatern, skådespelarna och hela den värld, som blev scenen för den hemlighetsfulle diktarens odödliga dramer.

Emellertid är Laila Roth av en annan mening. Så här skriver hon:

Din presesentation av Marlowe-teorin är onekligen fascinerande och tvingar till eftertanke och rekonsideration. Men efter många ältanden och prövningar med hela mitt intuitiva intellekt mobiliserat till maximum, och efter att ständigt ha prövat saken om och om på nytt, har jag kommit fram till, att jag ändå tror mera på William Stanley som Shakespeare. Vad som för mig får vågen att väga över till hans fördel är de sista skådespelen, sagospelen, Cymbeline, En Vintersaga och Stormen. Och tyngst av dessa väger Stormen.

Det är ju diktarens sista skådespel, och som sådant måste det ju i viss mån beaktas som något av hans testamente till konsten. Prospero måste därför anses som hans sista ord i leken och hans sist utformade självporträtt. Vad har då Prospero att berätta?

Prospero är en grubblare som sitter fast i en olöslig familjekonflikt med sin broder, som orättmätigt tillskansat sig Prosperos konungadöme. Detta är just Lord Stanleys egen familjesaga. Egentligen behöver man inte säga mer. Inget av alla Shakespeare-dramerna luktar så mycket Lord Stanley som detta. Även Cymbeline och En vintersaga gör det, men Stormen är som en slutlig och definitiv signatur. Prospero är en boren konung som aldrig fick bli kung. I stället fick han ett surrogatkungarike med makt över drömmar och andar och freaks inom den öde öns begränsade område, inom vars snäva ramar han måste begränsa sin verksamhet, sin konst. Samtidigt är pjäsen hans sista italienska skådespel, hans sista komedi, hans sista kärleksförklaring till Italien. Det är där han hör hemma, det är där han lärde sig livets komedi, och det är dit han vill komma tillbaka. Samtidigt andas denna pjäs kanske mer än någon av de andra diktarens egen hemmiljö i sällskap av konungar och furstar och endast de allra högsta aristokraterna inom adeln. Här finns ingenting av den enkle borgaren från Stratford eller skomakarpojken från Canterbury. Här finns bara en konungs displacement bland freaks, drömmar och andar i en ödslig förvisning, där han frambesvärjer sitt rätta element och sällskap: hans bröder inom den högsta adeln i den stora världen, konungar och hertigar och italienare.

För mig är Stormen det mest övertygande av alla argument för Lord Stanleys autenticitet som författaren till alla Shakespeareverken — och kanske även till Christopher Marlowes och Thomas Kyds. Det senare vill jag dock inte gå in på. Det är för djupt vatten för mig.

Hälsningar,     Laila Roth."

Vi har full förståelse för att Laila Roth som kvinna ej vill gå in i fallet Christopher Marlowe.

Emellertid har även andra uppmärksammat detta fall på senare tid och mest av allt i England. Där planeras inte mindre än tre filmer helt plötsligt till nästa år centrerade kring Marlowe. En är en filmatisering av Anthony Burgess' roman "Död man i Deptford", den andra heter "Marlowe" rätt och slätt och beskriver honom som Shakespeares spökskrivare, medan den tredje, "Vainglory", helt osmakligt lovar att vältra sig i homosexuella kärleksscener.

Så har vi även den danska Shakespeare-teorin, som med samma rätt som alla andra kräver att åtminstone få bli presenterad. Det lär ha förekommit i Danmark kring mitten av 1500-talet ett original av ansenliga mått, som genom sitt liberala och snuskiga leverne ådrog sig öknamnet Sjaske-Per. Han gjorde sig med tiden så omöjlig och odräglig för de styrande i Danmark, att dessa lät deportera honom till England. Där gjorde han sig dock inte populärare utan förvisades till en avlägsen avkrokshåla som lär ha hetat Stratford, där han i vanlig ordning trevade under kjolarna på allsköns pigor och gjorde åtminstone en av dem havande. Han fick i England heta Shakes-Pear, men så kunde man ju inte heta ens i England. (Det skulle betyda Skak-Päron.) Därför anglicerades namnet till Shake-Speare, som ju faktiskt många redan hette. Denne Sjaske-Per, sedermera Shakes-Pear och slutligen Shake-Speare var naturligtvis William Shakespeares naturliga fader. Beviset för denna teori utgöres av pjäsen Hamlet, som självklart är en återgivning av pappa Sjaske-Pers öde, när han deporterades från Danmark, på vilka grunder detta skedde, och vad det hade blivit av honom om han hade vågat återvända till Danmark igen.

Vi väntar med spänning på den Norska Shakespeare-teorin.

Shakespeare-debatten          (del 14)

1. John Bede ändrar mening.

  "Min käre Shakespeare-läsare, Hjärtligt tack för att du sände mig Richard Baines' fullständiga rapport. Som jag inte hade läst den tidigare, framstod den för mig som något av en uppenbarelse. Jag är nu beredd att ompröva Shakespeare-problemet och att ställa mig mera positiv till Christopher Marlowe. Denna rapport kan faktiskt betraktas både som förklaring till hela fallet och som så nära ett bevis för att Marlowe är författaren till Shakespeares verk som man kan komma.

Det förbluffande med denna rapport är dess ondska. Naturligtvis är den partisk. Mr Richard Baines måste ha hatat Christopher Marlowe. Jag upplever honom som en liten obetydlig ämbetsman utan möjligheter till avancemang, fjättrad vid ständig pappersexercis i obemärkthet; så han blir en polisspion och angivare. Hans motivering kan inte bara ha varit att skydda statens säkerhet. Något med Marlowes geni och framgångar måste ha retat honom, kanske Marlowes fräckhet i kombination med någon arrogans och oförskämdhet, men troligast av allt hans oerhörda och hänsynslösa samvetsfrihet. Mr Richard Baines måste ha varit en fullkomlig puritan och en bigott av det värsta slaget för att kunna reagera så våldsamt destruktivt mot Marlowes utmanande fritänkeri som han gjorde. Mr Baines måste ha varit fullt medveten om att hans rapport innebar en fullständigt ödeläggelse av Marlowes karriär och liv, och han måste ha skrivit sin rapport i den definitiva avsikten att just förstöra dramatikerns liv.

Naturligtvis måste drottningen, som ju var den högsta beskyddaren och främjaren av teaterkonsten, ha genomskådat Mr Baines' partiskhet och onda avsikter och därav blivit chockerad. Hon kan omöjligt ha godkänt Marlowes arrestering och avrättning. Hon kan inte ha tagit en så fördomsfullt puritansk rapport på allvar. Samtidigt kan hon inte ha ignorerat det faktum, att Marlowes kunskaper i falskmynteri innebar ett latent hot mot statens finanser och en risk som måste elimineras. Antagligen kallade hon direkt på Sir Thomas Walsingham, Marlowes beskyddare, och beordrade honom att göra något åt saken och åtgärda problemet utan att avbryta eller störa Marlowes så lovande bana som dramatiker och poet. Walsingham, som adlades några år senare, måste ha löst problemet till drottningens belåtenhet. I stället för Marlowe fick hon Shakespeare, en skådespelare i Will Stanleys teatertrupp, den sjätte earlen av Derby, kanske den mest inflytelserika politiska nyckelpersonen i England vid sidan av drottningen som katolikernas ledare och med diplomatiska kontakter över hela Europa, om någonting den perfekte internationelle skuggdiplomaten med möjligheten att presentera nya skådespel under det fläckfria och fullständigt okontroversiella namnet av William Shakespeare.

Jag är med dig, Christian, i din rehabiliteringskampanj för Christopher Marlowe!"

2. Vad sonetterna avslöjar.

Peter Quennell karakteriserar sonetterna som "en flitigt besökt grotta med oräkneliga fotavtryck utanför ingången, vilka visar att många forskningsresande gått in över dess tröskel, men att ingen av dem ännu har kommit ut ur grottan." De 154 sonetterna utgör världslitteraturens svåraste rebus. De berättar en historia, som ingen har kunnat tyda, och varje försök till tydning har bara försvårat tydningen för efterkommande. De kan kanske bara jämföras med Nostradamus verserade profetior, som väckt lika mycket spekulation, men som kunnat tolkas och tydas betydligt lättare än Shakespeares sonetter.

Men om man använder fallet Christopher Marlowe som mall och försöker passa in den i sonetternas knappt skönjbara mysterier är det nästan skrämmande mycket som passar, men ändå långtifrån allt. Sonetternas ytterst personliga och subjektiva drama blir skönjbart men bara diffust i konturerna.

Kan man då åtminstone få svaret på frågan som mest oroat oss här, nämligen vem diktaren egentligen är? Låt oss se efter.

De första sonetterna är de enklaste. Diktaren älskar en ung man, vars skönhet han vill att denne skall bevara åt framtiden genom att skaffa sig en son. De är det renaste och vackraste tänkbara uttrycket för platonisk kärlek när den är som mest konstruktiv.

Sonett 16 avslöjar att det finns ett målat porträtt av mannen. Detta uppslag inspirerade Oscar Wilde till att skriva sin mycket initierade spekulation "The Portrait of Mr W. H." 1888, en uppsats som visar att Oscar Wilde kanske djupare än någon annan försökt sätta sig in i sonetterna men som resultat endast gjort kanske en grovare miss än någon annan: Han vill få Mr W. H. till att vara en fager skådespelare vid namn Will Hughes, som var expert på att spela kvinnoroller. Om ock idén är god så är den dock 100% spekulation om ändå inte helt igenom obefogad.

I sonett 20 kommer Kvinnan in i bilden men tills vidare utan förödande konsekvenser. Men i och med sonett 25 börjar självbekännelserna djupna och stegra läsarens intresse för det tilltagande mysteriet. Denna sonett är särskilt intressant för vår forskning, då den av allt att döma utesluter William Stanley som kandidat. Här börjar nämligen diktarens ställning framstå som tämligen klar: Han är en man helt utan position, utan titlar, utan offentlig respekt och tar villigt avstånd från allt sådant, ej med förakt utan snarare med ett slags vemod, som om han var medveten om att han var utesluten från alla sådana möjligheter i livet.

I sonett 29 går han längre och bekänner sig vara i onåd hos Försynen och gråter i självömkan över sitt tillstånd av fredlöshet.

I sonett 50 går han i exil. Just exil-temat är aktningsvärt ofta förekommande i Shakespearediktningen och kanske det tyngsta av alla argument för Marlowe. Exiltemat framträder redan i den tidiga komedin "Två ungherrar från Verona" och dominerar även komedierna "Som ni behagar", "En vintersaga" och "Stormen" och går igen i de flesta av tragedierna. Exilen upplevs alltid som ett smärtsamt och hopplöst lidande. Längst drivs exilproblematiken i "Kung Lear", där ju huvudpersonen drivs till den högsta graden av vansinne av att hans egna driver honom i exil. Varken Shakespeare eller Stanley upplevde någonsin att bli drivna i exil.

I flera sonetter tänker han på sig själv som död, exempelvis 71 och 72, men i 73 har vi ett sällsynt avslöjande indicium. Det enda kända porträttet av Marlowe i Corpus Christi College i Cambridge omges av texten "Quod nutrit me destruit", ("Det som när mig förtär mig",) vilket den avporträtterade själv ville att skulle stå på tavlan, som ett slags personligt valspråk. Det målades 1585 då Marlowe var 21 år gammal. Just dessa ord återkommer ständigt i Shakespeares diktning i varierade former. Den mest utförliga är i sonett 73:

"I mig du ser den glöden från en sådan eld

som ligger som på askan av sin ungdom,

som på just den dödsbädd varpå han förgås,

förtärd av det som var hans näring."

Att vare sig Shakespeare eller Stanley så exakt och kanske omedvetet skulle direkt kopiera och apa efter Marlowe i så ytterst personliga, innerliga och självutgjutande dikter som sonetterna är, som helt igenom bara andas ärlighet, förefaller den högsta tänkbara graden av osannolikhet. Man kan stjäla av andra, men man kan inte kopiera en annans ande och utge den för sin egen. Här är det samma ande som talar som formulerade signaturen på porträttet.

I sonett 74 går han ännu längre i reflektionen över sig själv som död:

"Så du har blott förlorat livets avfall,

maskars föda av min döda kropp,

den fega erövringen av en uslings kniv,

för låg för att förtjäna hågkomst."

Rader som dessa är helt obegripliga och oförklarliga om man inte sätter dem i samband med Marlowes iscensatta död. Även i sonett 112 talar han om att han brännmärkts av en "vulgär skandal".

I sonett 125 säger han rent ut:

"Försvinn, angivarusling! En sann själ

står minst i din kontroll när han anklagas mest."

Denna sonett är en av de klarast självbiografiska, där han även förklarar sig vara "fattig men fri". Ej heller det går ihop med vare sig Stanley eller Shakespeare.

I sonett 127 kommer den mörka damen in i handlingen med förödande passioner som resultat (sonett 129), det mest typiska av alla Marlowe-syndrom: den platoniska kärleken är perfekt, men den sexuella kärleken enbart förödande.

Detta är bara ett försök att åskådliggöra toppen av isberget. 90% av sonetternas innehåll förblir hopplöst dunkelt och oförklarligt även med Marlowes fall som vägledning. Emellertid kvarstår det faktum, att med både Shakespeare och Stanley som vägledning kan ännu mindre av sonetterna begripas och förklaras.

Det är även troligt att Christopher Marlowe var inblandad, om inte rentav mest ansvarig, för den stora "Martin Marprelate"-kontroversen. Detta var ett märkligt pamflettkrig under 1580-talet som utgick från Canterbury, Marlowes hemstad, och som var en regelrätt ideologisk kamp mellan kyrkan och puritanerna. De sju pamfletterna författade av pseudonymen "Martin Marprelate" har gått till historien som 1500-talets största pamflettkrig i England. Redan då framstod puritanerna som ett betänkligt revolutionärt och farligt subversivt släkte, och de blev ju sedan något av hela den elisabetanska erans Nemesis. Teaterns store beskyddare William Stanley dog precis när inbördeskriget startade 1642, och det var puritanerna som sedan brände och förstörde hela hans bibliotek jämte slott och hem, där det är möjligt att alla de Shakespeareska orignalmanuskripten var förvarade. Samtidigt som han dog stängde alla teatrarna i hela England för att inte öppna igen förrän efter att puritanerna rasat färdigt 18 år senare. Namnet "Martin Marprelate" ger direkt associationer till prästen "Oliver Martext" i "Som ni behagar", den ytterst misstänkta och malplacerade figuren vars förekomst bara kan förklaras som en av Marlowes yttringar av att han fortfarande lever och är Marlowe.

Vi nämnde exil-temat i så många av Shakespearepjäserna. Nästan alla Europas största författare har skapat sina verk i exil, börjandes från Dante, som ju drevs i exil från Florens och skrev merparten av sin Komedi i landsflykt. Victor Hugo skrev sina tre oöverträffade romaner "Samhällets olycksbarn", "Havets arbetare" och "Den skrattande mannen" i exil från Frankrike på ön Guernsey i engelska Kanalen. Dostojevskij fick inte bo i huvudstaden St. Petersburg och skrev "Idioten" och "Onda andar" i Tyskland. Ibsen skrev sina flesta pjäser i frivillig exil i Rom. Stefan Zweig skrev alla sina största verk efter exilen från Österrike 1934. Redan Ovidius, som tvingades i exil från Rom, använde sin diktkonst som ett slags terapi för att bearbeta sin gränslösa förtvivlan i ex. "Tristia". Mycket talar för att Marlowe i sin av nöden påtvingade exil från England desto starkare motiverades till att skapa desto sublimare mästerverk för att bekämpa sin yttersta ensamhets förtvivlan. Mycket i sonetterna talar för att kärleken i dem är telepatisk.

Ekon av Marlowe förekommer inte bara hos Oscar Wilde. Keats och Shelley drevs också i exil från England av olika omständigheter, skrev sina mästerverk och dog i denna exil. Av alla poeter i England efter Shakespeare är dessa två de som mest närmat sig den Shakespeareska andan och diktkvalitén.

Genom sitt öde skulle Marlowe hamna i samma kategori som Beethoven, som genom sin dövhet erhöll det grymmaste tänkbara öde för sin yrkesverksamhet, och Dostojevskij, som dömdes till döden och fick sitt liv förstört genom sina politiska ställningstaganden i sitt författarskap. De sista Shakespearedramerna har ofta jämförts med Beethovens sista verk. Alla dessa tre, Marlowe, Beethoven och Dostojevskij, tvingades genom sina öden till en extra ansträngning och en djupare för att ej säga maximal koncentration på sitt arbete, som aldrig kom lyckligare lottade konstnärer till del.

Shakespeare-debatten,         del 15.

Tre dramer av diktaren har alltid behandlats med tveksamhet och har till och med betvivlats vara av honom. Timon av Athen, Perikles och Henrik VIII skiljer sig i mycket väsentligt från hans normala jargonger och faller egentligen utanför ramen för hans dramatik: Timon är närmast ett filosofiskt drama och som sådant unikt i hans produktion; Perikles är varken en komedi eller en tragedi utan snarast en sorts revyliknande underhållningsföljetong av närmast skabrös art; och även Henrik VIII skiljer sig helt från alla de föregående krönikedramerna genom sin nästan dokumentära realism. Man har i alla dessa tre dramer trott att mycket inte kan ha varit skrivet av diktaren.

Vi påstår motsatsen. Det finns bara en scen i Timon som kan bringas i tvivelsmål. Det är akt 3 scen 5, scenen i senaten med Alkibiades och senatorerna, som verkar minst sagt påklistrad efteråt av någon klåpare. Vi har tidigare i andra sammanhang diskuterat Timon.

Perikles är ett märkligt mellandrama som inte hör hemma någonstans. Det uteslöts faktiskt ur The First Folio, den första utgåvan av de samlade dramerna 1623, men medtogs senare, då vissa scener omisskännligt bar diktarens genis stämpel, särskilt scenen med fiskarna. Dramat berättar den besynnerliga historien om hur prins Perikles av Tyrus friar till en skön prinsessa, som lever i incest med sin far. För att få henne måste Perikles lösa en omöjlig gåta, vars svar just är incestförhållandet, vilket svar Perikles gissar sig till, varpå prinsessans far så förfasar sig, att han inser att han måste döda Perikles just för att han gissat gåtans lösning, liksom han mördat alla de tidigare friarna för att de inte lyckades gissa gåtans lösning. Det är den gamla Turandot-historien om igen men i mera tillspetsad form. Perikles flyr för sitt liv, gör skeppsbrott och råkar ut för allehanda äventyr, tills han vinner en ny prinsessa, gifter sig med henne och får en dotter, men i förlossningen ombord på ett skepp och mitt i ett nytt skeppsbrott dör hans hustru, varpå hon begravs i havet i en kista. Denna kista driver i land hos en konung som kan konsten att uppväcka döda: han återför drottningen till livet, som blir tempelprästinna tills vidare.

Under tiden råkar den lilla flickan, genom skeppsbrottet skild från sin fader, ut för allehanda äventyr. Hon växer upp och tas som flicka om hand av en bordellmamma, som förgäves bjuder ut henne och försöker få henne kopplad: flickan är fullständigt omöjlig som sköka, då hon bara predikar dygd och får hela bordellrörelsen att gå i bankrutt. Detta är spelets dramatiskt och psykologiskt intressantaste del.

Perikles själv är under tiden alldeles otröstlig utan hustru och dotter och låter skägg och hår växa i åratal, tills han en dag genom ett mirakel plötsligt återfår både drottning, dotter och förståndet med hela sitt gamla kungarike. Slutet gott allting gott.

Dramat är kort och en parentes i produktionen men en viktig felande länk: det är alldeles tydligt att diktaren här experimenterar med nya möjligheter sedan han tröttnat på de stora tragedierna och lämnat dem bakom sig. Perikles är i själva verket introduktionen till de slutliga sagospelen, som alla har samma form som Perikles men mera utvecklad: de mest omöjliga, svåra och tilltrasslade förvecklingar och olyckor vänds genom ödets outrannsaklighet till ljus förlösning och triumf för den mänskliga lyckan.

Henrik VIII är nästan pedantiskt i sin exakta återgivning av hertigens av Buckingham, Katarinas av Aragonien och kardinal Wolseys fall. Spelet är mycket vidlyftigt, och egentligen händer ingenting: folk bara pratar och beklagar sig.

Emellertid är återgivningen av kardinal Wolsey av största intresse. Han är i själva verket en av diktarens största och mest imponerande gestalter. Man har svårt att tänka sig att denne maktlystne och korrumperade kardinal kan ha varit så intressant i verkligheten.

Vi tar upp dessa dramer här även för att de bär tydliga Marlowe-markeringar. I Perikles finns en av de allra tydligaste: i akt 2 scen 2 paraderar sex friare till den sköna prinsessan Thaisa. Den fjärde friaren bär en brinnande fackla upp och ner med devisen: Quod me alit, me extinguit, ("Vad som håller mig brinnande förtär mig,") en variant av Marlowes valspråk Quod nutrit me destruit, eller som det står i sonett 73: Consum'd with that which it was nourished by. Även de skabrösa intrigerna i Perikles erinrar tydligt om Marlowe: liknande tendenser finns till exempel i Marlowes "Dido, drottning av Kartago". Inget av dramerna i Shakespeares namn erinrar så mycket om den unge och sexuellt frigjorde Marlowe som just Perikles.

Vi nämnde i förra numret att Marlowe troligen var den som stod bakom den stora teologiska pamflettstriden som gick under pseudonymen Martin Marprelate från Marlowes stad Canterbury. I dramerna som utgavs i Marlowes namn före hans fall förekom det mycket teologi. I Shakespearedramerna förekommer det nästan ingen sådan någonsin, utom först plötsligt i Henrik VIII i fallet kardinal Wolsey. Plötsligt talar denne diktare om Gud, vilket han aldrig gjort förut. Robert Greene, en av Marlowes kolleger, som påståtts ha förtalat och förringat Shakespeare, synes ha haft någon beundran för Marlowe, då Greene öppet förklarade, att Marlowe hade en profetisk ande. Just en sådan profetisk ande besjälar hela Henrik VIII kanske mer än något annat av dramerna.

Shakespeare-kännaren Carl O. Nordling framkastade i denna debatt den åsikten, att diktaren till dramerna mycket väl även senare kan ha skrivit det verk, som utgivits i prästen Robert Burtons namn, det mycket vidlyftiga och lärda verket "The Anatomy of Melancholy". Vi menade att varken Shakespeare eller Stanley var troliga som författare till detta verk, medan det i stället faktiskt skulle kunna stämma in på Marlowe. Om Marlowe anonymt skrev pamfletterna i Martin Marprelates namn kan han också mycket väl ha skrivit "Melankolins anatomi" och använt Robert Burton som han använde William Shakespeare — han kunde ju aldrig mer skriva i sitt eget namn efter falskmyntarskandalen.

I relation till denna möjlighet kan man se karaktären kardinal Wolsey som en felande länk — en övergång till en ny fas i diktarens liv: han överger teatern för att återvända var han började: i teologin. Vi har tidigare gett Carl O. Nordling helt rätt i, att "Melankolins anatomi" passar stilmässigt och språkmässigt perfekt in som en naturlig fortsättning och utveckling av tankevärlden i dramerna, i synnerhet i beaktande av gestaltningen av den allra sista dramatiska gestalten i diktarens produktion, den oförglömlige kardinal Wolsey i hans oerhörda fall från världslighet och makt till renaste andlighet.

Man kommer inte ifrån det — Robert Burtons "Melankolins anatomi" är ett mycket imponerande livsverk och ett av den engelska litteraturens djupaste litterära verk över huvud taget i all sitt sken av saklig vetenskaplighet. Emellertid talar det mesta för att författaren varken är Marlowe, Stanley, Shakespeare eller någon annan än prästen Robert Burton själv, då han i sitt verk alltför mycket framstår som en egen personligen uttalad människa. Han är helt och hållet en Oxfordlärjunge, (Marlowe var helt skolad i Cambridge,) han talar i sitt verk om sina föräldrar på ett sätt som bara en god son kan göra — med vördnadsfull kritik — och inkluderar i sitt verk även en översättning från latinet som hans yngre bror Ralph har gjort. (Han hade tre bröder, och den äldste, William, bekostade ett monument över honom efter hans död 1640.) Hans stora livsverk, "The Anatomy of Melancholy", utkom i fem upplagor under hans levnad (mellan åren 1621-38), och i varje ny upplaga infogade han nya fotnoter, tillägg och omarbetningar. Dessutom är han en omständlig och tjatig pedant, något som Shakespearedramernas diktare aldrig hade kunnat nedlåta sig till att vara. Burton är mera en vetenskapsman än en diktare, han upprepar sig ofta och gärna, och även om han är mycket underfundig och spirituell är han aldrig en ordkonstnär utan bara en klok gammal präst med mycket visdom och kunskap om livet men som bara kan monologisera, likt en präst som njuter av tillfället att få stå och predika i en universell predikstol för evigt.

Likväl kan man inte bortse från vissa påfallande gemensamma nämnare med Marlowe-Shakespeare. Han citerar Marlowe dubbelt så mycket som Shakespeare, (bara detta är intressant,) och tankevärlden är i princip den samma. Även i det sista dramat "Henrik VIII" finns det klara tendenser till omständighet och pedanteri, och där har en präst huvudrollen som för första gången någonsin i en Shakespearepjäs förfäktar betydelsen av Gud. Och varför skulle en tryggt etablerad landsortspräst i Segrave i Leicestershire, som i princip aldrig lämnat detta landskap under hela sin levnad, skriva rader som dessa:

"Jag var en gång så galen att göra väsen av mig utomlands och försöka hävda mig, därigenom tröttande ut mig själv och besvärande mina vänner, men alla mina ansträngningar var förgäves, ty medan döden bortryckte en del av mina vänner försvann jag såsom okänd för andra, av somliga var jag ogillad medan andra lovade mig mycket, en del gjorde öppet vad de kunde för min sak medan andra ingav mig falska förhoppningar; och ehuru jag arbetade på goda relationer med somliga, blev väl sedd hos andra och blev känd i några kretsar rann min bästa tid ifrån mig, åren gick, mina vänner tröttnade på mina böneskrifter, och själv blev jag värre med åren; så nu, trött på världen och äcklad av avsmak inför den mänskliga naturens falskhet tar jag tingen som de är. Jag har haft några generösa sponsorer och ädla välgörare, jag erkänner det tacksamt, jag har mottagit godhet, vilket Gud må belöna dem för, om icke så som de hoppas dock efter deras förtjänst." (2:3:6.)

Sådana ord låter direkt som framsprungna ur den på livstid djupt kränkte Marlowes innersta själ, och han skriver dem inte direkt på engelska utan mest på latin. De stämmer varken in på Robert Burtons monotona och instängda liv i en prästgård, på Shakespeares till England begränsade borgerliga och trygga liv utan ekonomiska bekymmer eller på den höge adelsmannen Stanley, som knappast någonsin lär ha behövt författa böneskrifter; medan de mycket väl passar in i mönstret på sonetternas självbekännelser och Marlowes öde. Rader som dessa måste ge näring åt den teorin, att Marlowes öde som boren diktare var att efter falskmyntarskandalen aldrig mer kunna ge ut eller skriva något i sitt eget namn utan bara under täckmanteln av andras, som Shakespeares och Robert Burtons, och att han accepterade detta öde bara för att alls få kunna fortsätta skriva, men dock inte helt utan protester i väl avvägd och ytterst försynt och garderad form.

Verket är skrivet i stora delar på latin, och texten avbryts ständigt av latinska citat, men även grekiska förekommer. Även synes författaren (i slående likhet med Shakespeare och Marlowe) ha en särskild förkärlek för Ovidius, som han citerar jämt och ständigt mer än alla andra latinska författare inklusive Cicero.

Sådana kuriösa ledtrådar till Marlowe-Shakespeare kan inte bortses ifrån. De Marloweska brasklapparna hos Burton är av exakt samma karaktär som hos Shakespeare: blixtsnabba försiktiga glimtar som genast försvinner.

Man får även samma intryck av Burton som av Marlowe-Shakespeare: här är en man som skriver och arbetar hårt med detta för att han inte kan annat. Liksom Shakespeare torde ha varit upptagen med allt det praktiska arbetet på sin teater under hela sin livstid torde Burton ha haft fullt upp att göra med sina prästerliga plikter i sin församling; men "Melankolins anatomi" har en författare att uppvisa som läst allt och i princip kan allt vad han läst utantill. Han torde inte ha gjort något annat i sitt liv än bara läst och skrivit. Samtidigt finns samma utomordentliga världs- och människokännedom hos Burton som hos Shakespeare, av vilka båda aldrig satte sin fot utanför Englands jord.

Vi kan inte avgöra saken. Vi nöjer oss med att konstatera att det är möjligt, att Marlowe som en god och erfaren skådespelare på livets scen, liksom han iklätt sig alla Shakespeares roller och även Shakespeares egen, även kan ha gått in i Oxfordpedanten Robert Burtons roll i ett kanske fåfängt försök att bortförklara och gömma sig själv: "Se nu! Jag är varken Marlowe eller Shakespeare utan prästen Robert Burton, och jag bevisar det genom att berätta allt om mig själv, namnge mina föräldrar och min broder och aldrig nämna Cambridge med ett ord!"

Det är bara en teori. Marloweteorierna bortförklaras ständigt med bristen på bevis. Det är helt riktigt att inga bevis finns, men det finns heller inte ett enda bindande bevis för att Shakespeare eller Stanley var dramernas diktare, medan det finns fler indicier för att Marlowe var mannen än att någon annan var det.

Det mesta av den upphöjda ädelheten, dramatiken och elegansen för att inte tala om all humor som finns i Shakespearedramerna har bortfallit hos Burton, som i stället har en högre universalism och koncentration på det djupaste av alla mänskliga problem, och som också Shakespearediktningen ständigt brottas med: avgrunderna i människans andlighet.

"Somliga anser att läkare vållar lika mångas död som de räddar liv, och vem kan säga med säkerhet hur många mord sådana begår årligen som fritt kan avliva folk och få lön för mödan? Enligt ett holländskt ordspråk krävs det för varje ny läkare en ny begravningsplats, och hur många observerar inte sanningen i detta dagligen? Många som for illa av att vara under läkares vård slapp lyckligt undan med livet när läkaren lämnade dem åt Gud, naturen och sig själva. Detta var Plinius' dilemma i gamla dagar: "Varje sjukdom är antingen botlig eller obotlig, man hämtar sig från den eller dör av den; i båda fallen är medicin förkastligt. Om sjukdomen är dödlig kan den inte botas, och om den inte är dödlig behövs det ingen läkare för att bota den." Platon höll det för ett sjukdomstecken hos ett samhälle om det fanns många läkare och advokater, och romarna föraktade båda yrkena så mycket att de bannlyste dem från sina städer, vilket Plinius och Celsius berättar, för 600 år."

"Vad är skillnaden mellan en kirurg och en läkare? Den förra dödar med händerna, medan den andra dödar med mediciner. Skillnaden mellan båda två och bödeln är endast den, att de utför långsamt vad bödeln genomför kvickt."

                                 Om rökning:

"Tobak, du gudomliga och härliga Tobak, som överträffar alla undergörande medel, en klart överlägsen bot för alla sjukdomar, en idealisk ört, som, om den renats väl och doseras väl är en utmärkt medicinalväxt, men så som den missbrukas av de flesta, som intager den som plåtslagare häller i sig öl, är den en epidemi och ett elände, en hårdhänt förbrukare av tillgångar och hälsa, du helvetiska, djävulska och förbannade Tobak, fördärv och undergång för kropp och själ!"

År 1901 utfördes i Boston, Massachusetts, ett märkligt litterärt experiment. Doktor Thomas Corwin Mendenhall hade 1887 utarbetat en metod att analysera en skribents litterära "fingeravtryck" genom ett mycket enkelt men ytterst arbetskrävande system: man räknade ihop några hundratusental ord och grupperade dessa i enstaviga, tvåstaviga, trestaviga, fyrstaviga etc. ord, och staplade summorna i ett diagram. Metoden visade sig fungera, då en författares stilistiska "fingeravtryck" alltid visade sig vara exakt det samma, från vilka av hans verk man än samlade ihop dessa ordmassor.

År 1901 i Boston anlitades han av den rike Augustus Heminway för att bevisa att det var Francis Bacon som låg bakom alla Shakespeares verk. Pliktskyldigast utförde Doktor Mendenhall sitt prov men kom till det otvetydiga resultatet att Bacons och Shakespeares litterära "fingeravtryck" inte alls stämde överens. Den store Baconbeundraren mr Augustus Heminway fick alltså tji.

Emellertid hade dr Mendenhall även gjort prov på andra författare som Ben Jonson, Francis Beaumont-John Fletcher, Christopher Marlowe och andra. Det visade sig att Marlowes litterära "fingeravtryck" stämde lika perfekt med Shakespeare som Shakespeare med sig själv.

Detta kan betraktas som ett onegligerbart bevis för att Marlowe är Shakespeareverkens ofrånkomlige diktare, då metoden i all sin enkelhet kan utföras av vem som helst och är 100% saklig.

Vidare har Shakespeareforskningen sex autentiska autografer av William Shakespeare personligen att uppvisa, vilka är stavade olika, ibland Shaksper och ibland Shakspe. Andra stavar hans namn Shaxper, Shagsper eller Shacksper. Det har aldrig stavats Shakespeare av någon före The First Folio sju år efter karlens död, och de olika stavningarna av hans namn kan antyda att han hade svårt att stava det själv, varför heller ingen annan kunde stava det. Hans ena dotter var ju analfabet, och han kvarlämnade inte en enda bok efter sin bortgång, så kanske fadern också var analfabet. Hans testamente var ju uppenbart dikterat. Ju närmare man kommer denne Stratfordborgare, desto omöjligare framstår han som upphovsmannen till världens största dramatiska diktning, medan han kanske just som analfabet och enkel godtrogen teaterstöttepelare kunde ha framstått som den idealiska täckmanteln för en av myndigheterna livshotad Christopher Marlowe.

Martin Goës har tidigare förekommit i Fritänkaren i nummer 59 i samband med Shakespeare-debatten, där han uttalade sitt stöd för Edward de Vere, earlen av Oxford, som mannen bakom Shakespearedramerna, vilken åsikt han sedermera vidhållit. Den teorin finns ordentligt ventilerad i Time International, 5 april 1999. Vår redaktion har tagit avstånd från den teorin en gång för alla på den enkla grund, att Edward de Vere avled redan 1604, när ännu flera av de viktigaste dramerna inte var skrivna som måste ha skrivits senare.

Emellertid kommer man inte ifrån Edward de Vere som en nyckelfigur i mysteriet. Härmed fortsätter Shakespeare-debatten med sin 18-e artikel:

Hans bok "Shakespeare, Thy Name is Marlowe" (1966) kommer egentligen inte med något nytt. Han summerar och bekräftar alla Calvin Hoffmans forskningsresultat i "The Man Who Was Shakespeare"(1955) och framlägger några andra därtill, främst doktor Mendenhalls metod. Allt tycks peka bort från William Shakespeare som författaren till de stora elisabetanska dramerna och i stället peka rakt på Marlowe, "who stands alone, gloriously accused". Det underliga är att alla dessa aktningsvärda forskningar och resultat, bedrivna sedan 1895, inte har fått Shakespearekännarna att ompröva det alltmer ohållbara fastklamrandet vid Stratfordmannen som dramernas upphovsman. Det kan bara förklaras på ett sätt: de vill inte, ty de vågar inte riskera den inbillade säkerheten i sin blinda auktoritetstro.

Naturligtvis är det inte heller säkert att Marlowe skrivit allt i alla dramerna. Vi har påpekat svaga partier i exempelvis "Timon" som inte kan vara autentiska. Men man kommer inte ifrån att Marlowe var skaparen av det elisabetanska blankversdramat och att han redan genom "Edward II" utvecklade det till sin fullaste formfulländning. Man kan inte bortse från att han ensam hade motivet till sin egen död genom Richard Baines' förintande angivelse av honom inför drottningens råd. Han hade inte kunnat fortsätta koncentrera sig på dramatisk diktning under ett sådant hot. Han hade alla skäl i världen till att befria sig från alla yttre störningar genom att försvinna som Marlowe för att ostört kunna koncentrera sig på väsentligheter. Och man kan inte bortse från det faktum att William Shakespeare inte existerar som diktare förrän efter att Marlowe funnit sin väg under jorden.

Varför då Shakespeare? Här är det viktigt att även hålla ett antal andra faktorer för ögonen. Marlowe var inte den ende diktaren. Thomas Kyd var död, men många andra sysslade med teaterkonsten. Vi får aldrig glömma paret earlen av Oxford och hans svärson lord Stanley, som båda enligt vittnesmål skrev dramer som ingen vet vart de har tagit vägen. Beaumont och Fletcher skrev dramer på löpande band. Ben Jonson kom senare, men det fanns även andra. Earlen av Oxford hade ett Shake-speare (ett skakat spjut) i sitt vapen, och denna heraldiska symbol förekom även annorstädes. Time påpekar mycket riktigt, att de Veres liv var mycket mer Shakespeareskt än någon annan samtidas: nästan alla dramernas mest dramatiska skeenden förekom i de Veres liv. Men en sådan färgstark och självcentrerad Don Juan-gestalt skriver inte världens vackraste poesi, och de dikter som de facto finns bevarade av de Vere kommer långt från det Shakespeareska språkets skönhet. De Vere må stå i ljuset, men beskrivaren därav är en annan. Hans svärson och teatermedarbetare och medentusiast William Stanley måste därmed bli starkt misstänkliggjord. Bröderna Stanley hade båda teaterkompanier, och William Shakespeare var skådespelare hos dem.

Det troligaste är att Shakespeare utsågs som lämplig samlingssymbol för en omfattande dramatisk verksamhet som kanske involverade fler krafter än de redan nämnda. Det är föga troligt att en och samme man skrev allt som ingick i "The First Folio". Där ingår exempelvis en dikt som man vet att skrevs delvis av Marlowe och delvis av Sir Walter Raleigh. ("The Passionate Shepherd to his Love" i poesisamlingen "The Passionate Pilgrim".) "The First Folio" är ett magnifikt samlingsverk av all den yppersta dramatiska och poetiska diktningen under tiden 1593-1613, och hur många diktare som helst kan vara medskyldiga. Men Christopher Marlowe satt inne med formen, som endast han hade skapat. Alla de andra kan ha bestått honom med hur mycket material och idéer som helst, han kan ha bearbetat hur många andras verk som helst, men redaktörens stämpel är hans egen.

Samma formfulländning utmärker Robert Burtons väldiga lärdomsverk "The Anatomy of Melancholy", hans enda verk, som är uppbyggt med samma klarhet i formen som ett Shakespearedrama. Denna överväldigande formrenhet är det oundvikligt att koppla ihop med formbyggnaderna i The First Folios dramer. Vissa maskerade bekännelser i Burtons verk måste även misstänkliggöra Marlowe i underjorden.

Så har vi dikterna på William Stanleys släktingars gravar, (1632-33,) som direkt erinrar om sonetterna i The First Folio. Kan Marlowe ha levat så länge? Han skulle då ha varit 68-69 år. Som anknuten till den engelska teatern sedan 50 år kan han dock mycket väl ha varit motiverad att hylla namnet på dess störste gynnare och beskyddare så vackert som diktaren gör i dessa märkliga nekrologer.

William Stanley själv, earlen av Oxford Edward de Veres svärson, den kanske viktigaste nyckelrollen i hela nyckeldramat, dog först 1642 vid 81 års ålder, en mycket hög ålder för den tiden, och med honom dog den engelska teatern, som bannlysts av puritanerna, som hade jublat och skrivit skadeglada smädesskrifter över Marlowe vid nyheten om dennes död, denne Marlowe, som en biskop gett en utbildning vid Cambridge för att göra honom till teolog, som sannolikt skrev Martin Marprelates teologiska pamfletter från Marlowes hemstad Canterbury, som alltid förblev ett laddat och kontroversiellt namn för teologerna, och som under Robert Burtons namn troligen till slut återvände till teologin.

(Här en kuriös parentes i samband med Shakespearesk mysticism: Stormen bär en klar ockult stämpel med tydliga glimtar av 1610-talets på modet varande ockultism, men redan Perikles innehåller en rit som praktiserades av de första frimurarna, då ännu rocikrucianer: Akt III scen 2, där den förmodat döda Thaïsa väcks till liv ur den ilandflutna likkistan. Tog rocikrucianerna denna mystiska scen från dramatikern eller tvärtom?)

Allt pekar på Marlowe. Shakespeare var det namn han valde som samlingsnamn för alla den tidens teaterentusiaster och deras samlade ansträngningar för att göra den engelska teatern till något lika stort och underbart som den grekiska teatern i Athen hade varit. Marlowes eget offer för denna sak var sitt eget namn och goda rykte. Offret hade inte kunnat vara större, — men så har heller "Shakespeares" teaterkonst aldrig överträffats.

I detta tidernas dunklaste ämne är man tacksam för den minsta lilla ljusglimt som kan upplysa oss i det kompakta mörker som omger mysteriet kring Shakespearedramernas tillkomst. Fallet William Shakeshafte är en sådan liten ljusglimt.

Det framgår ur ett flertal Shakespearedramer att dess författare var inne i den katolska tankevärlden och följaktligen borde ha haft katolicismen som bas i sin uppfostran om han inte rentav var katolik själv. År 1757 fann man gömt i det Shakespeareska familjehuset i Stratford ett hemligt dokument enligt vilket John Shakespeare, skådespelarens fader, bekänner sig till katolicismen. Den som tycks ha lyckats vinna John Shakespeare för katolicismens sak synes ha varit en viss Edmund Campion från Lancaster, katolikernas kärnområde i England, vilken person synes ha stått i centrum för en hel krets katoliker i Stratford. Fyra av de fem privatlärare (tutors) som William Shakespeare kan ha haft var katoliker från Lancaster som hörde till denna krets.

Mot slutet av 1570-talet förekom det en ung skådespelare uppe i Lancaster vid namn William Shakeshafte. 1937 lanserades den teorin, att sagde William Shakeshafte torde ha varit självaste William Shakespeare, ty William Shakespeares farfars namn var Richard Shakeshafte. Enligt denna teori skulle pappa John ha skickat upp sin son till Lancaster för att där förkovra sig i såväl bildning, teater och katolska partiklickar och för säkerhets skull försett honom med ett inkognito-namn, hans egen faders avlagda. Denne helt unge skådespelare William Shakeshafte måste ha varit katolik, då han förekom inom kretsen av den ärkekatolska familjen Hoghton av Hoghton Tower i Lancaster, vilken familj torde ha litat på den unge aktörens solidaritet och försett honom med en skyddande anonymitet. Man får inte glömma, att drottning Elisabet faktiskt avrättade 200 katoliker under sin regeringstid. Två av dessa var bröderna John och Thomas Cottom, den förre lärare i Stratford 1579-81. Edmund Campion, John Shakespeares katolske vän, tog dem med till Lancaster och Hoghton Tower 1580, och två år senare halshöggs de i Towern i London för stipulerade landsförrädiska stämplingar i katolsk riktning.

Denna teori skulle förklara en hel del. Det skulle framför allt förklara varför det Shakespeareska språket är så påtagligt dominerat av nordengelska dialekter och uttryck. Det skulle även göra länken tydligare mellan W. Shakespeare och den gåtfulle William Stanley, earlen av Derby, katolikernas ledare och tronpretendent samt överägaren till alla William Shakespeares olika teatersällskap.

William Shakespeare skulle alltså genom sin far tidigt ha bragts till att omfatta katolicismen, skickats av sin far och sina lärare upp till katolikernas intrigcentrum Lancaster, tidigt lärt sig agera anonymt inkognito och tidigt kommit in i teatervärlden och funnit dennas förklädnader ett bra medel till att både skydda sig och överleva. Han skulle därigenom tidigt ha lärt sig undvika Christopher Marlowes misstag att ställa sig mitt på scenen och blottställa sig för makthavandes avund och intriger. Christopher Marlowe exponerade sig totalt från början och dolde ingenting av sina sympatier och ställningstaganden, medan William Shakespeare aldrig någonsin exponerade sig utan förblev en doldis livet ut — och inte bara överlevde utan blev Stratfords mest välbärgade man.

Vad dessa teorier inte kan förklara är de Shakespeareska dikterna från 1633 på gravstenar tillhörande familjen Stanley, som ej kan ha författats tidigare. Ej heller kan dessa teorier förklara det enligt doktor Mendenhall fastställda faktum att Marlowes och Shakespeares litterära stil är fullkomligt identiska med varandra.

Som det tyngsta argumentet för att Marlowe inte var Shakespeare har innehållet i förordet till The First Folio (1623, året för Shakespeares änkas bortgång,) brukat framhållas, där en lång rad av William Shakespeares teaterkolleger, främst Ben Jonson, vittnar fördelaktigt om honom. Calvin Hoffman, den främsta förkämpen för Marlowe-teorin, som gick bort nyligen men in i det sista hävdade att han hade bevis för att Marlowe var Shakespeare, bortförklarar dessa Shakespeare-vittnesbörd med, att Ben Jonson skrev vad som helst för pengar. Det kan dock visa sig något svårare att bortförklara hur eventuellt Chistopher Marlowe från Canterbury kunde tillgodogöra sig en nordengelsk dialekt som dominerande språkkarakteristik.

Bindande bevis saknas fortfarande, och frågorna är flera än någonsin: Är något av dokumenten i fallet William Shakeshafte förfalskade? Kan John Shakespeares bekännelse till katolicismen, upphittad först 1757, vara en förfalskning? Kan Ben Jonson verkligen ha burit falskt vittnesbörd i The First Folio om sin avlidne kollega i så berömmande ordalag? Och varför råkar diktarens mörka period av förtvivlade avgrundsdramer sammanfalla så exakt med William Stanleys uppslitande mångåriga rättsprocess med sin egen familj, så att till och med diktarens sista period av harmoniska sagospel vidtar exakt just när denna rättsprocess äntligen är över?

En kollega till oss i England skrev, att det vore skönt om William Shakespeare vore den ende skyldige till Shakespeares verk, för då slapp man ändra på någonting. Vi kunde bara försäkra honom om, att tills vidare varken Shakespeare, Marlowe eller Stanley kunde uteslutas som skyldiga i fallet.

Till sist återstår alltid den fråga, som de alla tre skulle ha kunnat ställa en dum och nyfiken eftervärld: Vad spelar det för roll vem som skrev dramerna? Huvudsaken är ju att de lever!

"Det gläder mig att du fortfarande har William Stanley kvar på kandidatlistan. Själv förblir jag honom obrottsligt trogen. Naturligtvis skrev han alla Shakespearedramerna! Bara en som själv känt Othellos svartsjuka kunde ha skrivit en pjäs som "Othello". Den svartsjukan kunde knappast Shakespeare känna inför sitt mycket äldre rivjärn till hustru och ej heller Marlowe som aldrig var gift. Men vi vet ju hur lord Stanley var svartsjuk mot sin vackra vidlyftiga fru. Att de mörka dramernas tillkomsttid sammanfaller exakt med Stanleys bittra process mot sin svägerska är ju ytterligare ett övertygande argument. För min del är saken självklar och onödig att ens diskutera.

Tack för din dikt "Bitterhetens tröst". Ja, jag skriver gärna under den. Själva titeln säger egentligen mer än hela dikten. I många fall är bitterhet snarare ren realism än bara en känsla. I detta fall är det definitivt så. Och denna sortens realistisk bitterhet kan drivas hur långt som helst. Varför blir så många människor i västerlandet så rabiata samhällshatare? Därför att samhället sviker dem och behandlar dem illa. Detta dilemma är värre idag än någonsin, när det åter är fritt fram i hela världen för ohämmad kapitalistisk hänsynslöshet. Ingen diktatur är lömskare än när den uppträder i demokratisk förklädnad. (Bästa exemplet: Olof Palme, om du ursäktar att jag nämner hans namn igen. Signifikativt för demokrati är mångfald och pluralism utan gränser. Allt som strävar till att begränsa livets mångfald går dödens ärenden och är i mänskliga sammanhang ren diktatur.) När människor drabbas av dödlig diktatur under täckmantel av demokrati blir de mer hatiska än inför öppen diktatur. De blir terrorister och gör vad som helst för att revoltera. Det är detta som WTO-kravallerna i Seattle har handlat om. Alla det västerländska samhällets maffiaorganisationer, motorcykelgäng och narkomaner är barn av detta det kanske ondaste av alla syndrom. 20-e århundradets främsta barn av detta fenomen var Adolf Hitler, när Wiens konstakademi vägrade acceptera honom som konstnär. Alltså blev han i stället anstiftare av det andra världskriget. Hade han fått lov att bli konstnär hade han troligen aldrig blivit diktator.

Shakespeareproblemet är onekligen intressant. Själv lutar jag åt Marlowe. Han kan mycket väl ha bott länge uppe i norra England hos lord Stanley (efter att ha gått under jorden 1593) och där tillgodogjort sig många dialektala uttryck. För mig råder det inget tvivel om att samma person skrev samtliga Marlowes och Shakespeares verk, och eftersom Marlowe var först är sannolikheten större att det var han. Shakespeare kan mycket väl ha varit "katoliken William Shakeshafte" uppe i Lancaster, men det innebär inte att han därmed binds som författare till dramerna.

Beträffande din absurda identitetsdebatt, om vem som tänker vad i Fritänkaren, så säger jag för min del: Ju fler som förnekar min existens med desto större eftertryck, desto bättre.

Du får gärna publicera detta."

— J.B.W.

Kommentar. Både Laila Roths och J.B.Westerbergs synpunkter i Shakespeare-debatten är fullkomligt logiska.

Carl O. Nordling har följande kommentar:

"Beträffande "Mysteriet William Shakeshafte" måste jag erkänna min totala okunskap om sagde katolske skådespelare i Lancaster. Namn som Shakeshafte och Shakspere torde ha varit rätt vanliga i England vid den aktuella tiden och jag är obenägen att dra några slutsatser av en knapp namnlikhet. Jag tycker inte det är något mysterium alls att det fanns en sådan här skådespelare i Lancaster.

Vad sedan Shakespeare beträffar så finner jag den stilistiska identiteten inom följande grupp av skrifter vara viktig: William Stanleys privatbrev, Shakespeares samlade verk, Marlowes samlade verk, de två Stanley-epitafierna. Jag konstaterar att ingen än så länge har kunnat kullkasta vare sig Mendenhalls identifiering Shakespeare=Marlowe eller min identifiering Shakespeare=Stanley=epitafierna, vilket betyder att identiteterna utgör forskningens senaste (inte sista) ord i frågan. Ett seriöst resonemang i identitetsfrågan kan inte föras med bortseende från uppnådda forskningsresultat. Det finns alltså (i dagsläget) bara en författare till alla de fyra skriftgrupperna här ovan. Eftersom Stanleys privatbrev inte kan vara skrivna av Marlowe och epitafierna inte av Shakspere, så återstår bara William Stanley som möjlig författare till alltsammans. Därmed förklaras samtidigt det nordengelska draget i dessa skrifter och mycket annat som kan verka kryptiskt. Att etablissemanget inte kommer att erkänna dessa identiteter beror på förhållanden som förklaras i min bok "Hamlets hemlighet". Det är samma sorts folk som prisbelönar Beckett, Eliot och Sjolochov — men inte Conrad.

Vilka dokument i detta sammanhang som kan anses vara "förfalskade" är fortfarande en öppen fråga. Ben Jonsons m.fl. berömmande ord i första folion behöver ju inte vara skrivna av Ben Jonson, lika litet som Heminge och Condells berömmande ord är skrivna av H och C. Det ligger nära till hands att anta att den som skrev alla de många förorden i första folion var den som hade störst intresse av utgivningen, nämligen författaren till det egentliga innehållet. Om han inte drog sig för att använda namnen Shakespeare, Heminge och Condell under vissa av sina texter, varför skulle han då låta just Jonson slippa undan?                   

— Carl O. Nordling."

                                                                                                                                                                       John Bede hade redan förvarnat om ett kommande inlägg till försvar för Shakespeare baserat på sonetternas innehåll. Sent omsider kom hans listiga inlaga:

"Några korta kommentarer till din ständigt stigande syndaflod av Shakespeare-debattinlägg.

Alla dina vänner som tror på Stanley och Marlowe som Shakespeare har en sak gemensamt: De påstår tvärsäkert att Stanley eller Marlowe var Shakespeare. Det jag vill invända mot deras tvärsäkerhet är, att även Shakespeare kan ha varit Shakespeare — observera, utan att påstå någonting säkert.

Din vän Westerberg uttrycker sig smidigast. Han säger, att det att Shakeshafte eventuellt var Shakespeare binder inte Shakespeare till dramerna. Jag säger, att det heller inte utesluter att Shakespeare-Shakeshafte skrev dramerna.

Som den ende engelsmannen av oss alla tror jag mig kunna påstå endast en sak med tvärsäkerhet: Att jag känner och förstår Shakespeare bättre än någon av ni depressiva skandinaver. Det dummaste man kan göra är att utesluta möjligheter. Samtidigt erkänner jag med eftertryck att argumenten för Stanley och Marlowe är starka. Men även de mest tvärsäkra Stanley- och Marloweföljarna måste erkänna att det även finns argument mot både Stanley och Marlowe.

Alla är väl överens om att sonetterna utgör diktarens självbekännelser. I dessa sonetter ingår avslöjanden som utgör de starkaste argumenten mot Stanley som upphovsmannen. Stanley var rik och stabil med en social position, men sonetternas diktare är fattig och utlämnad och nästan prostrerad. (Sonetterna 25 och 29) Det kunde stämma in på Marlowe men ej på Stanley.

Enligt teorin om Marlowe skulle han efter 1593 ha fört en helt underjordisk existens pendlande mellan kontinenten (ända bort till Turkiet) och olika delar av England, främst Lancashire. Vem skulle ha finansierat denne "utlämnade, fattige och prostrerade" diktares resor och varför? Han skulle ha levt till 70-årsåldern för att kunna skriva Stanley-epitaferna. I 40 år skulle han alltså ha fört en helt underjordisk tillvaro, sett sina verk utges under Shakespeares namn och lyckats dölja sin existens för hela sin samtid under 40 år, så att någon först 300 år senare kom på detta bedrägeri. Är ett sådant fantastiskt litterärt bedrägeri troligt?

Jag finner det då troligare, att William Shakespeare var en fantasins man, som i likhet med Jules Verne kunde göra världens mest fantastiska resor i sin fantasi fastän han bara stannade hemma. Endast en resa finns omnämnd i sonetterna, en resa till Holland, (sonett 64,) och vi vet att Shakespeares teatersällskap reste dit. Shakespeare kan mycket väl ha följt med den gången, då lärt känna sjömanslivet och kunnat beskriva Holland senare i sin sonett. Det var förmodligen hans enda resa utanför Britannien.

Det starkaste argumentet mot att Shakespeare var Shakespeare har varit Marlowes och Shakespeares nästan identiska stilism. Enligt traditionen avbröts Marlowes bana plötsligt och lämnade ett gapande tomrum efter sig. Jag håller det för möjligt att Shakespeare kan ha känt det som sin plikt att fylla detta tomrum, (då han kan ha varit den enda som kunde ha gjort det,) och avsiktligt efterbildat, utvecklat och byggt vidare på Marlowes stil och verk. En avgörande stilistisk skillnad märks mellan dem: Marlowe saknar helt den intima och blomsterrika närhet till naturen som kännetecknar alla Shakespeares verk.

Och skulle Stanley helt plötsligt ha dragit sig tillbaka från scenen 1613 efter 25 års hektiskt teaterengagemang för att leva vidare i 30 år och göra ingenting mer litterärt utom eventuellt älta sig i Burton-melankolin för resten av ett så långt liv som då skulle svindla av idel ödslighet? Tillåt mig tvivla.

Det har påpekats stilöverensstämmelser mellan Stanley och Shakespeare. Om Shakespeare var Shakeshafte, vilket ingenting motstrider, kunde Shakespeare och Stanley på ett tidigt stadium ha funnit varandra, och som hängiven teaterfantast kunde Stanley ha tillgodogjort sig mycket av både Marlowes och Shakespeares stil, levt med den höga Shakespeareteaterstilen i hela sitt liv för att därpå i samma stil kunna författa Stanleyepitaferna.

Jag utesluter inte möjligheten att Stanley eller Marlowe kan ha varit Shakespeare. Jag ber er att heller inte utesluta möjligheten att Shakespeare kan ha varit Shakespeare — tills bevisningen kommer, om den kommer.

Ett betydligt större problem är förstås din eviga motgång mot förlagen. Mitt råd är: Om förlagen bojkottar dig, så bojkotta förlagen. Det finns ju alternativ idag. Lägg ut våra böcker på nätet. Avslöja förlagen på nätet. Demonstrera mot den ensidiga och artificiella modernismens etablissemang som den enda akademiskt tillåtna litteraturen idag! Avslöja alla den Svenska Akademins fiaskon och misstag! Glöm aldrig alla de författare som aldrig fick nobelpriset fastän de bättre förtjänat det än många som fick det!"       

Tack för alla dina senaste fax, vilka jag har fördjupat mig i så intensivt, att jag helt enkelt måste blanda mig i er Shakespearedebatt, ehuru det inte alls är mitt område. Men är man en gång förälskad i sitt enda modersmål och ordets konst, och bemödar man sig om att i någon mån underhålla denna skänk från ovan, hur fjärran från alla svensktalande länder man än befinner sig, så måste man helt enkelt engagera sig i spörsmål som intimt berör språkligheten. Shakespeares dramer (vem som än skrev dem) förblir det yppersta som skrivits i mänsklighetens historia hittills, och deras språk är det mest mänskliga och universella som finns vid sidan av endast Bibeln, Homeros och Dante. Därför angår det oss alla och inte minst mig.

I ditt senaste nummer domineras debatten av argument för William Stanley och av John Bede, som med rätta försvarar Sin engelsman. Det har han rätt till, och han gör det med den äran. Men jag vill gärna göra något för att bemöta inte bara honom utan även (framför allt) Laila Roths en gång i tiden så ytterst vältaliga argument för William Stanley.

Vad som slog mig när jag läste William Stanleys brev (i primitiv faxåtergivning men dock fullt tydbart) var exakt det samma som slog mig när jag en gång läste William Shakespeares bevarade testamente. Egendomligt nog finns här något gemensamt, ehuru det är två totalt väsensskilda sorters skrivelser. Men vad de har gemensamt är (i mitt tycke) något ytterst relevant i er Shakespearedebatt.

1. William Stanleys 5 brev. De är allesammans helt formella skrivelser som rör triviala angelägenheter och är avfattade utan ett spår av poetisk ådra. I brev 3 har Titherley trott sig ha funnit ett antal Shakespeareska uttryck, men alla dessa uttryck är mycket vanliga samtalsfraser, som vem som helst under den tiden troligen uttryckte dagligen. Jag finner inga övertygande gemensamma nämnare mellan språkligheterna i Stanleys brev och det Shakespeareska dramaspråket. Detta utesluter naturligtvis på intet vis möjligheten att Stanley ändå kan vara dramatikern i förklädnad. På den punkten är jag helt inne på John Bedes linje.

2. Shakespeares testamente. Det är nu ett antal år sedan jag en gång läste detta, och jag vore tacksam om du kunde faxa över en avskrift av det vid tillfälle, men vad jag minns av det är att jag erfor exakt samma känsla och reaktion som inför Stanleys brev: torr, genomtråkig, totalt andefattig läsning utan något spår av den poetiska ådran. Min själ protesterade och sade: "Det här kan inte vara Shakespeare." Det stämde inte. Ekvationen var omöjlig. Långt senare fick jag förklaringen: det var troligen Shakespeares dramer som inte var Shakespeare.

Mitt sunda förnuft säger mig, att om en person en gång lärt sig skriva som Shakespeare, så kan han aldrig mer skriva något tråkigt eller andefattigt, något utan den karakteristiska Shakespeareska stigman. Skriver man en gång gudomligt så kan man aldrig mer skriva mindre än gudomligt, vad det än handlar om. Skriver man då även brev och testamenten, så måste de färgas av samma hjärteblod som flöt ut i dramerna. En författare kan helt enkelt inte nöja sig med mindre. Han måste hålla stilen, eller han är förlorad.

Därmed är för mig både Stanley och Shakespeare förlorade som kandidater, mest igenom att andra skrifter av dem finns bevarade som saknar det rätta stilistiska fingeravtrycket. Francis Bacon verkar tämligen överbevisad om att inte vara författaren. Kvar finns endast Marlowe.

Låt mig försöka skissera min uppfattning av hans säregna psykologiska fall, med risk för att i omständighet göra mig skyldig till en alldeles egen Marlowe-Shakespeare-teori.

Marlowe föds alltså i en ytterst enkel familj i Canterbury med en skomakare till pappa. Vid femton år handplockas han ut av ärkebiskopen av Canterbury till att få en alldeles speciell utbildning. Hur kommer det sig att den teorin aldrig har formulerats, att Kit Marlowe kan ha varit ett oäkta barn, som placerats ut hos den enklaste tänkbara familj för att den eventuellt riktiga fadern skulle slippa besvärligheter? Kit Marlowes begåvning synes ha varit osedvanligt briljant från början till slut och röjer aldrig något skomakarpåbrå. Han kan mycket väl ha varit den oäkta sonen till en hur högt uppsatt aristokrat som helst och varför inte till själva drottningen? Han lär ha haft samma röda hår som hon.

Om så var fallet skulle det förklara mycket av mysteriet. Det skulle från början ha stämplat Marlowes liv med nödvändigheten att alltid bära mask, att alltid dölja sin verkliga identitet. Redan hans första offentliga alster, (här bygger jag vidare på din teori om 'Martin Marprelate',) ges ut anonymt under pseudonym och väcker stormar av kontroverser. Han gör karriär i Cambridge och tar sin doktorsgrad med flygande färger och blir avporträtterad som en riktig elisabetan. Han umgås med Sir Walter Raleigh och i dennes farliga fritänkarkretsar och börjar omsider uppträda offentligt som sig själv men som dramatiker: allt vad han har att säga uttrycks genom rollspel. Hans debut är Tamburlaine the Great, kejsaren av Asien, som sätter sig över allt och alla i en överväldigande vältalighet och förolämpar hela Islam, som han utdömer, medan han ändå menar sig stå på god fot med Gud. Detta totala övermod utmärker sedan hela Marlowes dramatiska produktion. Naturligtvis får han fiender. Regeringen skickar spioner på honom, som avlägger rapporter om hans 'ateism' och som yrkar på att han stoppas, då hans inflytande kan vara samhällsfarligt. När en spion, den ynklige puritanen Baines, påpekar för drottningen att Marlowe även sysslar med falskmynteri har det gått för långt. Marlowe försvinner genom ett mystiskt krogbråk med dödlig utgång för Marlowes del, så att till och med hans förmenta lik försvinner. Ett dödscertifikat påträffat mer än 300 år senare bidrar till att sprida dunkel över saken, då det så uppenbarligen är konstruerat. Allt tyder på att Marlowes död var ett arrangemang för att få Marlowe att försvinna så att han ändå kunde fortsätta med sin verksamhet i fred för saboterande spioner och angivare.

Han hade då redan erövrat scenen och behärskade den totalt. Den enda stora pjäs utom hans egna som då rönt framgång var Thomas Kyds "Den spanska tragedin" som uppenbarligen Marlowe ändå hade skrivit själv men i Thomas Kyds namn med dennes tacksamma tillåtelse.

Han behövde alltså inte sitt eget namn. Han behärskade konsten. Det var tillräckligt. Han kunde använda vilka andra namn som helst för att ändå producera sina pjäser och frossa i den kärlek för mänskligheten han funnit ett medel att uttrycka genom dramatiken. Fyra månader efter Marlowes arrangerade död utkommer det första verket av William Shakespeare, ett i stil och form näst intill identiskt verk med Marlowes sista under sitt eget namn.

Sedan var det bara att fortsätta. Thomas Kyd var borta, men Marlowe hade funnit Shakespeare i stället. Troligen ingick även Will Stanley i samarbetet, då han ansvarade för dessa teatersällskap, deras verksamhet och repertoarer.

Som Carl O. Nordling påpekar går det inte att bortse från doktor Mendenhalls metod, varigenom han bevisat Marlowes och Shakespeares stilar såsom varande identiska. Att Shakespeares tankeinnehåll sedan mer och mer avviker från den unge Marlowes (ihågkommande John Bedes argument om Shakespeares högre utvecklade blomsterspråk) kan med största naturlighet hänföras till en inre utveckling hos skalden.

Nu vill jag inte orda för mycket om detta då jag inte vill riskera att brevet blir ohanterligt långt och då jag även har andra saker att säga.

Om din vän och kollega Mikael Rosén vägrar att följa sin katolska kyrka och be judarna om ursäkt för 20 års trakasserier genom sin tidning torde han enligt den katolska kyrkans regler vara hemfallen åt den eviga fördömelsen i helvetet, men han kanske inte tror på sådant. I så fall är han inte katolik utan fritänkare.

Jag förmodar att du även väntar på någon kommentar till Karmapas avfall, som ju är årets första stora sensation i dessa nejder. Han var ju den enda tibetan som kineserna litade på och trodde på som sin bulvan och mutkolv. Han ville inte bli trodd om sådant och slog därför bakut och försvann hem till Dalai Lama till Indien, vilket är det bästa som har hänt tibetanerna sedan Dalai Lamas egen flykt 1959. Jag har själv fått träffa Karmapa här och talat med honom, en brådmogen ung man med energi och beslutsamhet och ett lovande civilkurage. Han kom ihåg mig från Tsurpu, där jag ju besökt honom ett antal gånger tidigare för att följa med hans utveckling. Ju närmare han fortsättningsvis håller sig till Dalai Lama, desto bättre för alla. Jag tror inte att han kommer att bege sig till Rumtek i Sikkim. Här gäller det nu främst för honom att ta det lugnt tills Indien fått tid på sig till att svälja och acceptera hans ankomst.

Ställ gärna frågor, både om detta och om Shakespeare eller andra ämnen. Det gäller även dina läsare.

Som man säger i Sverige: Vi hörs!

                      — JBW." (Johannes B. Westerberg).

Kommentar. Johannes är själv faderlös och har aldrig ens fått veta vem hans far var, varför han bättre än de flesta kan känna in sig i en situation som den han föreslår att kan ha varit Christopher Marlowes. Shakespeare-debatten fortsätter.

"John Westerberg har förklarat att Shakespeares testamente övertygat honom om att det inte var skrivet av Shakespeare. Jag önskar åskådliggöra att Shakespeares testamente mycket väl kan ha skrivits av William Shakespeare.

Vissa egenheter i detta testamente skiljer det från alla andra testamenten från samma tid i England. Språkligt är det värdelöst, och jag ger John Westerberg rätt i att det uppvisar inget gemensamt drag med dramatikern Shakespeare. Detta räcker inte för att visa att Shakespeare inte skrev sina dramer.

Vad som är aktningsvärt med Shakespeares testamente är den makalösa detaljeringen. Intet annat elisabetanskt testamente är så vidlyftigt i detaljerade anvisningar om vem som skall få vad i nästan småaktig noggrannhet, och detta ensamt kunde i detta testamente vara en parallell till dramernas ofantliga genomtänkthet. Han testamenterar bort sina ägodelar pryl för pryl till ett helt myller av olika individer, och det är inte värdeföremål det gäller utan struntsaker. Han är ytterst noga med att varje liten enskild struntsak kommer hos exakt rätt person. Resultatet är världens tråkigaste läsning fullständigt ovärdig en dramatiker som Shakespeare, om det inte var för den imponerande sinnesklarheten. Han framstår på sin dödsbädd som världens värsta petimeter i fråga om petitesser. Endast en detalj har väckt tidlöshetens intresse: att han skänker sin hustru (6 år äldre och ett rivjärn) sin näst bästa säng och ingenting annat. Han låter alltså sina tre barns moder inte ens få överta hans bästa säng, som troligen var hans egen. Denna märkliga förolämpning utan motstycke antyder ett osedvanligt kvinnoförakt. Han måste ha varit totalt fed up with women. Hans döttrars analfabetism, hans sons tidiga bortgång och hans käringfruga kan ha bidragit till detta.

Jag vill infoga detta i ett logiskt mänskligt mönster. Som Master Shakeshafte i Lancashire invigdes han i teaterkonsten som helt ung man där alla kvinnoroller konsekvent spelades av bara män. Troligen kom han tidigt in i snurren av homosexuella förhållanden. Han gifte sig för att han råkat göra en äldre kvinna med barn. Han hade knappast gift sig annars. Endast de borgerliga omständigheterna i Stratford krävde det. Han flydde från sitt äktenskap för att leva rullan med teatrar i London. Det blev hans hela liv. Hemmet och äktenskapet i Stratford var bara ett tryggt ankare i tillvaron att bygga upp borgerlig stabilitet och respektabilitet med. Alla hans tre barn blev misslyckade utom en dotter, som lyckades föda barn. Det var allt hon dög till.

Kvinnorna i Shakespeares liv kan inte ha varit mycket mer för honom än ett nödvändigt ont. Han kunde bara ge dem positiva egenskaper genom att låta män personifiera dem på teatern. Detta allmänna kvinnoförakt var ett drag som utmärkte hela renässansen.

Det är min Shakespeareteori vad anbelangar hans testamente. Jag utesluter inte alls John Westerbergs intressanta Marloweteori om dennes öde eller Carl O. Nordlings lika intressanta Stanleyteori. Men lika möjligt som de finner det att dessa skrev alla Shakespeares verk finner jag det möjligt, att samme Shakespeare som skrev sitt testamente kan ha skrivit sina egna dramer.

Jag tror det är klokt att hålla dessa tre distinkta personer åtskilda — Marlowe, Shakespeare och Stanley — och inte blanda ihop dem med varandra, även om de kan ha haft hur mycket som helst med varandra att göra.

Ytterligare några argument: Shakespeares intima samröre med Henry Wriothesley, som hjälpte Shakespeare med pengar så denne kunde köpa sig ett helt hus, som Shakespeare dedicerade åtskilliga verk till och som troligen är sonetternas W.H, då sonetternas mörka dam troligen är sponsorns hustru, som Shakespeare i sitt förhållande till honom hade alla skäl i världen till att bli sned på. Jag vidhåller, att Shakespeares mycket personliga dedikation till H.W. i dikten "Venus and Adonis" inte kan ha skrivits av någon annan, då ju endast Shakespeare stod i detta speciella förhållande till den unge granne och generöst sponsrande earlen, som sedan kom i fängelse efter 1600, vilket torde ha bidragit till Shakespeares dysterhet under detta sekels första decennium. Jag vidhåller även, att det inte finns några som helst hållbara skäl till att betvivla äktheten i Ben Jonsons och andra Shakespearekollegors inspirerade förord till "The First Folio".

Ett argument mot Marlowe: Det finns inte ett spår av musikkunskap i något som han skrev. Många Shakespeare-verk vittnar om djupa musikaliska insikter, och Stanley var som känt kompositör, men inte ett ord om musik hos Marlowe.

En annan teori som inte alls har diskuterats i Fritänkaren är Anthony Burgess' analys av mordet på Marlowe i hans sista roman "Död man i Deptford", där han låter Sir Thomas Walsingham anordna Marlowes död bara för att bli av med den besvärliga belastningen av en homosexuell förbindelse när han ska gifta sig. Varför utesluta sådana teorier? Är de för ofina?

Kommentar. Vi hoppas på en replik av John Westerberg.

                      Här kommer ett annat bidrag till Shakespearedebatten:

John Bede förbisåg tydligen senast att en dam deltar i debatten:

Vem som helst, men inte Shakespeare! — av Laila Roth.

Mr John Bede, jag är förvånad. Hela ert senaste försvar för Shakespeare (som författare till dramerna) bygger på en hans förolämpning mot det veka könet. Jag måste då tyvärr meddela er, att ni därmed sätter yxan till ert eget vårdträd.

Ingenstans i hela Shakespeares produktion gör sig skalden skyldig till vulgaritet, inte ens när han umgås med bordellpersonal i "Perikles". Att testamentera sin näst bästa säng till sin änka är en klar vulgaritet och himmelsskriande förolämpning, som direkt gör författaren till testamentet omöjlig som kandidat till att ha författat dramerna. Vem som helst, men inte Shakespeare!

Samtidigt är en sådan vulgaritet förvånande hos John Bede, som jag hade högre tankar om. Det förekommer ingen vulgaritet någonsin i engelsk litteratur, inte ens hos Dickens, fram till 1890-talet, och de första exemplen är Thomas Hardys vulgarisering av Shelley i "Jude the Obscure" och Oscar Wildes vägran att eufemisera sin homosexualitet. Det nationella raseriet emot honom var inte för hans homosexualitet utan mot det vulgära i att han inte kunde dölja den. Sedan slog vulgariteten igenom med D.H.Lawrence, och en som bara levde på vulgaritet var Anthony Burgess, vars sista och vulgäraste ord är hans teori om bögmordet på Marlowe.

Nej, mina vänner, vulgaritet tolereras inte och håller inte inför tidlösheten! Den är född avskyvärd och kommer alltid att förpassas till soporna av tiden och naturen, ty den är alltid dödligt dålig.

Och just det är väl problemet med hela vår tid idag. Vulgariteten har släppts fram överallt och tillåts dominera överallt. Inom massmedia är allting till 95% vulgärt. TV till exempel har 80 år av klassisk filmhistoria att ösa ur men väljer då bara att visa vulgära 90-talsfilmer dominerade av sex och våld eller såpor medan den stora TV-publiken aldrig får chansen att uppleva filmhistoriens pärlor och ungdomen får växa upp utan dem. Till och med skolorna har korrumperats ihjäl av socialvulgariteten, så att i princip all vettig utbildning omöjliggjorts. Detta gäller först och främst Amerika och Sverige, världens två hopplösaste fall. Därför skjuter elever ihjäl varandra och sina lärare i amerikanska skolor, och därför är svenska elever analfabeter som inte heller kan räkna när de går ut gymnasiet. Allmänbildning finns inte längre, eftersom eleverna inte längre får lära sig någonting i skolan, då allmänbildande ämnen såsom historia, religion, litteratur, filosofi och konst- och musikhistoria i praktiken skrotats och bannlysts från all undervisning såsom antisociala eller samhällsfrånvändande ämnen, när det i själva verket är tvärtom. Därför utestängs de nya generationerna från hela världslitteraturhistorien och hela sanningen om oss människor medan i stället vulgära gissningar om Shakespeare, Marlowe och Shelley som John Bedes, Anthony Burgess' och Thomas Hardys får råda.

Men sanningen består och skall alltid överleva alla försök till korruption, och det kommer lyckligtvis alltid att finnas folk som vägrar kompromissa med sanningen och som för den vidare, även om det bara är individer.

— Laila Roth.

Med respekt, John Bede, men du avlägsnar dig från ämnet och försöker dra bort uppmärksamheten från obehagliga fakta genom billiga advokattricks. Så kan man göra i domstolar på Irland men inte i seriösa Shakespearedebatter.

Jag får uppmärksamgöra dig på att du ingalunda har lyckats bortförklara att Marlowes och Shakespeares verk stilmässigt är vetenskapligt bevisade såsom identiska med varandra genom doktor Mendenhalls metod. Eftersom Marlowe var först och dessutom bättre dokumenterad än Shakespeare som kom senare måste det ha varit Marlowe som skrev under Shakespeares namn medan det inte kan ha varit Shakespeare som skrev under Marlowes. Detta kallas logisk bevisföring. Endast om det kunde bevisas att det faktiskt är möjligt för en författare att till 100% exakt tillgodogöra sig en annan författares litterära stil skulle detta argument falla. Men tyvärr har varenda författare i hela litteraturhistorien utvecklat sin alldeles egna stil som i allt väsentligt skiljt sig från alla andras. Marlowe och Shakespeare är det enda exemplet i hela litteraturhistorien på att två olika författare uppvisar exakt samma litterära stil.

Jag nöjer mig med detta svar till John Bedes försök till att avlägsna uppmärksamheten från ämnets kärnfråga. Tyvärr saknar jag tillgång till relevant litteratur i min del av världen. Men jag har förstått av en tidningsartikel att Calvin Hoffman innan han dog inlämnade till universitetet i Cambridge vad han själv kallade det ovedersägliga beviset för att Marlowe var skyldig till Shakespeares verk. Innan vi har fått ta del av detta bevis tvivlar jag på att denna debatt kan få någon konklusion.

med vänlig hälsning,

Vi finner det lämpligt att försöka oss på en sådan efter 3 1/2 års och 24 nummers diskussioner.

Summan av kandidater till att möjligen ha kunnat avfatta Shakespeares verk är tills vidare fyra: 1) William Shakespeare, en de facto historisk person, 2) William Stanley, katolikernas ledare i England, jurist, drottningens kusin, kompositör, resenär samt teaterfantast och -direktör, 3) Christopher Marlowe, skaparen av det elisabetanska dramat, Shakespeares föregångare och största konkurrent, vars frånfälle i ett krogslagsmål 1593 allt tyder på att var fingerat, samt 4) Francis Bacon, politiker, jurist och filosof.

Svagast av kandidaterna är William Shakespeare själv. Han synes ha varit föga mer än en medelmåttig teaterapa med dock iögonfallande affärsförmåga, som lyckades skapa sig en förmögenhet med alla medel utom genom teatern. Han ägde inte en bok när han dog och verkar ha varit näst intill en analfabet.

Starkast av kandidaterna är Christopher Marlowe. Det står tämligen klart att han själv lät iscensätta sitt eget "mord" för att få försvinna från scenen, då han genom sin frispråkighet och sitt utmanande leverne med mycket kätterska åsikter skaffat sig mycket farliga fiender. När han försvann hotades han av arrestering för falskmynteri genom falskt angiveri och hade knappast något annat att vänta sig som levande än tortyr och halshuggning, som hans kollega Thomas Kyd redan hade gått igenom och dött av. Ingen av de andra kandidaterna hade så starka motiv för att helt ha velat utplåna sitt eget namn och sin person — för att kunna arbeta vidare.

Francis Bacon kan inte uteslutas. En alltför iögonfallande mytbildning kring hans person har bildats under 1900-talet för att den ska kunna ignoreras. Det har bland annat stipulerats att han skulle ha varit oäkta son till drottning Elisabet. Detta motsägs av det medicinska faktum, att drottning Elisabet dog som jungfru. Vad som är säkert är, att Francis Bacon var en övermåttan begåvad och ambitiös herre. Det är inte omöjligt att han var huvudansvarig för både Rosenkorsorden och Frimurarordens genombrott i Europa. Han ansåg, att den som levde i det fördolda levde väl, han var väl sin tids mest manipulativa kraft i brittisk politik, tills hans ambitioner kom till korta 1621 och han vanärades fullkomligt och fick avgå som Lord Protector, det högsta ämbetet i England efter kronan, kommenderad av konungen till att bekänna sig skyldig till att ha tagit mutor. Trots en i högsta grad naturlig död — han ådrog sig en kraftig förkylning vid 65 år då han som den vetenskapsman han var försökte stoppa upp kycklingar med snö i historiens första kända djupfrysningsexperiment — har han omgetts av en extrem mytbildning och skulle eventuellt även han ha fingerat sin egen död för att kunna fortsätta sin verksamhet i fred. Vad som mest talar emot att han låg bakom Shakespeareverken är, att hans stil är helt väsensfrämmande från Shakespeares. Han är en torr filosof som konsekvent koncentrerar sig på ren vetenskaplig saklighet och ingenting annat, medan författaren till Shakespeareverken är motsatsen. Någonting mera obaconskt än Shakespearesonetterna är omöjligt att tänka sig.

Till sist återstår William Stanley, den sjätte earlen av Derby, släkt med både drottning Elisabet och Maria Stuart och egentligen lika arvsberättigad till tronen som Jakob I. Även han skulle ha haft fullgoda motiv till att begrava sig själv levande i total anonymitet för att alls kunna verka, då han var katolikernas ledare och kandidat till tronen. Han ägde Shakespeares teaterkompani och var befryndad med Francis Bacon, han komponerade musik själv som utgavs under hans levnad, i sin ungdom reste han omkring i hela världen och var väl förtrogen med både Konstantinopel, Cypern, Danmark och Wittenberg utom Italien, Navarra och som sagt hela Europa. Två epitafier över nära släktingar till honom författade 1631-32 anses vara tydligare Shakespeareverk än själva sonetterna. När han dog 81-årig 1642 stängdes alla Englands teatrar och inleddes inbördeskriget. Detta är ett alltför kuriöst sammanträffande för att det skulle kunna utesluta varje misstanke om att lord Derbys öde var intimt förknippat med hela Englands. Det finns ingenting som direkt motsäger att han skulle kunna vara den hemlige författaren till Shakespeares verk.

Problematiken kompliceras av doktor Mendenhalls metod. Denne amerikanske läkare kom i förra seklets början på en metod att analysera olika författares stilar, varigenom man skulle kunna avslöja pseudonymer. Metoden var 100% saklig. Metoden utvisade, att Francis Bacon inte kunde vara författaren till Shakespeares verk, medan Shakespeares och Marlowes stilar överensstämde perfekt. Det faktum att samma författare troligen skrivit både Marlowes och Shakespeares verk utesluter inte att en tredje person än dessa båda kan ha skrivit dem.

Där står vi idag. Debatten och undersökningarna fortsätter.

"Jag beklagar, men jag måste få jäva JBW ännu en gång. Hur skulle han bortförklara sonetterna 134-136, som knappast kan bortses från som bevis för att skaldens första namn måste ha varit 'Will', alltså antingen Will Shakespeare eller Will Stanley? JBW kan ju förklara allting, och jag skulle vilja se hur han kan legitimera Christopher Marlowe genom detta.

Med all respekt för din utmärkta debatt om Shakespeare, Marlowe, Stanley och Bacon, men vore det inte dags att äntligen sortera ut de omöjliga kandidaterna, som inte bara Bacon utan även den stackars Christopher Marlowe? Du säger att ingenting motsäger att Stanley kan ha varit författaren. Inte heller finns det något som motsäger Anthony Burgess' teori om hur mordet på Marlowe genomfördes av hans före detta älskare Walsingham och dennes huliganer med ett motiv som heller inte motsägs av någonting."       — övers. från engelskan.

Kommentar. John Bede fortsätter med sina lister och tycks nu ömsa fot i debatten och ge Stanley vissa möjligheter, bara han får lov att avrätta Marlowe-teorin. Låt oss se hur JBW kan svara på det.

"Tyvärr måste jag göra Mr John Bede besviken. Han tycks vara omedveten om att namnproblematiken i sonetterna 134-136 redan har behandlats av Calvin Hoffman i boken "The Man Who Was Shakespeare", en bok lika läsvärd som ett drama ur The First Folio, utan vilken bok i beredskap jag knappast skulle ha vågat göra mig delaktig i denna debatt. Hoffman belyser, att skalden endast använder "Will" i betydelsen substantivet "vilja", vilket har missförståtts till att utgöra ett uttryck för en ordlek med skaldens eget förnamn. Naturligtvis kan dessa tre sonetter tolkas som uttryck för ordlekar med skaldens eget förnamn, men det måste inte vara så, utan huvudbetydelsen av ordet "Will" i dessa tre sonetter är enbart substantivet "vilja". Därmed faller Mr John Bedes lysande retoriska domstolsargument som vanligt platt till marken.

Medan jag har ordet vill jag komma med ytterligare argument för min och Calvin Hoffmans kandidat Christopher Marlowe för äran av att ha författat hela "The First Folio". Varken Will Shakespeare eller Will Stanley kan ha haft tid till att göra det. Shakespeares mesta tid måste ha gått åt till att sköta affärer, spela teater, regissera, turnera och sköta privata angelägenheter i Stratford vilket olika bevarade rättsprotokoll lär belysa, och earlen av Derby Will Stanley med gods och egendomar, tre söner att uppfostra, väldiga ansvar inför kronan över bland annat Isle of Man, juridiska förpliktelser i London och inte minst politiska och katolska angelägenheter och intriger lär knappast "vid sidan om" ha kunnat få tid och koncentration till att producera den massivt intensiva 25-åriga dramatiken i "The First Folio", medan Christopher Marlowe utan familj och utan några som helst förpliktelser som fredlös och fågelfri ensam kan ha haft all tid i världen till detta överväldigande arbete, där sonetterna ensamma torde ha kommit till under outtröttligt perfektionistiskt slit kanske dag och natt under en tidsperiod av minst 15 år.

Mr John Bede låter med Anthony Burgess påskina att Thomas Walsingham kan ha låtit mörda sin älskare Marlowe för att eliminera en pinsam förbindelse inför sitt äktenskap. Så fungerar inte homosexuell kärlek, vilket Mr John Bede tydligen saknar erfarenhet av. Den kärlek som så passionerat beskrivs i sonetterna är så fullständigt ärlig och självutplånande att den ur rent mänsklig synpunkt omöjligt kan ha lett till att Walsingham velat mörda sin älskare. Alla som vet något om saken måste vidimera mitt påstående. Marlowe var ju dessutom just då Englands högst uppburna och populäraste dramatiker, alla älskade teatern, och en teaterskapare mördar man inte. Bisexualitet var vanligt och normalt på 1500-talet och särskilt inom teatern och ledde ännu mindre än idag till mord. Anthony Burgess vet helt enkelt inte vad han talar om.

Men mitt största argument mot att William Stanley kan ha varit författaren är detta: han var inte arvsberättigad till Englands tron, då han härstammade från Henrik VIII:s yngre syster, medan James VI av Skottland härstammade från den äldre systern. Tronföljden var självklar, och det fanns inget motiv för William Stanley att vilja dölja sitt eventuella författarskap. Sir Philip Sidney, Sir Walter Raleigh, Edmund Spenser, Kyd och Marlowe, — ingen annan gjorde det. Varför skulle då earlen av Derby ha gjort det? Det enda motivet till att dölja författarens namn totalt fanns hos Christopher Marlowe genom det dödshot som han drabbats av genom puritanens erbarmliga angivelse.

Detta är mitt sista och avslutande argument i denna debatt, som jag ej mera ämnar befatta mig med.

m.v.h., J.B.W."

Kommentar. JBW har därmed avlossat det första argumentet någonsin mot att William Stanley skulle kunna vara författaren till Shakespeares, Marlowes, Kyds m.fl:s verk. Därmed lämnar vi ordet över till Will Stanleys främsta försvarare Laila Roth och hoppas på ett inlägg från henne i nästa nummer.

"Fritänkardebatten om Shakespeare tycks med förkärlek ägna sig åt två saker: att dels tvärsäkert framhålla "säkra" Shakespearekandidater, och att dels rycka undan marken från under fötterna på alla säkra argument för vem som var Shakespeare. Jag vill helst inte ägna mig åt någondera saken.

Därför vill jag försöka göra något så sällsamt i er debatt som att framhålla argument för både Stanley, Marlowe, Shakespeare och Bacon. Argument finns för alla fyra, och i rättvisans namn tycker jag att alla argument för alla kandidater bör undersökas.

Jag har ingenting att sätta emot JBW:s belysning av att William Stanley saknade motiv för att gömma sig bakom en pseudonym, medan Marlowe hade motiv. Det argumentet håller.

Men en teori har aldrig kommit fram i Fritänkaren. Det är teorin om att huvudpersonerna i sonetterna eventuellt skulle ha varit earlen av Essex och Mrs William Stanley, som ju W. Stanley var svartsjuk på för att han misstänkte att hon bolade med Essex, vilket hon mycket väl kan ha gjort, så omsvärmad av vackra beundrarinnor som han var, innan den lika svartsjuka drottning Elisabeth halshögg honom, för att han kallat henne ett levande lik. Om huvudpersonerna i sonetterna är Essex och lord Burghleys dotterdotter, alltså Mrs Stanley, så skulle givetvis författaren vara Stanley, vars hatkärlek mot sin fru skulle stämma perfekt med de skarpa sonetterna mot "the Dark Lady", hans "mistress", som slutar med försoning och resignation, precis som Stanleys eget liv, precis som Shakespearedramatiken slutar med de vemodiga och tvetydiga sagospelen.

Teorin om Essex och Mrs Stanley har svagheter, det medges, men teorin som sådan platsar i sammanhanget, och framför allt passar Essex börd, ålder och karaktär perfekt med "den älskade" i sonetterna.

Naturligtvis passar denna karaktär lika perfekt med earlen av Southampton, Henry Wriothesley, "mr W.H.", vilket ju har varit den konventionella interpretationen av sonetternas manliga huvudperson; men vem var i så fall "the Dark Lady"? Shakespeareteorin faller i mitt tycke mest just på diktarens oerhörda svartsjukeanfall i sonetterna och i vissa dramer, ett symptom som uppträdde hos William Stanley men som Shakespeare med sina lugna stabila familjeförhållanden inte hade någon grund för. Därmed vill jag inte på något sätt nedvärdera Shakespeareteorin. Han är en minst lika god kandidat som alla de andra.

Men Johannes har helt rätt i att den starkaste motivationen för att eventuellt ha uppträtt under pseudonym fanns hos Marlowe. Den teorin håller. Som framgångsrik dramatiker hade han väckt så ont blod i puritanska kretsar, att han stämplades med oerhörda vanrykten för "homosexualitet, ateism, hädelser" och till slut även falskmynteri, som måste ha lett till döden för honom om han ställts inför rätta, varför han hade all anledning i världen att gå under jorden och stanna där. Det stygga vanryktet har till råga på allt hängt kvar ända in i vår tid, så att det ännu idag finns puritaner som i rättrogen Shakespeare-ortodoxi fortfarande älskar att avfärda Marlowe-teorin med att han ju bara var "en homosexuell ateist som dog i ett krogslagsmål". Väl fördomsfullt, tycker jag, av seriösa Shakespeareforskare som tror sig försvara en god sak.

Däremot håller jag med John Bede om, att sonetternas författare faktiskt säger sig heta "Will". Detta kan knappast tolkas till något annat i den 136-e sonettens sista rad.

Beträffande Francis Bacon vill jag gärna komma med en invändning mot pålitligheten i "Doktor Mendenhalls metod". Shakespeare och Marlowe skrev bara poesi, Bacon skrev bara prosa. Enligt doktor Mendenhalls metod kan Bacon inte ha skrivit Shakespeares verk, då hans prosa inte stämmer överens med Shakespeares poesi. Uteslut inte Bacon ur sammanhanget på sådana löjliga grunder, tack.

Jag ser med intresse fram mot den fortsatta utvecklingen av er Shakespearedebatt."

Det kanske mest kännetecknande problemet med sonetterna är, att ju djupare man försöker analysera och lösa deras problem, desto oåtkomligare och värre blir problemet. Här är en skiss över vad som är påtagligt i dem:

Sonetterna 1-19 uttrycker kärlek till en yngre man, och deras budskap är ganska genomgående: "Bevara din skönhet med att skaffa dig en son." Fyra femtedelar av alla sonetterna uttrycker samma ärliga och självutplånande kärlek till samma yngre man.

I sonett 20 karakteriseras den yngre mannen ganska explicit: han har en kvinnas ansikte och förmågan att attrahera både herrar och damer. Han är alltså närmast androgyn och har de bästa egenskaperna av båda könen: han saknar kvinnlig falskhet och nyckfullhet och är som man "som skapad för en kvinna".

I sonetterna 25-26 ödmjukar sig poeten som för en lord, och dessa sonetter kan indikera att poeten är ofrälse "utan titlar och offentlig ställning" medan den älskade är en lord. Detta skulle passa in på Shakespeare och den vackre lord Henry Wriothesley av Southampton, till vilken ju skaldens enda båda episka dikter dedicerades. Sonetterna är som bekant i sin tur dedicerade till "Mr W.H." (Henry Wriothesley?), men en lord kunde aldrig kallas "Mr".

Så inträder en otvetydig kris. I sonett 29 är poeten direkt olycksdrabbad, i 32 spekulerar han i sin egen död, i 34-35 anklagar han den älskade för vad som har hänt, i 41-42 belyses triangeldramat mellan poeten, den älskade och en dam, (den senares fru?), och i 44-45 inträder tydligen en separation mellan poeten och den älskade med långt avstånd och vatten emellan, i 48 lämnar han det viktigaste bakom sig hos vännen, i 50 är skilsmässan ett faktum: "min glädje ligger bakom mig, min sorg framför", och i 56 ligger tydligen en ocean emellan dem. Allt detta tycks indikera katastrof och landsflykt, vilket skulle passa väl in på Christopher Marlowe, dennes öde, hans förhållande till Thomas Walsingham och dennes fru Audrey.

Sonett 62 skiljer sig från alla de andra genom sin tvära omkastning till egenkärlek. Alltid annars när poeten sysslar med sig själv är det i regel med förgängelse och död som ämne.

69 är den första direkt kritiska sonetten mot den älskade. Sonetterna 71-74 är de kanske intressantaste i referens till Marlowe. Han talar om sig själv som död, 73 innehåller den omdiskuterade Marloweska signaturen ("consumed with that which it was nourished by"), och 74 tycks direkt beskriva Marlowes fall ("my body being dead, the coward conquest of a wretch's knife").

I sonett 80 har poeten plötsligt konkurrens: en annan tillber den älskade, som ställer vår poet helt i skuggan. Här uppträder åter ett genomgående tema i sonetterna: poetens ödmjukhet och förringande av sig själv intill självutplåning. I 81 talar han åter om sin egen död. I 83 framgår åter konkurrenten, och ännu tydligare i 86. Här har man trott sig skönja Shakespeares förhållande till Marlowe, men konkurrenten kan även vara Spenser. Och objektet kan rentav vara drottning Elisabet. Många kandidater är möjliga i alla rollerna.

Sonetterna 94-95 anger nya toner av besvikelse och desillusion. I 104 har förhållandet varat i tre år — och ingenting har förändrats.

111 är en nyckeldikt och refererar klart till poetens ställning — han lever på "public means", alltså på allmän bekostnad, vilket tycks referera till en skådespelares otacksamma och nästan föraktliga sociala ställning. Ännu starkare är poetens otrygga ställning uttryckt i 112, där han berättar att en vulgär skandal stämplat sig för gott på hans panna.

Desillusionen tilltar i 118-119. I 125 antyds en uppgörelse: "Vik hädan, lömska angivare! En ärlig själ framstår som friast när den står som mest under attack."

I 127 inträder den mörka damen, som inleder ett helt nytt skede i sonetterna markerat av passionerad hatkärlek av mycket komplicerat slag. I 128 framstår den älskade som musiker. I 133 är både poeten och älskaren i den mörka damens våld. Så kommer "Will"-dikterna, där 136 är den enda väsentliga, där poeten verkligen påstår sig heta Will.

I 137 inträder en viss tillnyktring, poeten börjar få distans till kärlekens spratt med honom, men dess härjningar kulminerar i 141-143, och i 144 summerar han läget.

I 146 har han med sin kärlek avrättat döden, i 147 är desillusionen total, i 152 dödar han sin kärlek, men i 153-154 resignerar han inför kärlekens obotlighet.

Det är i stort sett raminnehållet i de 154 oförlikneligt vackra och välkomponerade sonetterna, alla i exakt samma form. De avslöjar det innersta känslolivet hos en hjärtinnerlig älskare som i sin självutplåning nästan går till självförnedring i sin innerliga trohet till en älskad nästan androgyn skön herre med mörk dam i följe.

Vem är då denne älskare, som så passionerat kunde vara så innerligt uppriktig i sina hänsynslöst självuttömmande dikter av oöverträffad skönhet under så många år i så fullkomlig trohet? Det råder ingen tvekan om att det är samma skald som skrev alla dramerna i "The First Folio". Mycket tyder på att samma författare skrev alla verk som går under namnet Christopher Marlowe. Det mesta av det konkreta innehållet i sonetterna tycks passa mer än väl in i pusslet av Marlowes rekonstruerade öde. Men varför säger han då uttryckligen i sonett 136 att hans namn är Will, alltså William?

Eller är det William Stanley, alias earlen Will Derby, som döljer sig bakom allt detta? Men ingenting alls i sonetterna tycks ha någon som helst referens till vad man vet om Will Derbys liv. Där finns inte en enda referens till någon geografisk plats, medan Derby var vittberest över hela världen. Derby var lyckligt gift med en enda hustru i mer än 30 år och hade tre söner. Han var jurist med vittomfamnande ansvarsområden. Hans kända liv medger svårligen utrymme för en oändlig dramaproduktion, ett vidlyftigt och mångårigt vänsterprassel med en yngre man, olyckor, katastrofer och personliga tragedier, och framför allt saknade han i egenskap av earl och en av Englands rikaste män totalt den låga sociala ställning som genomgående utmärker sonetternas diktare.

Är det då trots allt William Shakespeare själv? Den möjligheten kan inte uteslutas. Sonetten 111 antyder just den föraktliga samhällsställning som var en skådespelares under denna tid och som måste ha varit William Shakespeares. Den kan inte ha varit Will Derbys. Kan den ha varit Marlowes? Ja, även det är möjligt.

Var då den älskade Thomas Walsingham, gift med Audrey, eller Shakespeares gynnare Henry Wriothesley eller någon annan? Oscar Wilde i sitt odiskutabla geni drog slutsatsen att den älskade måste ha varit en skådespelare, och även det är en mycket befogad gissning.

Vi lämnar därmed diskussionerna tills vidare. Läsaren får själv dra sina slutsatser av våra bristfälliga framläggande av fakta. Marlowe-förespråkarna är lika tvärsäkra som Stanley-förespråkarna, och Shakespeareförespråkarna upphör aldrig. Om det dyker upp en fjärde kandidat är han välkommen. Det enda säkra om Marlowe, Shakespeare och Stanley är att de alla tre måste ha varit medskyldiga. Shakespeares namn är oupplösligt förknippat med dramerna som teaterman och skådespelare, Marlowes bakgrund som teolog är av oöverskådlig betydelse för hela problemet, då teologin klart dominerar alla verk under Marlowes namn och vissa under Shakespeares; och fastän Stanley varken var skådespelare eller teolog går det inte att utesluta hans utomordentliga betydelse som teaterföreståndare, befrämjare, beskyddare och troligen finansiär, framför allt av "The First Folio".

Så låt oss för all del inte utesluta någon av de tre förrän bevislig grund för ett sådant förfarande eventuellt föreligger.

"Who Wrote Shakespeare?" ("Vem skrev Shakespeare?") av John Michell kom ut 1996 och är kanske den roligaste bok om problemet som har skrivits, samtidigt som den klart utgör den hittills största och mest överskådliga summeringen av komplexet. John Michell följer i mångt och mycket Laila Roths linje, som klart är den populäraste: att inte betrakta någon kandidat som omöjlig. John Michell presenterar i sin bok samtliga möjliga 63 kandidater, av vilka 24 är seriösa och fullt möjliga som ensamma författare till alla Shakespeares verk.

Hans förklaring till problemet är i stort sett följande. Hjärnan bakom det hela var givetvis Francis Bacon, som hade som sitt livsprogram att reformera hela mänskligheten genom filosofi, vetenskap, lag och rätt samt något fjärde. Detta fjärde skulle ha varit presentationen av Shakespearedramatiken genom den tidens dominerande massmedia teatern, med dess oemotståndliga förmåga att manipulera med massorna. Francis Bacons huvudroll förstärks ytterligare genom att han var bevisat homosexuell, varför han hade den tidens bästa skäl i världen att gömma sig, vilket han aldrig stack under stol med att var hans livs motto att göra.

Men Bacon var en torr tråkmåns som bara satt inne i London hela tiden, medan Shakespearedramerna utmärks av färgstark dådkraft med mycket sport och friluftsliv ute på landet, något som omöjligt kan förknippas med den sjuklige byråkraten Bacon. Här kommer earlen av Oxford, Edward de Vere in i bilden, en temperamentsfull äventyrare som levt länge utomlands och favoriserade allting italienskt, en passionerad natur som bevisligen skrev sonetter, som förlorade sin far i unga år varpå hans mor genast gifte om sig med en värdelös skurk, och som själv utkämpade dueller och gärna dödade en tjänare i sin herre och förmyndare lord Burghleys hus i önskan om att det hade varit lord Burghley själv. Här har vi den livslevande och rasande Hamlet i verkligheten. På 1590-talet drog han sig tillbaka i grämelse över de förföljelser han utsattes för och skrev då troligen de bittra sonetterna, som tydligt bär en äldre ärrad djupt in i själen sårad och fullständigt ärlig mans utomordentligt raffinerade biktbekännelser. "Othello" och "Kung Lear" i hans dödsår 1604 rimmar perfekt med earlen av Oxfords djupa och ädla förtvivlan.

Hans svärson var William Stanley, den sjätte earlen av Derby, av kungligt blod, som man tämligen säkert kan binda åtminstone två av dramerna vid: "Kärt besvär förgäves" och "Stormen". "Kärt besvär förgäves" utspelar sig vid Henrik av Navarras hov i Baskien och förråder att dess författare måste ha vistats där och varit intimt förknippad med vad man höll på med där. Detta gjorde William Stanley, som dessutom förlöjligar sin lärare Richard Lloyd i pjäsen genom karikatyren Holofernes: en fånig tablå av Holofernes uppförs som en pjäs i pjäsen, som i själva verket var en seriöst menad komposition av den pretiöse Richard Lloyd, Stanleys informator och förkläde under hans många och långa resor. Sceneriet för "Stormen" är en liten klippö utanför ön Man, som William Stanley var feodal härskare över. Caliban är en karakterisering av Manxfolkets urbefolkning, som talade sitt eget obegripliga språk och som av naturliga skäl motsatte sig de engelska översittarnas ockupation av deras land. Argumenten för att bara William Stanley kan ha skrivit "Stormen" är överväldigande.

Men det finns fler. Earlen av Rutland, Roger Manners, besökte bevisligen Danmark och kände medlemmar av familjerna Rosencrantz och Guildenstern och torde ensam ha varit närmare bekant med rutinerna för Kronborg Slott så som de återges i "Hamlet", som han alltså måste ha varit med och skrivit i. Och så har vi det märkliga geniet Christopher Marlowe., som det finns bindande bevis för att samarbetade vid dramaproduktionen, då hans och Shakespeares stil är vetenskapligt fullkomligt identiska med varandra, som om de var exakt samma fingeravtryck fast av två olika människor, vilket ju är en absolut omöjlighet. Märkligast härvidlag är att Shakespeares stil fortsätter att vara identisk med Marlowes även efter Marlowes påstådda död och så länge Shakespeares produktion fortsätter. Och låt oss för all del inte glömma den gamle skojaren William Shakespeare själv, teaterfifflaren, som knyckte vad som helst från vem som helst och satte ihop vad som helst av vad som helst. Vem som helst som vände sig till Shakespeare med något ljusskyggt alster kunde vara säker på att hans identitet inte skulle bli avslöjad: den kvalificerade textfifflaren Shakespeares namn borgade för att texterna skulle gå oantastade genom censuren. Och låt oss inte heller glömma, att censuren under drottning Elisabets tid var hårdare än under Stalins.

Så löser John Michell hela problemet: alla var skyldiga och samarbetade med varandra och var beroende av varandra för den enastående konkreta produktionen. Det är en mycket populär och rolig framställning och kan lätt omfattas av vem som helst. Problemet är bara att den inte håller för närmare granskning.

Shakespeareproduktionen med alla dramerna och dikterna skiljer sig nämligen på ett enastående sätt från all annan engelsk litterär produktion. Det fanns ju även andra författare: Beaumont och Fletcher, Ben Jonson, Edmund Spenser och senare John Milton. Även Francis Bacon skrev egna verk under eget namn som liksom alla andra skiljer sig från Shakespeares genom en mycket mindre utvecklad stil och en knappare vokabulär. Shakespearespråket överträffar alla andras med minst 50%. Detta enda faktum tyder på att i alla fall en enda person måste ligga bakom alltsammans, och det utesluter genast den betydligt ordknappare och mer begränsade Francis Bacon.

Det utesluter även earlen av Oxford, som dog redan 1604, medan många betydande Shakespeareverk bevisligen tillkom senare. Det utesluter även earlen av Rutland, som föddes först 1576 och alltså var för ung för de tidigare Shakespeareverken. Kvar står tre figurer: William Shakespeare själv, William Stanley och Christopher Marlowe.

William Shakespeare var en skojare och pratmakare och mycket populär som sådan och mycket slängd i affärer. Bland sina kolleger, främst Ben Jonson, var han väl känd och ofta utpekad som den perfekta teaterapan och fifflaren, som inte drog sig för något. Som skrupelfri affärsman var han det perfekta mediet för försiktiga genier som hade anledning att undvika bråk och inte synas offentligt, och han drog skamlös fördel av sakernas tillstånd. Bevisligen har delar av Hamlet tillkommit efter Shakespeares död vid slutredigerandet av "The First Folio" före 1623, och allting tyder på att han inte skrev ett enda ord av Shakespearedramatiken själv, allra minst de ärliga och hjärtängsliga sonetterna. Mera om detta i nästa nummer, då vi belyser Mark Twains syn på hela problemet.

Kvar står alltså preliminärt bara Christopher Marlowe och William Stanley. Här börjar problemet bli svårt. Vi tror oss kunna lösa det, men det får bli i ett senare nummer.

"Han föddes den 23 april 1564.

Av goda bondföräldrar som inte kunde läsa, inte kunde skriva och inte kunde teckna sina namn.

I Stratford, en liten by på vischan som på den tiden var tämligen lortig och ruffig och utan någon som helst kultur. Av de nitton viktiga män som gjorde att byn fungerade var tretton tvungna att rita sitt bomärke som signatur, ty de kunde inte skriva sina namn.

De första aderton åren av hans liv är fullständigt okända.

Den 27 november 1582 tog William Shakespeare ut lysning för att gifta sig med Anne Whateley.

Följande dag tog han ut lysning för att gifta sig med Anne Hathaway. Hon var åtta år äldre.

William Shakespeare gifte sig med Anne Hathaway. Plötsligt. Till följd av att äktenskapet endast motvilligt och på nåder fått tillåtelse att ingås meddelades offentligheten det bara en gång.

Inom sex månader föddes det första barnet.

Ungefär två okända år följde under vilka absolut ingenting hände William Shakespeare, så vitt man vet.

Sedan kom tvillingar — februari 1585.

Två okända år följde.

Sedan — 1587 — gör han ett tioårigt besök i London och lämnar familjen bakom sig.

Fem okända år följer. Under denna period hände ingenting i hans liv, så vitt någon vet.

Sedan — 1592 — blir han omnämnd som skådespelare.

Nästa år — 1593 — förekommer hans namn i en lista över skådespelare.

Nästa år — 1594 — spelade han teater han inför drottningen. En högst oviktig parentes: många okända personer gjorde det varje år under hennes fyrtiofemåriga regering. Och förblev okända.

Tre år följde fulla av aktivitet. Aktiviteten var skådespeleri.

Sedan — 1597 — köpte han New Place i Stratford.

Tretton eller fjorton mycket upptagna år följde, varunder han samlade mycket pengar och även rykte som skådespelare och teaterdirektör.

Under tiden hade hans namn i olika stavningsformer blivit förknippat med ett antal stora dramer och poem som dessas upphovsman.

En del av dessa kom både under denna tid och senare ut i piratupplagor men utan protester från hans sida.

Sedan — 1610-11 — återvände han till Stratford och drog sig tillbaka för gott och sysselsatte sig med att låna pengar, göra sig förtjänster på ränteaffärer, göra mark- och fastighetsaffärer, vägra återbetala en skuld på 41 shillings, som hans hustru ådragit sig under hans långa frånvaro; stämma gäldenärer för några shillings och kopparslantar, bli stämd för skulder på shillings och kopparslantar; och tjänstgöra som medhjälpare till en granne som försökte beröva byn rätten till en viss tomt, vilket han misslyckades med. Han levde så i sex år — till 1616 — under förgyllande av sin tillvaro med sådana ädla sporter.

Sedan gjorde han upp ett testamente, vars samtliga tre sidor han undertecknade med sitt namn — en noggrann affärsmans testamente. Han upptecknade därvid vartenda litet föremål han ägde i världen — fastigheter, tomter, svärd, silverskål, och så vidare — ända ner till sin nästbästa säng och sina möbler.

I detta fördelar han noga sina rikedomar bland sina familjemedlemmar utan att förbigå någon. Inte ens hans fru: denna fru som han såg sig tvungen att gifta sig med så plötsligt och som han lämnat ensam under så många år; denna fru som nödgats låna 41 shillings för att klara sig i hans frånvaro, vilka långivaren aldrig fick tillbaka från maken utan måste dö utan att ha fått tillbaka. Till och med denna fru var noggrant ihågkommen i hans testamente. Han gav henne sin nästbästa säng.

Och ingenting annat, inte ens en penny som bidrag till hennes änkedom.

Det var uppenbarligen en affärsmans testamente och ingen poets.

Det nämnde inte en enda bok.

Böcker var vid denna tid mycket värdefullare än svärd och silverskålar och sekundära sängar, och när någon döende lämnade efter sig en bok upptog den en viktig plats i hans testamente.

Testamentet omnämnde inget skådespel, inget poem, inget oavslutat verk eller något enda fragment av något manuskript.

Många diktare har dött fattiga, men denne är den ende i historien som dött så fattig; alla andra lämnade efter sig litterära kvarlevor. Även en bok. Kanske två.

Om Shakespeare hade haft hund — men vi behöver inte gå in på det: vi vet att han hade nämnt honom i testamentet. Om det hade varit en god hund hade Susanna fått den; om den varit av sämre slag hade hans fru kanske fått någon del i den. Jag önskar att han hade haft hund, så att vi hade fått se hur noggrant han hade delat upp den mellan sina familjemedlemmar på sitt noggranna affärsmannavis.

Han undertecknade sitt testamente på tre ställen.

Tidigare under sitt liv hade han underskrivit två officiella handlingar.

Dessa fem signaturer existerar fortfarande.

Det finns inget annat exempel på hans skriftställeri i sinnevärlden. Inte en rad.

Hade han fördomar mot skrivkonsten? Hans dotterdotter, som han älskade, var åtta år när han dog, men hon fick aldrig någon utbildning, han skänkte henne inga medel för sin utbildning fastän han dog rik, och i sitt mogna liv kunde hon inte skriva och inte skilja sin makes manuskript från någon annans — hon trodde de var Shakespeares.

När Shakespeare dog i Stratford var det ingen händelse. Det väckte inte någon större reaktion än när vilken gammal glömd skådespelare som helst gick bort. Ingen kom ner från London; ingen skrev någon klagodikt, inga lovprisningar, inga nationaltårar — bara tystnad, och ingenting mer. Som kontrast till vad som hände när Ben Jonson, Francis Bacon, Spenser och Raleigh och de andra bemärkta litteratörerna från Shakespeares tid gick bort! Ingen eulogiserande röst höjdes inför Avons bards bortgång; och till och med Ben Jonson väntade i sju år innan han höjde sin.

Så vitt någon vet finns det inget som helst belägg för att Shakespeare från Stratford-on-Avon någonsin skrev en enda pjäs.

Så vitt någon vet finns det inget belägg för att han någonsin i sitt liv skrev ett enda brev.

Så vitt någon vet finns det belägg för att Shakespeare bara skrev en enda dikt under hela sitt liv. Denna dikt är autentisk. Den skrev han — ett odisputabelt faktum; han skrev hela dikten; han skrev den efter sitt eget huvud. Han befallde att det konstverket skulle inskrivas på hans grav, och han åtlyddes. Den står på hans grav än idag. Så lyder den:

För Jesu skull, min vän, låt bli

att gräva i det stoft jag ligger i:

Välsignad vare han som skonar dessa stenar,

och förbannad vare han som mina ben avlägsnar.

  I ovanstående förteckning återfinns alla kända fakta om Shakespeares liv, hur mager den än är. Utom dessa data vet vi absolut ingenting om honom. Resten av hans formidabla historia, som kommit oss till del genom hans biografer, är helt uppbyggd på bara gissningar, teorier, spekulationer och förslag — ett Eiffeltorn av artificiell konstruktion som når himmelshögt från ett väldigt platt och mycket tunt fundament av betydelselösa fakta."

Denna lilla Shakespearebiografi av Mark Twain är ett psykologiskt mästerverk, ehuru inte helt rättvist. Den banala och torftiga dikten på Shakespeares grav kan inte ha skrivits av honom själv, och de båda namngivna damerna i hans ungdom, Anne Whateley och Anne Hathaway, är troligen samma person som fått olika stavningar, då ju folk i Stratford på den tiden inte stavade så bra. Men det intressanta är Mark Twains analys av testamentet. Detta testamente är ju faktiskt bevisligen av William Shakespeare själv — det kan inte bestridas, även om han bara dikterade det. Då samme William Shakespeare fått äran för världslitteraturens mest framstående dramaproduktion måste detta testamente vara av högsta litterära intresse, vilket Mark Twain till fullo har insett och gripit sig verket an med att belysa mot den bakgrunden. Och vad kommer han fram till? Hans logiskt ovedersägliga slutsats är att testamentet alltigenom är komponerat av en fullfjädrad affärsman med sinne enbart för trivialiteter. Och konsekvensen av detta är att denne småaktige affärsman omöjligt kan ha skrivit världslitteraturens mest framstående dramaproduktion.

Mark Twains inlägg har aldrig motsagts, och rent logiskt är det omöjligt att komma med invändningar mot det. Det är ett faktum att testamentet inte omnämner en enda bok och en enda pjäs eller dikt eller manuskript medan det desto ordentligare redogör för enbart timliga föremål utan något mänskligt värde.

Och även i sina övriga utvikningar har Mark Twain helt rätt: inga andra fakta om Shakespeare är kända, och alla de historier om honom som nått en sen eftervärld uppfanns på 1700-talet utan grunder, som att han varit tjuvskytt som ung och därför nödgats lämna Stratford, att earlen av Southampton Henry Wriothesley skulle ha gett honom 1000 pund, att Shakespeare skulle ha spelat vålnaden i "Hamlet" och gjort den rollen bra, att han skulle ha blivit sjuk efter en fest med Ben Jonson på besök i Stratford och därav avlidit, och alla andra spuriösa anekdoter. Inte en enda av alla de berättelser som Shakespearebiografer i allmänhet aldrig försummar att ta med har något belägg i verkligheten.

Och han tar även upp det mest misstänkliggörande av allt, ehuru bara som en bisak, nämligen, att ingen reagerade när Shakespeare dog. Ingen skrev något eftermäle, ingen nekrolog blev diktad, ingen var annat än moltyst inför Shakespeares död, som om alla mycket väl visste vilken knöl (behandlingen av hustrun Anne Hathaway) och opportunist han hade varit. Först efter sju år fick han sitt första eftermäle och det av Ben Jonson, som var känd för att skriva vad som helst och höja vem som helst till skyarna, bara han fick betalt för det.

Mark Twain bevisar ingenting, men hans framhållande av den uppenbara troligheten att William Shakespeare förvisso var en bra affärsman men ingen poet kan inte ignoreras. Hans testamente kan i själva verket betraktas som den enda svaga punkten i ett annars perfekt arrangemang av ett fuskförfattarskap. Om han inte hade gjort detta testamente hade hans legitimitet som upphovsman till alla dramerna kanske aldrig ifrågasatts, åtminstone inte av Mark Twain.

Denne var inte bara pojkboksförfattare utan även en framstående banbrytare inom deckargenren med sin "Pudd'nhead Wilson" ("En droppe negerblod"), där han belyser fingeravtrycks betydelse långt innan kriminologerna började befatta sig med sådant. Hans inlägg i debatten bör därmed tillmätas samma betydelse som om det hade avlagts av en Sherlock Holmes. Emellertid går inte Mark Twain längre än till att bara namnge en enda person som han tror att inte skrev Shakespeares dramer.

Vi har bett om en kommentar till Mark Twains synpunkter från vår Shakespeareförkämpe på Irland, John Bede, som har låtit svara följande:

"Mr Samuel Clemens hade en olycklig fördom mot allting brittiskt, vilken orättvisa partiskhet tydligast framgår i romanen "En yankee vid kung Arthurs hov", där det amerikanska framhävs på ett nästan omänskligt smaklöst sätt medan allt engelskt förlöjligas. Om Mr Clemens hade sådana fördomar mot England hade han det naturligtvis också mot Shakespeare, vilket hela hans inlägg kan ses som ett uttryck för.

Därmed medger jag dock att hans inlägg inte kan ignoreras, utan det bör i högsta grad tas i beaktande, liksom alla andra inlägg i saken, för att komma närmare lösningen på problemet vem som verkligen skrev Shakespeare. En sak som du aldrig fått fram i debatten, och som jag betraktar som varande av högsta vikt, är, att inte heller någon annan elisabetansk dramatikers verk med säkerhet kan bestämmas identiteten av. Av tradition tillskrives vissa verk Christopher Marlowe, Ben Jonson, Thomas Kyd och andra, men det finns inga som helst bevis för vem som var författare till vad av alla de minst 220 skådespel som skrevs under den elisabetanska eran i England."

"William Stanley och Christopher Marlowe må vara de två starkaste av alla kandidaterna till att ha skrivit Shakespeares verk, men problemet kvarstår likväl att båda har blottor. Diktaren skriver uttryckligen i sista raden av sonett 136 att hans namn är Will, vilket Christopher Marlowe aldrig någonsin kallades för. Och inget motiv har någonsin kunnat uppdagas till varför William Stanley skulle ha sett någon anledning till att dölja sin rätta identitet.

Låt oss då försöka den andra vägen. Med övertydlighet framgår det ur diktarens dramer och dikter att han är behäftad med markanta idiosynkrasier, av vilka en allmän överbegåvning bara är en av dem. Han är expert på allt: han behärskar sjömannens, soldatens, juristens, handskmakarens, slaktarens, trädgårdsmästarens, fiskarens och till och med falkenerarens yrke, han kan allt om hästar och teater, hovet och Frankrike, Italien och Danmark, Navarra och Böhmen, religion och ockultism, och hans språkbegåvning är kanske den mest makalösa i hela litteraturhistorien. Men han vet också allt om skurkar och mördare, horor och homosexuella, kopplare och bedragare och framför allt galningar. Hans pjäser är fulla av stackare som drivits från vettet och aldrig kureras, självmördare och obotliga människohatare, och i sonetterna får man en skakande inblick i hur det står till i diktarens eget sinne: hans melankoli blottar oöverskådliga avgrunder av den ödsligaste tänkbara dysterhet och förtvivlan, och han står ej sällan på gränsen till vansinne själv.

Människan är alltså klart överkänslig och har svårt med normala relationer, särskilt med det kvinnliga könet. Han låter ofta kvinnor klä sig till män och vice versa. Han är egentligen könlös men älskar desto mera men tycks i regel endast kunna förlita sig på män. På teatern spelades ju även samtliga herr- och damroller enbart av män. Därför kände han sig hemma och trygg på scenen.

Sonetterna avslöjar även att han led av något lyte, framför allt en viss hälta. William Stanley var en kärnsund människa som levde till 81 års ålder, hans liv var fullständigt exemplariskt med populär hustru och tre söner, man ser i hela hans liv ingenting annat än jämvikt och sundhet. All hans yttre välmåga gör det svårt att förknippa honom med sonetterna, medan Christopher Marlowes kända extrema sätt att leva passar alldeles utmärkt in i bilden. Likväl snubblar Marlowefallet ohjälpligt på den enda sonetten 136, där diktaren klart avslöjar att hans namn är Will.

Synar man Marlowe närmare finner man även andra bristande överensstämmelser med diktaren. I hela Shakespearediktningen förekommer inte ett enda ord om tobak, medan man vet att Marlowe rökte. Diktningen förråder juridiskt expertkunnande, medan Marlowe inte hade någon juridisk utbildning. Marlowe kom från Canterbury och saknade all kontakt med norra England medan mycket av diktarspråket förråder Lancashiredialekt. Och så vidare. Alla sådana detaljer tycks vittna mot Marlowe och för Stanley.

Den totala överensstämmelsen mellan Marlowes och Shakespeares språkbruk då? Den stötestenen förklarar Stanleyanhängarna med att Stanley måste ha skrivit även Marlowes verk.

Den svåraste nöten i Stanleyfallet är svårigheten att förknippa den kärnsunde, ordentlige, exemplariske aristokraten Stanley med sonetternas avgrundsförtvivlan och exil, utstötthet och självförnedring och deras karaktär av att vara bekännelser från samhällets botten. Låt mig få försöka presentera en teori.

Både Stanley och Marlowe undviker oss. Man vet mycket om Marlowe före det till nöds arrangerade mordet på honom men absolut ingenting om honom efteråt, som om han verkligen hade varit död. Hans gode vän och förläggare Edward Blunt bekräftar till och med hans död, som om han själv varit med och burit liket till den sista vilan. Edward Blunts sorg och saknad efter Marlowe är fullkomligt äkta. Men om Stanley vet man ännu mindre. Några få intetsägande brev är bevarade av honom, några kompositioner av honom publicerades, man känner till huvudkonturerna av hans resor under fem år i ungdomen, och man känner till den långa pinsamma processen mot hans svägerska efter den äldre broderns mystiska död. Det är i princip allt man vet om honom. Man vet absolut ingenting om hans personliga liv. Man ser en yttre oantastlig fasad men ingenting där bakom. Kan den ha haft någonting att dölja? Ja, det kan den.

William Stanley växte upp i skuggan av sin äldre broder, som var stjärnan av dem, som katolikerna ville ha till kung, som såg bättre ut och var populärare genom sin öppenhet. Men brodern Ferdinando Stanleys ställning var farlig, och sannolikt blev han mördad av sina egna katoliker när han förrådde deras sak åt sin lojalitet mot drottning Elisabeth. Sannolikt måste Ferdinando Stanley ha varit en högeligen beundransvärd person.

En annan beundransvärd person kom att dominera den viktigaste delen av William Stanleys liv: teaterkungen Edward de Vere, earlen av Oxford, diktare och vivör av Hamletska dimensioner, vars svärson William Stanley blev. Både Ferdinando Stanley och earlen av Oxford hade egna teaterkompanier och spelade själva teater, liksom också William Stanley gjorde. William Stanley omgavs alltså och överväldigades från sina två närmaste håll av färgstarka teaterpersonligheter som bedrev synnerligen teatraliska aktiviteter på högsta politiska och sceniska nivå.

Mot två så väldiga scenpersonligheter är det tänkbart att William inte hade så mycket att komma med. Men han kunde observera och lära sig.

Antag att han var en mycket observant man som levde mera med i andras liv än i sitt eget. Antag att han var överkänslig och därigenom hade en obegränsad förmåga till inlevelse i andras liv och ren empati. Antag att denna överkänslighet samtidigt medförde, vilket ofta är fallet hos känsliga personer, ett svåröverkomligt mått av blyghet. Antag att han av ren blyghet valde att maskera sin småningom alltmer växande diktargärning under andras namn. Han var rik. Han hade råd att betala. Han hade råd att kunna vara hur excentrisk som helst. Han kunde betala Marlowe och Shakespeare, kanske även Thomas Kyd och andra, för att maskera hans pjäser.

En sådan psykologisk förklaring skulle kunna göra William Stanley till en mer trovärdig kandidat till äran av att ha varit diktaren än någon annan. Det skulle även förklara sonetterna med deras totalt inkrökta karaktär av hopplöst tillkrånglad gåtfullhet där allting avslöjas i form av uppriktiga bekännelser men utan att någon kan bindas vid bekännelsernas innehåll. William Stanley var juridisk expert, samarbetade nära med Francis Bacon, var släkt med kungahuset, ägde Shakespeares teaterkompani, stod i kontakt med både Southampton och Essex, var internationellt bevandrad både politiskt och geografiskt och uppträdde troligen som skådespelare i sin ungdom vid Helsingörs slotts invigning under Fredrik II, varvid salut sköts varje gång kungen tömde sitt glas. Två av pjäserna kan direkt bindas vid William Stanley, den första och sista komedin: "Kärt besvär förgäves" och "Stormen". Samma språk utmärker alla dramerna och dikterna. Saken torde vara klar.

Utan tvekan var dock earlen av Oxford avgörande för William Stanleys utveckling. Sigmund Freud identifierade Hamlet med earlen av Oxford, och denna identifiering har aldrig ifrågasatts. "Hamlet" kan ses som en kärleksförklaring av författaren till earlen av Oxfords personlighet. Detta är faktiskt den troligaste förklaringen till denna pjäs, som hängde med i olika versioner genom hela Stanleys teaterliv: ett gemensamt älsklingsbarn till teaterhistoriens två mest sympatiska eldsjälar: earlen av Oxford, som gjorde hela sitt liv till en lysande teater, och William Stanley, som förstod att rätt uppskatta det och föreviga det."

Pusselbitarna börjar falla på plats, men ännu är inte pusslet färdigt. Det blir dock svårt att komma med någonting emot Laila Roths teorier, i synnerhet som Marlowes främsta förkämpe i debatten, JBW, dragit sig ur striden. Men man vet aldrig. Vi får se i nästa nummer, då vi inspekterar Anthony Bacons brevarkiv. Anthony Bacon var Francis Bacons fattige bror som dog ganska ung, och hans brevsamling har för några år sedan blivit tillgänglig för första gången på 400 år, och där kan finnas en del hemligheter av stort intresse för vår diskussion.

Shakespearedebatten, del 32 : Anthony Bacons hemligheter.

Shakespearedebatten kom in i ett psykologiskt skede genom Mark Twains "psykoanalys" av Shakespeares testamente, vilket Laila Roth tog fasta på, varpå "Shakespeare-psykologiserandet" tog fart och nu ohjälpligt är på väg ner i en avgrund. Låt oss då för all del inte förskräckas inför att probera denna avgrund.

En sak som Mark Twain förbisåg i sin analys av testamentet var den kanske mycket viktiga (och kanske rentav den avgörande) detaljen, att testamentet är fullkomligt kärlekslöst, medan diktaren till sonetterna och dramerna om något besitter kärlek. Shakespeare är direkt hjärtlös mot sin hustru på ett sätt som verkar otroligt mot bakgrunden av dramer som "Romeo och Julia" och sonetternas överväldigande outtröttliga kärlekssvall. Vi skall återkomma till detta nedan.

En annan sak är påfallande beträffande både kandidaterna William Shakespeare och William Stanley. Shakespearedramatiken uppvisar en dynamik och dramatik utan motstycke, som därigenom måste ha funnits hos dess skapare, som alltså måste ha varit en tämligen dynamisk och dramatisk personlighet. Det finns inga vittnesmål om att Shakespeare eller Stanley skulle ha varit detta. Av det lilla vi vet om Shakespeare framstår han enbart som en utomordentligt kälkborgerlig och färglös affärsman, vilket testamentet understryker, om än kvalificerad som sådan. Om Stanley har vi en färgstark dikt om hans resor, vars yttre konturer förvisso är imponerande, men inte ens denna granna odyssé vittnar om någon dynamisk personlighet. Han är mycket långt ifrån någon Odysseus utan snarare en passiv turist som får allt serverat för sig emedan han kan betala rundligt. Stanley framstår bara som eldig i sitt äktenskap och mest då i svartsjukans nätter. För övrigt är även han totalt intetsägande som personlighet.

Ändå saknade elisabetaner i allmänhet inte dramatik. De hörde till det mest färgstarka släkte som någonsin beträtt vår jord. De var företagsamma och äventyrliga. Francis Drake seglade runt jorden, Sir Walter Raleigh sökte efter Eldorado i Sydamerika, earlen av Oxford hade ett så rasande temperament att han gärna velat mörda sin förmyndare, drottning Elisabets premiärminister, men dödade hans tjänare i stället; earlen av Essex åstadkom som drottning Elisabets favorit sådana känslostormar inom landet att hela dess ordning hotades och han måste halshuggas då han gjorde tillvaron så osäker för alla med sin blotta närvaro; och så vidare. England kryllade av dramatiska personligheter. Både Shakespeare och Stanley tycks snarast ha varit periferiska undantag från denna regel.

Men skapande konstnärer är i allmänhet aldrig periferiska, och deras verksamhet är omöjlig utan dynamik. Både Rembrandt och Sibelius, exempelvis, arbetade mest under sträng isolering men stod ändå som skapande konstnärer i centrum för världens intresse, och om de inte uppträdde för världen kom världen och hemsökte dem. Särskilt omkring år 1600, då renässansen kulminerade och barocken begynte explodera, då världen var full av extatiskt skapande konstnärer, då en Caravaggio rasade som vildast i Italien, på Malta och Sicilien, då en Rubens började sprida nakna blondiner över hela Europa, då Giordano Bruno brändes på bål för sitt hävdande av vetenskapens rätt till sakligt tänkande som viktigare än någon religion, och då protestanterna i norr började finna det mer och mer värt att etablera samvetsfriheten som ett universellt ideal, var konstnärerna och skaparandan på högvarv; och de skämdes inte för sig utan var snarare naturligt demonstrativa.

Denna anda saknar man varje spår av hos Shakespeare och Stanley, och hur man än letar förblir det lika tomt. De framstår som nollor båda två, utom Stanley genom sin rikedom, sitt äktenskap och sitt inflytande. Det finns absolut ingenting kontroversiellt kring någon av dem som personligheter, vilket gör dem båda väldigt bekväma som kandidater.

Varför, om nu en gång Walter Raleigh och earlen av Essex och alla de andra var så påtagligt vulkaniska och överstimulerade? Man har kunnat associera Shakespearedramerna med både Raleigh och Essex och Oxford för deras personliga dynamiks skull, men en sådan associering med Shakespeare och Stanley är omöjlig att göra.

Naturligtvis hade Stanley sina mycket randiga skäl till ett diskret leverne efter sin äldre broder Ferdinando Stanleys öde, som troligen blev förgiftad; och i egenskap av aktiv teaterledare förbunden i samarbete med många män utstrålar Shakespeare en viss kvalificerad slughet i förening med absolut diplomati; men båda var även unga en gång i tiden och borde ha utmärkt sig genom någon kontrovers eller skandal, om någon av dem var mäktiga något av Shakespeares dramer.

Det finns bara en person som Shakespearedramatikens fantastiskt dramatiska kläder passar in på, och det är Christopher Marlowe. Genom alla sina kontroverser är han den minst bekväma av alla kandidater. Hos honom finner man inte bara den dynamik som utmärkte Oxford, Raleigh och Essex utan därtill något mera, som är det psykologiskt intressantaste av allt.

Marlowe hade en utstrålning som väckte blandade känslor. Samma utstrålning hade exempelvis en Michelangelo, en Beethoven, en Tolstoj och en Sibelius. Även Dostojevskij hade samma utstrålning, när han under arbetet på "Brott och straff" satte fullkomlig skräck i sin värdinna när han hela tiden vandrade omkring på golvet ovanför henne och talade högt för sig själv om en person som han hade mördat. Det var en utstrålning av fruktansvärdhet. Folk blir lätt rädda för sådana personer och helt utan rationell anledning. De kan se farliga ut och inspirera farlighet utan att alls vara det. Det är skaparkraftens dynamik som förlänar dem en mycket speciell och ovanlig aura som nästan ofelbart sätter skräck i vanligt folk utan att de fattar varför. Det kan leda till fruktansvärda missförstånd och ej sällan till fatalt orättvisa aktioner mot de av skaparkraften besatta, som i Giordano Brunos fall. Vatikanen avrättade honom bara för att Vatikanen var rädd för honom och det utan anledning.

Just denna vulkaniska dynamik, som folk misstolkar till farlighet, hade Christopher Marlowe, vilket flera har vittnat om. Stackars Thomas Kyd var livrädd för honom och angav honom bara därför, och den angivelsen (för kätteri, blasfemi och ateism) var så fatal, att Marlowe inte hade något annat val än att gå under jorden för gott.

Under de allra senaste åren har ett sällsamt arkiv öppnats, som varit förseglat med alla dess hemligheter från det elisabetanska hovet i 400 år. Arkivet är Anthony Bacons efterlämnade papper. Han var bror till Francis Bacon, och de samarbetade konsekvent under hela slutet av drottning Elisabets regering.

Av intresse för oss är vissa handlingar rörande en viss agent i det engelska underrättelseväsendets tjänst vid namn Louis Le Doux i Frankrike. Denne mystiske man vid Henrik IV:s hov hade nämligen en omfattande räkning för 57 engelska böcker från England, som faktiskt betalades i hans frånvaro. Vad som gör saken intressant är, att dessa böcker är i huvudsak källskrifter till både Shakespeares och Marlowes dramer utom andra intressanta verk, som en fransk parlör, som knappast en fransman men väl en engelsman i Frankrike torde ha haft användning för. Vem var då denne Louis Le Doux?

Efter omfattande forskningar har man bara funnit en sådan person i historien. Han var son till en landsflyktig fransk hugenottfamilj i Canterbury vid den tid då Christopher Marlowe växte upp där och var ungefär jämnårig med Marlowe och troligen dennes gode vän.

Det troligaste är alltså, att Marlowe lagt hans namn på minnet och använt det. Alla de av bröderna Bacon betalade böckerna är troligen just de böcker som Marlowe tog med sig till Frankrike i sin exil från England 1593, som han noga valt ut och inhandlat med tanke på att hans vistelse utomlands skulle bli lång. Att denna nota påträffats i Anthony Bacons ägo tyder alltså på att både Anthony och Francis Bacon måste ha varit väl initierade i Christopher Marlowes trångmål och hjälpt honom. (Notera dessa 57 dyra böcker i kontrast mot att William Shakespeare vid sin död inte ägde en enda bok.) Dessutom har man ett brev av denne mystiske Louis Le Doux vars handstil överensstämmer med Christopher Marlowes. Därmed börjar vi äntligen få inblickar i Marlowes liv efter 1593.

Det fanns en annan agent av samma sort som gick under namnet La Faye, vars namns betydelse är nästan synonym med 'Le Doux'. Det fanns en annan agent av samma sort, som kom till England ibland, som gick under namnet William Hall. Båda dessa agenter var troligen Christopher Marlowe, som troligen använde ett antal olika namn och alter egos under sina irrfärder omkring i Europa och då och då tillbaka till England. Denne William Hall finns dokumenterad som agent ända fram till året 1603. Han skickades bland annat till Prag hösten 1593 och till Danmark 1601, alltså omedelbart före 'Hamlets' tillkomst. Hans initialer för tankarna till den 'W.H.' som sonetterna är tillägnade, "till den ende frambringaren av dessa sonetter, herr W.H.", som alltså kan vara en nästan övertydlig chifferbeteckning för Christopher Marlowe.

Därmed skulle det alltså finnas en etablerad koppling inte bara mellan bröderna Bacon och Christopher Marlowe utan även mellan Lord Burghley med son och Marlowe, då både Louis Le Doux och William Hall var i deras tjänst. Därmed skulle alltså Marlowe ha fortsatt som agent i brittiska kronans tjänst inte bara efter Sir Francis Walsinghams död utan även efter sin egen påstådda död.

Men vi har ju i denna debatt visat, att även earlen av Derby måste ha varit inblandad. Hans delaktighet i Shakespearedramerna är så tydlig, att många vederhäftiga litteraturhistoriker kommit fram till att han måste ha varit skalden.

På den tid då Marlowes dramer spelades som mest över hela London var den trupp som spelade hans pjäser ingen mindre än Lord Stranges trupp, vars teater var den nyutgrävda och nu restaurerade 'The Rose'. Lord Strange var ingen mindre än arvingen till earlen av Derby, i det här fallet alltså Ferdinando Stanley, William Stanleys äldre bror, som då ännu levde. Lord Strange, alias Ferdinando Stanley, var alltså producenten av Marlowes pjäser.

Det är inte den enda kopplingen. Marlowe blev ett antal gånger arresterad av polisen i samband med dueller och gatubråk. Ett av dessa tillfällen var i början av år 1593, då han var i bråk med Richard Baines, puritanen som sedan försökte angiva honom. Polisen släppte honom efter att Marlowe angivit att han stod under Lord Stranges beskydd.

Här antyds alltså genom ovedersägliga källor ett nära samarbete mellan Marlowe och Ferdinando Stanley. Låt oss inte glömma att 'Ferdinando' förekommer i två av Shakespearepjäserna: "Kärt besvär förgäves", där Ferdinando gives namnet åt den gestalt som i verkligheten var konung Henrik IV av Navarra, och i 'Stormen', där Ferdinando är en lika sympatisk huvudperson. Man får det intrycket av dessa två karaktärer, att författaren gav dem namnet Ferdinando av förkärlek för någon som hetat så. I den ena av pjäserna förknippas han rentav med den bästa av alla franska kungar.

Denne Lord Strange, alltså Ferdinando Stanley, dog plötsligt under mystiska omständigheter den 16 april 1594, varpå William Stanley, hans två år yngre bror, blev ny earl av Derby och övertog det teaterkompani, 'the Lord Chamberlain's men', som då på allvar börjat framföra Shakespearepjäser.

Det är inte allt. När Richard Baines angivelse mot Marlowe kom upp i drottning Elisabeths råd i maj 1593 var en av dem som satt i rådet ingen mindre än earlen av Derby. Det är omöjligt att föreställa sig att han inte skulle ha reagerat. Den dramatiker som mest höll i gång teatrarna i England, som hela hovet och hela societeten regelbundet besökte och hade glädje av, var här angiven för hädelse, ateism och falskmynteri och alltså försvuren åt dödsstraffet tre gånger om. Ändå blev inte Marlowe arresterad utan bara tillsagd att hålla sig tillgänglig. Naturligtvis måste earlen av Derby ha haft intresse av att Marlowe kunde fortsätta som dramatiker.

Det finns alltså åtskilliga och långvariga kopplingar Marlowe-Derby.

Teorin har framlagts att Derby skulle ha skrivit även Marlowes verk utom Shakespeares. Denna teori faller på att Marlowes verk ibland är självbiografiska, främst 'Massakern i Paris', i vilket historiska skeende Marlowe själv varit engagerad som sändebud och spion för England i Rheims, vilket framgår ur pjäsen, som är Marlowes mest antikatolska, medan Derby var huvudman för det katolska partiet i England och alltså inte kunde vara kritisk mot katolska kyrkan. Även är Marlowes diktning påtagligt färgad av universitetsspråket i Cambridge, som även utmärker Shakespeareverken, medan William Stanley var helt och hållet Oxfordutbildad.

I samband med Oxford-Cambridge-förhållandet kan det vara värt att notera, att två andra Cambridgestudenter vid denna tid, om dock yngre, var earlen av Rutland och earlen av Southampton, den berömde och sköne Henry Wriothesley, som de första 17 sonetterna med största sannolikhet handlar om, då de troligen beställdes av Lord Burghley i avsikten att uppmuntra Southampton till att gifta sig med hans dotterdotter. Det blev ju inte så, utan flickan blev gift med William Stanley i stället. Earlen av Rutland var den som sedermera lärde känna familjerna Rosencrantz och Guildenstern i Danmark och turerna kring det danska hovet.

Ju mer man forskar i ämnet, desto fler blir indicierna för att Marlowe ensam var skyldig till alla Shakespeares verk, och desto tydligare blir det att Shakespeare själv inte skrev ett enda av dem. Dikterna "Hero och Leander" samt "Venus och Adonis", som skrevs ungefär samtidigt, visar vid närmare analys, att båda dikterna skrevs som om båda författarna kunde den andra dikten utantill. Detta är en praktisk omöjlighet, om de skrevs av olika författare, ty "Venus och Adonis" publicerades först långt efter Marlowes förmenta död. Alltså måste de ha skrivits av samma författare, då endast han var så välbekant med båda dikterna som båda dikterna förråder att 'båda' författarna var.

Så har vi namnet 'Will' och dess mysterier. Det har framgått att Christopher Marlowe faktiskt kallades 'William' ibland, och 'Will' betecknade på den tiden inte bara 'villighet till kärlek' utan rentav direkt spontan åtrå. Om det var något som Shakespearedramernas diktare och Christopher Marlowe var, så var det en älskare. Detta kunde vara en förklaring till att diktaren i några av sonetterna Slutligen har vi Richard Baines förödande rapport och angivelse, som vi även anfört tidigare:

"Angående Christopher Marlowes hädiska åsikter, fördömande av religionen och förakt för Guds ord.

Att hinduerna och många antika författare förekommit och skrivit om religionen för 16 tusen år sedan, medan ju Adam bevisligen levde för bara 6 tusen år sedan.

Han menar att Moses var en klåpare och att en viss Harriot, en av Sir Walter Raleighs män, kan åstadkomma bättre.

Att Moses fick judarna att färdas 11 år i öknen på en resa som kunde ha tagit mindre än ett år, i avsikt att få alla sina kritiker att gå under på vägen och befästa en bestående vidskepelse i de överlevandes hjärtan.

Att anledningen till Religionens instiftande var att hålla folket i schack.

Att Jesus var en snickares son, och att de judar, som korsfäste honom, bland vilka han växte upp, bäst kände till vad han egentligen var för en.

Att Kristus förtjänade döden bättre än Barabbas, och att judarna valde rätt, fastän Barabbas var både en tjuv och en mördare.

Att om det finns någon Gud och någon god religion det vore de påvligas, eftersom gudstjänsten hos dem firas med större ceremoni med orgel, körer, tonsurer, etc.

Att alla protestanter är hycklande åsnor.

Att om han skulle starta en ny religion det skulle ske enligt en mycket bättre metod.

Att alla som inte älskar tobak och pojkar är idioter.

Att apostlarna var fiskare och simpla gubbar utan varken förstånd eller själsgåvor, att endast Paulus hade förstånd men att han var feg som mot sitt eget samvete bjöd folk att underkasta sig överheter.

Att han hade lika stor rätt att slå mynt som Drottningen av England, att han kände en viss Poole, en fånge i Newgate, som hade stor skicklighet i att blanda metaller, och att han av honom lärt sig att slå franska mynt och engelska shillings.

Att Richard Cholmeley bekänt att han av Marlowes argument låtit sig övertygas till att bli Ateist.

Att denne Marlowe kan övertyga vem som helst att bli Ateist, varför alla män i Kristenheten borde hjälpas åt med att tysta denne farlige man."

Detta är kanske hela problemets mest intressanta dokument, då det är det mest levande porträtt av Christopher Marlowe som vi har. Här har vi kartan över hela hans personlighet. Denne småaktige puritan lägger verkligen manken till i sitt hatiska försök att tillintetgöra Marlowe men lyckas bara med motsatsen. Det är avundsjuka (hos Richard Baines) som lyser fram genom varje ord mot denne överlägsne begåvning, som så tydligt visat att han genomskådat hela kristendomen, och som är så klok och lärd att han vet att Indiens historia går tillbaka mycket längre än Bibelns. Richard Baines finner sin livs utmaning i att ställas inför en överlägsen personlighet som han inte kan med och som han därför till varje pris försöker nedgöra. Endast en av anklagelserna var allvarlig i drottningens ögon: den för falskmynteri. Allt kunde förlåtas Marlowe för hans konsts skull, men man kunde inte riskera att falskmynteri på något minsta sätt tolererades eller gjordes reklam för. Därför, och för hans egen säkerhets skull, så att han skulle kunna fortsätta skriva pjäser, måste Marlowe försvinna.

Troligen var det Marlowe själv dock som tog initiativet till detta i samråd med sin närmaste beskyddare Thomas Walsingham, och avgörande för hans försvinnande var inte Richard Baines partiska angivelse utan hans vän och kollega Thomas Kyds. Marlowe och Kyd hade bott tillsammans och arbetat tillsammans. I maj hemsöktes Kyds bostad av polisen som sökte efter förbjudna pamfletter mot flamländska invandrare. Då fann polisen ateistiska skrifter. Thomas Kyd skyllde ifrån sig och sade att de var Marlowes. Därför arresterades Marlowe, som dock snart kunde bevisa att de ateistiska skrifterna inte var hans. (Dessa fatala skrifter finns kvar ännu idag och har visat sig faktiskt ha varit författade av ingen annan än Thomas Kyd själv. Ingen var alltså skyldig utom han.) Men det faktum att Thomas Kyd hade angivit och förrått sin kanske bästa vän och medarbetare måste ha känts för Marlowe som att han förlorat marken under sina fötter, (temat går ofta igen i Shakespearedramatiken, exempelvis i "Två ungherrar från Verona" från just denna tid, samt "Kung Lear",) och saken var ingalunda ur världen. Det var troligen oundvikligt att polisen skulle fortsätta rota i Marlowes, Kyds, Raleighs, Harriots, bröderna Bacons och andras förbjudna, farliga och olagliga fritänkerier. Hans försvinnande måste ses mot bakgrunden av både Baines och Kyds angivelser och förräderier.

Ännu en kuriös detalj: Eleanor Bull, i vars hus Marlowes försvinnande iscensattes, hade två intressanta släktingar: drottning Elisabeths allra närmaste kammarjungfru Blanche Parry, samt John Dee, ryktbar som sin tids främsta ockultist. Genom Blanche Parry kunde Eleanor Bull när som helst vända sig till landets högsta styrelse, alltså premiärminister Lord Burghley, som hjälpte henne med juridiska problem.

Sannolikt gick ett fartyg till Frankrike med honom just från Deptford just den 30 maj 1593 då han försvann, men sannolikt visste hela etablissemanget i England om hur det verkligen förhöll sig — inte bara bröderna Derby och bröderna Bacon, utan även alla hans vänner, statsminister Burleigh och hans son och sannolikt även själva drottningen, som minsann kunde klara sig utan Christopher Marlowe och hans kontroverser men inte utan hans pjäser.

Möjligheten finns alltså att nu säkerställa Marlowes existens efter hans påstådda död genom vetenskaplig jämförelse av Louis Le Doux's handstil med Marlowes egen. Om de vetenskapligt stämmer överens, som språket i Marlowes och Shakespeares pjäser, så torde det vara svårt att föra fram någon starkare kandidat som upphovsman till Shakespearedramatiken.

Forskningen fortsätter.

En kuriositet. Det har framkommit av de allra senaste forskningarna att Christopher Marlowes skådespel Tamburlaine the Great i två delar och tio akter i själva verket inte är ett drama om Timur Lenk utan om Ivan den Förskräcklige. Marlowes egen släkting, en viss Anthony Marlowe, ingick i det konsortium i London, the Muscovy Company, senare the East India Company, som träffade en affärsuppgörelse med tsar Ivan och fick monopol i Europa på Rysslands handelsvaror, och det var i själva det handelskompaniets hus, ägt av handelsagenten Richard Bull, gift med Eleanor Bull, som utsågs till scenen för Christopher Marlowes ytterst dramatiska, teatraliska och dunkla sorti.

"Herr William Shakespeare föddes i Stratford-on-Avon i landskapet Warwick. Hans far var slaktare, och av några av deras grannar har det sagts mig, att han som pojke deltog i faderns yrke, men när han slaktade en kalv gjorde han det högtidligt och höll bårtal över kalven. Det fanns en annan slaktarson i den staden, som var hans jämlike i naturligt snille, därtill en jämnårig god vän, men han dog ung.

Denne William, som av naturen hade böjelse för poesi och teater, kom till London vid 18 år, gissar jag, blev skådespelare vid en av teatrarna och var mycket god som sådan. Ben Jonson däremot var aldrig en bra skådespelare men dock en god instruktör.

Han ägnade sig tidigt åt försök i dramatisk poesi, som på den tiden stod lågt, och hans pjäser hade stor framgång.

Han var en skön och välskapt man, mycket sällskaplig, var kvick och hade ett pålitligt snille.

Han fick humorn till konstapeln i "En midsommarnattsdröm" i Grendon i Buckinghamshire, (jag tror att han hamnade där en midsommar,) som är på vägen från London till Stratford, och den konstapeln levde där ännu 1642, när jag först kom till Oxford. Ben Jonson och han samlade omkring sig muntra sällskap vart de än kom. En gång i krogen i Stratford-on-Avon skulle en viss rik gammal procentare vid namn Combes begravas. Han gjorde då denna gravskrift:

Han brukade bege sig till sin egen landsända en gång om året. Jag tror att någon sade mig att han lämnade efter sig 200-300 pund i året till någon syster.

Av Sir William Davenant och herr Thomas Shadwell (som är vår tids bästa komedianter) har jag hört sägas att han hade ett lysande snille, och de beundrade hans naturliga begåvning över alla andra dramatikers.

Hans komedier kommer att förbli uppskattade så länge någon förstår det engelska språket, genom hans behandling av det mänskliga. Våra nuvarande författare ägnar sig för mycket åt enstaka personer och fåfängligheter, så de kommer att vara glömda om tjugo år.

Fastän Ben Jonson säger att han kunde bara lite latin och ännu mindre grekiska, så förstod han latin riktigt bra; för i sina yngre år hade han varit skollärare ute på landet.

Han brukade säga att han aldrig strök en rad av vad han skrev. Replikerade Ben Jonson: "Jag önskar att han hade strukit tusentals."

-------

Författaren är John Aubrey, 1626-97, en gammal ungkarl som roade sig med att samla anekdoter, som han redigerade till den berömda volymen "Brief Lives" omfattande 134 korta och träffande levnadsteckningar, av vilka William Shakespeare är den 110-nde. Bokens värde ligger i hans skicklighet i att ha lyckats fånga karaktärerna på kornet i charmfulla miniatyrer. Vi får den omedelbara bilden av Shakespeare som en trevlig och sällskaplig herre av många talanger, som är så övertygande att vi knappast har någon mer levande bild av denne gentleman.

Emellertid är John Aubrey ökänd för sin totala ovederhäftighet. Han kontrollerade aldrig någonting, och den väldiga samlingen vimlar av felaktigheter. Sålunda påstår han till exempel tvärsäkert, att det var Ben Jonson som i ett argt gräl dödade Christopher Marlowe 1598. Marlowe har han inga andra uppgifter om.

Hans bok är dock fortfarande läsvärd, och några av de korta biografierna är oförglömliga, kanske främst det lysande porträttet av Sir Walter Raleigh.

I nästa nummer skall vi ägna oss åt fru A.D.Wraight och hennes livsverk "The Story that the Sonnets Tell" (1996), som är den mest noggranna och omfattande analys av sonetterna som har gjorts.

När man först ställs inför hennes bok "The Story that the Sonnets Tell" grips man av en viss ängslan inför hennes tillvägagångssätt. Vad hon har gjort är, att hon har delat upp Shakespeares sonetter i olika fack, en del handlande om Henry Wriothesley, en del handlande om poetens eget öde, en del om den mörka damen, osv, så att hon totalt har splittrat upp enheten i sonettsamlingen för att placera de 154 sonetterna i olika fack under olika etiketter. Detta liknar helgerån, i synnerhet om man anser, vilket det finns fog för att göra, att skalden själv givit sonettsamlingen den form som den publicerades i 1609. Det finns skäl att anta att skalden själv aldrig kunde tänka sig att någon någonsin skulle hitta på att dela upp hans dikter i olika fack.

Emellertid lugnas man när man läser hennes bok, för då förstår man meningen med uppdelningen. Hon har umgåtts med sonetterna i 30 år och under alla dessa år grubblat över deras innehåll och först gradvis kommit på idén att dela upp dem efter deras olika innehåll för att komma närmare deras hemlighet. Och resultatet av hennes metodik är minst sagt underbart.

Bara hennes arbetsattityd är ägnad att väcka det livligaste medhåll, ty den är den ärligaste tänkbara. Hon nalkas problemet på samma sätt som Heinrich Schliemann nalkades Troja-problemet: hon utgår från att vad skalden själv skrivit är det närmaste sanningen som man kan komma. Följande den principen upptäckte Heinrich Schliemann Troja och har alltså A. D. Wraight löst problemet med sonetterna.

Det misstag som alla uttolkare av sonetterna vanligen begått är att de utgått från att mannen i sonetterna bara var en enda man. Dolly Wraight har funnit att de handlar om minst tre, och hon har lyckats identifiera alla tre. Den första är naturligtvis Henry Wriothesley, till vars sjuttonde födelsedag de första sjutton sonetterna är skrivna på uppdrag av Lord Burleigh, som ville att Wriothesley skulle gifta sig med hans dotterdotter, varför han gav skalden i uppdrag att uppmuntra Henry Wriothesley till detta äktenskap genom sjutton uppeggande sonetter. Men den vackre unge earlen nobbade ändå damen, som i stället senare blev gift med William Stanley. Bland annat därför blev det inte mer än sjutton sonetter skrivna till den unge earlen.

Den andre vackre unge mannen i sonetterna är en viss William Hatcliffe, en av två tänkbara Mr.W.H., som faktiskt i verkligheten kröntes till ett slags skönhetskung för ett antal år inom ett visst skrå, vilket tyder på att han verkligen torde ha varit skön, så skön att fler än skalden kunde dyrka hans skönhet; och en annan som föll för denna var den berömda kurtisanen Lucy Morgan, som är sonetternas mörka dam. Uppenbarligen bedrog både Hatcliffe och fröken Morgan skalden med varandra.

Den tredje mannen är Thomas Walsingham, Christopher Marlowes beskyddare och sannaste vän, som stod honom bi när han tvingades i landsflykt genom orättvis vanära, vilket skalden blev honom hjärtinnerligt tacksam för, vilket de vackraste sonetterna illustrerar. Höjdpunkten i hela denna bedårande bok är hur författarinnan lyckas bevisa denne mans identitet.

A.D.Wraight underbygger sina argument med den klaraste saklighet, hennes forskningar är de noggrannaste tänkbara under nästan en hel livstid, och det finns ingen känd motsvarighet till det arbete som hon har lagt ner för att få sonetternas gåta uttydd. Samtidigt bygger hon vidare på en lång rad föregångare, som visat henne vägen, och även dessas arbetsresultat från många decennier visar hon upp.

Så egentligen är hennes hypoteser inte ens nya. Det mesta finns uttryckt tidigare. Redan Calvin Hoffman har på 50-talet framlagt nästan alla hennes hypoteser men i alltför ovetenskaplig och improviserad form utan någon vederhäftig underbyggnad. Man kan säga att hon har gjort en färdig katedralbyggnad efter Calvin Hoffmans och andras skisserade direktiv.

Genom sin vetenskapliga hållbarhet och ytterst solida metodik innebär hennes arbete ett klart genombrott i Shakespeareforskningen. Hon förklarar alla de stora gåtorna, och det enda som sedan återstår är detaljer och enstaka saknade pusselbitar.

I ett fortsättningsarbete, "New Evidence", går hon vidare och analyserar resultaten av utforskandet av Anthony Bacons sedan 400 år förseglade brevarkiv. Här saknas dock den vetenskapliga underbyggnad och vederhäftiga metodik som är så imponerande i boken om sonetterna. I detta fortsättningsarbete ger hon sig ut på djupt vatten utan att ana det själv. Utan att med säkerhet kunna identifiera den hemliga agenten Louis le Douxs handstil med Christopher Marlowes utgår hon från att de är en och samma person, och visst finns det indicier för att det är så, men bara indicier, och det krävs absolut mer för att hypotesen om att Marlowe var till exempel både Le Doux och William Hall skall bli vattentät. Sannolikt är dock Louis le Doux just den Louis le Doux av Canterbury av hugenottfamilj som där växte upp tillsammans med Marlowe och som sedan troligen haft en hel del fortsättningsvis med Marlowe att göra. Olika möjligheter finns. Louis Le Doux kan ha varit Marlowes medagent i Frankrike och skött deras papper, vilket man kan förmoda att Marlowe själv inte kan ha gjort utan att det då kunnat uppstå inrikespolitiska risker i England. Det finns mycket att utforska i Anthony Bacons arkiv, och det kan fortfarande innehålla hur oanade hemligheter och avslöjanden som helst.

Eftersom vi i vår Shakespearedebatt definitivt tycks ha halkat in på Marlowespåret är det kanske lika bra att vi presenterar hela fallet från början så koncist som möjligt:

Det handlar nu inte om Philip Marlowe, Raymond Chandlers suveränt hårdkokte deckare som aldrig löste ett fall så att hans läsare kunde fatta någonting av det, då ju Raymond Chandler aldrig skrev någonting utom ordentligt packad.

Inte heller handlar det om Scrooges stackars hårt prövade kompanjon Marlowe, som ju den skoningslöse Charles Dickens dömde till att efter sin död i all evighet gå och släpa på tunga järnkedjor till varnagel för alla levande och särskilt för den stackars gnidaren Scrooge….

I stället kommer fakta här att presenteras i fallet Christopher Marlowe, född 23 februari 1564 samma år som Galilei och Shakespeare, exakt två månader före Shakespeare och fem dagar efter Galileis födelse och Michelangelos död. Ja, Michelangelo dog och Galilei föddes på samma dag, och Christopher Marlowe föddes veckan efter i Geoffrey Chaucers gamla Canterbury som son till en skomakare med juridiska intressen, och skaldens mor var också enligt vittnen en färgstark personlighet. Han sattes i klosterskola och var tydligen så lysande som elev, att han skickades av ärkebiskopen i Canterbury med ett stipendium till Cambridge, där han som ung man kom i kontakt med alla tidens ledande intellektuella i drottning Elisabeths tidevarv, främst Sir Walter Raleigh, som sökte efter Eldorado i Sydamerika, och Sir Philip Sidney, som var vän med Giordano Bruno, dominikanermunken som brändes som kättare då han framhärdade i sin mening att jorden kretsade runt solen i stället för tvärtom. Giordano Brunos största utmaning mot sin samtid var att han hävdade vetenskapens rätt till sakligt tänkande som viktigare än någon religion, och sådana tankar besjälade alla i kretsen kring Sir Philip Sidney och Sir Walter Raleigh, vilket inkluderade fritänkaren Marlowe.

Han hade skickats till Cambridge för att han skulle gå den klerikala banan, men i stället blev han Englands förste dramatiker och skapade det engelska versdramat, som ju sedan blommade ut ordentligt under namnet Shakespeare. Marlowes första versdrama om den albanske frihetshjälten Skanderbeg har gått förlorat, men hans stora genombrott och hela den engelska dramatikens var "Tamburlaine the Great", ett titaniskt versdrama i två delar och tio akter, som låtsas illustrera den turkiske storkhanen Timur Lenks liv och leverne men som i själva verket skildrar Ivan den Förskräckliges liv inklusive sonmord och alla de andra värsta förbrytelserna. Detta var 1588, samma år som den stora spanska armadan seglade mot England och sin undergång och England etablerades som världsmakt.

Marlowe åtnjöt sedan fem år av betydande teaterframgångar, främst "Doktor Faustus", som ju två sekler senare inspirerade Goethe till hans livsverk. Han skrev även dramer om Bartolomeinatten i Paris 1572, om Dido och Aeneas, om turkarnas invasion av Malta, och inledde de storartade engelska krönikespelen med den epokgörande "Edward II", där redan hela Shakespearedramatiken förefinns i sin fullfjädrade och färdigt utvecklade form. Han skrev även poesi, enkannerligen kärlekspoesi.

I maj 1593 försvann han spårlöst. Det hette att han hade blivit mördad i ett krogslagsmål. Hans plötsliga försvinnande kringgärdades av ett sus av skandaler. Det kom fram att han hade blivit angiven inför Englands inkvisitionsdomstol, the Star Chamber, för kätteri, hädelser och homosexualitet. Hans egen närmaste kollega, Thomas Kyd, också dramatiker, som han hade samarbetat med och levt tillsammans med, angav själv Marlowe för dessa brott när han låg på tortyrbänken, då man konfiskerat ateistiska skrifter hos honom. Thomas Kyd hävdade att dessa var Marlowes. Denne hade arresterats i mitten av maj men genast blivit fri mot borgen med tillsägelse att hålla sig tillgänglig. Det var att befara, att om Marlowe åkte fast inför inkvisitionsdomstolen, också hans andra fritänkande vänner skulle åka fast för samma inkvisitorer, vilket inkluderade inte bara Sir Walter Raleigh utan även filosofen Francis Bacon och en hel krets av Englands då ledande intellektuella. När Marlowe försvann hade han alltså inte kunnat göra det vid ett lämpligare ögonblick. I och med att han försvann hade inkvisitorerna ingenting att ta på.

Så sent som 1925 hittades den juridiska mordutredningen i fallet Marlowe. Man fann då att ingenting i den stämde och att den var i skummaste laget. Marlowe skulle ha tillbringat en hel dag i sällskap med tre skumma kumpaner, de skulle ha ätit tillsammans och haft en angenäm dag och eftermiddag i ett hus i Deptford, och sedan skulle det plötsligt ha uppstått bråk om räkningen. Marlowe skulle då ha vilat på en säng bakom sällskapet medan de tre kumpanerna skulle ha setat vid ett bord, alla med ryggarna mot Marlowe. Marlowe skulle plötsligt ha angripit den mittersta bakifrån med en dolk, varpå denne den mittersta skulle ha försvarat sig med sin dolk (inklämd mellan de två andra) och gett Marlowe ett hugg över ögat, vilket Marlowe omedelbart skulle ha dött av. Dödsorsaken så som den skildras i mordutredningen är vetenskapligt medicinskt omöjlig.

Liket av den mördade skulle omedelbart ha smusslats ner i en okänd grav där i Deptford bakom någon knut någonstans, så att ingen visste var det låg. De tre kumpanerna blev alla frikända och frisläppta nästan genast. Alla var anställda av Thomas Walsingham, som var Marlowes närmaste vän och beskyddare, sponsor och arbetsgivare, kusin till framlidne Sir Francis Walsingham, chefen för drottning Elisabeths underrättelsetjänst, som Marlowe själv varit agent för på uppdrag i Frankrike. Kort sagt, ingenting i denna mordhistoria stämmer.

Det var maj 1593. Följande månad inträffar en debut i engelsk litteratur. Ett poem kommer ut som genast blir populärt och älskat genom sitt sköna språk och innehåll, och författaren är en viss totalt okänd William Shakespeare från Stratford, som kommit till London samma år som skådespelare och som ingen visste någonting om. Det skulle visa sig senare att han hade rymt från sin äldre fru i Stratford och tagit risken att söka sin lycka i London på egen hand. Denne William Shakespeare skulle sedermera göra sig känd i London som mäklare, fastighetsägare och förvaltare, skådespelare, regissör, teaterchef med mera, kort sagt, en gedigen teaterman och affärsman med ständigt händerna fulla. Han dog 1616. Sju år senare 1623 utkommer Shakespeares samlade verk, 36 skådespel och en samling episka och lyriska dikter, de flesta av verken aldrig publicerade tidigare och utan att Shakespeare själv egentligen gjort några som helst anspråk på dem under sin levnad — de som tryckts tidigare hade ständigt brukat komma ut i piratupplagor.

Därmed är fallet presenterat. Var och en drage sina egna konklusioner.

Detta är ett unikt drama i den elisabetanska dramatiken genom sin fantastiska realism och modernism: intrigen är precis som en av Alfred Hitchcocks roligaste mördarkomedier. Det är en svart komedi där de första fyra akterna går åt för skurkarna till att misslyckas med att mörda sitt tilltänkta offer på alla tänkbara vis ett nästan oräkneligt antal gånger. Huvudskurken är offrets egen hustru, som är nyckfullheten själv: i ena stunden bedrar hon sin äkta man för att i den andra försonas med honom och lova honom vara evigt trogen, varpå hon genast bedrar honom igen och på nytt lejer sina mördare till att ta livet av honom. Hennes älskare hjälper till på bästa sätt men drar sig alltid då och då tillbaka och försöker göra slut och försonas med den äkte bedragne mannen, som är en vän till honom, för att i nästa stund på nytt övertalas av den ampra kvinnans manipulationer till att genomföra mordet. Och offret är inte världens oskyldigaste lamm han heller. Tydligen har hela grevskapet Kent all anledning att önska honom ur livet, då han tydligen lurat av alla grevskapets landägare deras jordar och egendomar. Men de präktigaste karaktärerna är ändå mördarna, tre stycken, en otrolig samling skälmskurkar, där ässet är en viss Will, som är som en karikatyr eller parodi på en superpsykopat.

Hela pjäsen vilar på spänningen i att mordet aldrig lyckas utan bara misslyckas om och om igen, varför det blir som en antiklimax när det till slut i femte akten ändå äntligen lyckas. Plötsligt är det roliga slut, och kvar återstår bara att hänga de fem skurkarna inklusive hustrun.

Vem har då skrivit denna mycket svarta kriminalkomedi? Det är det som är frågan. Den trycktes 1592 utan upphovsman men bygger helt på vad som en gång hände i verkligheten i Feversham omkring 1550, när Alice Arden lyckades mörda sin äkta man med sin älskares hjälp och tre lejda mördare efter många misslyckanden. Pjäsen vibrerar av lokalfärg och äkta liv, krogstämningarna är så genuina att man upplever att alla dessa krogar måste ha funnits i verkligheten, och hela pjäsen bär nästan en dokumentär prägel, om dock kraftigt dramatiserad och teatraliserad till komiska proportioner, som knappast förelåg i verkligheten. Men man får tydligt det intrycket att upphovsmannen måste ha känt till alla dessa platser och miljöer och insupit dem med modersmjölken. Christopher Marlowes far John Marlowe var född i Ospringe vid Feversham 15 kilometer från Canterbury, vart han flyttade senare och bildade familj. Som barn måste John Marlowe ha upplevt hängningen av Alice Arden i Canterbury, sin tids största skandalsensation, och kanske även sett de andra liken dingla i galgen mellan Ospringe och Feversham. Ospringe hör idag till Feversham.

Även för övrigt passar pjäsen bra in i pusslet av Marlowes arbeten. Det är samma makabra humor som i "Juden på Malta" och "Edward II" och har troligen kommit till mellan dessa båda pjäser omkring 1591. Det är Holinsheds krönika som ligger till grund för textmaterialet, samma text som använts till "Edward III", "Edward II" och alla de Shakespeareska krönikespelen utom Henrik VIII; men i "Arden från Feversham" har historien kryddats extra med saftig humor, grälla karaktärsfärger, utomordentliga komediinslag och en spiritualitet som nästan erinrar om "Hamlet". Det är intriger på högsta nivå av avancerat och mycket komplicerat slag, komplotterna är lika utstuderade och långsökta som i "Hamlet", och allt går precis lika snett som i Helsingör. Pjäsen är klart högt inspirerad, och en ung genialisk dramatiker har verkligen lyckats göra det bästa av en sak som redan i sig lovade mycket genom sin flagranta karaktär av sensationell kvällspress fast redan från 1500-talet.

Det enda man alltid kan vara helt säker på när det gäller fallet med den elisabetanska epokens störste filosof är, att hans fall aldrig någonsin kommer att kunna utredas helt och hållet. Det är fritt fram för spekulationer för evigt.

Och fastän han var banbrytare inom så många ämnen, främst filosofi och vetenskap, där han med kraft genomförde klarhetens och logikens rätt och företräde framför allt religiöst tänkande, vidskepelse och övertro, så var han iögonfallande dålig på att bringa någon klarhet i sitt eget liv inför eftervärldens ögon.

Vi står inför en av renässansens mest komplicerade personligheter, ett klart universalgeni där något gick fel från början, så att hela hans liv (vid sidan av hans karriär och briljans som tänkare och skriftställare) kom att domineras av en hopplös självdestruktivitet. Han var därvidlag påfallande lik Lionardo da Vinci, en annan som överträffade alla andra inom alla områden men inte kunde fullborda eller avsluta någonting, för att lämna efter sig en outredbar härva av kaotisk briljans.

Likväl tycker man att man kunde ha väntat sig bättre av Bacon, för han nådde i alla fall sitt samhälles näst högsta ställning med bara kungen över sig. Han gick den långa vägen med outtröttligt arbete i kronans tjänst som jurist och hade det i allmänhet knackigt men kom upp sig genom relationen med drottning Elisabets favorit hertigen av Essex, som tog Bacon under sina vingars skydd från 1591. När sedan Essex föll som upprorsman och halshöggs var Bacon nyckelfiguren i åtalet mot honom. (Lytton Strachey har utförligt åskådliggjort detta i sin bok "Elisabet och Essex". ) Bacon kom sedan upp sig ordentligt under Jakob I och fick händerna fulla med kronans affärer från 1613, när produktionen av nya Shakespearepjäser upphörde. 1618 blev han lordkansler, rikets högsta ämbete efter kungens, för att efter bara tre år vanäras totalt, fråntas alla sina befogenheter och försvinna från det offentliga livet med sin karriär och sitt rykte förstörda. Likväl var det sedan under sina sista fem år han skrev sina främsta verk, mest på latin. Han dog genom en förkylning, som han ådrog sig genom ett naturvetenskapligt experiment, där han försökte sig på djupfrysning av kycklingar.

Redan under hans livstid fanns det somliga som trodde att han var författaren till Shakespeares verk. Påfallande mycket stämmer: de har samma rationalism och inställning till livet, under åren 1591-1613 hade Bacon bevisligen obegränsat med tid över för att kunna skriva pjäser, han var utbildad i Cambridge (vilket Shakespearepjäserna förråder att deras författare var, och vilket William Shakespeare från Stratford inte var,) och flera nyckelpjäser uppfördes i Gray's Inn, juristernas tillhåll, där Bacon var medelpunkten.

Därmed är vi tillbaka i Shakespearedebatten. Vid det här laget framstår Bacon och Marlowe som de avgjort starkaste kandidaterna, ty båda var utbildade i Cambridge, vilket det framgår ur pjäserna att författaren torde ha varit, och vilket varken Stratfordmannen eller Derby var. Båda är även de mest tragiska kandidaterna.

Bacons fall framstår dock som mera titaniskt, när han vid toppen av sin karriär som sextio år gammal blir fullständigt offentligt vanärad för att han som lordkansler tagit mutor. Det är den totala vanäran, som han till och med tvingas överleva. Han dömdes till böter av 40,000 pund, en mer än astronomisk summa på den tiden, som han naturligtvis aldrig kunde betala. Det var ett orimligt bötesbelopp, och kungen efterskänkte det mesta, men Bacon kunde aldrig visa sig offentligt mera. Hans fall framstår som en spöklig manifestation av både "Kung Lear" och "Timon av Athen", som dock båda skrevs långt tidigare.

Denna tragedi tycks ha förföljt honom även i Shakespearedebatten. I slutet på 1800-talet kom man i allmänhet på att Bacon måste ha varit Shakespeare, och till denna teoris förespråkare hörde auktoriteter som Mark Twain, Henry James, Bernard Shaw och Daphne du Maurier. Men Baconsällskapet kom att påvisa samma självdestruktivitet som Bacon själv. De förlorade sig i kyptogramspekulationer, tron att Bacon lämnat efter sig en massa chiffer, det spreds legender om honom av det slag som han själv mest av allt under sin levnad tagit avstånd från, han framstod som frimurarnas store profet i England, och med tiden framstod Baconianerna som mer och mer löjliga. Andra kandidater, som Oxford, Derby och Marlowe, framstod som mindre löjliga i jämförelse.

Till detta kommer Bacons ofrånkomliga baksidesliv. Han var en mycket sjuklig man i hela sitt liv, troligen kroniskt överspänd och neurotisk, han gjorde sig i regel socialt omöjlig genom sina manér, (han var inte alls någon lysande hovman som Lionardo da Vinci,) hans övermodiga ambitioner gjorde honom till en odräglig karriärist, och liksom sin bror Anthony Bacon var han uttalat homosexuell och blev till och med åtalad för detta som ung man, precis som Lionardo da Vinci. Hela sitt liv höll han ett litet hov av ynglingar omkring sig, mest tjänare, pager och sekreterare, som han delade säng med. Han gifte sig som 40-åring med en rik arvtagerska på 14 år. Det förbättrade hans ekonomi ehuru äktenskapet blev barnlöst.

Detta baksidesliv, som ger oss en osmaklig bild av Bacon som opportunist, egoist och materialist, är svårt att få att gå ihop med Shakespeares upphöjda och helt självförnekande konst. På sin höjd kan man betrakta det som troligt att Bacon kan ha varit den slutliga redaktören för "The First Folio" 1623, men det är mycket svårt att få honom till alla dramernas enda skapare. Han framstår som något av Shakespeareaffärens Joker, vars betydelse för hela leken är oöverskådlig men odefinierbar.

Längre fram skall vi även undersöka hans mycket märkliga anteckningsbok "Promus" och se vad vi kan få ut därav; men i nästa nummer skall Shakespearedebatten ägnas åt en undersökning av det mycket egendomliga fallet John Penry.

John Penry avrättades genom hängning den 29 maj 1593. Men han var ingen vanlig brottsling utan en i Cambridge och Oxford högt utbildad man med goda kontakter inom de högsta intellektuella kretsarna, enkannerligen bland fritänkare som Francis Bacon och hertigen av Essex. Dessutom var John Penry en kyrkans man och betraktas ännu idag i sina hemtrakter i norra Wales som en martyr. Men märkligast av allt i avrättningen av honom är, att han inte tilläts ta farväl av sin hustru och fyra döttrar. Han hängdes plötsligt och i största hemlighet och hämtades i princip utan förvarning direkt från middagsbordet till schavotten. Ej heller fick han någon begravning, utan hans kropp försvann spårlöst, och någon honom tillhörig grav blev aldrig känd.

Vad var då hans oerhörda brott, som förtjänade en sådan neslig ändalykt? Jo, han hade varit frispråkig. Han hade vågat kritisera högt uppsatta biskopar och ärkebiskopar, och dessa hade hämnats genom att få honom stämplad som upprorsman och farlig landsförrädare. I synnerhet en person hade utmärkta motiv för att hämnas på den fromme John Penry, nämligen dåvarande ärkebiskopen av Canterbury, John Whitgift, även känd som den som gav Christopher Marlowe möjlighet till utbildning i Cambridge. Även John Penry studerade i Cambridge samtidigt som Marlowe, de var jämnåriga och av ungefär samma kroppsbyggnad och intellektuella kapacitet.

En som till fullo delade John Penrys kritik av de episkopala myndigheterna var ’Martin Marprelate’, en ökänd och okänd pamflettförfattare, vars identitet aldrig har kunnat avslöjas med någon bevislig säkerhet. Denne Martin Marprelate kunde i sina pamfletter kalla ärkebiskopen av Canterbury för ’Canterburys Kaifas’, ’Belsebub av Canterbury’, ’den monstruöse Antikrist’, ’den blodiga tyrannen av Canterbury’ och annat sådant. Marprelate-debatten är alltså en helt lokal företeelse i Canterbury 1588-89, där Christopher Marlowe hörde hemma och där John Penry då var verksam. Den fräna raljanta stilen i Marprelates pamfletter är dräpande ironisk och har jämförts med Jonathan Swift och Mark Twain. Den är alltså rolig. Hans huvudbudskap är: INGA FLER BISKOPAR! Han kallar alla biskopar i England, Wales och Irland för ’småpåvar’ och för ’Antikristusar hela högen men av den futtigaste sorten’ och drar sig inte för att nämna dem vid namn i långa rader. Värst träffad av alla kände sig ärkebiskopen av Canterbury, John Whitgift, som svarade med den fulla kraften av sitt ämbete, varpå Marprelate bara förlöjligade honom ännu mera i sina pamfletter. John Penrys oortodoxa ståndpunkter var väl kända, då han predikade offentligt, så det var självklart att han skulle bli misstänkt för att vara ’Martin Marprelate’, speciellt som hans egna skrifter bevisligen kom från samma tryckpress som Martin Marprelatepamfletterna; men John Penry förnekade med eftertryck att han över huvud taget visste vem Martin Marprelate var. Det är accepterat idag att han troligen talade sanning, ty John Penry är utan humor, medan ’Marprelates’ raljanta ironi är en gycklares.

Däremot är det helt naturligt att sätta Marlowe i samband med Marprelate. (Jämför prästen ’Oliver Martext’ i "Som ni behagar".) Den raljanta stilen utan spärr hos Marprelate är identisk med Marlowes mest raljanta och ironiska pjäser, som "Doctor Faustus" i sitt överskridande av alla gränser. Troligen var Marlowe mannen bakom ’Martin Marprelates’ skoningslösa drifter med den engelska kyrkan, och ’Martin Marprelate’ måste ha varit fullt medveten om John Penrys liknande angrepp på den kyrkliga överheten, då pamfletterna troligen skrevs med John Penrys föregångsexempel som moralisk inspiration. Men den som fick skulden var John Penry.

Han fick sitt hus genomsökt och sina skrifter konfiskerade och skulle ha arresterats, om han inte lyckats fly till Skottland under förklädnad. Men hans prövningar hade bara börjat. Drottningen krävde av kung James av Skottland hans utlämnande, men James kunde inte komma åt honom. Ändå återvände han till England efter två år och arresterades den 22 mars 1593. Man försökte omvända honom från Wycliffes och Luthers hemska föredömen, men han höll fast vid sina fria presbyterianska åsikter. Den 21 maj ställdes han inför rätta ’för upprorisk verksamhet’, och hans egna konfiskerade skrifter användes som bevis emot honom, precis som de skrifter som under husrannsakan påträffats hos Thomas Kyd användes mot denne jämte tortyr för att avtvinga honom bekännelser till kätteri och stämplingar. Fastän ingenting kunde bevisas mot John Penry blev han dömd för landsförräderi till döden. Brevledes försäkrade han sin lojalitet inför premiärministern och hertigen av Essex, men dödsdomen bestämdes till den 25 maj. Den uppsköts emellertid, hans släktingar och familj som kommit till avrättningsplatsen fick gå hem igen, och så avrättades han i stället i största hemlighet fyra dagar senare utan några vittnen eller åskådare. Man var kanske rädd för effekterna av en offentlig avrättning av en så pass berömd och avhållen person som han. Fallet är ett av de värsta justitiemorden under drottning Elisabets tid och efter Maria Stuart den mörkaste fläcken på hennes regering.

Detta skeende sammanfaller av en händelse nästan exakt med rättegången och ’mordet’ på Christopher Marlowe, som ju officiellt blev ’mördad’ dagen efter John Penry. En teori vill göra gällande, att liket som likbesiktigaren Danby fick undersöka den 1 juni i själva verket var John Penrys, som under natten smugglats till Deptford den bara 6 kilometer långa vägen från John Penrys avrättningsplats på vägen till Canterbury. Psykologiskt skulle det stämma ganska väl. I iscensättningen av sin egen död skulle Marlowe ha gjort upp med sitt eget förflutna och framför allt med sitt kyrkliga förflutna genom att låta sin ödesbroder John Penry gå hädan som martyr under Marlowes namn. Allt som behövdes för att lura likbesiktigaren var att tillfoga liket ett extra övertygande djupt sår i huvudet. Eftersom John Penry lades upp fullt påklädd skulle likbesiktigaren Danby inte ha märkt och ännu mindre sökt efter eventuella märken av en snara runt likets hals. Det var ju inte så noga på den tiden — lik låg och skräpade och dök upp överallt i drottning Elisabets London, i synnerhet under pestens tid, och endast i undantagsfall gjordes det utredningar och det slarvigt. (Vi har nästan en parallell situation idag, när endast högst en procent av alla polisanmälningar leder till åtal, i synnerhet om det är poliser som blivit anmälda för övervåld.)

Därigenom hade Marlowe gjort upp med sitt förflutna och med sitt problematiska samröre både med Penry och Kyd, och kunde han som en fågel Fenix födas på nytt och fortsätta sitt arbete men under helt andra namn än Christopher Marlowes. Ty han var ju officiellt död och därmed befriad från olägenheten av att någonsin mer kunna framstå som obekväm.

Under åren 1594-96 förde Francis Bacon en privat anteckningsbok som han kallade "The Promus of Formularies and Elegancies", vanligen kallad bara Promus. I 200 år förblev den okänd, och den blev inte publicerad förrän 1883. Sedan dess har den utgjort grunden för Baconianernas hävdande av att det var Bacon som skrev alla Shakespeares verk Denna anteckningsbok består nämligen i avsevärd utsträckning av Shakespearescitat ur pjäser som 1596 ännu inte hade skrivits.

Naturligtvis chockerade detta alla Shakespearebeundrare. Det var det första skottet under vattenlinjen på Shakespeareortodoxin, den sedan 1623 vedertagna uppfattningen att alla Shakespeares verk inte hade någon annan författare än William Shakespeare. Det saknades dock inte heller argument emot vittnesbörden i Promus. Man hävdade, att sådana citat som Bacon noterat i sin anteckningsbok var dagligt tal och uttryck som användes av gemene man och inte alls några unika uttryck för just Shakespeare. Man påpekade att ytterst få av ’Shakespearecitaten’ ur Promus stämde exakt med deras motsvarigheter i pjäserna. Man hävdade att någon annan, som stod Bacon nära, hade kunnat ta del av Promus och använda dess slipade formuleringar. Går man in på detaljerna i Promus kan man alltså faktiskt förklara bort det mesta av häntydningen på att Bacon skulle ha varit Shakespeare.

Men man kan inte förklara bort allt. Vissa saker är alltför övertydliga för att kunna ignoreras. Promus är skriven på alla de språk som Bacon behärskade, det är engelska, grekiska, latin, italienska, spanska och franska. Det är exakt alla de språk som Shakespearepjäserna förråder att deras författare hade kunskaper i. Stratfordmannen Shakespeare satte aldrig sin fot i ett universitet, bodde hemma bland alla Stratfords analfabeter tills han var nästan 30, ägnade sig i Stratford enbart åt småaktiga processer och penninggräl med sina grannar samt åt sin mycket äldre fru med deras tre barn och hade i London fullt upp som praktisk teaterman mest inriktad på att göra pengar. Han reste aldrig utomlands och har inte efterlämnat ett enda brev eller en enda bok. Hans egen dotter kunde inte skriva sitt eget namn. Kort sagt, allt tyder på att han var komplett obildad men hade näsa för pengar.

Märkligast i Promus är de talrika citaten ur pjäsen Kung Lear, som skrevs först 10 år efter Promus’ tillkomst. Det finns även andra kopplingar mellan Bacon och Kung Lear. Pjäsen bygger på en tidigare pjäs, Kung Leir, med vissa skillnader: i Kung Leir blir kungen inte galen, och hans döttrar försöker inte få honom omyndigförklarad. Strax före tiden för Kung Lears tillkomst hade Bacon 1603 som advokat att göra med ett tragiskt rättsfall: en far höll på att bli senil, och hans två äldsta döttrar försökte få honom omyndigförklarad så att de kunde ta över hans egendomar. Hans yngsta dotter överklagade så långt hon kunde och försökte förgäves hindra att hennes far, Sir Brian Annesley, som tjänat drottningen troget i hela sitt liv, skulle få sluta sitt liv som officiellt stämplad som galen. Mitt i denna kontrovers dog Sir Brian. Hans yngsta dotter råkade heta Cordell.

Om Bacon verkligen skrev Shakespeares pjäser måste han konsekvent ha varit ytterst mån om att dölja detta författarskap, då han i så fall lyckades med detta intill fulländning, så att det till denna dag har varit omöjligt att binda honom till dem. Men det går inte att bortse från möjligheten. I beaktande av allt det andra som Bacon skrev, mest högt strävande filosofiska verk på latin med ambitioner att reformera världen, så kan han ha roat sig med att vid sidan om skriva pjäser som avkoppling, som han då haft alla skäl till att ej vilja låta synas med hans namn vid sidan av sina seriösa arbeten. Vem som än skrev dem, (och ju mer vi får veta om saken, desto tydligare framgår det att det inte var Shakespeare,) hade han allt intresse av att gömma sig. William Shakespeare var troligen den perfekta pjäsmäklaren som fattade vitsen i att bevara hemligheter om de gav honom en förtjänst.

Klart är att Francis Bacon måste ha haft något högst väsentligt att göra med i synnerhet slutredigerandet av Shakespeares verk. Det återstår att få någon klarhet i denna roll — om han var deras författare, retuschör eller redaktör , helt eller delvis.

Kära anti-stratfordianer,

Med all respekt för era kandidater som Bacon, Rutland, Derby, Marlowe, Heywood, Oxford och andra, men förtjänar inte William Shakespeare åtminstone en plats i solen tillsammans med dem? Han har ju ändå ingenting annat. Marlowe har fått äran för att ha skapat det elisabetanska dramat på blankvers, och ingen ära kunde vara större. Både Derby, Rutland och Oxford var Jarlar och kunde inte nå mer etablerade eller ärbara positioner i livet. De fick ut allt de ville av livets goda utan att behöva skriva någon odödlig poesi, vilket deras titlar och ärebetygelser knappast motiverade dem till att göra. Beträffande Bacon, så blev han sin tids rikaste och mäktigaste man i England, och mer därtill: även i Skottland och Irland, så varför skulle han då ha brytt sig om att nära ambitioner på att dessutom bli den störste av poeter? Det verkar inte klokt. Alla hans skrifter andas ensidigt världsliga och materialistiska ambitioner. När han begick misstag och förlorade allt var alla Shakespeares tragedier för länge sedan skrivna, och varför skulle han ha skrivit så mörka tragedier medan det enbart gick bra för honom?

Thomas Heywood specialiserade sig på husliga lokalpjäser och var liksom Rutland för ung för att ha kunnat skriva exempelvis de stora Henrik VI-tragedierna. Men låt oss för all del ära den som äras bör: Thomas Heywood fortsatte efter Shakespeare och Jonson och höll liv i teatrarna och utförde troligen ett avsevärt jobb som redaktör dessutom, eftersom han bekände sig ha haft sin penna med i 220 elisabetanska pjäser. Det är en bekännelse att respektera, och det finns ingenting som motbevisar den. Men han bekände sig inte till att ha skrivit någon av Shakespeares pjäser.

Så vem är kvar? William Shakespeare. Han har ingenting utom sina pjäser. Beröva honom hans rätt till pjäserna, och det blir ingenting kvar av honom. Vem kan vara så grym? Särskilt emedan han ju faktiskt kan ha skrivit dem, eftersom det inte finns något bevis för motsatsen.

Jag medger, att det inte finns något bevis för hans författarskap. Hans samlade verk publicerades långt efter hans död, och ingen kom till hans begravning. Ingen berömde honom som dramatiker innan "The First Folio" kom ut sju år efter hans bortgång. Men alla dikterna och lovorden av honom i "The First Folio" kan inte bevisas vara falska. Det finns ingenting, absolut ingenting, som bestrider deras äkthet och uppriktighet. Shakespeare kan ha varit den enda författaren till de 36 dramerna och troligen några till, och han var den förste som erkändes som sådan.

Och ni måste erkänna, att det ligger ett visst drag av autenticitet över John Aubreys anekdoter, om hur Shakespeare höll tal över sin far slaktarens boskap när den avlivades. Han var välskapt och hade ett imponerande yttre, två nödvändiga krav för en god skådespelare. Ingen har någonsin ifrågasatt att han var skådespelare. Kan ni finna en enda professionell skådespelare bland alla de andra kandidaterna? Och vem utom en skådespelare kunde ha skrivit så perfekt för rösten?

Jag ber er att unna Shakespeare vad ingen missunnat honom sedan 1623. Varför börja nu med att trakassera och vanära honom? Ingen av de andra behövde William Shakespeares ära. De hade sina egna meriter. William Shakespeares enda ära är hans konst. Beröva honom inte den, var så snälla, om ni är gentlemän.

• John Bede.

Kommentar. John Bedes synpunkter är symptomatiska: marken skälver under Shakespearianernas fötter, och ifrågasättandet av hans författarskap tilltar till och med inom akademiska kretsar. I nästa nummer skall vi försöka summera bevisningen hittills, men det är att befara att den fortsatta Shakespearedebatten kan bli både uppslitande och långvarig, då det allt tydligare framgår, att någonting var sjukt i den från början, alltså redan 1623.

Det finns inga bevis för att Shakespeare skrev Shakespeare, och det har aldrig funnits några. Men genom utgivningen av "The First Folio" 1623 etablerades det att Shakespeare var författaren, och ingen gjorde några invändningar. Det var helt tryggt och ofarligt att etablera Shakespeare som den ende författaren 1623 eftersom han då varit död i sju år och hans änka dog det året. Ingen bekymrade sig över det faktum att texterna i "The First Folio" inte överensstämde med de texter som publicerats i Shakespeares namn medan han levde. De första protesterna höjdes när det var alldeles för sent att höja några protester, hävdade de etablerade Shakespeare-akademikerna. Det spelar ingen roll hur överväldigande logiska argumenten är mot att Shakespeare skulle ha varit författaren, ty de etablerade Shakespeare-akademikerna kan alltid peka på autenticiteten i förorden till "The First Folio" och säga: "Så länge ni inte kan bevisa att dessa texter far med lögn har ni ingenting att komma med. Fram med bevis!" Och i all sin självgodhet kan de fortsätta agera som etablerade Shakespeare-akademiker.

Men deras ställning är ohållbar, och gradvis finner de det allt svårare att försvara sina positioner. Indicierna mot Shakespeare som författaren till förmån för Bacon, Oxford, Derby eller Marlowe får ständigt större uppmärksamhet och börjar gå dem på nerverna. Fallet Bacon är klart: allt tyder på hans redaktörskap i "The First Folio" med assistans av Ben Jonson, som gjorde karriär på att ta betalt för att skriva lögner. Men Bacons fall har en spricka: sonetterna, som är svåra att passa in i Bacons liv. Därför menar Baconianerna att sonetterna bara är fantasier, vilket är en bortförklaring av deras existens och innehåll. Beträffande Oxford, så finns det ingen som bättre passar in i den Shakespeareska personligheten än han, och "Hamlet" kunde vara Oxfords självbiografi. Men det föreligger ett problem i detta fall: 1604 var Oxford redan död. Men han hade en svärson, en teaterfantast liksom han själv, William Stanley, en av de skummaste karaktärerna bland elisabetanerna, som inte har lämnat något spår efter sig i historien utom litet tryckt musik, några brev, några gräl med sin fru som för tankarna till Othello, en lång dikt om hans resor över hela Europa inklusive Turkiet och Ryssland som ung, det faktum att Richard Lloyd (som förevigats som ’Holofernes’ i "Kärt besvär förgäves") var hans lärare och förkläde på hans resor, den fantastiska ställningen som guvernör för ön Man, det viktiga förhållandet att han ägde några av Londons ledande teatersällskap, samt tre söner. Hans bror och företrädare som Earl av Derby, Ferdinando, var en av Englands dominerande teaterentusiaster och fritänkare tills han förgiftades av katoliker i april 1594 emedan han inte ville ta sig an deras sak fastän han var katolik och drottningens kusin. De ville ha honom som sin kandidat till tronen, och efter hans död undersökte katolikerna Williams möjligheter som kandidat men fann honom alltför upptagen med att skriva komedier. Ingen vet vad det blev av dessa komedier, och ej heller har de någonsin identifierats. Bröderna Stanley hade också en kusin William Stanley i Spanien som var en förrädare. Så William Stanley hade all anledning i världen att hålla en så låg profil som möjligt med en förgiftad äldre bror och en kusin (med hans eget namn) som förrädare. Och hans namn har alltid en märklig effekt i alla Shakespearediskussioner: närhelst den 6-e Earlen av Derby nämns tystnar alla Shakespeareargument. Det faktum att efter hans död i september 1642 alla teatrar i England stängdes av Puritanerna och inbördeskriget bröt ut ökar mystiken kring denne man. Många höga akademiker och litteraturforskare har ansett honom vara Shakespeare, men sonetterna passar inte bra in på honom heller.

Slutligen har vi Christopher Marlowe, skaparen av det elisabetanska versdramat, som officiellt omkom i ett kroggräl under mystiska omständigheter på pingstafton 1593. 1905 anlitades i Boston, Massachusetts, en viss doktor Mendenhall, som hade en metod enligt vilken litterära "fingeravtryck" kunde avläsas, för att få det bevisat att Bacon och Shakespeare var samma författare; men Shakespeares litterära "fingeravtryck" överensstämde inte alls med Bacons medan det däremot av en händelse visade sig att de överensstämde perfekt med Marlowes. 1925 hittade litteraturforskaren Leslie Hotson likbesiktigaren Danbys rapport i utredningen av mordet på Christopher Marlowe, en rapport som nu inte lurade någon längre som den gjort 1593, då det nu visade sig att det sår som enligt rapporten tillfogats Marlowe omöjligt kunde ha varit dödligt. 1955 publicerade Calvin Hoffman teorin att mordet på Marlowe varit arrangerat för att få det att se ut som ett mord bara för att därmed rädda Marlowes liv och låta honom komma undan den engelska inkvisitionen, som redan torterat hans vän och kollega Thomas Kyd och avrättat hans kollega John Penry. Calvin Hoffmans arbete bestod av 700 sidor av vilka endast knappt 200 blev publicerade. Hans "bevis" var förstås bara indicier, och Stratfordianerna kunde lugnt avfärda dem som sådana. 1995 publicerade A.D.Wraight "The Story that the Sonnets Tell", den mest utförliga analys av sonetterna som har gjorts och den enda som med någon framgång och tillfredsställande har kunnat förklara sonetternas konstiga sakinnehåll. Hennes arbete visar klart att sonetterna passar perfekt in på Marlowe och inte på någon annan.

Så allt tyder på att Marlowe fortsatt sin dramatiska verksamhet under William Shakespeares namn som skydd, kanske även senare under John Websters namn, kanske i samarbete med Beaumont & Fletcher, och kanske även under andra namn. Om det var han, så tillbringade han med all sannolikhet en del år uppe i Lancashire i earlens av Derbys sällskap och under hans beskydd, där han tillgodogjorde sig många Lancashiredialektala uttryck som de återfinns i pjäser som "Hamlet". Och med största säkerhet måste Bacon ha varit antingen hans medarbetare eller åtminstone hans beskyddare. Bacon och Derby hade mycket med varandra att göra inom juridik och affärer.

Men Stratfordianerna kan vara lugna. Det finns fortfarande inget bevis mot att herr Shakespeare skulle ha varit den ende författaren till hela "The First Folio". Shakespeares namn förblir etablerat sedan 1623, och bisarra fenomen som "The Story that the Sonnets Tell", Calvin Hoffmans forskningsresultat, doktor Mendenhalls högst oväntade upptäckter, likbesiktigaren Danbys konstruktioner, "Hamlet", sonetterna, Marlowes märkliga öde — det är ju bara historier.

Mysteriet, av Laila Roth.

Oxford — den fåfänga översittaren, som skröt med sin fåfänga, som vid behov omvandlade sitt teatersällskap till ett gäng gatuligister och huliganer, som dräpte sin förmyndares tjänare för ingenting, förlöjligad men accepterad, och som fick en pension på 1000 pund om året av Hennes Majestät — för vad? För sina sonetter, som bara preludierade vad som sedan följde, eller för sina förlorade pjäser, som fullbordades av andra? Det kommer vi aldrig att få veta. Men hans sista 54-e levnadsår såg tillkomsten av Hamlet, Othello och Kung Lear.

Bacon — snobben, det ambitiösa universalgeniet, Englands Leonardo da Vinci, vetenskapsman, advokat och politiker, — men pjäsförfattare? Knappast. Han var för fin för sådant och för upptagen med politiska intriger mot Essex, sin välgörare, den romantiske jarlen, inkarnationen av alla Shakespeares hjältar och motsatsen till allt vad som var Sir Francis Bacon.

Derby — den försiktige jarlen med initialerna W.S. och förnamnet Will, föreståndaren för diverse teatersällskap, kanske även för Lord Chamberlains män, det viktigaste av dem alla, som iscensatte de flesta av Shakespearepjäserna, galen av svartsjuka över sin vackra men lättsinniga hustru, härskare över Isle of Man, universalresenären och den perfekte diplomaten, som inte har lämnat något spår efter sig i historien och vars hem och bibliotek förstördes av puritanerna — för vad? För att Shakespeares hemlighet aldrig skulle bli känd?

Marlowe — den revolutionäre pionjären, det dramatiska geniet, den dynamiske effektskaparen, både på scen och bakom, både i samhället och i societeten, som på något sätt fastnade i problemet med doktor Faustus’ pakt med Djävulen och aldrig själv klarade sig ur hans klor.

Shakespeare — den ärlige affärsmannen från landet, som visste allt om hur man levererar och gör affärer av tal, som omvandlade Marlowes försådd till världens vackraste och mest bestående vinterträdgård, kanske den mest engelska av alla engelsmän, som lämnade efter sig i arv åt alla tider en outrannsaklig gåta av det mest perfekta pokeransiktet på scen någonsin.

Webster — den avslutande dramatikern, mest intresserad av rättsfall, som gjorde mycket väsen av damer på scen, kanske på grund av någon svårighet med deras väsen, lämnande efter sig det hopplösaste mysteriet av alla — ett till fulländning drivet engelskt drama av varken tragedi eller komedi utan bara av tvetydighet, gäckande eftervärlden mer än alla sina föregångare genom att inte lämna efter sig ett enda känt faktum om sitt liv — som om han aldrig hade funnits.

Vad skall vi tro? Sex gestalter men ett mysterium? Och vad är det mysteriets namn? Marlowe dog först, om han dog. Oxford dog precis när det engelska dramat kulminerade. Shakespeare dog innan det började deklinera. Bacon dog vanärad i ensamhet efter att ha varit Englands mäktigaste man. Vi kommer aldrig att få veta när Webster dog eller om han dog. Och när Derby dog stängdes alla teatrar i hela England, och det stora inbördeskriget bröt ut, som förstörde alla bevis om vem som verkligen hade skrivit Shakespeares verk.

(översättning från engelskan.)

Kommentar. Detta är ett av våra intressantaste inlägg i debatten någonsin, genom att Laila i några få ord lyckas klargöra bilden av det troliga samarbetet mellan alla de sex nämnda Shakespeare-kandidaterna: alla var på något sätt delaktiga i arbetet, och ingen kan uteslutas. Att det förelåg ett samband mellan dem går inte att bortse ifrån.

 Mike Rubbos film om Marlowe.

Den heter "Much Ado About Something" och är i stort sett en filmatisering av Calvin Hoffmans bok "The Man Who Was Shakespeare" från 1955. Mike Rubbo är en mångsidigt begåvad australiensare som tidigare gjort film om Vincent van Gogh och som själv även är målare. Han förevisar en del av sina mycket dekorativa, helt figurativa och färgexpressiva tavlor på en permanent konstutställning på Nätet, där man faktiskt kan bläddra igenom hans tavlor. Man känner genast hans påverkan av van Gogh — det är nästan samma kolorit och motivurval med även kvalificerade porträtt. Han blev tidigt intresserad av Shakespearefrågan och fann att fler och fler bland även veteranskådespelare tvivlade på att Shakespeare var författaren. Så fick han en dag Hoffmans bok i sin hand, och hans öde var beseglat. Han sysslade i åratal med bara denna enda fråga, och nu har han alltså gjort en film, som man stadigt får läsa mer och mer om i spalterna i framför allt Amerika.

Under dagarna 17-19 maj kommer Göteborgs Skrivarsällskap att hålla ett öppet seminarium i Hagabion under vilket det är meningen att upphovsmannafrågan skall diskuteras ingående. Vi väntar oss dock knappast att kunna komma till någon lösning av problemet. Det bästa vi kan hoppas på är nya rön i forskningen som eventuellt kan bidraga till det lilla ljus i dunklet som dock förekommer. I tur och ordning kommer alla de fem främsta kandidaterna till äran av att ha författat Shakespeares verk att föras fram i ljuset och argumenten för dem presenteras: William Shakespeare, Francis Bacon, earlen Edward de Vere av Oxford, hans svärson earlen William Stanley av Derby samt Christopher Marlowe. Troligen kommer även Sir Walter Raleigh och earlen av Rutland att komma fram i diskussionen. Vad vi främst avser är att presentera konstruktiva argument för alla dessas kandidaturer. Vi avser absolut inte att försöka jäva någon av dem, om dock det naturligtvis blir oundvikligt att även motargument presenteras och diskuteras. Vår grundsyn i problemet är att alla dessa sju var mer eller mindre medskyldiga till tillkomsten av denna samling verk som anses vara västerlandets kanske yppersta litterära och poetiska skattkammare jämförbar endast med Bibeln, Homeros och Dante.

Symposiet organiserades genom Göteborgs Skrivarsällskap och ägde rum i Oscars lokaler i Hagabion vid Linnégatan. Det varade i tre dagar under sammanlagt 18 timmar av föreläsningar och diskussioner, vilkas ledare var C. Lanciai (värd), Anders Ekman från Bollnäs (för Bacon), Don Mahan, Massachusetts (för Oxford) samt Peter och Frieda Barker från Cheltenham, England, för Marlowe.

Andra Shakespeareauktoriteter som företräddes under symposiet var John Bede (Nordirland), Laila Roth (England) samt Carl Nordling, Stockholm, för Derby, jämte andra författare ur litteraturen samt från Internet.

1.) Fallet Shakespeare Symposiet öppnades med John Bedes "Apologi för Shakespeare" på engelska och svenska. Försvarstalet bedömdes som en produkt av tämligen emotionellt önsketänkande.

2) Frågan ställdes varför Shakespeare drog sig tillbaka från scenen så tidigt vid endast 47 års ålder, medan han inte producerade någonting alls under sina sista fem år. Nästan alla andra stora genier har fortsatt producera sig långt upp i ålderdomen och Verdi och Tolstoj ännu i 80-årsåldern, medan Michelangelo fortfarande arbetade på en ny pietágrupp vid 89. Det tycks vara standard för genier av Shakespeares format att aldrig kunna sluta arbeta, medan Shakespeare skiljer sig från detta mönster, vilket föranledde en närmare undersökning av fallet Shakespeare rent medicinskt:

3) Hammerschmidt-Hummel-undersökningen presenterades med illustration av Shakespeares tre autentiska porträtt: Chandos-porträttet, Flower-porträttet och dödsmasken. Droeshout-porträttet är en senare kopia av Flower-porträttet. Professor Hildegard Hammerschmidt-Hummel upptäckte på båda de autentiska porträtten en svullnad på det vänstra ögonlocket, vilket antydde problem med tårkanalerna, vilket kunde vara ett tecken på en elakartad cancer. Vidare påfanns en liten karbunkeltumör i innerhörnet av vänsterögat samt i Flower-porträttet (av tio år senare datum än Chandos-porträttet) en knöl ovanför vänstra ögonbrynet, som en dermatologist diagnosticerade som en trolig bentumör. Alla dessa tecken på cancer bekräftades av ännu tydligare likadana symptom på dödsmasken, som därmed kunde identifieras som äkta. Denna dödsmask inköptes av en tysk i London under senare delen av 1700-talet och finns nu i Darmstadt. Dessa konstaterade symptom kan utgöra förklaringen till Shakespeares tidiga avsked från scenen och hans död vid endast 52 år.

4) Mark Twains korta kritiska Shakespearebiografi, där teatermannens bana som huvudsakligen en småaktig affärsman som vid sin död varken efterlämnade en enda bok, ett enda manuskript eller ett enda brev och vars sex namnunderskrifter tyder på att han knappt kunde skriva, presenterades på engelska och svenska och föranledde inga omedelbara kommentarer.

5) Den Shakespeareska familjens katolicism presenterades genom John Shakespeares (Williams fars) fromma katolska testamente funnet i Stratford på 1700-talet, varvid självmotsägelsen i "Kung Johan" med dess starka antikatolska chauvinism påvisades — hur kan en medlem av en katolsk familj öppet angripa sin egen familjs förföljda katolska kyrka och presentera dessa angrepp från en nationalscen i egenskap av nationaldiktare i en hög social ställning medan hans fromt katolska far ännu lever? Argumentet bedömdes såsom svagt.

6) Amerikanen Pat Dooleys brutala statistik presenterades, som påvisade rikliga dokumentära bevis för 20 av Shakespeares dramatiska kolleger att alla dessa var "diktare till yrket" medan inte ett enda sådant skriftligt författarintyg eller -bevis kunde påvisas för William Shakespeare. Det finns fler bevis för hans existens än för någon av de andras genom juridiska dokument, transaktioner och andra olitterära handlingar men inte ett enda som utgör något bevis för att "han var diktare till yrket" medan sådana bevis finns i massiva mängder för 20 av hans kolleger. Det påvisades att statistik lätt kan fås till att ljuga genom manipulationer av dess framställare för att gagna dessas ändamål i vilken riktning de behagar.

7) Slutligen presenterades sonett 23 som kanske den mest personliga och självavslöjande av dem alla, som ger bilden av diktaren som allt annat än en centralfigur som kommenderar sin omvärld, utan snarare som en blyg och försagd bakgrundsfigur utan förmåga att kunna uttrycka sig utom skriftligt, en man som älskade för mycket för att det skulle kunna uttryckas — ett vemodigt fall av otillräcklighet, vilken bild inte alls passar in på någon domderande scenpersonlighet och framgångsrik affärsman.

8) På frågan om vem som först började tvivla på Shakespeares författarskap presenterades fallet James Wilmot, en präst i senare hälften av 1700-talet, som i avsikt att åstadkomma den första detaljerade och vederhäftiga Shakespearebiografin reste omkring i hela Warwickshire för att samla material och minnen av skalden utan att finna någonting alls. Ändå fanns det åtskilliga familjer kvar nära Stratford som bott där i generationer och långt före Shakespeares dagar. Inga bevarade berättelser, inga traditioner, inga minnen av någon bard fanns det något spår av. Då han inte heller kunde finna något spår av någon Warwickshiredialekt eller någon hänvisning geografiskt till Stratford eller Warwickshire i dramerna drog James Wilmot den slutsatsen, att diktaren inte alls var från Warwickshire. Däremot kom han fram till att mycket i Shakespearedramerna vittnade om djupa kunskaper i ämnena juridik, medicin och vetenskap, vilka expertområden snarare var Francis Bacons. Innan han dog vid hög ålder överlät han alla sina kätterska dokument om saken åt lågorna men anförtrodde en viss James Cowell från Ipswich, en annan intresserad Shakespearebiograf som också kommit till Warwickshire på jakt efter Shakespeariana, sina misstankar om att Shakespeare inte skrivit Shakespeare. James Cowell framlade detta för sitt filosofiska sällskap i Ipswich men väckte därmed ett sådant ramaskri, att han aldrig mer vågade dryfta saken med någon. Först 1932 upptäcktes dokumenten om detta i Ipswich. James Wilmot kan därmed sägas ha varit den förste Baconianen.

-----------

I efterhand har det uppkommit ytterligare två Shakespeareska frågeställningar, som Shakespeare-anhängarna har haft svårt för att besvara.

Den första är Cambridge-frågan: att en hel del i Shakespeareproduktionen tydligt visar att författaren gått på universitetet i Cambridge. Här är några exempel:

I "Timon av Athen" säger Timon till Apemantus:

Endast Cambridgestudenter 'commence' (börjar) i en fakultet, vilken ceremoni benämns 'the Commencement'. Om han går vidare till en högre examen, så heter det där att han 'proceedeth'. Samma utpräglade Cambridgeuniversitetsspråk står att finna i Henrik IV och i Kung Lear, där Lear rasande säger till Regan:

Vad i all sin dar menar han här med 'sizes'? 'Size' råkar vara en mycket specifik Cambridgeterm. Det är en liten dryckesportion som Cambridgestudenterna fick i handkammaren av sitt college. Att bli 'scanted of sizes' var en bestraffning och förödmjukelse för blivande studenter av just en sådan oerhörd grad som skulle kunna göra vem som helst (i detta fall kung Lear) utom sig av vrede. Det var en unik Cambridge-företeelse, som man bara kunde bli initierad i den hårda vägen genom att själv råka ut för det, bara som blivande student, och bara i universitetet i Cambridge.

Det finns ett antal läkare i Shakespearepjäserna, men det finns bara en som det drivs gyckel med, och det är doktor Caius i "Muntra fruarna i Windsor". Denne doktor Caius fanns i verkligheten, han hette John Caius of Kay, han grundade Caius College i Cambridge och dog 1573, samma år som bröderna Bacon kom till Cambridge och medan Oxford var där som allra aktivast som student. Doktor Caius av Cambridge var dock inte vilken doktor som helst. Han hade under många år varit drottningens privatläkare, och som auktoritet var han utan jämlike i hela riket. Men han tog sig själv för mycket på allvar. Han hade rest mycket på kontinenten och lagt sig till med utländska manér, vilka i synnerhet drottningen fann löjliga. Pjäsens doktor Caius är en fransk läkare och en mycket träffande karikatyr av en excentriker med affekterade utländska manér. Han var inte populär bland studenterna, och studenterna var inte populära hos honom: han satte i system att göra relegeringar till en personlig sport, och inte mindre än 20 studenter blev direkt relegerade av honom. Han var den idealiska gamla surpuppan och gubbstuten för studenter att förlöjliga och driva gyckel med bakom ryggen på honom, vilket måste ha legat väl för Oxford att delta i, och vilket bröderna Bacon måste ha hört många historier om efter gubbens död. Legenderna om honom torde säkerligen ha överlevt ända tills Marlowe kom till Cambridge tio år senare.

Men vad hade William Shakespeare för möjlighet att umgås med de inre kretsarna av Cambridges universitet för att kunna få sig en klar bild av den gamle excentrikern 20 år efter dennes död, om han någonsin kom till Cambridge? Det finns inget belägg för att Shakespeare någonsin kom till Cambridge. Cambridgesällskapet 'Parnassus' kände till Shakespearepjäserna, eftersom de omnämner dem, men deras kontakt var den gamle skådespelarveteranen Kemp, som ingick i Shakespeares teatertrupp, inte Shakespeare själv.

Så har vi problemet med Shakespeares båda döttrar. Liksom vi har sex krampaktiga namnunderskrifter av William Shakespeare själv, tydligt nerplitade med ansträngning, så har vi även hans döttrars namnunderskrifter. Susanna, som blev lyckligt gift med doktor John Hall 1607, kunde skriva sitt namn, men hennes autograf är som ett femårigt barns: hon skriver samma bokstav på olika sätt, hon blandar ihop bokstäverna och skriver dem ibland bakvänt, och handstilen är skakig och ytterst osäker, vilket allt tyder på att hon aldrig lärt sig skriva ordentligt. Efter sin makes död blev hon vid ett tillfälle tillfrågad om några anteckningar som han lämnat efter sig, varvid hon visade tecken på stor förvirring: hon kunde inte identifiera sin egen makes handstil eller förstå att den var hans.

Den andra dottern, Judith, kunde inte ens skriva sitt eget namn. Hon ritade ett bomärke, ungefär som ett tvåårigt barn.

Detta tyder på att deras far inte gav sina döttrar någon utbildning. Detta kontrasterar skarpt mot alla damerna i Shakespeares dramaproduktion, som i regel är kultiverade och intelligenta, lärda och nästan akademiska. På ett ställe skriver han rent ut, att "okunnighet är Guds förbannelse, medan vi på kunskapens vingar flyger till Himmelen". 1500-talets damer i England gavs i regel en mer än bara elementär utbildning, och det ansågs självklart att det var föräldrarnas plikt att ge dem en sådan. Från denna regel tycks skådespelaren-affärsmannen från Stratford vara ett skriande undantag.

Vår slutsats är att William Shakespeare från Stratford helt enkelt var i en så gyllene praktisk position att han kunde dra ekonomisk och social fördel av att den verkliga diktaren till varje pris ville vara anonym och okänd.

I sitt omfattande och mycket upplysande verk "The History of a Character Assassination" ("Historien om ett personlighetsmord") belyser Nieves Mathews det mycket märkliga öde som Francis Bacon mötte efter sin död. I två hundra år förblev han odelat beundrad och ärad som filosof, vetenskapsman och politiker, tills den suveräne stilisten Thomas Babington Macaulay (av alla människor) fick för sig att Francis Bacons ära borde ifrågasättas. Ungefär samtidigt började andra misstänka Bacon för att vara den verkliga författaren till Shakespeares verk. Parallellt utvecklades dessa båda skolor: Bacons belackare, vilka kulminerade med Lytton Stracheys biografi "Elisabeth och Essex" där Bacon utmålas som en infernaliskt lömsk och beräknande vänskapsförrädare, som lade sin välgörares huvud på stupstocken, och Baconianernas växande skara, som också kulminerade på 1920-talet när Bacon inte bara utmålades som Shakespeareförfattaren utan dessutom som författaren bakom de flesta (om inte alla) verken av Heywood, Peele, Greene, Marlowe, Ben Jonson, Lyly, Spenser och de flesta av Shakespeares dramatiska kolleger plus Miguel de Cervantes, vars "Don Quixote" Bacon inte skulle ha haft någon svårighet med att författa på spanska. Ett annat bisarrt uttryck för denna Baconvurm var uppfattningen att alla dessa verk var fullspäckade med chiffrerade hemliga budskap vari Bacon avslöjat djupt esoteriska hemligheter som endast de djupast invigda kunde begripa sig på, om ens de. Kort sagt, Bacon-fantasteriet kände inga gränser alls.

För att först gå till rätta med den första skolan, Bacons belackare, måste all skuld i fallet Essex uteslutande tillskrivas denne romantiske och nyckfulle earl själv genom hans omdömeslöshet och nästan maniska självdestruktivitet. Bacon gjorde i själva verket allt han kunde för att rädda honom, och alla analyser av fallet har kommit till samma övertydliga slutsats: ingenting i Essex' tragiska fall kan Bacon pådyvlas något som helst ansvar för.

Beträffande Bacons eget fall som statsman, när han anklagades för korruption och dömdes förlustig allt utom själva livet och helt måste lämna det offentliga livet är meningarna mera delade, och faktum är att ännu idag har man inte kunnat få full klarhet i denna härva. Vad som är klart att hans fall kom mest som en överraskning för Bacon själv, och han medgav att han begått misstag, vilket han djupt beklagade och ångrade. Ändå framstår han som politiker som den tidens mest renhårige statsman som eftersträvade rättvisa och jämvikt och satt troget i parlamentet i nästan trettio år under oavlåtligt om dock långsamt politiskt avancemang som jurist och kunglig rådgivare under ständigt tilltagande förtroende från ovan, kulminerande med det faktum att han blev Englands mäktigaste man under Jakob I:s tid — tills denne behagade skrota honom. Rykten om vem som verkligen låg bakom detta sprids ännu idag. Somliga hänskriver Bacons fall till hertigen av Buckinghams intriger, medan andra påstår att hjärnan bakom det hela var den vackre Henry Wriothesley, earlen av Southampton, (som flera Shakespeareverk är tillägnade,) som hörde till Sir Walter Raleighs parti.

Därmed måste vi ta in Sir Walter Raleigh i bilden, drottning Elisabeths mest färgstarka favorit och den av dem som överlevde alla de andra och stod som suveränast när hans drottning gick ur tiden — varpå han omedelbart ådrog sig Jakob I:s intensiva misshag och nästan genast sattes i Towern av denne för att få försmäkta där i tretton år till följd av falska anklagelser och justitiemord, medan han författade sin "World History", ett av den elisabetanska litteraturens märkligaste verk, där han bland annat talar oförbehållsamt väl och beundrande om sin kollega Francis Bacon. Med Francis Bacons hjälp fick Walter Raleigh sin sista expedition utrustad och fick själv amnesti (utverkad av Buckingham) för att få segla med den till Sydamerika för att finna Eldorado åt kung Jakob. Kungens avsikt med detta blev dock uppenbar med tiden: att Sir Walter Raleigh aldrig skulle återkomma levande hem till England. På grund av Raleighs enorma popularitet hade kungen inte vågat avrätta honom, varpå, efter att Raleigh mot alla odds överlevt tretton år i Towern, kungen skickade honom till Venezuela i stället och förvarnade spanjorerna därom, så att de lätt skulle kunna genskjuta honom och göra slut på honom. Nu gick det inte riktigt som kungen tänkt sig.

I stället utspelade sig en tragedi av Shakespeareska mått nere vid Orinoco. När en rekognoceringsexpedition skickades upp för floden överraskades skeppet av en ny spansk förläggning som inte funnits där tidigare och som öppnade eld. Trots Raleighs eftertryckliga order att undvika strid med spanjorerna blev en sådan oundviklig, och engelsmännen tvingades erövra fortet San Tomé, men i denna strid omkom Sir Walter Raleighs son. Samtidigt fann engelsmännen i lägret brev från spanske kungen till guvernören varur det tydligt framgick hur engelsmännen blivit förrådda i förväg åt spanjorerna och det av engelske kungen själv: hela deras expeditionsplan med alla dess detaljer hade vidarebefordrats till spanjorerna genom kungens eget bemyndigande. Sir Walter Raleigh hade inte bara skickats ut av sin monark för att han skulle bli avrättad så långt hemifrån som möjligt, utan dessutom hade han inte själv blivit komplottens offer utan i stället hans son. Sir Walter skrev i sin dagbok, "My brains are broken," och kunde sedan aldrig skriva något mer.

Expeditionen hade misslyckats, och Sir Walter kunde bara återvända hem till England, väl medveten om att han där inte hade något gott att vänta av den kung som förrått honom åt sin egen nations ärkefiende. Emellertid hade självaste Francis Bacon försäkrat honom om att han ägde immunitet och inte hade något att frukta om han återkom till England med eller utan expedition. Här börjar sedan versionerna om händelsernas vidare utveckling gå isär.

Enligt Sir Walter Raleighs anhängare var det Francis Bacon som gav kungen den juridiska möjligheten att låta avrätta Raleigh: "Ni kan lugnt döma honom till döden nu för de brott han redan dömdes för för femton år sedan." Om detta är sant var Francis Bacon en dubbelnatur, som samtidigt som han garanterade Sir Walter personlig säkerhet gav kungen juridiskt mandat till att låta avrätta honom.

Bacons anhängare försvarar Bacon med att Raleigh var en hopplöst självsvåldig och omöjlig natur som det inte gick att resonera med och som grävde sin egen grav, ungefär som Essex. Men Bacons eventuella skuld i fallet Raleigh kan inte bortförklaras lika lätt som i fallet Essex. Faktum är att Raleigh hade kunnat ta sin tillflykt till Frankrike i stället för att återvända till England, men han litade på Bacons garantier och ville framför allt bevisa sin lojalitet mot kungen, hur mycket denne än svek honom. När han senare bereddes möjlighet att fly till Frankrike undan sin definitiva avrättning vägrade han utnyttja den möjligheten, då han satte sin ära högre än sitt liv. Det kan mycket väl hända att fallet Raleigh är den enda fläcken på Bacons hela karriär, och den fläcken går i så fall inte att tvätta bort. Raleigh, den mest lysande av elisabetanerna och den främste överlevaren, blev som bekant halshuggen i Towern den 29 oktober 1618. Han var 67 år gammal och hade under sin levnad skaffat den brittiska kronan kolonier som Virginia (namngiven av honom själv till sin drottnings ära 1584, den första och avgörande brittiska kolonin i Nordamerika,) Trinidad (erövrat från spanjorerna) och Brittiska Guyana. Han inledde bruket av såväl whisky (importerad från Irland) och tobak i England, och hans samlade litterära verk omfattar åtta band. Även han har ibland anförts som kandidat till att ha skrivit Shakespeare eller åtminstone som medarbetare i verkens tillkomst. Som ledare för de engelska fritänkarnas esoteriska skola "The School of Night" var han Christopher Marlowes förste beskyddare och mentor.

Till den andra skolan, alltså främst förespråkarna för att Bacon skrivit Shakespeare, anslöt sig aktningsvärda och ledande litterära auktoriteter som Ralph Waldo Emerson, Nathaniel Hawthorne, Henry James, Mark Twain, Coleridge, Disraeli, Bismarck, Freud, Bernard Shaw och Daphne du Maurier bland många andra. Och inte bara hade Bacon skrivit alla Shakespeares verk utan även Marlowes, Kyds, Jonsons, Heywoods, Spensers, Lylys, Greenes, Peeles, Websters, Cervantes, Lope de Vegas 200 pjäser, Michel de Montaignes mastodontverk utom många andras. Och inte bara var han sin tids ledande filosof, författare och politiker utan även av kungligt blod: han var naturligtvis drottningens egen oäkta son med earlen av Leicester! Han hade i själva verket varit rättmätig arvtagare till Englands tron och fått den, om han inte kompromissat med Jakob Stuart av Skottland, hans kusin, som andra av politiska skäl hellre ville ha på tronen. Och naturligtvis hade ju drottning Margot av Frankrike, Henrik IV:s lättsinniga brud, vilket äktenskap inledde Bartolomeinattens massaker, varit den unge Francis Bacons käresta. Det var ju det "Love's Labour's Lost" handlade om. Och inte bara hade Bacon varit Shakespeareförfattaren och Englands rätta tronarvinge och diktare på sju språk — han var även upphovsmannen till både frimurarorden och Rocicrucianerna och deras förste och högste initiativtagare och mästare, som inte alls dött av en förkylning 1626 utan överlevt tills han blev över 100 år. Han hade behärskat även hebreiska och kaldeiska och var en ständigt återkommande reinkarnation som tryggt beskyddade sina intressen i liv efter liv, speciellt inom frimurarorden och andra hemliga sällskap av esoterisk natur. Han var således en reinkarnation av både Gud, Djävulen, Jesus och sin egen moder, alltså drottning Elisabeth, och grundförvaltaren av och upphovsmannen till den stora filosofiska traditionen som den manifesterat sig genom tidigare inkarnationer som Pythagoras, Sokrates, Thomas av Aquino, och så vidare. Baconbeundrarnas hysteri har alltid fortsatt att skena vidare längs ständigt mera halsbrytande banor.

Kort sagt, något liknande kan ej påträffas bland någon av de andra Shakespearekandidaterna. Bacon är inte bara självklar författare till Shakespeares verk utan Mästaren över alla andra, inte bara suverän filosof, diktare och politiker utan näst intill en västerländsk Buddha. De andra kandidaterna, som Shakespeare själv, Marlowe, Oxford och Derby, har aldrig framstått som mer än bara människor.

Mot argumentet att Bacon skulle ha skrivit Shakespeare framstår det tämligen klara faktum, att Bacons egna litterära verk (publicerade under hans eget namn) ej uppvisar samma kvalitet som Shakespeares. Framför allt saknas i alla Bacons verk Shakespeares speciella dramatiska intensitet. Om Bacon skrev Shakespeare har han givit sin pseudonyms verk en betydligt högre kvalitet än vad han kunde ge de verk (mest på latin) som han själv hoppades på evig berömmelse genom.

1) Francis Bacon jämfördes med den portugisiske diktaren Fernando Pessoa, som hemligen använde sig av ett antal pseudonymer för att uttrycka sig skriftligt. I slutet av sin levnads bana och kort före sin död avslöjade han sina pseudonymer och blev därigenom postumt erkänd. Bacon avslöjade aldrig sina pseudonymer utan tog dem med sig i graven. Några av dem kan ha varit Marlowe, Lyly, Shakespeare, Spenser och andra, och han kan även ha lånat Ben Jonsons namn.

2) "Gesta Grayorum", "The Shepherd’s Calender", "Colin Clouts" och andra berömda anonyma verk (tillskrivna Spenser och andra) attribuerades här till Bacon, som förespråkaren menade att bedrev en skrivstuga med ett antal engagerade sekreterare såsom Nashe bland de främsta bland andra teateragenter och -tjänare som Shakespeare.

3) "Kärt besvär förgäves" med dess intima inblick i hovet i Navarra tillskrev talaren Bacon under dennes år i Frankrike på 1570-talet såsom ett självbiografiskt verk, särskilt beträffande kärleksepisoden i vilken Jack inte får sin Jill, liksom Bacon inte fick den vackra Marguerite Valois ('The Lady of the Glen'), sedermera gift med Henrik IV av Navarra. Även Ofelia-episoden kan härledas till Bacons ungdom i Frankrike, där han hade sin olyckliga kungliga kärleksaffär. En medlem av publiken ställde en fråga angående parodieringen av Richard Lloyd genom karaktären Holofernes i pjäsen. Talaren hävdade att det fanns bevis för att Bacon varit i Navarra men inte för att han haft något med Richard Lloyd att göra.

4) Bacon presenterades som oäkta son till drottning Elisabet och earlen av Essex som hans halvbror, en annan oäkta son till drottning Elisabet, som Bacon var den förste att benämna 'Gloriana'.

5) Det finns bara en samtida illustration till "Venus och Adonis". Den påträffades inte i Stratford utan i St. Albans, i Bacons hemstad och inte långt från hans hem, en fresk i tavernan "The White Hart".

6) Bacons märkliga uppträdande i purpur på sitt bröllop gavs en förklaring. Endast kungligheter hade lov att uppträda i purpur, och om någon av lägre rang gjorde det riskerade han därmed livet. När Jakob Stuart ärvde tronen föreslog honom Bacon en överenskommelse på villkoret att Englands "dolda" poeter skulle lämnas i fred. Man har antagit att innebörden var, att Bacon såsom oäkta son till drottning Elisabet skulle avstå från alla rättigheter till tronen på det villkoret att han skulle få fortsätta skriva vilka skådespel han ville och få göra fritt bruk av yttrandefrihet och samvetsfrihet. Jakob gick med på detta på ett annat villkor: att Bacons skulle gifta sig med en dam av lägre rang, så att han aldrig skulle kunna ärva tronen. Bacon godtog villkoret, men gifte sig klädd i purpur.

7) Det var allmänt bekant under Bacons livstid att han hemligen producerade skådespel under olika antagna namn och andras namn, vilket bevisas av titelsidan till "Cryptomenytices et Cryptographiae" av Gustavus Selenus 1624.

8) Det största inflytandet på Shakespeares sonettstil utövades av den franske poeten Étienne Jodelle, som bara publicerade en av sina sex volymer, vilken Bacon studerade i Frankrike under 1570-talet.

9) I Bacons hemliga anteckningsbok "Promus", som inte upptäcktes förrän under senare hälften av 1800-talet, förekommer ett antal Shakespearecitat ur pjäser som ännu inte hade skrivits när "Promus" skrevs ner 1594-96.

10) Karaktären Ariel i "Stormen" kan bara ha hämtats ur arbetet "Steganographiae" som drottningens astrolog John Dee ägde ett unikt exemplar av. Bacon var ofta gäst i John Dees hus innan det brann ner. Även Oxford och Derby var gäster hos John Dee men efter branden.

11) Ben Jonson klagade över att bli litterärt bestulen på idéer innan han själv hade hunnit realisera dem. Ingen annan kan ha stulit idéer från Jonson utom Bacon, som Jonson senare flyttade in hos och berömde inofficiellt för att överträffa nivån av Greklands och Roms diktkonst. Idéer som Bacon kan ha stulit från Jonson och gjort något av kan då ha exempelvis ha varit "Volpone" och andra dramer som utgavs i Jonsons namn.

12) I Ben Jonsons produktion kan man skilja mellan två olika författarstilar, den ena krystad och besvärlig, den andra lättflytande och behaglig. Den senare är givetvis Bacons medan den förra är Jonsons egen.

13) Intrigen i "Kung Lear", som ändrats mycket från originalversionen "Kung Leir", bygger på fallet Sir Brian Annesley, en trogen kunglig undersåte, som hans äldre döttrar försökte få omyndigförklarad för att komma över hans egendomar, medan endast den yngsta dottern pläderade för sin fader. Rättsfallet Sir Brian Annesley kan bara ha varit bekant för Bacon av Shakespearekandidaterna, eftersom han var den enda juristen av dem i London, där fallet prövades. (Se Fritänkaren nr 100.)

Dessa är bara några av punkterna som anfördes av Anders Ekman som stöd för Baconteorin. Hans viktigaste punkt är dock påpekandet av nödvändigheten av att, även om Bacon kan bevisas vara diktaren, man undviker fällan av den personkult som etablerandet av Shakespeare som diktaren har inneburit. Det är bättre att vara osäker på vem som var Shakespeare än att ha någon etablerad och dogmatisk personkult. Detta instämmer vi fullständigt i. Vi återkommer till mera om Bacon senare i samband med Marlowefallet. 

Don Mahan, professor i litteratur som undervisat i Shakespeare i 30 år i USA, inledde sitt anförande vid Göteborgs Skrivarsällskaps Shakespeare-symposium i maj '02 med den reflektionen, att var och en finner sin egen Shakespearekandidat hos den personlighet som passar henne bäst. Shakespeare kan därigenom i princip ha varit vem som helst, och vetenskapen kanske inte ens är den rätte kandidaten på spåren ännu.

1) De huvudsakliga auktoriteterna i fallet earlen av Oxford är Thomas Looney (som uttalas Louny) genom sin bok 1923 samt Carlton Ogburn 1984. Thomas Looney var lärare i Wales i ämnena Shakespeare och litteratur och kom liksom så många andra fram till att Shakespeares karaktär som den framstår i pjäserna var oförenlig med mannen från Stratford, medan han bara fann den förenlig med Edward de Vere, den 17-e earlen av Oxford, ett underbarn som tidigt producerade talrika dikter och pjäser och blev allmänt erkänd som framstående om inte ledande poet innan 1576 framför allt genom sin sonettkonst — en 30-40 stycken finns bevarade av honom från denna tid jämte andra dikter, främst den märkliga "Kvinnor", som långt före Shakespeares tid är som hämtad från Hamlet eller någon annan stor Shakespearetragedi. Diktaren Gabriel Harvey skrev i ett poem till Oxford: "Din ansikte skakar ett spjut…" ("Thy countenance shakes a spear…"). Författarnamnet Shake-speare förekommer tryckt alltid med ett bindelstreck, vilket aldrig förekom inom familjen Shakspere från Stratford.

2) Genomgående speglar Shakespearepjäserna ett ytterst ansvarslöst förhållande till pengar, medan Stratfordmannen var en solid och småaktig affärsman. Oxford var motsatsen: han förslösade sitt arv och struntade fullkomligt i pengar. Drottningen förärade honom med en livränta på tusen pund om året, vilket idag motsvarar närmare 270,000 pund, utan att man känner till någon anledning, kanske bara för att han var en dramatisk poet som tilltalade hennes sinne för extravagant romantik, medan han också hörde till landets allra äldsta adel.

3) Både den kvinno- och kärleksföraktande Bertram i "Slutet gott allting gott" och Hamlet är som övertydliga självporträtt av Oxford. I sin ungdom genomborrade även Oxford en tjänare i sin förmyndares hus (Elisabeths premiärminister Lord Burghley, förebilden till Polonius,) i tron att det var förmyndaren själv.

4) Kung Richard II hade en earl av Oxford som homosexuell favorit, men denne har uteslutits ur pjäsen.

5) Familjen Oxford hade fullgoda skäl till fiendskap mot kung Henrik VII, varför det inte finns någon Shakespearepjäs om honom.

6) Redan 1583 skrev Oxford "Romeus och Julia", den första pjäsversionen av detta berömda kärleksdrama.

7) Under perioden 1594-1604, då alla de största Shakespeareverken skrevs, levde Oxford i nästan fullständig avskildhet, vilket nästan var en nödvändighet för den koncentration och dramatiska intensitet som alla dessa pjäser krävde, medan Stratfordmannen samtidigt arbetade som skådespelare hela dagarna och bara kunde ha skrivit pjäser i skenet av en talgdank om natten, vilket måste ha varit ett ytterst långsamt och mödosamt arbete, i synnerhet efter långa och stressande arbetsdagar på scenen. Skrivandet av Shakespearepjäserna måste ha krävt ett maximum av frihet och fritid, vilket Stratfordmannen minst av alla hade tillgång till.

8) Redan Oxfords far hade ett eget teatersällskap, som Edward de Vere förde vidare. Hans far var även John Bales beskyddare, den förste som började skriva brittiska historiska skådespel, som också var Shake-speares första genre.

9) Shake-speare måste ha haft tillgång till ett magnifikt bibliotek. Oxford uppfostrades hos en familj som ägde det bästa biblioteket i England och som även var ett av de främsta i hela Europa.

10) Shake-speares intima kännedom om de politiska mekanismerna och hur lagen fungerar har alltid förbryllat Shakespeareforskarna, då man inte ens vet om Stratfordmannen någonsin gick i skola, medan Oxford uppfostrades i Cecil House av landets premiärminister och fick landets gedignaste skolarer som lärare, främst Lawrence Nowell och Sir Thomas Smith, två gånger ambassadör i Paris och senare drottningens privatsekreterare.

11) De tre personer som tillägnats verk av Shake-speare, earlarna av Southampton, Pembroke och Montgomery, var alla tre kandidater till att gifta sig med Oxfords tre döttrar, och en av dem, earlen av Montgomery, blev också gift med Oxfords dotter Susan.

12) Två författare som anses intimt förknippade med Shake-speares verk var Anthony Munday och John Lyly. Båda var Oxfords privatsekreterare. Munday ingick även som skådespelare i Oxfords teatertrupp, och John Lyly satte upp pjäser tillsammans med Oxford.

13) Arthur Goldings översättning av Ovidius "Metamorfoser" anses ha haft en avgörande inverkan på Shake-speares stil i nästan lika hög grad som Genève-versionen av Bibeln. Oxford ägde ett personligt exemplar av denna Bibel, som är fullklottrat med marginella anteckningar av honom själv, som påfallande väl stämmer med Shake-speares bibelcitat i pjäserna. Arthur Golding var Oxfords onkel, som han bodde tillsammans med under tonåren, och Golding har vittnat om Oxfords djupa kunskaper i historia.

14) Genom Thomas Nashes förord till Greenes "Menaphon" vet vi att "Hamlet" spelades allmänt redan 1589, medan Stratfordmannen ännu satt kvar i Stratford. Alltså kan Shakspere inte ha skrivit "Hamlet", medan det heller inte finns något bevis för att Thomas Kyd gjorde det, som allmänt har anförts som "Ur-Hamlets" författare.

15) George Baker utgav 1576 en medicinsk handbok som hette "The New Jewel of Health" ("Hälsans nya juvel") som anses ha varit av vikt för Shake-speares medicinska kunskaper. George Baker var Oxfords husläkare.

16) Alla de geografiska platserna ute i Europa som förekommer hos Shake-speare besöktes av Oxford, medan Stratford-mannen ej någon veterligen besökte en enda av dem. I Italien lånade Oxford pengar av en viss Baptista Nigrone (500 coronas) och i Padua lånade han ännu mer av Pasquino Spinola. I "Så tuktas en argbigga" är Katarinas far en rik man som råkar heta Baptista Minola — en sammanslagning av Baptista Nigrone och Pasquino Spinola.

17) I ett brev till Oxfords förmyndare Lord Cecil (Burleigh) i maj 1573 anklagar två av Oxfords tidigare fötroendemän Oxford och hans vänner för att ha överfallit dem på vägen mellan Gravesend och Rochester. I första delen av "Henrik IV" överfaller prins Hal med Falstaff och fler vänner just ett sådant resesällskap på vägen mellan Gravesend och Rochester.

18) Den största invändningen mot Oxford som Shake-speare har varit den, att han dog redan 1604, när ett stort antal viktiga Shakespearedramer ännu inte hade skrivits. Här kommer hans svärson William Stanley, earlen av Derby, in i bilden. Oxford betecknades av sin samtid som "den bästa författaren av komedier" utan att man vet vilka komedier han eventuellt skrev. Även Derby omvittnades att flitigt ha skrivit komedier, men ej heller i hans fall vet man vilka komedier han skulle ha skrivit. Derby äktade Oxfords dotter Elizabeth, som earlen av Southampton egentligen skulle ha gift sig med. Även Derby hade liksom Oxford sitt eget teatersällskap, åldersskillnaden mellan dem var bara 10 år, båda var lika stora teaterentusiaster, och Derby kan ha varit med vid den första uppsättningen av "Hamlet" i Kronborgs Slott vid Helsingör år 1585.

 De viktigaste argumenten för earlen av Derby

1) Ungefär 85% av Shakespeares dialektala ord och uttryck hör hemma i Lancashire, Yorkshire och Cheshire i norra England, ungefär 10% kommer ännu längre norrifrån som Skottland, medan endast ytterst få hör hemma i mellersta och södra England, varifrån Shakespeare kom (Warwickshire). Bland Shakespearekandidaterna var det bara Derby som kom från norra England. Han var svärson till earlen av Oxford och liksom denne en brinnande teaterentusiast. Han var ännu mera katolskt involverad än Oxford, då han var katolikernas kandidat till tronen — han var inte en mera avlägsen släkting till drottningen än kung Jakob av Skottland. Hans äldre bror Ferdinando, den femte earlen av Derby, även han mycket aktiv inom teatern, skolkamrat med Marlowe och producent av dennes pjäser, blev troligen förgiftad av katolikerna i april 1594 då han vägrade ta deras parti mot drottningen. Därigenom hade William Stanley, den 6-e earlen av Derby, alla tänkbara skäl att ligga lågt och undvika rampljuset. Av de tre kandidaterna Bacon, Oxford och Derby hade han de starkaste skälen till att dölja sitt författarskap om han skrivit så berömda pjäser som Shakespeares.

2) "En midsommarnattsdröm" torde ha skrivits för earlen av Derbys bröllop den 26 januari 1595, och ingen hade varit mera motiverad att skriva det än han själv. Karaktären Theseus med sina sportintressen är ett porträtt av honom, och styckets astrologiska detaljer binder det vid datumet för detta bröllop.

3) I "Kärt besvär förgäves" förekommer karaktären Holofernes, en pedantisk lärare, som är en karikatyr av Richard Lloyd, som var Derbys privatlärare och bevakare på dennes minst treåriga rundresa i Europa till bland annat Frankrike, Spanien och Navarra. Att Holofernes är en karikatyr av just Richard Lloyd bevisas av förekomsten av tablån "The Nine Worthies" ("De nio hjältarna") som gycklas med i slutet av pjäsen, som i verkligheten var författad av Richard Lloyd, tryckt 1583 men framförd offentligt endast i norra England. Ingen annan hade varit motiverad att karikera Richard Lloyd än dennes överbeskyddade privatelev William Stanley, som led av sin lärares egenskap av förkläde under hela hans kanske fem år långa Europaturné.

4) Derby besökte eller genomreste alla de länder och platser som förekommer i Shakespeares pjäser, som ofta beskrivs med exakt eller intim lokalkunskap.

5) Pjäsen "Hamlets" premiär ägde av allt att döma rum i Helsingör den 13 juni 1585, och dess första version kan ha varit skriven på skoltyska av en engelsman, då tyska var det språk som talades vid det danska hovet. Bland dem som var med märks skådespelarna Kemp, Bryan och Pope, kärnan i alla Shakespeares teatertrupper, från Lord Stranges män (den äldre brodern Ferdinandos teatersällskap) till Lord Chamberlains män, som producerade nästan samtliga pjäser med Marlowe och Shakespeare som författarnamn. Redan "Ur-Hamlet" kännetecknas av exakt och intim kunskap om förhållanden vid det danska hovet 1585, vilket indikerar att pjäsen troligen skrevs på ort och ställe enkom för den högtidliga invigningen av Kronborgs Slott, som ägde rum denna dag. Vid denna tidpunkt var Oxford, Bacon och Shakespeare alla hemma i England, Marlowe förmodar man att då var i Rheims i Frankrike, medan Derby var i Tyskland med ärenden i Wittenberg och kan ha medföljt de engelska skådespelarna till Danmark för detta teaterhistoriskt utomordentligt intressanta tillfälle.

6) Den konsekvent ädla karaktären i alla Shakespeares verk, som bara förädlas ytterligare med åren, demonstrerar tydligt att deras författare måste ha varit adlig. I "Richard III" erbjuds kronan åt earlen av Richmond, senare Henrik VII, av en earl av Derby. Detta finns inte upptecknat i historieböckerna. Av kandidaterna var endast earlen av Oxford lika adlig som Derby.

7) Dikten "Fenix och sköldpaddan" skriven senast 1591 handlar om medlemmar av Derbys familj, närmare bestämt Williams halvsyster Ursula Halsall och hennes make Sir John Salusbury av Lleweni i Denbighshire, själv en diktare och främjare av diktare såsom Jonson och Chapman. Dikten kan ha skrivits redan så tidigt som 1586 till deras bröllop.

8) Det finns inga kopplingar från Shakespeare, Marlowe, Oxford eller Bacon till Lancashire. Det finns en teori att Shakespeare skickades upp dit som tonåring under namnet William Shakeshafte för att han skulle undgå förföljelsen av katolikerna i Warwickshire, men bevis saknas för detta. I stället har man funnit att den förmodade Shakespeares pseudonym 'Shakeshafte' som var anställd hos Derbys som informator i själva verket hörde hemma i de trakterna och kom från en fiskarfamilj.

9) Poeten säger själv i sonett 136 att "mitt namn är Will". Endast Will Stanley (W.S.) hade detta namn William bland kandidaterna utom Shakespeare.

10) När William Stanley, den 6-e earlen av Derby, dog i september 1642 vid 81 års ålder stängdes alla teatrar i England, och inbördeskriget bröt ut, i vilket puritanerna gjorde sitt bästa för att förinta allt som hört till den elisabetanska epoken. Bland annat brändes familjen Derbys gods och slott upp med dess berömda bibliotek, som vi därmed aldrig får veta vilka hemligheter det innehöll. Eftersom 'Shakespeare' hade så tydliga kopplingar med Lancashire och Derbys är det inte otroligt, att ett antal om inte alla originalmanuskript kan ha förvarats där. Man har aldrig påträffat något originalmanuskript av 'Shakespeare'.

  Fallet Marlowe.

Sista dagen av Göteborgs Skrivarsällskaps Shakespearesymposium i maj ’02 ägnades helt åt Christopher Marlowe. Den första föreläsningen handlade om mysteriet och fenomenet Monsieur Le Doulx, en av Anthony Bacons agenter. I Lambethpalatsets arkiv i London har man på senare år påträffat Anthony Bacons papper, en massiv och helt intakt samling av historiska dokument och brev som tillhört Anthony Bacon, Francis Bacons bror och ansvarig för den dåvarande brittiska underrättelsetjänsten. Bland dessa påträffades även dokument rörande agenten Le Doulx och bland annat en uppseendeväckande lista på av honom inköpta böcker. Dessa språkböcker, historiska böcker och religiösa böcker visade sig vid närmare undersökning utgöra grundmaterialet för de flesta av Shakespeares pjäser, närmare bestämt för Othello, Cymbeline, Macbeth, Lika för lika, Slutet gott allting gott, Stormen, Kung Lear, Hamlet, Coriolanus, Titus Andronicus, Julius Caesar, Henrik IV, Henrik V, Henrik VI, Richard III, Kärt besvär förgäves, Förvillelser, Mycket väsen för ingenting, En midsommarnattsdröm, Så tuktas en argbigga, Köpmannen i Venedig, Trettondagsafton, Muntra fruarna i Windsor, En vintersaga, Timon av Athen, Troilus och Cressida, Antonius och Kleopatra, alltså samtliga utom Kung Johan, Richard II, Henrik VIII, Två ungherrar från Verona, Som ni behagar, Romeo och Julia samt Perikles, till vilka det dock också även fanns möjliga källor i dessa böcker, bland vilka även originalhistorierna till Venus och Adonis, Juden på Malta, Tamerlan den Store, och till och med Edward III fanns, skådespel som tillskrivits Marlowe eller Shakespeare. Kort sagt, böckerna införskaffade av Monsieur Le Doulx utgjorde praktiskt taget källorna till nästan alla både Shakespeares och Marlowes verk. Detta skulle kunna betraktas som definitivt bevis för att Marlowe och Shakespeare var samma författare och att han verkade under kodnamnet Le Doulx.

Vi vet att Marlowe under 1580-talet arbetade som hemlig agent för regeringen och att han varit skicklig som sådan och belönats för sina insatser. 30-e maj 1593 förpassades han officiellt ur tillvaron under så underliga omständigheter att de måste väcka misstankar om att det var ett arrangemang för att möjliggöra det för honom att komma undan sin arrestering och förhör av Stjärnkammaren, den engelska inkvisitionen, som redan torterat hans kollega Thomas Kyd och förstört dennes liv. Han skulle då ha kunnat lämna England på ett skepp från Deptford, scenen för "Marlowe-mordet", och kunnat fortsätta vara verksam som underrättelseagent och diktare från kontinenten, i synnerhet från Italien.

I ett försök att säkerställa Le Doulx’ identifiering med Marlowe presenterades exempel på deras handstilar i monumental förstoring. Publiken fick själv ta ställning till eventuella likheter och olikheter. Medan somliga bokstäver överensstämde ganska väl, som g, y och h, kunde dock även skillnader mellan Marlowes och Le Doulx’ handstilar konstateras, då Le Doulx’ penna påvisade en kraftigare lutning och en mera självsäker handstil. Därmed kunde de båda handstilarna inte identifieras som en och samma med någon säkerhet. En människas handstil förändras med åren, och mellan de båda handstilarna förelåg en tidsskillnad på 3-4 år.

Den andra föreläsningen förklarade Marlowefallet och dess historia så som de rekonstruerats och demonstrerats av Calvin Hoffman och A.D.Wraight i hennes bok "The Story that the Sonnets Tell", den enda bok som lyckats binda Shakespearesonetterna vid något skeende i verkligheten. Föreläsningen illustrerades litterärt med uppläsning av ett urval av de sonetter som behandlar de båda temata landsförvisning och död (en majoritet). Varken Shakespeare, Bacon, Oxford eller Derby kan ha haft någon anledning att djupare reflektera över dessa båda teman i relation till sina egna öden, medan endast Marlowe bland dem kan ha haft det, förutsatt att antagandet är riktigt att hans död iscensattes för att rädda honom till livet om dock priset därför blev en kanske livslång exil.

Därmed avslutades Göteborgs Skrivarsällskaps Shakespeare-seminarium efter tre dagar med sammanlagt 17_ timmars föredrag. Föreläsarna var C. Lanciai (värd), Anders Ekman från Bollnäs för Bacon, Don Mahan från Massachusetts för Oxford, samt Peter & Frieda Barker från England (Cheltenham) för Marlowe. Annat material som kom till användning hade ställts oss till förfogande av John Bede från Nordirland, Laila Roth från England samt av Carl O. Nordling från Stockholm för Derby utom en mångfald andra författare från litteraturen och från Internet.

Naturligtvis har hur mycket kompletterande data som helst framkommit i fallen efter symposiet, vilka vi ämnar presentera efter hand, då ju denna Shakespeare-debatt knappast kan betraktas som avslutad.

 Shakespearedebatten går vidare:

Del 48: Grundläggande problem för anti-stratfordianerna: "En oreda av spöken"

Det grundläggande problemet är att vi inte kan vänta oss någon hjälp från Poeten i utrannsakandet av sanningen, eftersom han så noggrant dolde sin identitet, att den förblir outrannsaklig för gott. Om han var earlen av Oxford, så gör hans tio sista års stränga isolering det omöjligt för oss att med någon säkerhet identifiera honom som Shakespeare. Om han var Derby är det ännu värre, ty medan Oxford var en utpräglat poetisk personlighet var Derby det inte, och efter hans död brände puritanerna ner hans bibliotek, varmed alla spår av hans eventuella arbete och verksamhet fullkomligt utplånades.

Om Shakespeare var Bacons pseudonym, så var Bacon sorgfälligt noga med att hålla sina aktiviteter som Shakespeare åtskilda från sina andra som statsman, vetenskapsman och filosof, — så noga, att det nästan är helt omöjligt att kombinera Shakespeare med Bacon. Om Shakespeare och Bacon var en och densamme gjorde Bacon av någon outrannsaklig anledning det fullkomligt omöjligt för någon att kunna bevisa det. Det är också en del av problematiken: namnet Shakespeare etablerades så definitivt att det aldrig kan upphävas, medan det att Oxford, Derby, Bacon eller Marlowe skulle ha dolt sig under namnet Shakespeare aldrig kan bli mer än teorier, spekulationer och gissningar, tills någon en dag finner universellt acceptabla bevis som med ens förklarar allt, vilket än så länge inte har hänt sedan forskningarna inleddes för 300 år sedan.

Det svåraste fallet är dock Marlowe. Om han överlevde maj 1593 (vilket han troligen gjorde) och fortsatte skriva pjäser under Shakespeares namn (vilket han i så fall troligen gjorde) hade han inget emot att förbli dold för resten av sitt liv. Han accepterade i så fall den absurda situationen och nöjde sig som en god filosof med att göra det bästa av saken och anta sin existentiella inskränkning som en utmaning, och med glädje, som man kan misstänka, medan han ignorerade det faktum att han därmed gjorde det mycket svårt för forskare i framtiden att komma till rätta med saken, vilken situation han naturligtvis inte kunde överblicka.

Så anti-stratfordianerna har förskräckliga problem med denna oreda av spöken, i vilket det sista de kan vänta sig är någon hjälp alls från andra sidan graven.

Troligen var dock alla fem — Oxford, Derby, Bacon, Marlowe och Shakespeare, involverade i skaldens mysteriespel, på ett eller annat sätt.

Bacon mot Marlowe — Shakespearedebatten, del 49.

             John Bede:

Bara en kort notis i förbigående i form av kommentar till denna Baconfråga, för att lägga ännu en luddig teori till din skog av outredbara svårigheter med Shakespearekomplexiteterna: Bacon kan ha haft skäl till att hålla sina Shakespeareaktiviteter åtskilda från sin officiella karriär. Av Shakespearearbetena förstår vi att han måste ha varit något av en djup filosof, eftersom en filosofisk underström genompyr alla pjäserna och dikterna. Som filosof och dramatiker är han definitivt en idealist, som idealiserar människan i alla hennes olika aspekter i genomgripande kontinuitet från Hieronimo till kardinal Wolsey och längre. Men Lord Bacon var en praktisk politiker fast förankrad i verkligheten. Som sådan råkade han ut för alla slags ruttna affärer, speciellt under Jakob I:s olyckliga regering. Redan när Essexkrisen började måste han ha känt nödvändigheten att hålla något av sin integritet fri från de ruttna turernas trassel vid hovet och i politiken. Vid den tiden publicerades de första pjäserna under namnet Shakespeare.

Min teori är att Bacon, som från början var djupt involverad i teateraktiviteter, konstruerade en idealisk extra existens för sig själv genom att skapa en bättre dramatisk värld för scenen i vilken han kanaliserade sina erfarenheter av världen. Han blev sannerligen bränd genom sina mellanhavanden med diskutabla män som Essex och kung Jakob, och det är en djupt sårad och förbittrad man som skriver pjäser som Lear, Timon och Koriolanus. Att skapa denna filosofiska värld för scenen var hans sätt att hålla sig ren trots allt, eller åtminstone rädda sin själ för eftervärlden.

Jag vet inte om jag är tillräckligt klar, och jag är medveten om att min teori kan förefalla något luddig, men jag ska gärna utveckla den efter hand.

Det är bara en teori — liksom alla Shakespeareteorier.

Det är inget ont i att spekulera.

Mycket intressant, och jag hoppas du kommer att utveckla denna teori vidare.

När jag hör filosofi associeras med någon etablerad politiker får jag dock alltid onda aningar och hör alarmsignaler ljuda överallt. I sin omätligt ansvarsfulla position som ledande filosof för alla tider bannlyste Platon Homeros från allt existensberättigande i en perfekt politisk stat. Seneca var sin tids ledande filosof, predikade ödmjukhet och framhöll fattigdomens fördelar medan han var Roms rikaste man och uppfostrade kejsar Nero. Vilken hycklare!

Medan Bacon stoltserade över sin filosofi (har någon någonsin begripit sig på den?) tjänade han undergivet en av Englands värsta kungar någonsin och hjälpte till med att skicka den gamle poeten Raleigh till dennes avrättning. Baconianerna har aldrig kunnat förklara detta. En annan filosof som var svår att ta på allvar var Leo Tolstoj, som predikade fattigdom och kommunism medan han förblev rik som greve och en internationell representant för det imperialistiska Ryssland. De politiska filosoferna verkar aldrig ha kunnat undvika en total inkonsekvens, vilket får dem alla att framstå som bedragare och narrar inför eftervärlden, med ett enda undantag: Marcus Aurelius.

Jag ska försöka formulera denna ytterst delikata teori. Antag, bara antag, att Bacon rik av sina erfarenheter av juridik och politik kunde blicka mycket längre än någon annan samtida. Antag, bara antag, att han inte kunde se någon möjlighet att rädda Raleigh efter dennes Guyana-tragedi, som inbegrep angrepp på spanska garnisoner, vilket innan han avreste han uttryckligen förbjöds att göra av kung Jakob, ja, han fick avresa faktiskt på bara det villkoret — jag vet, han gjorde det inte själv, det var hans kapten som gjorde det, som inte hade något val, och som efteråt begick självmord, jag känner till den historien, men det gör inte Raleigh på minsta sätt mindre ansvarig för hela expeditionen och dess resultat. Så antag att Bacon inte såg någon utväg att kunna rädda Raleigh på något sätt. Så han måste då göra det bästa av en mycket dålig sak.

Bacon var ingen dumbom och hade åsett Essex’ fall på alltför nära håll och hade också följt med i Raleighs första rättegång, i vilken Raleigh inte bara gjorde hela åklagarsidan utan hela regeringen till åtlöje och särskilt stackars kung Jakob till den verkliga narren. Bacon hade verkligen inga skäl till att älska kung Jakob. Han var bunden till konungen genom sina plikter men bara i plikten och bara formellt, aldrig i tillgivenhet. Som klok man torde Bacon snarare ha varit motsatsen till tillgiven gentemot kung Jakob.

Han hade suttit i parlamentet i hela sitt liv och hade kunnat följa med i folkets skiftande stämningar under tjugo år och längre. Han kan ha varit informerad om och känt folkets stämningar och vibrationer bättre än någon annan. Han måste ha varit medveten om att folket var helt för Raleigh och helt mot kungen. Men som jurist kunde Bacon inte göra något åt kungens sak, eftersom kungen var suverän. Inte heller kunde han rädda Raleigh. Så han hade inget annat val än att hjälpa kungen fördärva sin egen sak och regering och framtid med att bistå honom i att göra Raleigh-fallet till den perfekta skandalen och stötestenen för hela Stuart-etablissemanget.

Jag framlägger för dig att Bacon mycket väl kan ha förutsett att Stuart-kungen helt fördärvade det för sig själv genom att genomföra sin orättvisa i fallet Raleigh. Och Bacon kunde bara inte stoppa honom. Inte heller kunde han rädda Raleigh. Han hjälpte inte till med Raleighs avrättning, och han hindrade inte kungen i avrättningen, eftersom han inte kunde hjälpa någon av dem. Han kunde bara sköta sina plikter, som var att låta kungen odla sina dårskaper till fördärv för sin egen familj och för dess position i förhållande till det brittiska folket.

Det är bara en teori, jag menar bara att så kan ha varit fallet, och du kan inte förneka det. Ingen Baconian kan förneka möjligheten eller ens det troliga i att Marlowe kan ha klarat sig från sin säkra död för Stjärnkammarens dödliga byråkratiska maskineris händer, och likaså kan ingen Marlovian eller Oxfordian förneka att Bacon såg sin konung genomföra sin egen politiska ruin genom att förfölja Raleigh till döds och att han bara lät honom göra det.

Detta har naturligtvis ingenting att göra med Shakespeares identitetsfråga, vilket är ett helt annat problem. Ovanstående bevisar ingenting i någon riktning. Jag försöker bara främja någon djupare förståelse för fallet Bacon.

Detta är en mycket spännande teori. Innan jag kan besvara den utförligt måste jag kolla upp mina källor, men risken är, naturligtvis, att du är offer för vanligt önsketänkande.

Det är önsketänkande att jag kan ha fel. Även om du inte kommer att finna något som bevisar min teori, är det mer som talar för den än mot den. Framför allt kommer du inte att finna någon annan personlighet i det elisabetanska England som svarar mot alla "Shake-Speares" karakteristika än Bacon, den distansierade politikern, den ensamme tänkaren, den djupa observatören, den innerliga teaterälskaren, den störste mästaren på sin tid i England av Ordet och lingvistik, misantropen och naturvetenskapsmannen. Oxford kommer närmast honom som en annan personlighet som ungefär svarar mot "Shake-Speares" karaktär, men han kommer långt nedanför Bacons universalitet, medan det inte finns något spår hos Marlowe, Derby eller Shakspere av någon sådan begåvning. Bacon är den enda möjliga "Shake-Speare"-kandidaten, eller du får bevisa att jag har fel.

Tills vidare har jag inte lyckats finna något som kullkastar din teori, så den skulle förvisso kunna vara riktig. Men som du själv säger har den ingenting med Shakespearefrågan att göra. För mig förblir Bacon föga övertygande som Shakespeareförfattaren. De skrifter vi har av Bacon, om vilkas ursprung det inte råder något tvivel, uppenbarar inte samma arkitektoniskt perfekta formbegåvning som vi finner i alla Shakespeares och Marlowes verk. Det är formkänslan hos båda som förenar dem och binder dem till samma ursprung mer än några andra likheter. Bacons verk är ofta bara inledningar, han inleder ofta ambitiösa arbeten bara för att lämna dem ofullbordade, han ger sig ut på intellektuella expeditioner utan att genomföra dem, han är bara en experimentator; medan Marlowe-Shakespeare aldrig lämnar något verk ofullbordat, och det avslutade verket bär alltid den överlägsne mästarens stämpel. Det enda undantaget är "Hero och Leander", som av uppenbara skäl lämnades ofullbordat inför majkrisen 1593, när han kallades till Stjärnkammaren, synonymt med tortyr och död, varför han plötsligt måste överge scenen.

Jag ber dig att försöka motbevisa att Bacon inte var någon formbegåvning, vilken slutsats innebär att han inte kan ha skrivit Marlowe-Shakespeare, som om något är ett geni när det gäller formbegåvning.

Du vet inte vad du talar om. Om något, så är Bacon ett formbegåvningsgeni. Han är den mest systematiska tänkare England någonsin har frambringat. Hela hans liv är bara inriktat på att skapa ordning i tankevärlden. Samma ordning finner du i Shakespeares verk.

Jag kan förstå er marlovianer. Marlowe är på många sätt den idealiske Shakespearekandidaten mest genom att han är fullkomligt diffus. Ingenting är känt om honom utom hans kontroverser med rättvisan. Baines angivelse är det enda vittnesmål vi har om hans personlighet, vilket tydligt åskådliggör det stolta självständiga tänkandet hos den tidens ledande fritänkare som Raleigh, Harriot och Bacon. Marlowe måste ha stått i nära kontakt med Anthony Bacon genom sin verksamhet inom underrättelsetjänsten och måste därmed även ha stått nära både Burleigh, far och son [William och Robert Cecil] och Francis Bacon.

Inte bara den intill fulländning drivna och under hela Bacons liv, medan han skolade sig som filosof, kultiverade och raffinerade formbegåvningen utmärker Shakespeares arbeten, men också Bacons speciella ödmjukhet. Under en tid av högfärdiga och skrytsamma hybrisdrabbade egotister skiljer sig Bacon markant från mängden med en helt annan attityd: han betecknar sig själv som mänsklighetens tjänare. Han kände det som sin livsuppgift att uppfostra människan och tog denna uppgift mycket allvarligt i det att han koncentrerade sig på sina internationellt inriktade latinska arbeten men också utnyttjade möjligheten att skola sina landsmän genom den möjlighet som tillgången till teatern gav, vilket han behagade sig med och från början gjorde sig förtrogen med ("Gesta Grayorum"). De flesta av hans skådespel är moraliska analyser och betraktelser över temat maktmissbruk.

Bacons anseende blev från början lidande genom hans egna olycksöden i maktmissbrukares tjänst, men ingenting har så fatalt förmörkat hans rykte som allt det nonsens som skrevs om honom under förra seklet i form av legender och rena fantasier. Hävdandet att han skrev alla Lylys, Jonsons, Montaignes och Cervantes arbeten jämte den engelska Bibelöversättningen är alltsammans skräp. Jag tror inte för ett ögonblick att han var en bastard till drottning Elisabeth, och även historien om att han skulle ha klätt sig i purpur för sitt bröllop bara för att provocera kung Jakob vill jag betrakta som en skum legend. Hela Baconmytologin borde hänsynslöst gås till rätta med då dess enda funktion är att fördunkla sanningen — vilken bara berättar motsatsen: Bacons konsekventa ödmjukhet.

Han har blivit föraktad för sin underdånighet gentemot de härskande, vilket har betraktats som en beklagansvärd svaghet, men då glömmer man, att om han inte förblev trogen i sin tjänst hos karaktärer som Essex och kung Jakob så kunde han inte ha tjänat mänskligheten och sitt land. Han måste tjäna slika dårar för att kunna nå sitt syfte, som var det mänskliga samhällets intellektuella utveckling och befrielse från okunnighet och vidskepelse.

Utan tvekan kommer du att besvara detta med nya intressanta idéer och teorier. Frågan mellan oss är: kommer du att komma över till mitt läger, eller kommer jag att sluta i ditt?

Nåväl, John, men jag är ändå av avvikande mening. De flesta Baconbiografer är pinsamt medvetna om hur Bacon fortsatte att stödja Essex och kung Jakob fastän han visste att de var skurkar, vilket visar en brist på integritet. Det finns ingen sådan integritetsbrist i Shakespeare. Tvärtom, så är integriteten hos Shakespeare hela tiden konstant i perfekt harmoni och omutlighet. Bacon var oskyldig till Essex’ fall, det är jag den förste att erkänna, men icke desto mindre accepterade han en stor egendom som gåva av sin välgörare Essex och var sedan den förste att förråda honom. En anständig människa hade inte gjort så. Han skulle ha resignerat och återgäldat Twickenhamegendomen till den familj han fick den ifrån. I stället sålde han den och fick mycket pengar för det.

I förhållandet till kung Jakob blev Bacon naturligtvis offrad av kungen för hans favorit Buckingham och för dennes korruptioner. Ingenting kan ursäkta kung Jakob för detta, och Bacon var fullständigt oskyldig. Emellertid visste ingen bättre än Bacon, att kung Jakob var den största skurken i England, och icke desto mindre tjänade han honom troget och fjäskande undergivet i 18 år och var honom till och med behjälplig i mördandet av Raleigh, den första och sista elisabetanen, 65 år gammal, kronprins Harrys favorit och inspärrad i Towern sedan 13 år av den samme kungen. Bacon måste ha blundat för många oegentligheter för att kunna fortsätta tjäna en sådan kung. Men Shakespeare blundar aldrig för något. Därför finner jag Shakespeares arbeten fullständigt oförenliga med Francis Bacons liv och karriär.

Vem som än skrev Shakespeare, så måste han ha varit oberoende och fri från skyldigheter mot samhället. Liksom för de flesta Marlovianer består mina Marlovianska argument huvudsakligen i argument mot de andra kandidaterna. Vi vet just ingenting om Marlowe, eftersom alla spår efter honom är bortsopade efter 1593. Men medan det föreligger hållbara argument mot Shakspere, Oxford, Derby och Bacon som författaren, så finns det inga alls mot Marlowe när man väl har insett det troliga i att han smet från sin nästan säkra undergång i maj 1503.

Din tur.

Ditt fall är hopplöst men inte allvarligt. Det är som ett symptom. Din önskan att idealisera Shakespeare gör dig blind för verkligheten, och du ser bara vad du vill se: den enda bild som passar in i bilden av din idealiske Shakespeare, som är bilden av Marlowe, som inte existerar. Samtidigt blundar du för vad vi faktiskt vet om Marlowe: alla hans bråk, rättsliga och civila, hans elakhet mot Thomas Kyd, hans obehagliga grymhet, som den exponeras i pjäser som "Tamburlaine" och andra skådespel av utstuderad grymhet och sadism som "Massakern i Paris", "Juden på Malta" och "Edward II". Nåväl, jag hör dina protester, låt oss utesluta "Edward II" från denna diskussion eftersom den pjäsens grymhet är tagen direkt från Holinshedkrönikan, men alla de andra…. Ingen vänlighet, ingen godhet, inga positiva egenskaper finner vi hos Marlowe, bara grymhet.

Försök tänka dig en annan mera trovärdig teori som omväxling. Du kom på fel tåg från början, men du kan fortfarande hoppa av och byta.

All den vänlighet och behaglighet som är så uppenbar hos Shakespeare finner vi hos Bacon, den försiktige bakgrundspolitikern och kronadvokaten. Prisandet av Shakespeare sker alltid i termer som passar exakt in på Bacon och faktiskt bättre på Bacon, en allmänt betrodd man, än på Shakspere, som misskötte sitt äktenskap, plågade sina grannar med stämningar, försummade sina analfabeter till döttrar, som visade sig lika misstänkt litterärt spårlösa som sin far. Men varför, undrar du då, gjorde sig Bacon så mycket besvär för att dölja sitt författarskap bakom den förbaskade typen Shakspere? Det finns bara ett svar. Det behagade Bacon att skapa ett mysterium. Han ville att folk skulle tänka bättre om honom än om Bacon. Han var medveten om hur han komprometterat sig med Essex och kung Jakob och avskydde sig själv för detta, — vem skulle inte ha gjort det, efter att ha förspillt sitt liv på sådan missriktad lojalitet? Så han separerade sitt skaldskaps identitet från sin egen. Tidigare har du sagt att du bara kunde tänka dig Bacon som Shakespeare om Bacon var en multipelpersonlighet. Det är i högsta grad troligt att det var så. Låt oss anta att han var det, och alla bitar faller på plats. Väl medveten om att han som Bacon var ökänd i det politiska såg han till att hans skaldskap förekom separat från sitt officiella och gav det ett annat upphovsnamn för att göra det möjligt för dig och andra att fortsätta idealisera hans teaterskapelser för evigt.

Det finns inga fakta som talar för Marlowe. Alla kända fakta talar för Bacon: pappersspåren, tidpunkterna för produktionerna, hur perfekt Bacons karriär passar in i pjäsernas kronologi, tidpunkten för namnet Shakespeares första uppdykande som pjäsförfattare just i ett mycket kritiskt moment av Bacons karriär, det faktum att Bacon idealiserar Henrik VII lika mycket i sin bok som Shakespeare gör det med de andra Lancasterkungarna i pjäserna (utom just Henrik VII, eftersom denne skulle få en egen bok senare,) det plötsliga avbrytandet av pjäsproduktionen exakt när Bacon blir mera involverad i politiken än vad som är bra för honom, och hur exakt den sista romerska och juridiska pjäsen "Appius och Virginia" passar in i Bacons levnads sista år, — och så vidare.

Du kan inte bortförklara detta sammanhang. Det är alldeles för förbaskat självklart!

Den oåterkallelige Baconianen John Bede.

"Ehuru Francis Bacon minsann ägde mycken lärdom, förfining och skarpt intellekt, så ger han uttryck för dessa kvaliteter på ett annat sätt än Shakespeare, vars arbeten genomgående utmärks av 'fantasi, passion och idealism' enligt två kommentatorers ordalydelser. Ehuru Bacon var väl skolad i det juridiska använder sig Shakespeare av juridisk terminologi mest genom metaforer. De dikter som idag existerar av Francis Bacon jämte hans metriska versioner av några psaltarpsalmer är stelbenta och så väsensskilda från Shakespeares som det gärna är möjligt. Det är föga troligt att Francis Bacon, som skrev talrika arbeten och hade många andra sysselsättningar än bara skrivandet, också skulle ha skrivit 36 dramer, 154 sonetter och två långa episka dikter av den kvalitet som förefinns i Shakespeares arbeten."

Hämtat från en artikel av "Shakespeare Authorship Trust" på nätet. Många auktoriteter ger stöd åt dessa synpunkter. Ett av dem var Mendenhallexperimentet för 100 år sedan, när Augustus Hemingway vände sig till doktor Mendenhall för att få det vetenskapligt bevisat att Bacon skrev Shakespeare, vilket experiment påvisade motsatsen: en stylometrisk jämförelse mellan Shakespeare och Bacon påvisade betydande olikheter. Även om Bacon skulle ha varit en multipelpersonlighet och kunde anpassa sitt språk efter olika sorters människor, så skulle hans litterära stil ändå alltid ha behållit samma karakteristiska grunddrag. De bevarade verken av Bacon, särskilt hans dikter, visar hans oförmögenhet till att ha kunnat skriva poesi som Shakespeares.

Dina "överväldigande självklara bevis" är bara en annan lös teori.

Jag trodde också vi var eniga om att samme man skrev Marlowes och Shakespeares verk. Nu separerar du dem, vilket är inkonsekvent av dig. Fastän Mendenhall-experimentet ingalunda var ofelbart, så visade det dock alldeles tydligt att Marlowe och Shakespeare kan ha varit samma författare.

Författaren bakom "Shakespeare Authorship Trust" avvisar också Derby från möjligheten att ha kunnat skriva Shakespeare:

"Hans sak vilar på två dokument från 1599: ett, som beskriver honom som 'upptagen med att skriva pjäser för vanliga skådespelare,' och det andra från hans fru i ett brev till Robert Cecil, där han beskrivs som 'förtjust i skådespelarnas sällskap'.

Hans fru är Elizabeth Vere, äldsta dottern till den 17-e earlen av Oxford. Oxfordianerna medger att Derby kan ha haft en hand med i kompositionen av Shakespearepjäserna och att ett sådant antagande kan förklara det bevisliga samarbetet med andra i några av de senare dramerna.

Dock passar Derbys faktiska liv inte in i de självbiografiska bekännelserna i sonetterna eller dramerna så som Oxfords liv gör. Slutligen levde Derby långt efter publicerandet av The First Folio-upplagan och kunde ha redigerat den ymnighet av textproblem som lämnades olösta i den upplagan."

Författaren heter Edward Vere och är en sentida ättling till earlen av Oxford, så naturligtvis är han oxfordian och partisk.

Ibland lyckas du få allting så fel att det inte går att få någon rätsida på det. Ta inte illa upp! Du bara blandar ihop det av misstag.

"Shakespeare Authorship Trust" är inte oxfordianskt. Mannen du nämner heter CHARLES VERE. Han lutar åt oxfordianerna, men Trusten försöker hålla sig neutral. De tar inte ställning åt något håll, och de erkänner till och med att Shaksperes sak inte är helt förlorad. Det är åtminstone mitt intryck av dem.

Deras belysning av problemet är mycket instruktiv. De preciserar beundransvärt de huvudsakliga kandidaternas problem, och ingen av dem är utan problem. För mig ter det sig dock ganska tydligt fortfarande, att våra två kandidater har de minsta problemen.

Oxfords problem är inte bara hans tidiga död 1604. Jag tycker att hans största problem är hans isolering. För att kunna skriva dramer sådana som Shake-Speares, så måste man umgås dagligen med skådespelare, teaterlivet och samhällslivet. Man kan inte sitta ensam ute på landet med bara vin och drömmar som sällskap utan att träffa någon, vilket synes ha varit hur earlen av Oxford tillbringade de sista tio åren av sitt liv. Bacon tillbringade hela sitt liv i centrum av Londons mänskliga och politiska liv och vid hovet, så hans liv erbjuder det perfekta utgångsläget för den dolda dramatikern Shake-Speare, som inte kunde skriva i sitt eget namn.

Dina argument mot Bacon är inte irrelevanta, men de kan dock besvaras, om jag dock medger att de är baconianernas största problem. Men jag finner det mänskligt möjligt för en författare att kunna skriva i olika stilar. Han kan använda sin etablerade stil för sina officiella arbeten, som Bacon gjorde, och hemligen göra bruk för en annan stil för att ge utlopp för sina privata känslor i ett så uppriktigt författarskap, att han aldrig kunde kännas vid det offentligt. Detta skäl brukar också anges för Oxfords eventuella senare författarskap, medan Marlowe ges helt andra skäl. Men det står fullständigt klart från dramerna och dikterna att författaren måste ha varit en adelsman på intim fot med adel och kungahus. Endast Oxford/Derby samt Bacon passar in i den bilden.

Så för mig är Bacon fortfarande i focus. Mendenhalls undersökning kan ha utförts felaktigt, till exempel kan man ha jämfört Bacons prosa med Shakespeares poesi — jag vet inte. Och naturligtvis har du rätt: det finns många skäl som talar för att Marlowe och Shake-Speare var en och samma. Jag skenade iväg med mig själv i mitt förra brev, och du gjorde rätt i att anmärka på det. I grund och botten är vi överens om endast den saken, att den som skrev Shakespeare också skrev Marlowe.

fortfarande on line,

J.B.

                      Christian:

Då har vi åtminstone kommit överens om något. Emellertid genomförde doktor Mendenhall sin undersökning med absolut saklighet, han engagerades för detta av Augustus Heminway (observera stavningen) enkom för att få det bevisat att Bacon skrev Shakespeare, då han var tvärsäker på att det förhöll sig så. Undersökningens överraskande resultat var fullständigt oväntat. Man kan inte bara sopa detta under mattan. Emellertid känner ingen av oss till detaljerna i vad det var som undersöktes, om det var vers eller prosa, och det är möjligt att du har rätt att Bacons prosa jämfördes med Marlowes och Shakespeares verser. Emellertid påvisade undersökningen solklart att Marlowe stylometriskt överensstämde lika bra med Shakespeare som Shakespeare med sig själv.

Var då Marlowe Bacon? Mitt svar vore nej. Dialekterna hos Shakespeare pekar inte mot Bacon. Där finns en hel del dialektalt från Kent och Lancashire, och framför allt har vi apokryfen "Arden av Feversham", som doftar bara Kent och Marlowe. Endast Marlowe kan ha varit intimt underkunnig om detaljerna i denna mordhistoria, då hans egna föräldrar upplevde skandaldramat i verkligheten. Dramats påtagliga realistiska prägel med miljöerna omkring Canterbury ger ingen ledtråd vare sig till Shakspeare, Oxford, Derby eller Bacon men tydliga sådana till Marlowe.

Oxfords närvaro hos Shakespeare är oneklig, Bacon och Oxford var släkt med varandra, Bacon skötte även Derbys affärer, men länkarna från Oxford och Derby till Marlowe är mer övertygande än till Bacon. Bacon var familjejuristen, vars uppgift det var att hålla sig distansierad och kall för att kunna hjälpa Derby igenom dennes släktprocesser, medan han inte hade någonting gemensamt med den extremt romantiske och extravagante Oxford. Marlowe var intimt förknippad med Ferdinando Stanley, den 5-e earlen av Derby, som producerade hans dramer, vilket teatersällskap efter hans död i april 1594 övertogs av hans bror William, den 6-e earlen. Men denna passus om den sjätte earlen, som jag kom över, —

"Men kända fakta om Derbys liv stämmer inte så väl överens med sonetternas och många skådespels självbiografiska avslöjanden som dessa stämmer överens med Oxfords liv. Slutligen överlevde Derby publicerandet av 'The First Folio' med många år och kunde ha korrigerat det ymnighetshorn av fel som i den publikationen lämnades oåtgärdade."

utesluter inte möjligheten att Derby hade en del att göra med Shakespearedramerna medan det dock utesluter Oxford. Om Oxford hade skrivit dem torde hans svärson Derby ha känt ansvar inför nödvändigheten att redigera dem, men eftersom han inte gjorde någonting kan han inte ha känt något ansvar. Å andra sidan står det helt klart att Bacon var engagerad i detta.

Vad jag menar är att Marlowe är den enda länk som förenar dem alla. Oxford är oförenlig med Bacon, Derby är oförenlig med Folio-utgåvorna, men Marlowe hade att göra med dem alla: Oxford producerade hans första skådespel ('Scanderbeg', som gått förlorat,) Oxfords personlighet kan ha betytt mycket för den unge dramatikern Marlowe, bröderna Derby blev hans senare producenter, och bröderna Bacon var nyckelfigurerna i hans verksamhet inom underrättelsetjänsten och troligen i hans försvinnande. Min mening är, att Deptfordscenariot gjorde det möjligt för Marlowe att arbeta vidare i frihet var han än befann sig. Eftersom han officiellt var död kunde ingen röra honom. Han kunde både fortsätta sitt arbete inom underrättelsetjänsten utomlands och fortsätta arbeta för teatrarna i London, eftersom teatern bättre än någon annan arbetsplats erbjöd möjligheter till förklädnad och till att hålla sig dold. Han kunde till och med spela rollen av William Shakespeare när denne var hemrest till Stratford för längre perioder då och då.

Så jag finner Marlowelänken den enda möjliga länken som förenar dem alla: Oxford, bröderna Derby, bröderna Bacon, och Shakespeare, skådespelaren och teateragenten. Bacon var alldeles för uppbunden vid politiken och sina juridiska skyldigheter för att så passionerat kunna engagera sig i teatervärldens känslosamma drömliv.

Doktor Thomas Corwin Mendenhall publicerade sina häpnadsväckande forskningsresultat i december 1901. Hans metod var helt mekanisk och bestod endast av att räkna antalet bokstäver i så många ord som möjligt. Hans idé var, att varje författare hade sitt eget 'mekaniska fingeravtryck', som han åskådliggjorde genom grafiska kurvor efter hur många ord med hur många bokstäver (från 1 till 15) författaren använde, vilket 'grafiska fingeravtryck' skulle skilja honom från alla andra författare. För att bevisa sin tes tog han upp sådana 'grafiska fingeravtryck' från verk av Thackeray, Byron, Shelley, Keats, Walter Scott, Dickens och andra. Han uppfann metoden på 1880-talet, och nästan 20 år senare anlitades han av Boston-Baconianen Augustus Heminway för att få det bevisat att Bacon hade skrivit Shakespeare.

Vad doktor Mendenhall då gjorde för att tillgodose sin uppdragsgivares önskningar var att engagera ett antal damer till att räkna antalet bokstäver i ord hos Bacon, Shakespeare, Jonson, Beaumont, Fletcher, Marlowe, Goldsmith, Lord Lytton, Addison och andra. Damerna kunde endast arbeta med detta från 3 till 5 timmar om dagen, då företaget att räkna bokstäver i miljontals ord var fullständigt uttröttande. De räknade bokstäverna i ungefär två miljoner ord, 200,000 från Bacons "The Advancement of Learning" och "Henry VII" (allt prosa), 400,000 från Shakespeare, 75,000 från Jonson och alla orden i alla Marlowes dramer. Resultatet påvisade nästan genast en skarp skillnad mellan Bacon och Shakespeare, medan Shakespeares och Marlowes 'grafiska fingeravtryck' visade sig identiska. Den största sensationen med detta var, att Mendenhall aldrig tidigare hade funnit något 'grafiskt fingeravtryck' stämma överens med någon annan författares.

Naturligtvis anfördes invändningar. Det var orättvist att jämföra Bacons prosa med Shakespeares vers. Stavningen varierade mellan olika upplagor och olika tidsåldrar. Misstag kunde ha begåtts. Dock kvarstår den helt mekaniskt genomförda undersökningens häpnadsväckande resultat ännu idag som ovedersägligt autentiska.

De bevisar naturligtvis ingenting, men de indikerar tydligt att Marlowe och Shakespeare var samma författare, vem han sedan än var. Det har inte bevisats att han inte var Bacon, men det är troligare att det var Marlowe som skrev Marlowe, — vilket också skulle tyda på att Marlowe snarare än Bacon var den som skrev Shakespeare.

                                 John Bede :

Mendenhallundersökningen presenterar en del problem.

 1) Eftersom det är så ytterst osannolikt att två författare visar samma stylografiska resultat; kan möjligen damerna som räknade så många bokstäver i så många ord (två miljoner) ha begått något misstag? Eftersom de arbetade så länge med detta och fick betalt för det, och eftersom deras uppdragsgivare doktor Mendenhall var vetenskapsman, är det dock knappast troligt att något misstag begicks.

2) Kan jämförelsen mellan Bacons prosa och Shakespeares vers ha haft en avgörande inverkan på undersökningens trovärdighet? Med andra ord: är det möjligt att Bacon (om han skrev Bacon OCH Shakespeare) generellt använde sig av längre ord i Bacons prosa och kortare ord i Shakespeares vers? Det är faktiskt lättare att skriva vers med kortare ord, medan särskilt vetenskaplig och filosofisk prosa snarare inbjuder till användningen av längre ord. Här är svaret därför positivt.

3) Kan Bacon ha skrivit Marlowe? Detta är den mest kritiska frågan. Din mening att endast Marlowe kunde ha skrivit "Arden av Feversham" är det största argumentet mot den möjligheten. Detta är minerat område, och vi trevar oss fram i mörkret. För det första vet vi inte säkert att Marlowe/Shakespeare skrev "Arden av Feversham", fast det nog kan verka rimligt att Marlowe gjorde det, eftersom han kom från Canterbury och Kent, som är skådeplatsen för detta drama direkt taget från verkligheten. De Kentiska språkegenheterna i Shakespeare talar också för Marlowe och inte för Bacon. Dock kunde Bacon ha haft intresse av Kentiska brott eftersom han var advokat.

                                Christian :

Om han var intresserad av Kentiska brott, varför finns det inget annat sådant lokalt brottsskådespel av Shakespeare? Detta unika drama står helt ensamt — det finns ingenting liknande någonstans hos Shakespeare, Marlowe, Bacon eller Thomas Kyd. Det måste därför ha skrivits av en speciell motivation, ett personligt intresse av affären, som bara kan förklaras av att saken var mycket omtalad bland den äldre generationen i Kent, till vilken Marlowes föräldrar hörde. Ingen annan kommer ens i närheten därav.

             John Bede:

Men fastän det finns mer som talar för Marlowe än för Bacon här är det inte uteslutet att Bacon kan ha skrivit "Arden av Feversham" — och enligt ditt resonemang följaktligen även alla Marlowes och Shakespeares arbeten.

                                 Christian :

  Jo, jag skulle vilja säga att Bacon är utesluten för ett annat skäl: det finns ingen humor hos Bacon. Shakespearehumorn börjar med "Arden av Feversham" och upphör sedan aldrig så länge Shakespeareproduktionen fortsätter. Bacon är en helt uttorkad och steril öken av systematisk perfektion, som en geometrisk trädgård, utan skönhet, fantasi eller skratt. Den grymma humorn hos Marlowe övergår gradvis till den mera mänskliga kongenialiteten hos Shakespeare — om dock grymheten sporadiskt återkommer, speciellt i tragedierna.

"Fyra skäl talar för att du och Mendenhall har fel.

Den berömde Stratfordprofessorn Dr. Edwin Abbott, som tydligen lutade åt Bacon någon tid, (han skrev förord till Bacons "Promus" och följde upp det med en nedlåtande biografi där han i Macauleys stil blandade beundrande lovprisningar med nedgörande kritik) skrev dock mycket sakkunnigt om Bacons stil:

"Bacons stil varierade lika mycket som hans handstil; men den influerades mera av ämnet än av ungdom eller ålderdom. Få män har uppvisat en liknande flexibilitet i anpassandet av sin stil efter den minsta nyans i ämnet och syftet. Hans stil berodde helt på om han vände sig till en konung, en aristokrat eller en filosof eller en vän; vare sig han komponerade ett regeringspapper, pläderade i en regeringsrätt, hävdade ett privilegium, prisade Sanningen, diskuterade studier, förmanade en domare, skickade en nyårspresent eller blåste salut för att bana väg för människans herravälde över Naturen. I sina tidiga valspråk, som skrevs under hans samröre med Essex, använder han sig av en rik blomstrande stil med poetisk rytm; men han föredrar retoriska frågor i den senare mer komplicerade perioden [i detta samröre]… Essayerna, både de tidiga och senare, överflödar av Det finns två skäl till varför Bacons stil i hans erkända verk inte är användbar för ordlängdsanalyser:

Bacon skisserade sina arbeten på latin, (han tänkte på latin sedan barndomen,) vilka skisser sedan översattes av hans sekreterare (Jonson var en av dem) till engelska eller till italienska av John Florio.

En annan komplikation är att Bacons latinska verk — och de flesta av Bacons verk förelåg oöversatta vid hans bortgång — översattes under 15-, 16-, 17-, 18- och 1900-talet av många lärda med mycket varierande kunnighet i det engelska folkspråket som det talades under deras tid.

Bacon förlitade sig senare på sekreterare, ibland två eller fler på en gång som tog diktamen samtidigt. Bacon uppfann en stenografisk metod som hans sekreterare måste lära sig (Jag antar att Bacons syn deklinerade efter att han nått medelåldern) varmed de nedtecknade Bacons ord för att sedan transkribera dem till latin eller engelska.

Någonstans under denna process skiftade Bacons stil.

1996 utförde två datorexperter vid Utahs universitet analyser av Bacons erkända arbeten och drog den slutsatsen att Bacon inte skrev sina egna arbeten. De sade att de "naturligtvis visste att Bacon måste ha skrivit sina egna arbeten" men att kanske Thomas Hobbes skrev en del av Bacons ord. (Hobbes and Bacon var inte överens om något, så jag tvivlar på det.)

Vad dessa genier underlät att göra var att ta hänsyn till excentriciteterna i Bacons texter."

------

Vad Elizabeth försöker säga är väl att skönlitterära texter helt enkelt inte går att analyseras med hjälp av datorer, lika litet som en dator kan fås till att vissla efter en vacker flicka. Därmed är alla försök till datoranalyser av problemet Shakespeare dömda att misslyckas.

Konferensen anordnades 14-15 juni av the Shakespeare Authorship Trust, som försöker iakttaga en fullständigt neutral hållning i upphovsmannafrågan. Dess ordförande är Mark Rylance, som också är konstnärlig ledare för teatern och president för the Marlowe Society i England.

Gick det då att hålla neutral pli på tillställningen? Den första talaren var professor Robinson från Aberystwyths universitet i Wales, som representerade skådespelaren William Shaxspere, som han hette under konferensen. Professor Robinson presenterade alla de vanliga Stratford-argumenten med den äran men erkände efteråt att han långt ifrån själv var övertygad av sina egna argument. Han följdes av Oxford-förespråkaren Nicholas Hagger, sekreterare i the Shakespeare Authorship Trust. Han höll ett lysande anförande som gick ut på att poängtera de exakta likheterna mellan earlen av Oxfords personlighet och talrika karaktärer hos Shakespeare. Earlen hade själv varit en poet och skådespelare men hindrats av sin ställning som adelsman att själv stå för sina pjäser. Earlen hade troligen skrivit skådespelen redan under 1570- och 80-talen. I frågestunden efteråt erinrade Mike Frohnsdorff (ordförande i the Marlowe Society) att Shakespeare varit mycket influerad av Marlowe, vilket talrika ekon i Shakespeares pjäser övertydligt påvisar. Frågan ställdes hur dessa Marlowe-paralleller hos Shakespeare kunnat författas långt före Marlowes tid. Svaret kom: Marlowe hade fått allt från Oxford.

Efter lunchpaus framträdde Peter Dawkins med tunga argument för Francis Bacon, som bevisligen skrivit dikter och dramer men som hindrats från att erkänna dessa som sina genom sin karriär som advokat och statsman. Bacons djupa engagemang i hemliga sällskap och filosofiska och metafysiska spörsmål framhölls som en bakgrund till Shakespeare. Hans argument framstod som väl underbyggda och väl framförda.

Därefter avslutades den första dagen med Mike Frohnsdorffs argument för Marlowe. Han stödde sig på arbeten av Calvin Hoffmann och A.D.Wraight samt framhöll även Doktor Mendenhalls experiment, vars resultat i påvisandet av Marlowe som Shakespeares författare han dock medgav att inte var vattentätt. Han hade även egna forskningsresultat att framvisa och åberopade även en viss Dr. Wolfgang Deninger, som jag inte kände till. Han var den som mest höll sig till den neutrala kursen, då han inte alls är helt övertygad om att Marlowe var Shakespeares författare men endast håller detta som den minst osannolika möjligheten.

Söndagen ägnades sedan helt åt öppna diskussioner i en panel. Bland annat diskuterades den anonyma pjäsen "Thomas of Woodstock" som också går under namnet "Första delen av Richard II". I denna nyligen upptäckta pjäs, som bara finns i manuskriptform, finns tal som tydligt påminner om Marlowes "Edward II" och är tydligt författad av en mycket ung Shakespeare.

En dam från ett universitet i New Mexico, Amerika, hävdade att författaren till alla Shakespeares verk i själva verket var Mary Sidney, grevinnan av Pembroke, en vitter dam i centrum för de litterära kretsarna omkring Elisabeths hov. På frågan om hon verkligen trodde att "Venus och Adonis" och "Våldtäkten på Lucretia" var författade av en dam svarade hon, att Shakespeare eller vem som helst gott kunde få de dikterna. Två andra deltagare föreslog en helt ny kandidat, som tydligen var en utländsk diplomat. Av någon anledning diskuterades inte alls earlen av Derby, Oxfords svärson, som åtminstone måste ha varit inblandad.

Nicholas Hagger (Oxfordian) avslutade det hela med att föreslå gedignare samarbete mellan de olika lägren i jakten på den verkliga upphovsmannen. En resa till Heidelberg föreslogs för närmare utforskning av vissa dokument som prinsessan Elizabeth Stuart tog med sig till Tyskland när hon vigdes med kurfurst Fredrik V och hade earlen av Southampton som eskort. Man hoppades på fler konferenser som denna och hyllade initiativet och Mark Rylances kloka och neutrala ledning av det hela, samtidigt som man dock önskade lägre inträdesavgift nästa gång. Konferensens inträdesavgift hade för varje deltagare varit £95 (1400 skr) — något mera än Göteborgs Skrivarsällskaps gratissymposium 2001.

(Med anledning av tidigare argument för de Shakespeareska arbetenas rötter i Kent genom främst pjäsen "Arden av Feversham", som både Lanciai, Weir och Bede menar att är en Shakespeare-pjäs.)

Efter att ha studerat i Cambridge läste Sir Nicholas Bacon juridik vid Middle Temple i London, blev domare och slutade som Lord Keeper, the Lord Chief Justice. Som landets högsta domare torde han ha varit väl insatt i berömda rättsfall i Kent.

Francis Bacons barndom genompyrdes av juridik — hans far hade till och med juridiska maximer inristade i träpanelerna i Gorhambury så att hans son kunde memorera dem.

En intressant koppling till Kent är att Sir Nicholas Bacon föddes i ett hus i Chiselhurst, Kent, som tillhörde Sir Francis Walsingham, som troligen ägdes av hans far Thomas när Sir Nicholas föddes. Jag tror att Marlowes älskare Sir Thomas Walsingham var ett syskonbarn till Sir Francis Walsingham. Marlowe bodde i Thomas Walsinghams hus i Chiselhurst, Kent, när han arresterades för ateism. Jag undrar om det var samma hus som Sir Nicholas föddes i. Jag har också läst att Francis Bacon var kusin till Sir Francis Walsingham. Anthony Bacon stod Sir Francis Walsingham mycket nära och förlänade honom en pension när drottning Elisabeth vägrade gottgöra honom på något sätt för allt vad han spenderade bara för att förebygga att hon inte blev mördad.

På ett eller annat sätt var renässansgeniet och pjäsförfattaren Francis Bacon mer än väl insatt i vad som timade i Kent och i det landskapets språkliga egenheter.

Jag överdriver inte när jag påstår att Francis Bacon befann sig överallt där han behövde befinna sig för att ha kunnat skriva Shakespeares pjäser.

Din kritik mot Bacon haltar på det faktum att du inte vet mycket om Bacon. Jonson kallade inte Bacon det största snillet genom tiderna för att Bacon saknade humor. Bacon var berömd för sin humor.

Bacon och Marlowe framträder inte som motsatser. Vi vet mycket litet om Marlowe före Deptford medan Bacon har en relativt fullständig biografi för att vara en elisabetansk ofrälse. Han var inte alls som du utmålar honom, och han var faktiskt en begåvad landskapsarkitekt som konstruerade en omfattande vattenträdgård — inte geometrisk — kring ett förtjusande hus han själv hade ritat och byggt nära Gorhambury. Huset, som förstördes i inbördeskriget, var inte strängt elisabetanskt eller jakobinskt utan snarare som en 1800-tals herrgård i New Orleans. Bacon hade väldiga speglar installerade överallt för att gyckla med gästerna som trodde att de gick genom tamburen in i huset när de hamnade ute i bakgården. Bacon var kvick och ekivok och inte alls "steril" och "uttorkad".

Efter Essex' fall och avrättning blir Shakespeares pjäser mera mörkt cyniska. Bacon hade ett kort nervöst sammanbrott efter Essex död. Jag misstänker att han aldrig trodde att Elisabeth skulle kunna genomföra avrättningen.

Släktförhållandet mellan våra olika Shakespearekandidater Oxford, Derby och Bacon är mycket enkelt. Även familjerna Essex, Sidney och Walsingham är involverade. Philip Sidney, den briljante poeten och mecenaten, adelsmannen och filosofen som inbjöd Giordano Bruno till England och som stupade i strid 1586 är egentligen den sammanhållande länken som binder ihop hela sammanhanget. Det är troligt att Christopher Marlowe en tid var page hos Philip Sidney och att han till och med kunnat uppleva Giordano Bruno där. Det var hos Philip Sidney och hans upplysta hov som det engelska fritänkeriet började på allvar.

Philip Sidney var gift med Frances Walsingham, och därmed är även den mäktiga Walsinghamfamiljen inkopplad. Efter Philips död gifte Frances om sig med earlen av Essex, som var Francis Bacons arbetsgivare. Francis Bacon och hans bror Anthony var kusiner med Sir Francis Walsingham, skaparen av drottning Elisabeths underrättelsetjänst, varför det var helt naturligt att dessa bröder sedan övertog den tjänsten. Även Sir Thomas Walsingham, Sir Francis' kusin och Christopher Marlowes beskyddare, förblev engagerad i underrättelsetjänsten efter sin mäktige kusins död, i vilken tjänst ju även Christopher Marlowe var aktiv.

Familjen Cecil är även inblandad. William Burghley, lord Cecil, drottning Elisabeths trogna premiärminister, var gift med en syster till Francis Bacons moder. Därmed var bröderna Bacon kusiner till Robert Cecil, senare premiärminister, vars syster Anne Cecil först var förlovad med Philip Sidney men sedan gifte sig med earlen av Oxford. Även Oxford och Bacon var kusiner på mödernet. Både Oxford och Bacon växte delvis upp hos familjen Cecil. Oxfords berömda döttrar blev sedan alla kopplade till Philip Sidneys familj. Philip Sidneys vittra syster Mary blev gift med earlen av Pembroke, deras söner var William Herbert, som många menar att sonetterna dedicerades till (mr W.H.), samt earlen av Montgomery, det berömda brödrapar som "The First Folio" tillägnades 1623, den första kompletta upplagan av "Shakespeare"-verken. Oxfords första dotter blev gift med denne earl Montgomery, den andra dottern förlovades med earlen av Southampton, (som de två stora episka Shakespearedikterna tillägnades,) men han ville inte ha henne, så hon blev gift med den 6-e earlen av Derby i stället. Den tredje dottern blev gift med William Herbert.

Philip Sidney hade dessutom en dotter Elizabeth, som giftes med earlen av Rutland, som också har diskuterats i Shakespearesammanhang då han var intimt förknippad med det danska hovet och torde ha vetat allt om Helsingör.

Genom äktenskapet mellan Philip Sidneys dotterson Montgomery och Oxfords dotter bands alltså familjerna Sidney-Essex-Walsingham ytterligare samman med Cecil-Bacon-Oxford-Derby, varför man inte kommer ifrån att alla dessa ledande familjer inom drottning Elisabeths etablissemang måste betraktas som en enda. Och ur denna familj kommer Shakespeareverken fram. Marlowe hade kopplingar till åtskilliga medlemmar i familjen då han arbetade för Walsingham, Derby och Bacon, medan Shakespeare bevisligen hade inga kopplingar alls.

Så här skriver Elizabeth Weir i sitt senaste inlägg om Shakespeare:

"Prostitution var den stora inkom