Vad kan vi lära av samernas natursyn?

Foto © Elinor Carlsson
Berget Gouptepakte, är ett heligt berg i Parka,
Tourponen. I berget finns en formation som
liknar arpan, det lilla benstycke man lade
på trumman när man skulle spå. Sägnen
berättar att där någonstans finns en känd
Noids trumma gömd.

Försommaren år 2000 reste vi på en studieresa upp till fjällsamernas viste i Parka, Tourponen. Det ligger mellan Lilla Luleälv och Pite älv. Vi ville ta reda på lite mer om samernas situation idag och lära oss lite om hur de levde förr. Jag tror att vi har mycket att lära av ursprungsbefolkningar som tidigare levt med naturen i sitt dagliga liv. Vi vet inte längre hur man lever i naturen på ett förståndigt sätt. Vi har blivit som främlingar på vår egen Moder Jord.

Där har samerna mycket att lära oss även om deras sätt att leva har genomgått stora förändringar det senaste århundradet. Tidigare hade den samiska familjen så många renar som den behövde för att kunna försörja sig med mat och skinn. Rennäringen har nu blivit en industri med stora hjordar. Det är vanligt med moderna redskap, som helikopter, snöscooter och motorcyklar som hjälpmedel. Renhjorden strövar mer fritt och vaktas inte så intensivt. Det gör att de lättare angrips av varg och järv och vargfrågan är ett hett ämne idag bland samerna trots att vargstammen är så liten. Renhjorden är trots alla hjälpmedel mer svårskött idag och man har inte längre samma nära kontakt med renarna som förr. Men det finns fortfarande några samer kvar som kan berätta hur det var förr när samen var en del av naturen och behandlade den med vördnad och respekt.

Det vi förknippar med samer idag är renar som samlas in med lasso, renkött och kåtor. Men visste du att samerna blev renskötande först på 1600-talet? Hur uppfattade de naturen förr? Kan vi nu i vår tid ha någon hjälp av det? Vad kan vi lära oss idag av deras sätt att uppfatta naturen. Kan de hjälpa oss att hitta tillbaka till naturen och lära oss förstå hur viktigt det är att visa respekt för den och vara rädd om vad den ger?

Samernas land i Sverige

Samerna är vår urbefolkning. Det samiska området i Sverige omfattar idag övre Norrland med en linje som går genom Ångermanland, Jämtland och Härjedalen. Tidigare förhistoriska boplatser har hittats så långt ned i Sverige som i norra Dalsland, södra Värmland, Västmanland och nordvästra Uppland. Här har man hittat rester av boplatser, stenredskap och fångstgropar. Man har hittat samiska gravplatser med rester av både älg och ren som har använts till offer. Offersederna vittnar om att det är den samiska folkgruppen som ligger bakom.[2]

Samhället, Siidan

Det samiska samhället var en liten befolkningsgrupp som bestod av många lokala grupper med få innevånare. Därför fanns det inget behov att bilda ett eget land som skulle styras av ledare. eller någon "militärmakt" eftersom samerna levde så utspridda. Det fanns gott om plats och tillgångar i naturen för alla.

Siidan var den ursprungliga, huvudsakliga sociala organisationen. Den var ett slags kooperativ som bestod av flera familjer. Kooperativet fördelade områden för jakt och fiske mellan olika familjer. Dessa områden hade oftast naturliga gränser. Hur stort område varje familj skulle få berodde på familjens storlek. Minskade en familj, minskade familjens område för jakt och större familjer fick mer mark.

Samernas hushållning hade direkt samband med naturen och tillgångar där. Alla delade på både inkomster och utgifter. Man anpassade jakten och insamlandet till det som fanns i närområdet. Det hände också att man samarbetade med närliggande siidor.

Överhuvudet för siidan var Noiden som också var den andlige ledaren. Han hade många olika uppgifter. En var att att se till att reglerna i siidan följdes. [3] [4]

Klimatförändringar och dess betydelse

Under perioden närmast f. Kr. var jakt på älg det vanligaste. Älgmotiv på redskap är vanligare än renmotiv under den här tidsperioden. Längre fram ökade jakten på ren. Orsaken tror man beror på de klimatförändringar som inträffade under första delen av 1000-talet f. Kr. Medeltemperaturen sjönk och växtperioden blev kortare. Trädgränsen drog sig söderut och myrarna bredde ut sig och blev större. Det kan ha varit så att vildrenarna ökade på bekostnad av älgen eftersom älgen sökte sig söderut på grund av det kallare klimatet. Samerna anpassade sig till förändringen och började jaga andra arter.

Fram till 1600-talet levde samerna främst på jakt och fiske. En del samer höll småboskap som t.ex. getter, får och kor. [5] Det var först i slutet av den här perioden som en del samer blev renskötande och började leva som nomader. Orsaken kan ha varit att tillgången på fisk och andra vilda djur minskade i vissa områden under den här tidsperioden. Men många samer fortsatte att vara bofasta och försörjde sig i huvudsak på jakt och fiske och på vad naturen bjöd i form av bär, svampar och örter.

Samerna och naturen

Naturen i samernas land är mycket varierad. Där finns djupa dalar där knotiga fjällbjörkar klättrar på sluttningarna. Där växer det vide, blåbärsbuskar och lingontuvor, och naturligtvis hjortron. Gräs, örter och olika svamparter är vanliga. Här finns fjällbarrskogen där det växer barrträd som tall och gran med inslag av björk, asp, rönn, sälg, hägg, al och tibastbuskar. Myrar och mossar breder ut sig. I bakgrunden är de höglänta trädlösa fjällområdena och kalfjället alltid närvarande. I fjällområdet finns det klara, fiskrika fjällsjöar. De forsande älvarna och bäckarna gav och ger fortfarande idag samerna färskt dricksvatten och fisk.

Renen har varit samens viktigaste produkt de senaste århundradena och gett mat, kläder och verktyg. Förutom det, har produkter från naturen bidragit till försörjning och överlevnad.

Kristoffer Sjulssons minnen

Träd som naturresurs

Kristoffer Sjulsson var same och levde på 1800-talet i Tärnabytrakten. Han berättar om samernas liv i boken Kristoffer Sjulssons minnen. Här får vi veta lite om hur träd, örter och andra växter användes i den samiska bosättningen. Gran och tall klövs och täljdes till bräder som sedan användes till båtar, till golv i visthusbodar och till breda skidor för lössnö. Böjda tallar med hård tät ved användes till skarskidor.

Tallrötter användes till tjärbränning, Tjäran användes i sin tur till att smörja på skor, körredskap och skidor, och för att täta båtar. Mindre granar rika på lavar fälldes vintertid för att renarna skulle komma åt födan lättare.

Lavar användes också till växtfärgning och grankådan användes bland annat till att täta båtar med.

Byggnads och slöjdvirke

Av björken tillverkades byggnads- och slöjdvirke. Björkbarken användes för beredning av skinn, videbark för beredning av tunnläder. Björknäver användes också till flöten och sänken på fiskenät och till taktäckning på kåtor och visthusbodar.

Vrilar på björk, ett slag utväxter, var eftertraktade och av dem täljde man skopor och skålar. Björksvamp tillreddes för att användas till fnöske och det inre av videbarken behandlades och stoppades i skorna istället för skohö under sommaren. Aspen var också ett träd som användes till mycket breda skidor och av rönnen tillverkades vandringsstavar.

Redskap och byggnader

Samernas verktyg och redskap kan te sig mycket enkla i jämförelse med vad vi har idag. Men de var väl anpassade till behovet. En liten tunn bred yxa, kniv och enklare hyvlar kunde man klara sig långt med. Träplugg användes istället för spik. Virket transporterades av samen genom att han lutade det mot axlarna och drog.

När träd skulle fällas aktade man sig noga för att fälla något som kallades gievremuore. Det var ett träd som växte på ett speciellt sätt och som Noiden tillverkade sin spåtrumma av.

De renskötande samerna flyttade runt med sina renar till olika beten i fjällområdet och slog läger på olika platser, som kallades samevisten. Under höst och vår vistades de i de lägre björkskogsområdena.

Sommarvistet låg i det högt belägna björkskogsområdet och i högfjället. Här fanns skog och bränsle. Samerna slog gärna läger bredvid en bäck eller en kallkälla för att få nära till dricksvatten. När bränslet började ta slut flyttades vistet. Man var noga med att inte överutnyttja området. Vid tillfälliga lägerplatser i höglandet och vid sjöar bodde man i tältkåta och där byggdes anordningar för torkning av fisk och kött.

Vintervistet låg i barrskogsområdet.

Samerna var noga med att inte dra till sig vilda djur till bosättningen. De benrester som blev över vid slakt och matlagning behandlade man på speciellt sätt. Under vintern kunde man inte gräva ned benresterna. De sparades då i ett förvaringsutrymme kallat Dakteraivie. Den bestod av en hög stubbe med ett litet golv.

Foto © Elinor Carlsson
Inte en tältkåta, men en ti-pi som vi själva fick
resa enligt konstens alla regler. Där bodde vi
under vår vistelse i Parka. Här fick vi besök
av Bieggolmai en regnig och stormig natt.

Kåtor

Under 1800-talet byggde man upp permanenta näverkåtor eller torvkåtor på fasta boplatser. De tillverkades av grova björkstänger, näver, takved, torvor och stenhällar. Upptill lämnades en öppning för rökhål. Dörren tillverkades av tunnyxade brädor.

Tidigare var tältkåtan den bostad som flyttades med från plats till plats. Tältkåtan bestod av en tältduk av vadmal som spändes upp på en ställning av trästänger. De kunde lätt knytas ihop och tas med vid flyttningarna. Den användes även under vintern. Genom att lägga granris på tältduken och låta snön täcka alltihop blev det varmt och skönt där inne. Tjocka fällar och varma kläder bidrog också till att man inte behövde frysa. Men visst hände det att snön hade letat sig in i kåtan under natten ibland och det tog lite tid att få upp värmen om elden hade slocknat.

I mitten av kåtan ordnades en eldstad, där man lagade mat, rökte kött och fisk och på vintern gav elden värme. I kåtans rököppning kunde man se stjärnhimlen, norrskenet, solen och månen. Marken i kåtan täcktes med färskt björkris, eller granris som byttes ut en gång i veckan. Boassjon längst inne i kåtan var en helig plats. Där var det noga med renligheten och det var där Noidens trumma förvarades. Där fanns också en extra öppning som användes vid speciella ceremonier.

Vid denna tid som Sjulsson beskriver mjölkades renarna fortfarande. Till det byggdes ett rengärde av träpålar i vistet som användes vid mjölkningen eller när renarna behövde samlas in av någon annan orsak.

En visthusbod tillverkades av trä med tak av näver och takved. Den stod på fyra höga stolpar som hindrade att järv och råttor kunde komma in och äta upp matförrådet.

En bod för förvaring fanns också. Den hade två våningar och var också upprest på fyra höga stolpar. Den övre delen användes för torkning av ost. Där förvarades skinn och fiskeredskap. I den undre delen som var öppen förvarades redskap, ackjor och skidor. Dessutom restes en ställningsom bestod av tunna björkstammar utan bark med kviststumpar kvar som lutades mot varandra. Där hängdes kött och fisk och annat för torkning utom räckhåll för hundar och vilda djur. Ett utrymme där ben från matnyttiga djur sparades byggdes också. En källare för förvaring av kött ost och mjölk grävdes i marken. Den var runt en meter djup och väggarna täcktes med stenhällar och ovanpå lades näver och jord.[7]

Foto © Elinor Carlsson
Här låg vårt badrum, och kylskåp
och lite längre upp hämtade vi vårt
dricksvatten direkt från kallkällan

Örter och bär

Samerna levde av det som naturen gav. Förutom kött från renar, vilda djur, fåglar och fisk åt man olika örter, bär och svamp som tillskott i den dagliga födan. Man plockade örter som fjällsyra, daggkåpa och kvanne. Islandslav samlades in och gnuggades till mjöl och användes i korv. Bär plockades under hösten, lingon, hjortron, blåbär och kråkbär. Lingon och kråkbär blandades med mjölk och förvarades för vinterns behov.

Angelikas eller kvannes rot användes som medel mot smittsamma sjukdomar. Roten skars i remsor, torkades och tuggades sedan. Den krossades också och användes som snus och mot snuva. För att bevara största möjliga kraft i roten skulle den samlas in tidigt på våren innan göken börjat gala.

Läkemedel

Grankåda var gott att tugga på. Kådan kokades också och blandades med flott som sedan lades på sår.

Av björkbarken skrapades ett pulver som användes som puder på småbarns känsliga hud. På våren samlade man in björksav till barnen. Det var ett viktigt näringstillskott.

Bark från från en buske som Sjulsson kallar Tivibusken användes som läkemedel för barn. Barken uppmjukades i varmt vatten och lindades om barnet när det satt i badet.

Svampar som växte på björk användes till tunderbränning på värkande leder. Man lade tärningar av svampen på det värkande stället och tände på dem. Det fick ligga på huden tills de brunnit ut. Brännsåret täcktes sedan med näver och hölls vätskande så länge som möjligt.

Foto © Elinor Carlsson
Vår spis och värmekälla i ti-pin. I hinken har vi varmvatten.
Inget granris på golvet, men några renskinn.
Inte som i samernas kåta precis
men en liten känsla för hur det kan ha varit

Det här var bara ett litet axplock av hur samerna levde av naturens resurser på 1800-talet, men det kan ge oss en liten bild av hur man levde i det samiska samhället. De levde i naturen och av det som naturen producerade. Naturens resurser användes till bostäder, redskap, husgeråd och till transportmedel, värme och näring. Samerna var helt beroende av naturen för sin överlevnad. Det bidrog till en känsla av stor respekt för naturen och ledde till att den inte överutnyttjades eftersom det skulle drabba dem själva.

Den andliga synen på naturen

En animistisk uppfattning

Samerna hade en animistisk uppfattning om naturen och levde i ett nära förhållande till den. Naturen upplevdes som besjälad av starka krafter och andemakter. Det var varelser som liknade människor och djur. [8] De bodde i allting i naturen; i vädret, i stenen, bergstoppen, trädet, bäcken, sjön och i de olika vilda och tama djuren. Naturen var uppfylld med närvarande krafter som var både goda och skrämmande. Samerna trodde på deras förmågor och försökte få del av deras kraft. De bad dem om hjälp vid olika situationer i livet och försökte blidka dem eller få dem att ändra sig genom att ge dem olika offer. Respekt för dessa makter ledde till att man respekterade den natur de representerade. [9]

Årstider

För samerna var året indelat i en mörk och en ljus period. Genom att följa naturens rytm förstod man när olika årstider närmade sig. När träden började knoppas närmade sig den ljusa tiden och när löven färgades röda på hösten började förberedelser inför den mörka årstiden.

Samerna uppdelade inte året i tolv månader som vi, utan i åtta mindre årstider. I Piteå och Torneåområdet delade man in året i: Vintern från december till mars och förvåren i april och början av maj. Våren i slutet av maj början av juni. Senare delen av juni, försommaren. Högsommaren kom i juli och tidiga augusti och sensommaren i slutet av augusti. Hösten började i september och oktober och senhösten i november.

Det samiska livet handlade om att försörja sig och sin familj på att samla in örter, jakt och fiske och under senare tid renskötsel. Man tog tillvara det naturen gav, örter, bär och svamp. Jakten och fisket hade sin speciella period under året. Det blev markeringar för olika tidpunkter. Genom att iaktta stjärnorna, solens och månens gång över himlavalvet och genom att iaktta hur naturen skiftade visste man när det var dags för olika sysslor.

Cirkeln kan sägas vara en symbol för samernas tidsuppfattning. Tiden upplevdes inte linjärt som i västvärlden utan som en cirkel. Allting upprepades. De olika sysslorna återkom vid samma årstid under årets gång, årstider som naturen själv skapade. Det sociala, kulturella, religiösa och privata livet följde också dessa rörelser. Under den tidiga sommaren blomstrade förälskelsen och nästan alla barn föddes under senvintern. [10]

Den samiska andevärlden

Den samiska ursprungliga kulturen är liksom hos andra ursprungsfolk förbunden med riter och ceremonier. Varje vändpunkt drev individen till att söka kontakt med andemakter och krafter i den omgivande naturen. Det samiska andevärlden befolkades av kvinnor och män, ofta var de döda släktingar som man samtalade med varje dag.

Andemakterna hade en viss rangordning. Vilken, var lite olika i olika samiska grupper. En del uppfattade det som att andemakter levde på olika platser. Ovanför himmelen, i himmelen, i solen, månen och stjärnorna och under himmelen. Andemakter fanns också här på jorden bland samefolket och i naturen. De bodde i kåtan, renhagen på fjället, i skogarna, i insjöar och älvar. Makter och krafter levde också under jorden. Det finns också inslag i den samiska andevärldsuppfattningen som har färgats av den tidiga katolska kristendomen och senare av den protestantiska. Man kan även hitta inslag från asatrons gudavärld. Kanske var det samerna som inspirerade de asatroende eller kanske inspirerade de varandra. Det är inte så främmande eftersom samerna inte har levt åtskilda från omvärlden utan istället hade ett stort handelsutbyte med andra folk.

Överhimmelska andar

De överhimmelska makterna bodde uppe i stjärnhimmelen. Radien, eller Radien-attje upplevdes som den mest kraftfulla, den som rådde över världen.

Radien-akka var Radien-attjes hustru. Med henne hade han sonen Radien-pardne som fick kraft av sin far att skapa allt nytt liv på jorden. Han sände på sin fars befallning barnasjälarna till akkorna, "födelsegummorna".

Rananeita, vårens flicka var dessa andars dotter, vårens kraft. Hon var fruktbarheten och när våren grönskade föreställde man sig att Rananeita var där och hjälpte träden och marken att grönska igen efter den mörka vintern.

Himmelens och luftens krafter

I himmelen och luften rådde Ibmel. Björnen var hans hund på jorden. Närmast honom stod Tiermes, åskan. Det var den starkaste och våldsammaste av naturkrafterna. Han kallades också Horagalles eller Torsgubben. När åskvädren drog fram över fjället och regnet och vinden slog hårt mot kåtans tältduk då visste man att Tiermes var där. Han visade sin kraft genom mycket dåligt väder och kunde ställa till med svåra skogsbränder. Men hans kraft kunde också vara något gott, till exempel en välkommen åskskur efter lång torrperiod. Då gav han marken grönska igen. Han var Noidens beskyddare då frisjälen var på resa i undervärlden.

Väraldenolmai, världens man, upprätthållaren bodde också i luften. Han var växtlighetens och fruktbarhetens kraft. Till honom offrades rentjurens könsdelar när man önskade lycka och många kalvar.

Bieggolmai vindmannen levde i luften. Han var vädrets kraft och hade makt över vinden, regnet och snön. Han var kraften som kunde blåsa upp till storm men han kunde även blåsa behagliga vindar. Han hade vindarna instängda i en berghåla någonstans högt uppe i fjället och släppte ut dem när det skulle blåsa. Sedan skyfflade han in vindarna igen med sin skovel när vinden mojnade. Han avbildas på trumman med en skovel i handen.

Jisenolmai, rimfrostmannen bodde i norrskenet och klädde allt i vitt. Han fick sjöarna att frysa till is och skapade skare på snön.

Andra andar var de så kallade helgdagsmännen Ailekes-olmai. Det var tre olika andemakter som var verksamma på varsin dag, fredagen, lördagen och söndagen. Det var heliga dagar. På fredagar och lördagar var det förbjudet att hugga ved till bränsle. Om man bröt förbudet skulle fredagens och lördagens krafter se till att blod skulle flyta vid första hugget. Lördagen var den näst bästa dagen efter söndagen. Söndagen var den mäktigaste dagen. Då var det speciellt lämpligt för Noiden att försöka få kontakt med andevärlden.

I himmelen och luften bodde också Solen, Beive den goda anden. Hon spred ljus, värme och livskraft. Beive var modern till allt levande. Hon beskyddade renkalvarna och gav dem värme och ljus så att de skulle växa och må bra.[11]För en del samer var Beive den tredje betydelsefullaste kraften.

Dessutom dyrkades andarna i månen Manno och stjärnorna. Vid juletid visade man speciell ära för Manno.

I luften bodde också urfadern, Madder-attje, och urmodern, Madder-akka, mödrarnas moder.

Jordiska andar

Bland människorna levde urmodern Madder-akkas tre döttrar, Sarakka, Uksakka och Juksakka. Akka kan betyda gumma, mormor, farmor eller kvinna. Det visar det nära släktskapet mellan andevärlden och människorna. Akkorna var en del av samernas vardag, nära vänner i andevärlden. De var barnens skyddsandar som skyddade dem redan när de växte i moderlivet och efter födelsen. Sarakka fanns med i de nygiftas kåta för att se till att allt gick bra och hon var närvarande som barnmorska när barnen föddes. Uksakka skyddade familjen från yttre faror och vaktade dörren till kåtan. Juksakka, jaktgumman hjälpte till när babyn skulle bli en pojke.

I skogen bodde Leibolmai, almannen. Han rådde över alla skogens djur och särskilt över björnen. När det skulle bli jakt bad man honom om hjälp. Det var han som gjorde alträdets sav röd som blod. Den blodröda saven användes när Noiden målade symboler på sin trumma. Kvinnorna tuggade albark och spottade den röda saften under börnjaktsceremonien.

Lodisjädne, fågelmodern var den som härskade över alla fåglar. Barbmoakka hjälpte henne och skyddade alla flyttfåglar. Tranan var den flyttfågel som talade om att våren närmade sig. Tranan skulle berätta för Barbmoakka hur många flyttfåglar som dött under året. Då fick Barbmoakka hjälp att bestämma hur många fåglar hon kunde sända ut i världen den våren och hur många som skulle stanna hos henne.

Tjatsolmai, vattenmannen var vattnets ande, den som ansvarade för fiskevattnen och som kunde ge god fiskelycka om man blidkade honom på rätt sätt. Saivaneita, sjöjungfrun i de heliga Saivasjöarna kunde vara farlig och lockande. Hon drog gärna manfolk till sig. Hon gav också Noiden att dricka när han var törstig.

Underjordiska andar

Rota var en farlig ande som kom med sjukdom och död och tog de döda med sig till det dystra dödsriket Rota aimo. De människor som inte hade behandlat andarna med respekt kom till detta dödsrike. En av Noidens uppgifter var att binda Rota när han sluppit lös. Endast en häst dög som offer till Rota när han härjade som värst. På den kunde man få honom att rida bort. Det var inte lätt att få tag i en häst eftersom samerna inte själva höll hästar. Till Rota kunde man också skänka ett djuroffer som bestod av små askar gjorda av bark som fylldes med fisk, renost eller renmjölk. Dessa hängdes upp i träden runt kåtan för att skydda kvinnorna mot hans närmanden.[12]

Jabemeakka, dödens kvinna, var den goda andemakten i det lyckliga dödsriket Saivo. Hon bestämde de dödas öde och om man offrade till henne kunde man få ett längre liv på jorden.

Haldek var ett samlande namn på samernas skyddsandar till skillnad från naturens krafter. De hjälpte samerna i vardagen. Familjer av skyddsandar bodde i heliga berg, seiter (eller passe som betyder farligt eller heligt). Skyddsandarna var inte bundna till någon viss plats utan kunde följa med samen i det dagliga livet och under flyttningarna, raiderna. Samen kunde själv välja ut några haldek till hjälp. De uppenbarade sig när samen jojkade en helig sång. Vid döden delade samen ut sina skyddsandar till sina barn.[13]

Själva platsen där samerna slog läger hade också en skyddsande, Gieddegäsjgalggo. Hon var en gumma som bodde i kanten av lappvallen och på kåtans plats. Hon skyddade mot allt ont.

Seiten, andarnas boplats kunde vara naturformationer som liknade någonting, ett renhuvud, ett människohuvud eller något annat. Den kunde vara av sten eller trä och låg vid betydelsefulla platser i naturen. Vid en sjö eller vid en bergsrygg där vildrenar brukade uppehålla sig eller där renhjordar korsade vattendrag eller uppe på högfjällens sluttningar. De renskötande samerna slog gärna läger vid en seite. Det kändes tryggt. För att blidka andarna i seiten och för att få god jakt och fiskelycka offrade man på dessa platser. Samen tackade andarna för att han fått behålla sin renhjord och bad om hjälp vid kalvningen. Han lovade fler offer som tack. Ett offer kunde vara en levande rentjur som bands fast vid seiten. När samen efter en tid återvände till platsen var renen försvunnen och då förstod han att anden i seiten hade tagit emot offret. [16] [17]Vissa grupper av samer kallade dessa platser Savio samma namn som det lyckliga dödsriket.

Det var från Saivo Noiden fick sina hjälpandar. Saivosarva, rentjurens ande hjälpte honom på de inre resorna över markerna. Saivolodde, fågelns ande hjälpte honom vid de inre resorna genom luften och Saivogvelle, fiskens ande följde Noidens på resorna i vattnet. [14] [15]

Foto © Elinor Carlsson
Seite i Parka. Här brukade brukade man höra barngråt ...

Andliga ledare

Shamanen eller Noiden var den religiös ledaren i det samiska samhället. Han hade en viktig social funktion. Noiden kunde få kontakt med naturens, himmelens och underjordens andar och kunde beveka dem eller få hjälp av dem. Han var en viktig länk mellan de olika världarna i samernas liv. Noiden tillverkade själv sin trumma, sin gievrie. Med hjälp av den kunde han få veta vad andarna krävde för offer. Han använde den då han ville sätta sig själv i trance för att resa till andevärlden för att få direkt hjälp vid olika svårigheter. Man samlades och han slog på trumman och jojkade tills han förlorade medvetandet och föll ned på marken. Under tiden fortsatte gruppen att jojka så att han skulle hitta tillbaka till platsen och sin kropp efter sin resa.

Trumman

Trumman tillverkades av ett träd som växt på ett speciellt sätt lutat mot soluppgången Dessa träd höggs inte till virke eller ved, de var heliga. Trumskinnet tillverkades av renskinn. skinnet spändes och dekorerades med figurer som målades med alträdets röda sav. Färgen fick Noiden fram genom att tugga barkbitar i munnen. Färgen målades på med en liten pinne som doppades i färgen i munnen. Olika föremål hängdes på trumman i smala läderband. Det kunde vara ett ben från björnens penis, tänder och klor från vilda djur, föremål av mässing och andra metaller från kvinnornas klädsel. När trumman var färdig invigdes den.[18] Trumman användes för att rådfråga andevärlden genom spådom och för Noiden när han ville nå extas för att kunna genomföra sina andliga resor.

När Noiden ville ha svar på en fråga placerades arpan, en triangelformad bit av renben dekorerad med metallringar och ornament på trumman. Han började slå på trumman med sin vackert formade och ristade trumpinne gjord av renhorn, tills arpan stannade på en symbol och inte flyttade sig mer. Trummans symboler var en slags karta där man kunde tolka svaret på olika frågor som ställdes. Man kunde se in i framtiden med hjälp av den. Det kunde gälla jakt, en resa, en fisketur Det kunde var frågor om var familjen skulle slå läger, var man skulle hitta en förlorad ren, eller bra betesmark för sin renhjord. Man kunde också få svar på hur renhjorden skulle skyddas mot vilddjur eller vilka offer som andarna krävde för att förhindra olyckor. Trumman rådfrågades också när någon var sjuk.

Trumman förvarades längst in i kåtan, i boassjon det heliga området. Kvinnorna fick inte röra trumman eller vandra på en stig där trumman hade färdats. Det kunde betyda, sjukdom olyckor eller död. Det har visat sig att kvinnor också kunde vara Noider som använde trummor och spådomskonst.

Troligtvis hade alla samiska familjer förr i tiden en egen spåtrumma. Samerna fick inte behålla sina trummor när de kristna missionerade i det samiska samhället. De ville behålla dem och en orsak de gav vid rättegångarna var att de inte skulle hitta hem till sina kåtor utan trummans hjälp. Hur de använde trumman är inte riktigt känt. De kan ha försatt sig i trance med hjälp av den och sedan med hjälp av det undermedvetna gått i rätt riktning. Det finns andra som säger att trumman användes som ett slags kompass, att den fungerade som en karta över stjärnhimlen, en slags astrologisk kalender och med hjälp av det kunde den visa rätt riktning till boplatsen. [19]

På en del trummor har solen, Beive målats mitt i trummans centrum i form av en romb och fyra linjer som strålar ut från mittbilden. De fyra linjerna har tolkats som Noidens makt att styra de fyra hörnen av universum, och de fyra väderstrecken. Andra symboliska bilder har målats runt detta centralmotiv. Andra trummor är uppdelade i tre områden, en övre värld, vår värld och underjorden. Trummans runda form kan ha varit en symbol för tiden som cyklisk.

Genom att använda trumman i sina ceremonier kunde samen känna hur begränsningarna som människa upphörde. Genom känslan av att kunna få hjälp av skyddsandar, andemakter och krafter kunde hon i sin litenhet inför naturen känna sig mer delaktig, mer harmonisk och trygg.

Heliga ritualer och offer

Ritualer genomfördes när någon blev sjuk, vid graviditet eller andra familjehändelser. När någon behövde hjälp från en ande offrades något som en gåva. I huvudsak offrades på hösten i samband med renslakten, men också under andra tidpunkter på året. Man offrade för att få god lycka med renhjordarna och för lycka med jakt och fiske.

Andarna som det offrades till hade sin hemvist i ett naturligt föremål som naturen själv skapat. Själva offerplatsen låg ute i naturen med himmelen som tak. Offren utfördes vid stenblock, vid märkligt formade klippor i fjällsidan, vid en klippa bredvid en sjö som var rik på fisk eller ett vattendrag, eller i närheten av ett träd, det kunde vara en trädformation som hade mänskliga drag.

Offergåvor

Innan samerna blev renskötande använde de fisk till offer som stora, feta sikar från fjällsjöar. När de blev renskötande togs offren från renen men även nötkreatur, får och getter offrades. Blodet användes i offerriten tillsammans med köttet. Man offrade också renhorn, fisk och fiskfett. Träd och grenar användes vid en del offerriter. Som exempel kan nämnas björken som vändes med rotsystemet uppåt. Snidade vandringsstavar med olika utseenden och storlekar användes också som bild på naturandarna. Fett och blod smordes in på de trä - eller stenfigurer man använde

Mjölk och ost offrades också. På senare tid offrades även brännvin. Dessutom offrades metallföremål som pilspetsar av järn för bättre jaktlycka, fisknät för bättre fiskelycka och hammare av trä eller renhorn eller metall, till Tiermes, åskans kraft.

Benen i offerdjuren behandlades med stor försiktighet. De fick inte krossas. Samerna hade föreställningen att de djur som offrades skulle återfödas igen och då komma tillbaka som ett mycket större och ståtligare och vackrare än tidigare.[20]

Offret skänktes som en gåva till andarna och naturkrafterna men offret kunde också vara något som krävdes för en motprestation. Det handlade om att ge och få. Gemenskapsoffer förekom också, en offermåltid där djuroffret representerade anden. Offermåltiden gav styrka och skapade gemenskap i gruppen. Det offrades också för att blidka andarna, för att få dem att överse med dåliga sidor eller för att få hjälp vid olika aktiviteter.

När offrade man?

Man offrade vid årstidsväxlingar, vid förändringar i naturen. En sådan tidpunkt var när ljuset gick över i mörker och tvärtom. Vinter- och sommarsolståndet, vårdagsjämning och höstdagsjämning var sådana tidpunkter. Dessa förändringar var heliga. Genom att observerade solens läge och rörelse över himlavalvet visste samen när dessa tidpunkter inföll.[21] Samerna delade in året i åtta årstider men jag har valt indelningen vår sommar höst och vinter. Några offertillfällen beskrivs här.

Vår

På våren frambars offer till Rananeita, vårens flicka som fick gräset att växa och träden att grönska.

Sommar

Vid midsommartid offrade man till solens ande, Beive. Till henne offrades solgröt, Jubste. Både män och kvinnor lagade till gröten tillsammans på midsommaraftonen. Innan måltiden lade alla sig på knä och bad solen att den skulle skina på deras renhjordar och markerna där de betade. Efter offermåltiden upprepade man ceremonin återigen. Det var en högtid som firades i glädje och högtidlighet.[22]

Till solens kraft offrades vita djuroffer. Det kunde vara får, getter eller vita renar. Hade inte samen några vita renar i sin hjord kunde han istället knyta ett vitt band genom örat på en vanlig ren eller runt renens horn. Renen var solens djur, en gåva från henne. Renen, både sarven och vajan ansågs vara de djur som drog solen över himmelen.[23]

Björkkvistar användes också som offer till solens ande. Tre björkkvistar flätades samman uppifrån till mitten där ett band knöts. Sedan målade man över de flätade grenarna med blod från en ren. En björkkvist böjdes och formades till liten ring och lades ned på offerplatsen. Ringen symboliserade både solen och fruktbarhet. I ringen placerades små bitar av lunga, hjärta, tunga och nos från offerdjuret. Sedan placerades den flätade björkkvisten som man målat med blod ovanpå detta.

Böner till solen bars fram när man var ute till havs eller på fjällsjöar vid solnedgången, eller när man befann sig högt uppe i fjället i ensamhet och snöstormen gjorde sikten obefintlig eller då dimman tätnade eller mörkret föll. Då föll samen ned på knä och önskade sig ljus och lovade ett offer till solen om hon ville ge hjälp. En bit trä som man karvat ur ett runt hål i skänktes som gåva. Denna höll samen upp mot solen som ett tecken på tacksamhet för hennes praktfullhet. Solen kunde då skina genom hålet och hjälpa honom att se.

Höst

Varje höst offrades en rentjur eller annat djur till den betydelsefulle Radien-attje så att han inte skulle låta världen falla ned eller falla samman och för att han skulle skänka lycka över renarna. Vid altaret ställde man upp ett träd med kluven ände som kallas Mailmin stytto. Den skulle Radien-Attje använda att stötta upp världen med. Stytton smordes in med rentjursblod för att visa att den var till Radien-attjes ära och behag. [24] [25]

Vinter

En annan offertradition vid juletid på juldagen bestod i att man hängde en skål av bark formad som ett skepp i ett träd till Julfolket Juovla-gaddse, som färdades förbi genom rymderna i juletid. Det var midvinterandarna som skulle ha ett offer när det nya året tog sin början. Skeppet hade mast segel och åror och i det lade man fett som offer. Skeppet hängdes i närheten av boplatsen. [26] [27]

Vi förstår av denna korta beskrivning att naturens andar och krafter ständigt var närvarande i samernas liv. De var en del av livet och inte någonting utanför. Allting samverkade i en helhet. Samerna levde på alla plan i samverkan med den natur som omgav dem både materiellt och i samarbete och ödmjukhet med livskraften och energierna i naturen.

Björnceremonin

Björnen sågs som ett heligt djur, skogens kung som hade extraordinära krafter och var en passande symbol för vårens livgivande kraft. Han respekterades i största allvar av samerna. Han kunde höra och se allting och var en medlare mellan ljus och mörker, mellan himmel och jord, liv och död.

Att gå i ide på hösten och vakna upp på våren var ett tecken på att den ljusa eller den mörka tiden på året närmade sig. Det var tiden för jakt. Björnjakten och festligheterna i samband med den var inledning eller avslutning på vintern och var symbol för skiftningen mellan den ljusa och mörka perioden. Det var dessutom en praktisk tidpunkt på året då det var lättare att frakta björnen på snön. Oftast hölls björnfesten i mars eller apri[28]

Björnceremonin bestod av jakten och festen. Jakten tog endast männen aktiv del i medan alla i siidan deltog i festligheterna. Det innebar inte att kvinnorna och barnen var passiva, alla hade sin roll för att jakten skulle bli lyckad.

Björnjakten

Jakten inleddes med att Noiden rådfrågade trumman om det var en lämplig tid för björnjakt Gav den ett positivt svar så gav männen sig ut för att söka efter björn. Varje djurart hade sin egen speciella ande som övervakare. Ett offer till Liebolmai , den ande som vakade över jakten, krävdes för att lyckan skulle bli god. Jakten inleddes med att söka efter platsen där björnen skulle bygga sitt ide för vintern om det var höst eller där han låg i dvala på våren. Ett tecken var ett andningshål i snön.

Under jakten vandrade man i procession, rörde sig runt och härmade med ljud och i jojk björnens olika läten. Noiden ledde följet och näst efter honom gick jaktledaren. Genom att gå runt björnidet i vida cirklar två till tre varv hade man ringat in björnen. Det gjorde björnen förvirrad eftersom lukten av människa fanns överallt runtomkring den och den stannade i mitten av ringen. Björnen har samma jaktteknik när han jagar renar! Så samerna och björnen lärde av varandra.

När björnen fällts med jägarnas spjut, slog man den med ris och jojkade björnsången som tack till att den starka och farliga björnen hade låtit sig fällas. Man ville ge livskraft tillbaka till björnen och den livskraften fanns i risets knoppar. Samerna visade stor respekt för björnen och trodde att den skulle få liv igen och komma tillbaka till jorden. När björnen dödats lade alla i jaktlaget sina skidor över björnen för att visa att de övervunnit den och att björnen inte kunde göra dem illa. Björnen fördes sedan hem på en släde under det att jägarna sjöng en kraftfull jojk som skulle hindra att björnen hämnades på dem för att de hade dödat den.

Jägarna kände sig upprymda eftersom björnen betraktades som ett heligt djur som hörde till Ibmel, den ande som regerade i himmelen och luften. Björnen var Ibmels hund. Bland samerna hade hunden en mycket betydelsefull roll som följeslagare och tjänare. Det avspeglade sig på hur de behandlade björnen, Ibmels hund som hade kommit ned till jorden.

Björnfesten

Den rituella ceremonin fortsatte när jaktlaget närmade sig kåtorna och festligheterna startade. På långt håll kunde kvinnorna och barnen höra de jojkande männen komma. Kvinnor och barn klädde sig till fest och alla kvinnor tog fram en ring av mässing som kallades ögonring och albark togs fram och började tuggas så att saliven färgades röd. Männen knackade på kåtan för att ge tillkänna att jakten varit god. Björnjägarna gick inte in genom den vanliga dörren till kåtan utan gick in genom den bakre, heliga ingången, genom Boassjon. Där lade de ned sitt byte. Det sägs att bytet måste bli genomborrat av den kvinnliga andemakten Boassjoakkas blick. Det var hon som vaktade den heliga ingången.

När männen steg in i kåtan möttes de av kvinnornas som kastade en blick på männen genom mässingsringen och spottade saliv som färgats av röd albark på dem. Det var en bild av blod som användes i heliga ceremonier. Det var dessutom en symbol av kvinnornas mensblod. Troligtvis utfördes ritualen för att skydda mot hämnande krafter och kan här ha varit en bild på björnens blod. Att få detta blod på sig gav männen björnens styrka och kraft.

En kåta restes till björnen där den största grytan skulle hållas kokande. Björnen styckades försiktigt, inget ben fick skadas. Benen skulle offras till Liebolmai som skulle sätta nytt kött på dem och låta det bli en ny björn.

Festligheterna skulle pågå i tre dygn. Festen inleddes med att ledaren för jakten lämnade över en flätad björkkvist till den kvinna som hade ansvaret för festmåltiden. Denna bevarades under hela ceremonin inlindad i ett tygstycke. Sedan fästes björnens svans i denna björkkvist, svansen dekorerades med mässingsföremål och andra föremål. Den begravdes sedan tillsammans med björnskelettet.

Kvinnorna band också röda band runt männens ben, en symbol för skogens och jaktens ande Liebolmai. Festligheterna avslutades med att björnjägarna sprang runt elden i kåtan i cirklar. Det upprepades tre gånger alldeles som inledningen av björnceremonin då männen sprang tre varv runt björnidet. Nu blev björnen ett med elden i härden.

Under de dagar festen pågick levde alla i celibat. Björnceremonin var så helig så att samerna använde ett hemligt språk under ceremonin. Man åt av björnköttet bara under dessa tre dagar, inget lämnades för senare bruk. Björnens ben offrades till Leibolmai och grävdes ned i den ordning de suttit på björnen. Noiden avslutade festen genom att slå på trumman och tacka för det goda köttet och jaktlyckan. Han slog in ytterligare ett stift i sin trumma för att hålla räkningen på hur många björnar som fällts. [29] [30]

Björnceremonin var en mycket viktig ceremoni som inledde eller avslutade den ljusa perioden. Den var en symbol för förändring och människans anpassning till den. Naturen, människan och livskraften samverkade i en enhet. Samerna visade respekt för både naturens och djurens krafter.

Samerna är liksom vi beroende av naturen för sin överlevnad. Men förr hade de inga mellanhänder. De levde i ett direkt förhållande till naturen av det som den producerade. Naturens resurser användes till bostäder, redskap, husgeråd, till transportmedel, värme och näring. Man anpassade sig till de tillgångar som fanns i närområdet. Samerna var inte trångbodda som vi är i städerna idag. De levde utspridda på stora områden och det fanns plats och tillgångar som räckte till alla. Det som fanns i närområdet räckte till oftast försörjningen. Inträffade det förändringar i ekosystemet på grund av klimatförändringar så anpassade de sig till det nya ekosystemet och inriktade sig på andra arter i sin jakt. De överutnyttjade inte naturen. Istället visades respekt för naturens krafter och djuren behandlades med vördnad. Samen jagade inte mer än han behövde. Jakten var inte ett nöje utan ett sätt att få tillräckligt med föda för överlevnaden.

Offerdjuren behandlades med stor respekt. De djur som offrades skulle återfödas igen och komma tillbaka, mycket större och ståtligare och vackrare än innan jakten. Björnen styckades försiktigt, inget ben fick skadas. Benen skulle offras till Liebolmai som skulle sätta nytt kött på dem och låta det bli en ny björn. Det här innebar att samerna aldrig jagade för att samla troféer. Naturens andar och krafter var ständigt närvarande på ett naturligt sätt i samernas liv. Allting samverkade i en helhet. Samerna levde på alla plan med den natur som omgav dem, både materiellt och i samspel med naturkrafterna, energierna i naturen och livskraften.

Idag lever de flesta av oss nära inpå varandra i stora samhällen. Att bo på landet upplevs av många som obekvämt. Vi lever åtskilda från naturen. Vi missar flera led i produktionen av det vi äter och lever av. Naturen är för oss idag främst ett rekreationsområde. Vi känner inte längre av krafterna i naturen då vi bor i skyddade bostäder som stänger ute alla ljud. Vi behöver inte öppen eld för värme och matlagning. Vi känner inte kölden och känslan av vinden som blåser. Därför har vi inte samma respekt och känsla för naturen idag. Det kan vara orsaken till att vi skövlar naturen på ett tanklöst sätt och behandlar djur och växter utan känsla. Vi förstår inte nu, vad följderna kan bli i framtiden.

Idag har kalhuggning av stora skogsområden i Norrland, lett till stora förändringar för både växt- och djurlivet. Kalhuggning påverkar det lokala klimatet och kretsloppet i skogens marker. Det har också drabbat rennäringen och bidragit till att de tidigare sammanhängande betesmarkerna har splittrats. Det är svårare att få tag i bra bete. Det har också blivit besvärligare att flytta renarna på ett naturligt sätt.

Nyplanteringen av skog är dessutom inte så nyttig som man från början trodde. Det är onaturligt att låta likadana träd växa upp i långa rader. Djur och insektsarter försvinner och platsens ekosystem störs. Det leder till att den biologiska mångfalden minskar och det leder i sin tur till att naturen blir mer sårbar. Risken för att platsens ekosystem slås ut, ökar. Det har också inträffat på stora områden av kalhyggen i Norrland. Det har lett till öde, tundraliknande, utarmade områden. Det här har drabbat rennäringen hårt.

Men det finns områden med fjällnära barrskog som har bevarats Hela 43 % av den produktiva skogen har skyddats i fjällnära områden. Det beror främst på att de inte räknas till produktiv skog. Den är svåravverkad. Det ska vi vara mycket tacksamma för. Här trivs djur och fåglar som järv, havsörn och kungsörn.

I den naturliga barrskogen finns ofta inslag av lövträd. Det beror på skogsbränder som härjat i området. Efter en brand får lövträden en tid överhanden över skogsmarken, sedan vandrar barrträden in igen. Växt och djurliv är ofta mer artrik i lövskog än barrskog. Här trivs djurarter som varg, mård, älg och pärluggla. Dessa arter hotas om kalhuggningen får fortsätta. Att bevara lövskogen i barrskogen på ett naturligt sätt leder till ett starkare ekosystem och större artrikedom.

Att vara en del av helheten

Idag lever vi mycket avskilda från naturen och glömmer lätt att vi fortfarande behöver den för vår överlevnad. De flesta av oss jagar inte djuren vi äter. Vi plockar inte bär, svamp och örter för att kunna överleva. Det kan vi köpa på burk. Vi samlar inte in det bränsle vi behöver för att värma våra hus, speciellt inte om vi bor i lägenhet. Vi skruvar på en kran för att få vatten och trycker på en knapp för att få ljus. Vi köper vår mat och vårt toalettpapper i affären och tänker inte mycket på var det kommer ifrån.

En vecka bland samerna i Parka gav en liten glimt av hur det kan vara att leva nära naturen. Vi jagade inte då heller den mat vi skulle äta, eller mjölkade den mjölk vi drack. Den hade vi med oss. Men bara det att hämta dagens dricksvatten, laga maten över öppen eld och vårt försök med att värma oss och hålla oss torra i vår ”tältkåta”, i det regniga vädret visar hur handfallna och avskärmade vi är från naturen runt omkring oss. Vi har förlorat mycket på vägen mot hög levnadsstandard, för trots att det var bökigt och besvärligt så kände åtminstone jag en mycket större närhet och delaktighet med naturen än vad jag gjort tidigare. Det berodde nog på att vi levde så nära naturen, direkt på marken, bland alla grönskande fjällbjörkar i ljudet av regnet, vinden och den porlande bäcken.

Gamla jägarkulturer såg sig själva som en del av naturen och levde på ett sätt som inte utarmade naturens resurser. De var helt beroende av naturen för sin överlevnad. De kände respekt och samhörighet med den. Naturen betraktades som besjälad, levande. Det fanns personliga andar i stenar, träd, bäckar, sjöar och bergstoppar. Djuren var också besjälade och människan såg sig själv som besläktad med djuren. Man fruktade vad krafterna och andarna kunde göra om man behandlade den omgivande naturen på ett felaktigt sätt. Men naturens krafter kunde också påverkas med magi och riter så människan kände sig inte helt underkastad naturen. Shamanen eller Noiden, den andliga ledaren i gruppen var medlaren mellan den andliga världen, naturkrafternas värld och människornas.

Vid jakten dödades inte inte mer än vad som behövdes till föda. Om man var girig kunde andarna hämnas och jägaren skulle få dålig jaktlycka. Jägaren betraktades inte som skicklig, utan det var djuren som lät sig fällas. Inom den samiska kulturen trodde man dessutom att det fällda djuret skulle få liv igen och det bidrog till att man behandlade djuret med respekt.

Även växtligheten behandlades med respekt. Träden behandlades med stor vördnad. Innan ett träd skulle fällas tillfrågades makterna om lov. Vissa träd var heliga och användes endast i ceremonier.

Samernas natursyn, att vara en del av helheten kan hjälpa oss att hitta tillbaka till naturen. Den kan lära oss förstå hur viktigt det är att visa respekt för naturen och dess resurser och hur viktigt det är att vara rädd om vår Moder Jord. Vi har bara en jord! [32] [33]

© 2000Elinor Carlsson (Redigerad 2005)