Man bör inte höja rösten till en italienare, då den lätt blir sårad av hårda ord. Men den ska uppfostras med en fast hand, den lär sig snabbt om man narras av dess ömkliga blick, "tyck synd om mig", och utnyttjar detta till fullo.
Den italienska vinthunden är inte känd för att vara skällig, men "pratar" desto mer. Inte bara med rösten, som påminner om ett sjungande morrande, utan även med hela sin kropp. En del italienare kan vara lite reserverade mot främmande människor, vilket är rastypiskt. Andra kan dock uppvisa ett helt motsatt beteende.
Det ytterst finlemmade skalet kan lätt förleda en att tro att den italienska vinthunden är ett bräckligt och lättskrämt väsen, vilket är helt missvisande. Italienaren är i grunden en mycket sund hundras. Det enda man egentligen måste skydda italienaren emot är just dess eget mod, framför allt hos små valpar. De kan till exempel kasta sig oförskräckt utför soffor och andra höga höjder.

Italienaren som sällskap
Italienaren är sällskapssjuk och kan vara ganska fodrande när det gäller uppmärksamhet.
På natten sover den i sängen, helst under täcket. Detta är ett rasdrag, som är närmast omöjligt att avvänja den ifrån. Under dagen vill den gärna ligga i soffan med en filt, som den kan "gräva" ner sig i.
Precis som andra vinthundar, älskar italienaren att springa lös och leka med likasinnade. Långpromenader i kyligt väder är inget hinder och så länge hunden är i rörelse behövs inget täcke. Däremot vid regn och blåst uppskattas inte utevistelsen lika mycket.
Italienaren är en glad och aktiv hund. Det finns representanter från rasen i många olika tävlingsgrenar, såsom agility, lydnad, lure coursing och utställning. Lure coursing är jakt med vinthund på konstgjort byte, där bland annat snabbhet, uthållighet och viljan att jaga bytet som värdesätts. I flera länder används italienaren som kapplöpningshund och det finns speciella löp för dem, dock inte här i Sverige.